Vikten av böcker och bibliotek på förskolan

Annica Hagel Arvidsson: Hej och välkomna till en podd i två delar som handlar om vikten av böcker och bibliotek på förskolan. Jag heter Annica Hagel Arvidsson och jag är biblioteksutvecklare på Region Värmland och projektledare för ”Förundran – Bokstart i Värmland”. Med mig här idag har jag Ulf Malmqvist och Alexandra Unge som båda har lång erfarenhet av att arbeta med barn i förskoleåldern. Jag tänker att ni ska få presentera er själva och berätta kort om er bakgrund. Hej och välkommen Ulf!

Ulf Malmqvist: Ja, tack. Jag heter Ulf Malmqvist och är verksam som pedagogisk utvecklare på Förskoleförvaltningen i Malmö med just inriktning språk och kommunikation. Idag är jag också här som författare till tre böcker. ”Förskolebiblioteket flyttar in” heter den första. ”Förskolebiblioteket gör skillnad” heter den andra. Den tredje boken heter ”Läsfrämjande för de yngsta”. Den handlar om språkstimulering för 0–3 åringar.

Annica: Hej och välkommen till dig Alexandra!

Alexandra Unge: Tack! Mitt namn är Alexandra Unge och jag är utbildad förskollärare. Jag har under de här åren arbetat på förskola med barn i olika åldrar. Jag har också arbetat som musikpedagog på en kulturskola. De senaste åren har jag också varit projektkoordinator för ”Förundran – Bokstart i Värmland”.

Annica: Ulf, i dina böcker beskriver du förskolebibliotek som en resurs i den språkutvecklande undervisningen på förskolan. Kan du beskriva vad du lägger in i begreppet förskolebibliotek och hur det kan organiseras i den egna kommunen?

Ulf: Det här med förskolebibliotek är ett rätt så spännande begrepp eftersom förskolebibliotek egentligen inte finns. Om man tittar i biblioteksstatistiken så har alla utbildningar sitt eget bibliotek. Det finns också ett lagförslag om Folkhögskolebibliotek och bemannade skolbibliotek. De flesta utbildningar har ett bibliotek knutet till sig. Men förskola och förskolebibliotek, det finns inte. Utan det är en pedagogisk idé och det fina med det är att förskolebiblioteket därför måste uppfinnas i det sammanhang som det befinner sig i. Förskolebiblioteket är mer en pedagogisk idé för att stödja barnens språkutveckling på förskolan.

Annica: Du beskriver också förskolebiblioteket som en språkateljé. Kan du berätta mer om det?

Ulf: Ja, det är spännande för när vi har jobbat med förskolebibliotek så var det några förskolor som värjde sig mot själva begreppet bibliotek som de tycker beskriver en samling av böcker. Och då sa de att “vi vill nog i stället kalla vårt förskolebibliotek för en språkateljé”. Snarare en verkstad än en samling böcker. Kärt barn har många namn, men förskolebibliotek och språkateljé beskriver på ett bra sätt vad det kan vara för något. Både en samling böcker, men också en språkverkstad.

Annica: Hur tänker du Alexandra utifrån det som Ulf berättar om?

Alexandra: Språkateljé är ett spännande begrepp! Jag tänker att vi i den här språkateljén kan utforska språket tillsammans. Vi kan lyssna till böcker, vi kan reflektera kring böcker, samtala och utveckla vårt språk. Och att i en mindre grupp, med en närvarande pedagog, så kan det här förskolebiblioteket, eller språkateljén, bli en fantastisk arena för det.

Annica: Ordet bokbarn var något som Alexandra och jag fastnade för i dina böcker Ulf. Vad är ett bokbarn enligt dig? Och hur kan vi hjälpa barnen att utvecklas till bokbarn?

Ulf: Det finns en underbar bok som heter ”Bokbarnet” av Oliver Jeffers och Sam Winston och den inleds med ”Jag är ett bokbarn. Jag kommer från en värld av berättelser”. Jag tycker det är en väldigt spännande inledning på en bok som säger väldigt mycket om stolthet och tillhörighet. Att få vara i det sammanhanget som berättelser och språk och litteraturen kan innebära. Bokbarn är också bokvana barn. Det är ganska tydligt när man är ute i verksamheter, vilka barn som har en bokvana och vilka barn som inte har det. Bokvana barn visar omsorg om böcker på ett sätt som andra barn inte uppvisar. Till exempel ser man det på sättet att bläddra i böcker, om barnet har gjort det förut och om man har haft en förebild.

