Artikel 12: Åsiktsfrihet och rätten till att bli hörd

Det finns två saker man brukar säga om att fråga barn om vad de tycker. Det ena är att barn ofta svarar som de tror att vuxna vill att de ska svara. På frågan om hur ett bra bibliotek ska vara, kan de svara att biblioteket ska låna ut böcker och att det ska vara tyst där. Det kan både vara så att de tror att det är ”rätt” svar, men det kan också vara så att det är det barnen önskar. Till detta kan sägas att det inte är helt enkelt att önska helt fritt, om de inte får någon ledtråd om vad biblioteket skulle kunna erbjuda, så det kan vara bra att ge exempel som de kan spåna fritt utifrån.

Det andra är att många barn svarar saker som mjukglassmaskin och swimmingpool. Istället för att avfärda den sortens önskningar kan vi fråga oss vad de önskningarna står för. Vad skulle en mjukglassmaskin kunna motsvaras av inom det som biblioteket anser är rimliga gränser? Kanske att det finns frukt eller annat till mellanmål för de barn som går hungriga på eftermiddagen – de som inte kan gå hem efter skolan förrän det är kväll, på grund av exempelvis trångboddhet? Önskningen kanske också kan stå för att det ska vara fest på biblioteket ibland? Fråga mera! Prova att ställa frågan på ett annat sätt: ”Vad vill du GÖRA på biblioteket?”

Ett sätt att ta reda på vad barn som vistas på biblioteket tycker är att ställa frågor när vi möter dem i olika sammanhang. Vid sagostunden, i samband med gruppbesök och när du kommer isamspråk med barn på besök i biblioteket. ”Hur har det varit på biblioteket idag?” ”Är det någonting du skulle vilja ändra på?” Vi kan också titta på barnen och se hur de tar sig an biblioteksrummet. Vad gör de, vad intresserar dem? Det funkar framför allt bra när det gäller de yngre barnen.

Fokusgrupper är ett sätt att i mer organiserad form ta reda på vad bibliotekets besökare tycker, och få in mycket information på relativt kort tid.

Det passar bra även när vi söker upp barn som inte använder biblioteket.

Något de som arbetar på biblioteket måste ha med sig när de arbetar med barns delaktighet är att de vuxna måste backa. Om barn ska vara med och påverka vilka medier som ska köpas in, hur en verksamhet ska se ut eller hur ungdomshörnan ska gestaltas, så måste det vara på riktigt och ärligt menat av personalen. Viktigt när barn får vara delaktiga är också att de måste få se resultatet, att de får se att de vuxna verkligen lyssnade. Om de tillfrågas utan att det gör något avtryck i slutresultatet, kan det slå tillbaka på den som frågade. Ibland är processen så lång att de som tillfrågades om hur de vill att ungdomsavdelningen ska utformas, blivit vuxna innan det är klart. Då får man fundera på en återkoppling under tiden, och visa en ritning eller på något annat sätt hur biblioteket tagit vara på deras åsikter och medverkan i processen.

Delaktighet handlar ofta om att ta reda på vad barn tycker, och för att ta del av andra aspekter av delaktighet finns en intressant breddning och fördjupning av begreppet i Att utforma ett barnbibliotek tillsammans med barn av Barbro Johansson och Frances Hultgren.

Vi tänker gärna vi prioriterar barn och tänker på barns bästa. Vi låter ”dem” vara med och bestämma. Men det finns dilemman här. Barn tenderar att bemötas i grupp och inte en och en. Barns delaktighet blir lätt några få barns inflytande. Formuleringen i konventionen är barnet för att visa på att det gäller varje barn. I ett rättighetsperspektiv kan vi tänka att barnet bemöts som någon som har ett unikt perspektiv som kan tillföra biblioteket något. För ett bibliotek som befinner sig i en delaktighetsprocess är varje besökare värdefull, och verksamheten är välkomnande inte bara för alla, utan för var och en.