Språkutveckling hos flerspråkiga barn

Ingrid Loeld Rasch: Hej och välkomna till en podd om flerspråkighet som ingår i det större fortbildningspaketet Språk- och läsfrämjande för de yngsta barnen. Jag heter Ingrid Loeld Rasch och jag är en av fyra biblioteksutvecklare som har tagit fram fortbildningen och jag arbetar på biblioteksutveckling Östergötland. Med mig har jag idag Eva-Kristina Salameh. Om dig kan man läsa att du är doktor i medicinsk vetenskap och legitimerad logoped. Du har i många år varit kliniskt verksam vid logopedmottagningen på Skånes universitetssjukhus och under ett flertal år föreläst vid logopedprogrammen i Sverige. Dessutom har du deltagit i ett antal forskningsprojekt. Välkommen Eva-Kristina! 

Eva-Kristina Salameh: Tack!  

Ingrid: Är det någonting som du vill lägga till den här beskrivningen av dig? 

Eva-Kristina: Jag tyckte att den blev bra. 

Ingrid: Vad bra! Det är inte så lite som du har gjort inom detta. Det här ska vara ett samtal som ska handla om flerspråkig språkutveckling, kopplat till de yngsta barnen. Jag tänker att vi dyker rätt in och tar tag i frågan som handlar om det här med att växa upp med och lära sig två språk samtidigt. Är det bra eller dåligt? 

Eva-Kristina: Ibland är det fler språk än två. Vi behöver inte åka längre bort än upp till norra Sverige där man pratar svenska i skolan, finska med grannen och samiska hemma. Det är likadant om du kommer från Somalia och bor i Malmö. Det är inget val: ”Nej, mitt barn ska bara lära sig somaliska och ingenting annat.” Vi kan bara konstatera att det är så. Majoriteten av jordens barn är flerspråkiga. Det är faktiskt enspråkigheten som är det avvikande.

Trots detta är enspråkighet normen. Det beror på att de enspråkiga barnen råkar bo i Europa och Nordamerika och därav har de blivit normen. Man kan säga att flerspråkigheten ger många fördelar under förutsättning att du har god tillgång till språken. Har du inte det kan det bli problem. Men har man god tillgång till båda språken får man en större språklig medvetenhet, vilket har konstaterats både i svensk och internationell forskning.

Du är helt enkelt bättre på att förstå hur ord är uppbyggda och stavelser. Du fastnar inte i någon enspråkig bur, som vid en enspråkig utveckling eller en språkstörning. Att hjärnan har mer än ett system att leka med är bara positivt. När det gäller barn med sen språkutveckling ser vi väldigt tydligt att uttalssvårigheter, som kan vara rätt rejäla hos enspråkiga barn, inte ses i samma utsträckning hos flerspråkiga barn. Det är faktiskt en fördel att vara flerspråkig.

Ingrid: Det är jätteintressant. 

Eva-Kristina: Ja, jag håller helt med.  

Ingrid: Lär sig barn svenska lika fort om de har två språk? Alltså ett språk hemma och ett på förskolan. 

Eva-Kristina: Återigen, förutsättningen är att du har tillgång till dina språk. När det gäller modersmålet är det bra om det är fler än familjen som talar det. För enspråkiga svensktalande barn som bara har familjen som förebilder får man direkttransport till förskolan för språklig stimulans. Har du väldigt få kompetenta andraspråkstalare utanför förskolan kan det vara ett problem. Men om man har god tillgång till båda sina språk lär man sig två språk hemma.

Ibland kan man fundera på varför det inte tar dubbelt så lång tid att utveckla två språk som ett. Dygnet har trots allt bara, för små barn, åtta till tio vakna timmar. Under den tiden ska de hinna lika mycket och ibland tre gånger så mycket som enspråkiga barn.