Här vill jag också betona förskolans kompensatoriska uppdrag i att hjälpa barn att bli bokvana. Det är på många sätt förskolan som är den arena där barn får möjlighet att möta litteratur. Tillsammans med andra goda krafter i det övriga samhället såsom biblioteket och BVC.

Annica: Känner du igen dig i det här Alexandra? Eller hur tänker du?

Alexandra: Ja, det gör jag absolut. Jag tycker att jag har sett en stor skillnad i hur böckerna är framställda i förskolans rum. Om böckerna ligger i travar eller i en plastback så ger det en helt annan signal än om man skyltar med böckerna på en boklist. När de står på en boklist blir det en tydlig signal till barn som inte är så vana att bläddra i böcker och ta hand om böcker. Att det finns ett värde i de här böckerna och att man ska ta hand om dem. De blir också väldigt nyfikna på att läsa dem.

Jag tycker också att det ger en större motivation för barn att ställa tillbaka boken. För det blir snyggt. Det ser fint ut. Om vi vill jobba med att få alla barn att bli bokvana barn i förskolan så är användningen av boklister ett bra sätt. 

Ulf: Det är bra att tjata lite också. Jättefint exempel, Alexandra, just med de här boklisterna och att man frontar böckerna så att de syns. Omslaget säger ju så mycket om innehållet i en bok. Just det här att böcker som åker ner på golvet att de plockas upp igen och att få bokvana barn som hanterar böcker med omsorg, det kräver lite gnat och tjat till en början. 

Annica: Nu vet vi att barns relation till litteraturen påverkas av miljön på förskolan. Men kan du Ulf säga något om pedagogernas normer och föreställningar om bibliotek och hur det påverkar barnen?

Ulf: Ja, det där är en svår fråga. Själv är jag uppvuxen på 60-talet och 70-talet och har en bild av bibliotekarien utifrån den tiden. Då blev det gärna att man hade en föreställning om en hyschande bibliotekarie som höll ordning på sitt bibliotek och det fick inte vara spring och stoj.

Och det är klart att det här har förändrats med tiden. Den hyschande bibliotekarien är ett minne blott nu och miljön på biblioteket är en väldigt tillåtande plats för barnets möte med litteraturen och språket i stort. Men om man fortfarande har en föreställning om den hyschande bibliotekarien kan det vara en ganska hög tröskel att ta sig över. Men generellt tror jag att det är ett minne blott.

Annica: Ja, vad bra Ulf att du nämner folkbiblioteken och att de har förändrats under åren. För alla kommuner har ju ett folkbibliotek och där finns barnbibliotekarierna som med glädje tar emot besök från förskolorna. Och jag tänker att du Alexandra säkert har tagit med dig barngrupper till biblioteket. Skulle du kunna berätta om vilket förhållningssätt och bemötande från barnbibliotekarierna som du uppskattar och som du tror gynnar barnen?

Alexandra: Ja, absolut. Jag uppskattar det här när barnbibliotekarien riktar sig till barnen som kommer och är nyfiken och intresserad av vad de har att komma med och vilka intressen de har och kanske vad de håller på att prata om på förskolan just nu. De är proffs på barnlitteraturen och de är verkligen en resurs. Jag tycker det är fantastiskt när de riktar sig till barnen och engagerar sig i vad de intresserar sig för. Och om det finns möjlighet, den där sagostunden med barnbibliotekarien är ju ovärderlig.

Annica: Då tänker jag att jag ska styra in vårt samtal till att handla om delaktighet och inflytande. Om hur vi kan göra barnen delaktiga i utformningen av miljöerna. Och här tänker jag att ni som lyssnar kan överföra det vi pratar om nu gällande miljön i förskolan. Att det lika gärna skulle kunna handla om barnavdelningen på biblioteket eller väntrummet på BVC eller väntrummet på logopedmottagningen. Så vill du börja Ulf?

Ulf: Ja, det här med delaktighet och inflytande på sin egen utbildning är ju spännande just i ett förskolesammanhang också. Jag vet att på en förskola i Malmö så skulle man starta ett förskolebibliotek och upptäckte att barnen hade en ganska vag föreställning om vad ett bibliotek är för någonting. Så när de skulle projektera sitt förskolebibliotek så gjorde de så att de åkte ner till stadsbiblioteket och gick på barnavdelningen och tittade. Sedan återvände de hem till förskolan och hade brainstorming tillsammans om vad deras förskolebibliotek skulle kunna vara och bli. Och då kom det en mängd olika förslag, som att det skulle vara lurviga saker på stolarna. Det var visst viktigt. De ville ha djur, levande ormar, pennor och kritor. Och en häst ville de ha också. Hästen är rolig för att om man åker till Lund och tittar på deras stadsbibliotek på barnavdelningen där så står en häst, Lilla gubben, i naturlig storlek på barnavdelningen. De var ändå inte så långt ifrån verkligheten i sina fantasier kring vad ett bibliotek kan vara för någonting. I det här med delaktighet och inflytande, att få göra sin röst hörd och att man också kunde hörsamma vissa av deras idéer. De ville ha frukt till exempel och det fanns att tillgå. De ville ha hyllor och så ville de göra det fint. Det var viktigt.

Annica: Vill du fylla på med något Alexandra?

Alexandra: Ja, det finns många sätt att arbeta med delaktighet. Jag kan berätta om hur vi har arbetat i ”Förundran – Bokstart i Värmland” med just delaktighet. Och då är det så att vi har en satsning som bygger på att förskolor och bibliotek i Värmland får arbeta med en gemensam temabok under ett helt läsår. När vi har tagit fram den här boken så har det byggt på att barnbibliotekarier tar fram ett urval av böcker. Men sedan åker pedagoger ut till förskolebarn och läser de här böckerna. Och det är barnens röster som får avgöra vilken bok vi ska arbeta med på förskolan det året. Det är ju också en sorts delaktighet.

Annica: Du kan väl säga kort hur vi har samlat in barnens röster?

Alexandra: Ja, absolut. Vi har haft ett urval på fyra böcker som vi har läst för barngrupperna. Sen har de fått lägga sin egen röst på sin favoritbok. Det har de bland annat fått göra med en legobit. Då lägger man sin legobit på den boken man tycker mest om. Och sen kan man se hur staplarna byggs på varandra. Och så är det väldigt lätt att urskilja. Vilken stapel blev högst?

Annica: Jag kommer ihåg första året vi gjorde det här, att vi trodde att barnen skulle rösta likadant. Att om en lägger en bit vid den boken, så kommer alla andra att följa efter.

Alexandra: Javisst, det var verkligen att vi tänkte, oj blir det här bra? Men de var så tuffa! De var så modiga och gick fram och la legobitar på olika böcker och det var fantastiskt fint att se!

Annica: Och vi väver även in pedagogernas och bibliotekariernas synpunkter runt boken. Det kan hända att i slutändan så blir inte årets temabok just den som barnjuryn ville ha. Men det är ett sätt att lära sig demokrati. Man är med och röstar, men det är inte alltid säkert att man får som man vill. Det är klart att barnjuryn är en tung röst.

Alexandra: Det är en tung röst. Men varje röst räknas precis som du säger.

Annica: Ja, precis. Nu tänker jag att vi ska gå över till att prata om hallbibliotek eller kapprumsbibliotek som det också kan kallas. Och i Värmland har vi under de senaste åren arbetat väldigt intensivt med att bygga upp nya hallbibliotek på förskolorna. I dagsläget har vi startat upp över 300 nya hallbibliotek. Hallbiblioteken kan ses som en litterär bro mellan biblioteken och förskolan och hemmen. Och det är en enkel metod som vi vet ger ett väldigt gott utfall. Och målet är att nå alla barn och öka barnens tillgång till böcker och högläsning. Jag tycker att vi ska ge en eloge till alla barnbibliotekarier som lyssnar in förskolorna, väljer ut böcker utifrån förskolornas önskemål och ser till att böckerna finns för utlån till barnen på förskolorna. Det är ett gediget jobb. Det tar lång tid. Hallbiblioteken kan se olika ut. Det kan vara böcker i tråg eller på hyllor som vi har pratat om. Det kan finnas bokpåsar på krokar eller kanske på en tamburmajor. Alla kan hitta sitt sätt att arbeta med det här. Men i Värmland har vi tagit fram ett koncept som vi gärna berättar om och som vi hoppas ska inspirera er. Och jag tänker att du kan göra det Alexandra?

Alexandra: Ja, det här konceptet som vi har tagit fram bygger på att det finns fyra bokpåsar i varje hallbibliotek. Och ungefär fyra böcker i varje påse. De här bokpåsarna får sedan vandra från krok till krok. Vilket då säkerställer att alla barn får med sig de här böckerna hem. Bokpåsarna hänger då på var fjärde krok i hallen vilket också skapar en förväntan hos barnen att ”Åh, snart är det min tur!” Det vi tycker är det fina med det här konceptet är att det inte kräver något engagemang av familjerna. ”Ska vi låna med oss en påse hem idag? Oj, vi behöver skriva upp oss på en lista.” Nej, utan det här gör att det är bara att ta med sig bokpåsen hem när den hänger på kroken, vilket gör att böckerna når varje barn i varenda hem.