Vi kan se till exempel i Kanada, i Quebecområdet, där franska och engelska är det normala och alla är flerspråkiga. Det är ingen skillnad i status i språken. När man har tittat på språkutvecklingen hos flerspråkiga barn i Quebec och jämfört med enspråkiga engelsktalande och lägger ihop ordförråden har de inte ett mindre ordförråd. Grammatiken går inte långsammare. Uttalet går inte långsammare.

Det beror på någonting som man kallar för bootstrapping. Det är den där hanken som sitter på kängan som man drar i när man sätter ner foten, när man ska få ner foten i det nya språket. Poängen är att om hjärnan redan har kläm på vad exempelvis plural är och sen möter barnet plural i det nya språket, behöver inte hjärnan försöka förstå vad det är utan den tänker ”jaha, så här ser det ut här, då kör vi med det”.

När man lär sig två språk från början är man också hjälpt av detta. Till exempel om man är ett engelskt-arabiskt barn. Vid plural på engelska sätter du på ett ”s”. Arabiskans plural är däremot en väldigt komplicerad historia. Det gör att man lär sig plural fortare i engelskan. Men då är detta en hjälp när man ska tillägna sig plural på arabiska eftersom hjärnan vet vad det är. Samma gäller ordförrådet. Har du ord på det ena språket har du begreppet. Då behöver du inte lära dig begreppet en gång till.

Jag kommer ihåg att jag var på en förskola som hade många latinamerikanska barn. Det måste ha varit på 70- och 80-talet. En förskollärare hade samling med barnen på svenska och hon berättade en berättelse om en pojke som hade vunnit ett pris för att han hade gjort någonting. Då var det en liten spansktalande gosse som frågade vad betyder pris? Förskolläraren började förklara ”ja till exempel om han springer i kapp och den som kommer först får då ett pris för han vinner”. Varpå barnet omedelbart frågade vad betyder i kapp? Ja, och så höll det på och förskolläraren trasslade in sig mer och mer i förklaringar. Och hela tiden framför mig satt en liten jämnårig gosse, också spansktalande, och sa ”premio, premio, premio, premio”. Det hade räckt om hon hade lyssnat på honom att pris är premio. Man får det när man vinner. Han hade begreppet.

Det här gör att det går snabbare att lära sig två språk. Det är inte en slags dubbel enspråkighet att först det här språket och sen det här språket. Kom ihåg att det är en annan språklig förmåga än den enspråkiga. Det är inte att först har du ett språk här och så fyller du på med ord och de innehåller språkljud, du behöver grammatik när du har tillräckligt många ord. Sen kommer nästa språk och så börjar man om igen. Man utnyttjar den kunskap som finns. De är på samma hylla i det kognitiva skafferiet. Därför tar det inte längre tid.

Ingrid: Det är verkligen intressant! 

Eva-Kristina: Men man ska vara medveten om att ordförråden inte ser likadana ut. Det är inte så att man har enspråkig kompetens i båda språken. Det behövs inte för de används i olika sammanhang. Så ordförråden ser annorlunda ut. Och vill man ha kläm på om ordförrådet utvecklas hos ett litet barn, och även ett större barn för den sakens skull, så måste man lägga ihop ordförråden från båda språken. Eller hur många det nu är. Om man har god tillgång till båda sina språk. Men om man inte har det, varken till sitt modersmål eller har ont om andraspråkstalare så tar det generellt längre tid att utveckla språken. Men det är inte flerspråkigheten som orsakar detta, det är sociala villkor. Och det är två skilda saker.  

Ingrid: Just det. 

Eva-Kristina: Sociala villkor kan man göra någonting åt, men jag vet inte om politiker är så intresserade av detta. De har haft rätt många år på sig och det har inte hänt så mycket. 

Ingrid: Men det där var två språk. Men det finns också barn som växer upp och där båda föräldrarna pratar olika språk. Och så har man ytterligare ett språk på förskolan. Det blir tre språk. Hur många språk kan man lära sig? 