Annica: Utifrån det som du pratar om Alexandra så tänker jag att vi ska komma in på något som du Ulf kallar för korsvägar och mellanrum och vikten av det. Det vill vi gärna höra dig berätta om Ulf.

Ulf: Korsvägar och mellanrum är metaforiskt. Men jag tänker på korsvägar i förskolans miljöer. Just det här i ett språkutvecklande perspektiv. Hur viktigt det är att det finns mötesplatser där barnens vägar korsas. Där de får möjlighet att hamna i dialog, barn till barn och barn till pedagog också. Att man tänker på det när man planerar sin lärmiljö på förskolan. Att man bygger in de här korsvägarna där mötena kan ske. 

Mellanrummen är de här rutinsituationerna. De här sakerna som upprepas varje dag och som på något sätt blir små mellanrum eller mellanakter i ett barns vardag. Detta kan utnyttjas till en språkrikedom, en språkstimulering för både de yngsta och de lite äldre barnen på många olika sätt. Vad händer på skötbordet? Har vi en repertoar av ramsor med oss så att vi kan ta tag i de här små mellanrummen? Eller har vi någon bra historia i bakfickan när vi står och väntar på bussen? Det är de här små mellanrummen som man kan ta hand om på ett bra sätt.

Alexandra: Ja, och då kan jag koppla tillbaka till det här med hallbiblioteken och det här med mellanrum. Att hallbiblioteken är en del av de här rutinsituationerna, när man tar emot barnen på morgonen eller när man ska säga hej då på eftermiddagen. Där finner man då möjlighet att samtala om böckerna i bokpåsarna. Och det blir också i sig ett språkutvecklande tillfälle. Så det är också någonting som vi har sett en effekt av just med hallbibliotek. Att de här mellanrummen på morgonen och på eftermiddagen kan fyllas med samtal om böcker.

Annica: Då är det dags att runda av. Det har varit jättekul att prata med er Ulf och Alexandra. Vi har lyft goda exempel och förhoppningsvis inspirerat er som lyssnat. Jag vill hälsa från barnbibliotekarierna i Värmland att de ser väldigt goda resultat utifrån sin samverkan med förskolorna. Och att de ser att fler familjer besöker biblioteken efter att vi till exempel startat upp alla hallbibliotek. Alexandra, skulle du avslutningsvis kunna ge oss en ögonblicksbild genom att förmedla det som en barnbibliotekarie i Forshaga berättade för dig?

Alexandra: Ja, det gör jag gärna. Jo, det hade då varit en pappa som varit på biblioteket tillsammans med ditt barn och plötsligt gått fram till barnbibliotekarien. Och det han ville var att tacka henne. Han ville tacka för det hallbibliotek som de hade skapat på hans barns förskola. Det han beskrev var att de här bokpåsarna hade öppnat upp en helt ny värld för honom som pappa och hela deras familj. Tidigare hade de inte läst i hemmet och nu hade de fått upp ögonen för det här fantastiska med böcker. Så nu läste de massor hemma, de besökte biblioteket och så skulle de fortsätta göra.

Annica: Ja, det där är så fantastiskt att höra!

Ulf: Fantastiskt.

Annica: Men då säger jag tack till er och tack till er som lyssnat. Och vill ni fördjupa er så rekommenderar jag att ni läser Ulfs böcker. Och ni kan också ta del av allt material som finns på bokstart.se.

Och ni kan också läsa mer om vårt arbete just i Värmland om ni letar upp Förundran på regionvarmland.se.

Det här var del 1. Och i nästa del av vår podd så kommer vi att prata om rim, ramsor och lyrik. Och där kommer vi också att lyfta hur viktig pekboken är.

Så tack för nu och ses i nästa del. Hej hej!

Annica Hagel Arvidsson: Hej och välkomna till del två av vår podd som handlar om vikten av böcker och bibliotek på förskolan. Jag heter Annica Hagel Arvidsson och även i den här delen har jag med mig Ulf Malmqvist och Alexandra Unge.

Ni har båda lång erfarenhet av att arbeta tillsammans med barn i förskolan. Ulf är även författare och Alexandra är musikpedagog. Välkomna!

”Det finns inget bättre lekredskap än ord” är ett citat av Marianne von Baumgarten Lindberg. Jag tänker att vi kan utgå från det när vi ska komma in på rim och ramsor och lyrik. Vill du ta vid här Ulf och berätta mer?

Ulf Malmqvist: Det här med rim, ramsor och lyrik och skillnaden emellan är någonting som är spännande när man tänker på förskola och förskolebarn. Jag tänker på det lekfulla i språket där man kan slå kullerbyttor och man kan sväva fritt på en stabil uppåtvind i språket. ”Alla malla tjafs ut i fiskamalajka, alla malla tjafs uti bingabångabej”. Det är ju bara nonsensord. Men de är så lustfyllda och det är roligt att dela med sig av just de här rytmiska ramsorna. Klappa, dansa, slå kullerbyttor – både i språket och rent fysiskt. Rytmen som rör sig i kroppen och språket. Rim och ramsor, men också lyriken som vi kan återvända till lite längre fram i programmet. I Skolverkets nyutgivna läslistor till stöd för undervisningen, så finns det just diktsamlingar för barn, både 0–3 år och 3-6 år.

Annica: Alexandra, du som också är musikpedagog. Skulle du kunna berätta något om hur du knyter ihop ramsor och musik när du arbetar med de yngsta barnen?

Alexandra Unge: Ja, absolut! Ramsor är något fantastiskt. Jag har faktiskt använt mig av ramsor lite som en ritual för att komma in i en fantasivärld. I den fantasivärlden kan vi sedan upptäcka och vi kan förundras av musik och vi kan förundras av dans tillsammans. Jag kan berätta lite kort om hur vi arbetade i ett projekt på kulturskolan. Där startade vi varje musikstund med att sitta i en ring tillsammans med hela gruppen.

Vi hade fötterna in mot mitten och vi skulle bege oss till ett land som hette Sångofånia. Den här ramsan och ritualen gjorde att vi på något vis fann magin i stunden. Den där ramsan sitter i kroppen fortfarande. Jag tycker att det är ett fantastiskt sätt, ett väldigt kraftfullt sätt att komma in i fantasins värld.

Jag använder mig också av ramsor när vi spelar instrument. Och då har vi gjort så att instrumenten får utgöra själva pulsen i musiken och ramsan blir själva rytmen. Man kan säga att instrumenten och rösten följs åt och de leder varandras väg. Ramsor har jag använt mycket.

Annica: Jag vill flika in här att du till och med har tonsatt en hel bok. Årets temabok i Värmland har du också skrivit en låt till, som alla pedagoger och barnbibliotekarier kan använda i hela Värmland.

Alexandra: Ja, det stämmer. Det är till boken ”Vi gjorde det!” som jag gjort en sång. Sången ”Vi gjorde det!”. Den får jättegärna alla förskolor och bibliotek och alla som vill använda sig av i arbetet.

Annica: Ja, och man hittar den på både Spotify och Youtube.

Alexandra: Ja, det gör man.

Annica: Det är kul att knyta ihop musik och berättande och rim och ramsor.

Alexandra: Ja, det är fantastiskt.

Annica: Jag tänker att många som har kommit till Sverige har med sig en tradition av andra dikter och rim och ramsor. Hur kan vi ta vara på det, Ulf?

Ulf: Genom att bygga broar. Rim, ramsor och lyrik har en stark tradition ute i världen. Det är min övertygelse att om vi frågar vårdnadshavare till exempel om rim och ramsor på deras språk så kommer vi att få svar. Den delen kan ju vara en resurs i just det här att bygga broar mellan förskola och hem. En äkta, genuin nyfikenhet. ”Ge mig en god ramsa på ditt språk!”

Annica: Nu ska vi gå över till att prata om pekböcker och läsfrämjande för de allra yngsta. För det är ju där det börjar – med pekboken. Då tänker jag att du får fortsätta igen, Ulf.

Ulf: Det här med pekböcker är otroligt betydelsefullt. För det är barnets första möte med litteraturen – precis i begynnelsen. I förra avsnittet pratade vi om hur man kan skapa bokvana barn och där någonstans i pekboken så grundläggs det.

Pekboken kan vara väldigt enkel, precis som själva begreppet pekbok säger, att det är en bok att peka i med föremål. Men det kan också vara en enkel berättelse. Oavsett så handlar det om det här att redan tidigt få möta litteraturen och läsriktningen. Att man rör sig från första sidan mot sista sidan och att någonting grundläggs redan där. Boksamtalet, den dialogiska läsningen, föds också där. ”En lampa, titta! Vad är det där?” Och sen att man söker lampan i rummet. Och att man verkligen försöker vinnlägga sig om att fånga upp barnens intentioner. Även innan man har språket så kan man ju hamna i en dialogisk läsning genom att vara uppmärksam på barnens uttryck. Både hur de låter och hur de visar med kroppen.