Eva-Kristina: Det finns det man kallar polyglotter, mångspråkiga, de kan sjutton-arton olika språk. Det är en speciell begåvning. Men det är inte ovanligt med 4-5 språk. I Afrika är detta ganska vanligt. När kolonialherrarna drog gränser drog de dem utan hänsyn till kulturer och språk. Du kan ha många språk i ett land. Man lär sig de språk man behöver. Men återigen, man har inte enspråkig förmåga i samtliga. Du har ett ordförråd som är distribuerat över flera språk. Du kan använda detta språk till det som behövs.

Om vi tar barn har de ett ordförråd i hem och familj som är störst på modersmålet. När de börjar förskolan får de ett förskoleordförråd på svenska. Det behöver de inte ha på sitt modersmål. Däremot kan de behöva ha vardagsorden på svenska eftersom när man på förskolan ska förklara nya ord för små barn använder man vardagsord som de kanske inte har på svenska utan på sitt modersmål. Då går inlärningen långsammare. Därav vikten av flerspråkig personal.

Ingrid: Ja, verkligen. Och att man känner till dessa saker. Kunskapen om detta är jätteviktig.

Eva-Kristina: Där kan jag framhålla Malmö som ett lysande ljus i mörkret. Jag har jobbat med dessa frågor i Malmö sedan 70-talet och det är en enorm skillnad. Det har varit av nödvändighet. Majoriteten av barnen i Malmö, 65 procent, är flerspråkiga. De enspråkiga barnen är i minoritet. Jag var på en förskola där jag brukar ha handledning för personal med barn som har väldigt sen språklig utveckling, de har specialplatser för detta. Eftersom detta är Malmö är det i princip flerspråkiga barn. Jag var på en förskola som hade flyttat, bytt byggnad, flyttat i samma del av stan, men ändå i utkanten. Jag minns att jag pratade med en specialpedagog som jag drog in i ett hörn och sa ”det gick fyra blonda barn i korridoren. Var kom de ifrån?” Hon svarade att upptagningsområdet nu även innefattar villaområdet bredvid. Det är hur man reagerar i Malmö. ”Var kom de ifrån?”

Ingrid: Det finns mycket spännande att prata om. Någonstans läste jag om språklig socialisering och att det finns två huvudspår. Kan du berätta om det?

Eva-Kristina: Ja, man har urskilt två huvudspår. Men innan jag fortsätter ska jag säga att detta är generaliseringar. Generaliseringar gäller grupper, inte individer. Men generaliseringar måste vi ha. Det man har sett i forskningen är att vi har det som kallas individorienterade kulturer. Där brukar man säga att barn uppfostras språkligt med betoning på den vuxnes roll. Det är i princip västvärlden.

Det andra är det man kallar grupporienterade kulturer, där barn växer upp språkligt. Barnet ska tillägna sig språk genom att vara omgivet av folk som pratar men kanske inte nödvändigtvis med barnet. Det ska lyssna.

Man kan fråga sig var dessa kulturer finns. För den andra typen minns jag att jag pratade med ett gäng modersmålslärare en gång och den bosniska modersmålsläraren sa ”åh, precis så var det när jag var liten”, när jag berättade om den grupporienterade kulturen. Jag tror man kan säga Balkan, Turkiet, Mellanöstern, Iran, Afghanistan. Vi har barn från dessa områden på förskolorna i Sverige. Det är naturligtvis inte så att man är absolut det ena eller det andra. Men det är tydliga huvudspår.

När man tittar på kommunikativa avsikter tillskriver vi spädbarn avsikter redan på BB. Minsta lilla pip? Vad är det? Är du hungrig? Ska jag byta blöja? Vi pratar hela tiden med barnen som om de förstod. Svarar på våra egna frågor och tillskriver barnet svar. ”Ja, du är hungrig. Ja, du behöver byta blöja.” Vi berättar för dem vad det är de vill säga. Detta gör man inte i den andra typen av språklig socialisation eftersom barnet inte förstår. Det är inte så att man är helt tyst, man pratar, men kanske inte direkt med barnet. 