Så det där är en fantastisk möjlighet som grundläggs redan tidigt och just med hjälp av pekboken och det här att få smaka på den. Det finns ju en anledning att det trycks böcker både i tyg och plast och kartong. Man måste få uppleva boken rent fysiskt också. Man smakar på litteraturen bokstavligt.

Annica: Då kanske vi ska passa på att lyfta några favoriter nu då bland pekböckerna. Vill du börja Alexandra?

Alexandra: Ja, absolut. Jag tycker att den här boken ”Knacka på!” är helt fantastisk! Och det jag märker med boken är att den får även det yngsta barnet att vilja knacka på nästa dörr och ta sig vidare till nästa rum. Den bjuder in till så mycket interaktion. Även om man, som du Ulf lyft, kanske inte har det verbala riktigt än. Men det finns så mycket man kan göra och språka med kring den boken.

Den andra favoritboken är ”Den hungriga fisken”. Det tycker jag också är en bok som är helt fantastisk. Den väcker otroligt mycket känslor och samma där, även barn som inte har utvecklat det verbala språket kan kommunicera, genom att öppna munnen och se rädda ut och ge ljud ifrån sig. Den är också, tycker jag, en bok som verkligen skapar bra förutsättningar för interaktion och språkande. Den engagerar både stora och små.

Annica: Så det var ”Knacka på!” och sen var det… den sista du sa?

Alexandra: ”Den hungriga fisken”.

Annica: Just det. Och du Ulf som till och med har varit med och tagit fram läslistorna till förskolan. Skulle du kunna ge två av dina favoriter?

Ulf: Jag har valt Sara Gimbergssons lilla bok ”Vem kommer på kalas?”. Precis som Alexandra pratade om, knacka på-boken, det är en variant av det här med ”knacka på”. Dessutom är det en bok som innehåller ett moraliskt dilemma på slutet där man kan prata om just, ”vem ska ha den sista tårtbiten egentligen?”. En mycket spännande bok!

Sen har jag Eva Sussos bok ”Lalo Trummar” som är en liten kartonnagebok. Den måste man läsa högt. Läser man den tyst så är det en bok. Men när man börjar läsa den högt, då hör man precis hur språket och trumman går i takt. Mycket spännande bok. Båda är med på läslistan, som sagt, Skolverkets läslista för de allra yngsta barnen.

Annica: Men behövs verkligen pekboken i en värld av bilder? Behövs det en pekbok om frukt när hela skafferiet och kylskåpet är fullt av frukter som både doftar och smakar? De här frågorna har ju du lyft, Ulf. Så kan du berätta mer?

Ulf: Det är egentligen en icke-fråga. Men det är ju faktiskt så att vi får röra oss från själva bokens innehåll till själva läsakten. Det är i själva läsakten som det viktiga “görandet” sker, som vi var inne på tidigare. Med läsriktning. Men också det här att ha en god stund tillsammans, helt enkelt. Barnet, den vuxna och boken. Och det som uppträder däremellan.

Annica: Hur mycket text skulle du säga att en tvååring klarar av?

Ulf: Ja, hur mycket som helst. Jag tror att det handlar om att faktiskt skölja över barnet med språk. Och framför allt: prata, prata, prata, prata. Vi ska läsa, läsa, läsa, läsa. Men också prata, prata, prata, prata. Så att barnen verkligen hamnar i det här välgörande språkbadet, så att ordförrådet växer och att man får med sig alla orden när man sedan går vidare i utbildningen och vidare i livet.

Annica: Vill du säga något om småbarnsbilderboken också kanske?

Ulf: Ja, just den som vi var inne på lite här med Sara Gimbergsson också. Det händer någonting här med småbarnsbilderboken eller pekboken när den börjar få den här dramaturgiska kurvan. Där man har en inledning och sen ett problem som också finner sin lösning. Här har vi själva grundstommen till allt berättande som sen barnet kommer att möta. Man möter det redan i Anna-Klara Tidholms böcker, Stina Wirséns böcker och Sara Gimbergssons.

Annica: Nu så har vi ju faktiskt nämnt ett par gånger här nu läslistorna för förskolan. Eftersom du har varit med och tagit fram dem, Ulf, så när du ändå är här, säg något kort om detta arbete!

Ulf: Ja, läslistorna ska ju vara ett stöd för undervisningen i förskolan och skolan. Läslistorna har tagits fram både från 0 till 3 år och hela vägen upp till gymnasium och kommunala vuxenskolan också. Det är en läslista med 250 titlar som är ett stöd för undervisningen. Det är absolut inget krav, ingen plikt, ingenting mer än en lista full med underbara böcker.

Jag satt med i en referensgrupp, men den bygger på förslag som lämnats in från legitimerade förskollärare. På Bokmässan i Göteborg fanns det också möjlighet att lämna förslag. Läslistan som jag kan uttala mig om är den som har förskoleåldrarna. Och det var fantastiskt hur självklar den listan, med 60 titlar, kändes redan på ett tidigt stadium. Det är en lista, det kan inte nog betonas, som man ska närma sig frivilligt och utan tvång eller plikt. Utan bara som ett stöd. Det får absolut inte heller bli så att den begränsar litteraturen till 60 titlar. Det är som sagt ett förslag.

Annica: Det kan vara de 60 första titlarna. Vem vet?

Ulf: Ja, vem vet?

Annica: Ja, tack Ulf. Jag tänker att det här blir en riktig bokskatt för förskolorna att botanisera i. Och jag är övertygad om att det kommer att bli jättebra för barnen. Nu ska vi gå över till att prata om meningsskapande och grupprocess. Jag tänker på alla bokcirklar som är i gång runt om i landet. Hur människor gillar att läsa samma bok och sedan fördjupa sig och prata om boken. Att just prata om boken ger ju en djupare förståelse. Men det kan även ge läsaren andra perspektiv på det som boken förmedlar. Jag lämnar över ordet till dig, Ulf.

Ulf: Det där är ju spännande som du säger. Det har nästan blivit en folkrörelse, det här med läsecirklar och att man läser en gemensam bok och sen träffas man och sen så pratar man utifrån sina egna perspektiv om boken. Och alla som har deltagit i en sån läsecirkel vet väl också hur boken växer genom samtalet. Hur många oväntade ingångar som kan öppnas just när man tar hand om boken tillsammans. Det är likadant med barnboken och den dialogiska läsningen och boksamtalet i förskolan. Att barnen möter boken som individ. Man speglar den med sina egna erfarenheter. Men sen så tar man hand om den i barngruppen och upptäcker boken utifrån alla de perspektiv som finns representerade i gruppen.

”Jaha, bor du i ett hus som man måste åka hiss för att komma upp till lägenheten? Jag bor i ett hus där man kliver in direkt från gatan” och så vidare.

Just det här att man speglar sina egna erfarenheter och får andras perspektiv på innehållet också. Den processen är oerhört värdefull i litteraturen och kommer också utveckla lässtrategier som man har användning av längre fram i sin utbildning också.

Annica: Kan du säga någonting också utifrån språk och lek?

Ulf: En annan sak som den gemensamma upplevelsen av en bok skapar är en gemensam referens till leken. Och som kan underlätta för alla att kunna delta på sina villkor i leken. Att man har en gemensam bok som referens som är grundläggande. Jag tänker på sagovärlden till exempel, ”Rödluvan och vargen”, som kan föda många lekar. Men just att man får en gemensam utgångspunkt för leken.

Annica: När vi pratar om lek så skulle jag vilja att vi lyfter lekpedagogik och dramatisering. Det här är ju något som du brinner för Alexandra. Skulle du kunna berätta mer om varför det är så viktigt att använda sig av dramatisering och att bjuda in barnen till att levandegöra boken tillsammans med vuxna?

Alexandra: Ja, jag tycker att lekpedagogik är ett helt fantastiskt verktyg för att lära och utvecklas. För mig öppnades en helt ny värld när jag för många år sedan klev in i ett arbetslag där man arbetar på just det här sättet. Det var helt fantastiskt. Jag tyckte att det var en känsla av magi. Vi arbetade då med berättelsen om Robin Hood. Ni kan ju tänka er hur mycket dilemman och svårigheter som man stötte på under den resan.

Det som lekpedagogiken bygger på är att både barn och vuxna upplever och lär tillsammans. Att leken får stå i fokus. Sen har de estetiska ämnena också en central roll i det här arbetssättet. Men genom att utgå från en berättelse, en bilderbok, så skapas den här gemensamma grunden. Så som du Ulf var inne på, att man får en gemensam utgångspunkt. Det ger fantastiska möjligheter för alla barn att få goda förutsättningar för delaktighet.