När det gäller samtal i det västerländska sättet försöker vi hela tiden använda barnanpassat språk och stötta barnet i vad det vill säga. När barnet kommer in och ropar ”bil” eller något annat, svarar vi: ”Ja, kom det en bil på gatan? Vill du ha din leksaksbil?” Vi försöker på olika sätt göra detta.

I själva samtalet finns det status. Det finns den dominanta parten och den icke-dominanta parten. I alla samtal mellan vuxna och barn är barnet den icke-dominanta parten. I västvärlden är det den dominanta parten som har ansvaret för samtalet. En vuxen, äldre syskon eller äldre släktingar eller personal försöker hjälpa barnet på traven med vad det vill säga.

I mer grupporienterade kulturer är det barnet, den icke-dominanta parten, som har ansvaret för samtalet. Om ett-tvååringen inte lyckas redogöra för farfar vad det vill säga blir det inget samtal. Det är inte så att farfar älskar sitt barnbarn mindre för det. Han hissar det säkert i luften under glada tjoanden och pussar på det. Men ingen kan föreställa sig att ett så litet barn kan föra ett samtal. Det anses helt omöjligt. Man måste vara minst tre år för att kunna föra ett samtal.

I denna typ av språklig socialisation är det syskon och kusiner, som i dessa delar av världen brukar finnas i stora mängder, som har ansvaret och fungerar som barnvakter till de riktigt små barnen. Det är där man får sin första språkliga socialisation. När barnet bör kunna föra ett samtal, då kan man börja prata med vuxna.

Vad gäller syskonens roll i denna typ av språklig socialisation kan man träffa på föräldrar som verkar ointresserade. Jag minns att jag pratade med pappan om att de kunde läsa lite mer böcker för barnet som var ganska sent i sin språkliga utveckling, både på arabiska och svenska. Pappan såg glad ut och sa att det kan hennes storasyster göra. Men det är inte ointresse. Det är storasysterns roll att hålla i det.

Jag kommer ihåg en modersmålslärare som berättade när hon jobbade i en förskolegrupp och det gick vattenkoppor. Hon kom inte ihåg om hon hade haft vattenkoppor. Hon ringde till sin mamma och frågade: ”Har jag haft vattenkoppor?” ”Fråga din syster”, sa mamman. Storasystern kunde förstås redogöra för vilket år och hur länge hon hade varit sjuk. Föräldrar har andra uppgifter.

Ingrid: Men det där kan bli lite av en kulturkrock? Vi vill så väl?

Eva-Kristina: Ja, när tioåringen kommer till förskolan för att hämta sitt treåriga syskon blir det bråk med personalen. Det måste vara föräldrarna som hämtar. Barnet förstår ingenting. Föräldrarna förstår ingenting. En tioåring kan mycket väl hämta sitt syskon, framförallt i ett område som Rosengård där det inte är så många gator inne i själva området. Men det uppfattas oftast som ointresse från föräldrarna. Men det är syskonens uppgift.

Naturligtvis finns det något som heter ackulturation, anpassning till en ny kultur. Man kan jämföra en kultur med en lök. De yttersta skalen kan vara kläder, mat och att vänja sig vid klimatet. Språklig socialisation är ett sätt att återskapa sin kultur. Språket styr tänkandet och det är kärnan i löken. Den ändrar man sist på.

Men naturligtvis är det så att om du är född och uppvuxen i Sverige och dina föräldrar kanske gick i skolan här i Sverige har man inte detta på samma sätt. Man kan inte dra alla över en kam. Men det är viktigt att veta, framförallt för nyanlända, att man ofta har det här mönstret med sig. Det kommer att förändras, men det kommer att ta tid och det är inte så att man gör det nästa dag.

Det handlar också om hur mycket utbildning du har. Ju högre utbildning, desto snabbare går det. Ju lägre utbildning, kanske analfabet av olika orsaker, inga skolor i krigsområdet till exempel, desto mindre kunskap om världen har du.

Förskolan har en extremt viktig uppgift att presentera det västerländska sättet att socialisera barn. Till exempel det här med kontrollfrågor som du alltid har när du läser böcker. ”Vad är det där?” och ”Vad gör han där på bilden?” Du vet svaret.

Det finns en intressant undersökning från Göteborg, runt sekelskiftet. Turkiska barn i förskolan svarade ofta inte rätt och personalen blev fundersam. När man pekade på en boll och frågade ”vad är det?” svarade inte barnet, för det är klart han vet vad en boll är. Han leker ju med den.

Om du tänker på förskolan, när de pekar på en boll och frågar ”vad är det?”, har detta barn klart för sig att det är en boll. Hon har just ropat sjutton gånger ute på gården att vi inte tog in bollarna i skjulet innan vi gick in. Det kan inte vara det hon frågar om. Det måste vara något jättekomplice­rat, så jag svarar inte.

Man tänkte till där och förklarade varför man frågade: ”Jag vet vad det är, jag ska bara kolla att du vet.” Då fick man barnen att svara. Detta var jätteviktigt, för sedan jämförde man med andra förskolor där man inte gjorde denna anpassning utan frågade färre och färre frågor. Det var ganska stora skillnader i läsförståelse i årskurs fyra, eftersom de man inte frågat vidare inte kunde läsa mellan raderna och mellan orden och förstå innehållet på samma sätt som de som hade gått vidare i språkutvecklingen.

Ingrid: Men det där kanske man håller på att släppa också, med kontrollfrågorna på det sättet. Man pratar om innehållet tillsammans.

Eva-Kristina: Ja, men det är ändå känt för dig. Kontrollfrågorna är inte exakt ”vad är det”, utan du frågar om någonting där det är fullständigt klart för barnet att du kan svaret. Det är som en kontrollfråga. Det är inte ”vad är klockan?” Du vet svaret.

Ingrid: Ja, det blir väldigt konstigt att ta in.

Eva-Kristina: Om man inte förklarar varför.

Ingrid: Ja, men precis. Jag förstår vad du menar. Det är viktigt det som vi är inne på nu med personalen i mångspråkiga områden framför allt. Att det finns personal som kan svenska också. Så att det inte bara blir att man pratar sitt eget språk.

Eva-Kristina: Det är det man inte gör, för flerspråkig personal är viktigt, men de måste vara på förskolor där språket finns. Vilket innebär att man kanske borde fundera över om man ska ha en annan anställningsform. Att man är mer flyttbar. Om man till exempel har haft många albansktalande barn här som plötsligt inte finns längre. Dels kan man då gå in och börja arbeta som vanlig personal. Det är inga problem. Men då kanske det har kommit många arabisktalande barn istället. Då kanske man ska sätta in arabisk personal.

Problemet är att det här inte alltid matchar. Det som finns på Rosengård är att det är alldeles för få, på vissa förskolor, kompetenta andraspråkstalare. Och för många som inte pratar så bra svenska. Där det handlar mycket om arbetsträning och annat. Som vanligt går vuxnas rättigheter före. Men samtidigt är det också viktigt att det inte blir så att alla måste vara enspråkigt svensktalande. Man kan vara kompetent andraspråkstalare som flerspråkig och prata utmärkt svenska. Inga problem där.

Men man får också tänka vilket budskap man skickar om ingen i personalen får låta som mamma eller storasyster. Då får man inte jobba på förskolan. Man skickar trots allt ett budskap. Barn lär sig alltid något. I det här fallet lär de sig att man inte duger att vara på förskolan om man inte pratar perfekt svenska. Så det kan aldrig vara ett krav. Det kan tvärtom vara en förebild för barnen. Men majoriteten måste kunna prata bra svenska. Framförallt om det är barn som är sena i utvecklingen. Det är en katastrof. Men detta är en extremt känslig fråga.