Så ja, bilderboken blir självklart utgångspunkt. Den hjälper till att hålla den röda tråden. Och utifrån den kan man bygga upp den här magiska lekvärlden tillsammans med barnen. I den världen kan allting hända. Det vi pedagoger kan göra är att vi kan gestalta karaktärer i boken och då kan vi också utmana barnen på ett annorlunda sätt när vi befinner oss i en roll. Vi kan finna en karaktär i boken som vi fastnar för. Vi kan också använda oss av flera karaktärer i boken. Men genom att gå in i den där rollen, i den där karaktären, så får vi möjlighet att spetsa till allting. Vi kan ställa tokiga frågor till barnen. Vi kan göra tokiga saker som får barnen att reagera. Och det är i det ögonblicket, tror jag, när barnen blir berörda, det är då kunskapen befästs och magin uppstår. Men det absolut viktigaste, det är det som Ulf var inne på, det är att alla barn får goda förutsättningar för delaktighet. Det är det finaste tycker jag med lekpedagogiken.

Annica: Ja, innan vi rundar av nu om en liten stund så tänkte jag att jag vill lyfta något som du har sagt Ulf. Att högläsning i sig inte är språkutvecklande. Den här podden ingår i fortbildningen ”Språk- och läsfrämjande för de yngsta barnen”. Vi har lyft detta även tidigare. Om hur viktigt det är att använda sig av olika tekniker i sin högläsning. Men jag vill ändå flika in att ibland så kan det vara ”good enough” att få till en högläsningsstund. För vi vet att barngrupperna tyvärr är stora på förskolan och att dagarna kan vara så hektiska.

Jag tänker på när mina egna barn var små. Vi gick väldigt ofta till biblioteket och både jag och barnens pappa läste högt för barnen när vi kom hem. Men någon djupare högläsningsstund kanske det inte var. Men det gick bra ändå. Så det är det jag menar med ”good enough”, att vi ändå ska vara nöjda med att vi introducerar barnen för böcker och läser högt utifrån bästa förmåga. Och det tycker jag är ett budskap som vi ska förmedla till vårdnadshavarna. Sen så finns det självklart utvecklingspotential till fördjupad läsning tillsammans med barnen. Och det får du berätta mer om, Ulf.

Ulf: Jag pratar ju utifrån ett perspektiv av just förskolan och högläsningen i förskolan. Det handlar helt enkelt om att man inte ska ta bort någon högläsning. Man ska läsa innan maten, för det gör vi ofta på förskolan. Vi läser för hela barngruppen innan maten och det finns till och med det här begreppet läsvila efter maten. Oftast handlar det om att det har en rätt passiviserande effekt. Vi läser för att lugna ner och koppla av. Sen är ju den högläsningen inte särskilt språkutvecklande. Det är ju ingen språkutvecklande undervisning, utan det är ju en övergångsaktivitet. Ett mellanrum. På så sätt så fyller det sin funktion ändå.

Men när vi pratar om högläsning som en språkutvecklande undervisning, då handlar det om att hitta en liten grupp, en väl utvald grupp som får lagom utmaningar. Vi har stora åldersspann på förskolan och här gäller det att vi skapar mindre grupper där barnen verkligen får möjlighet att både utmanas och bekräftas rent språkligt.

Det är inte lätt och det kräver rätt mycket planering och organisering kring det här för att det ska bli riktigt bra. Men som sagt, det handlar ändå om  högläsning ”yes – good enough”, men lägg till en planerad högläsning också, så blir det riktigt bra.

Annica: Och förutom läslistorna nu så kan vi väl flika in att barnbibliotekarierna, än en gång så lyfter vi dem, deras litterära kompetens som alla på förskolan, barnhälsovården, logopedin kan ta och använda sig av såklart.

Ulf: Absolut. Värdefulla resurser.

Annica: Ja, då säger jag tusen tack till dig Ulf och tusen tack till dig Alexandra. Nu är det dags att avrunda vårt samtal. Jag hoppas att ni som lyssnat fått med er något nytt och att ni letar upp och läser Ulfs böcker. Så önskar vi er lycka till i ert viktiga arbete tillsammans med alla barn.  Kom ihåg att ni är läsande förebilder och att det är ni som ger barnen den viktiga grunden inför hela uppväxten och senare i livet. Ulf är verksam i Skåne och jag och Alexandra är verksamma i Värmland.

Tack till alla er ute i hela landet som lyssnat idag. Nu säger vi hej då!