Jag tycker man kan motivera detta till att vi måste ha personal som pratar bra svenska. Sen är det en annan sak att ibland vill nyutexaminerad personal inte arbeta i områden som Rosengård. Så det är svårt att hitta personal till det också.

Sen tycker jag också att det ligger på arbetsgivaren att fortbilda personal och att ställa upp svenskkurser. Man måste arbeta med det man har. Man kan ha en vision att vi ska ha det så här. Nu har vi det så här, vad gör vi då? Då ser vi till att den här personalen får en bättre svenska. Och att det faktiskt är ett krav, att stanna kvar i den här anställningen är att man deltar i den här utbildningen.

Ingrid: Ja, det måste finnas olika sätt att få det löst.

Eva-Kristina: Ja, men generellt behövs det. Men ett totalförbud skickar fel budskap.

Ingrid: Ja, det gör det. Och där avslutar vi den första delen av podden. Ta gärna en paus och fundera över vad du hört och lärt innan du går vidare till del två.

Ingrid: Hej och välkommen till del två i en podd om flerspråkighet med Eva-Kristina Salameh. Nu skulle jag vilja veta hur språkutvecklingen skiljer sig åt om man är enspråkig eller flerspråkig? Om det nu finns någon skillnad.

Eva-Kristina: Ja, det är klart att det skiljer sig. Vi kan börja med det som är gemensamt. Den flerspråkiga utvecklingen börjar inte senare. Alla barn, oberoende av antal språk, börjar i ettårsåldern. Majoriteten av jordens barn är flerspråkiga och börjar prata i ettårsåldern.

Jag träffade en barnläkare en gång som pratade om en liten arabisk tjej på tre år och som inte talade många ord, så hon var rejält sen i sin språkliga utveckling. Naturligtvis på båda språken, man kan inte ha en språkstörning på det ena och inte på det andra. Men läkarens hypotes var att eftersom hon hade två språk kunde hon inte bestämma sig för vilket språk hon skulle prata. Hur många har sett en tvååring som sitter och grubblar över “ska jag säga det på svenska eller ska jag säga det på arabiska? Jag kan inte bestämma mig. Jag är tyst.”

Språkutvecklingen börjar i ettårsåldern. En tvååring som kan ha fyra språk runt sig som inte pratar, det beror inte på flerspråkigheten. Flerspråkigheten orsakar aldrig en språkstörning. Vi har enspråkiga barn som också har en språkstörning och är jättesena. Det har ingenting med flerspråkigheten att göra. Och det går inte långsammare om man har god tillgång till språken. Det går långsammare när du har för lite tillgång till dina språk.

Sen finns det fenomen som bara förekommer om man är flerspråkig. Det är detta vi kallar transfer som förr i världen eller fortfarande heter brytning. Men då tänker man mest på uttal. Man kan ha transfer både vad gäller ordförråd och grammatik och uttal. Generellt kan man säga att små barn inte har transfer. De är i full färd med att utveckla sina språk. Transfer är när du ska säga någonting på svenska och så tar du den struktur i huvudet som är närmst, och gör en direktöversättning. Min man kommer från Syrien. Vi har hängt ihop i 50 år nu, och han säger fortfarande ”jag ska kommer”. Så säger man på arabiska. Detta är ett typexempel på transfer. Men inte särskilt intressant när det gäller små barn.

Jag träffade en gång en liten turkisk gosse på förskolan och han bröt enormt på svenska. Hyfsad svenska, men en enorm brytning. Lite märkligt. Det visade sig att det fanns en personal på hans avdelning som idag hade fått hedersomnämnande av Sverigedemokraterna, om man säger så. Hon var inte så kul att ha på en avdelning med många flerspråkiga barn. Den här lille gossen avskydde henne. Han ville till inget pris låta som hon gjorde. Så han tog i så att det blev fel. Hon var vikarie och slutade sen, till all lycka. Då började en man med ganska bred malmöitiska som den här killen förälskade sig i. Och den lille turkiske killen han pratade på hela tiden med grov skånska. Honom ville han likna. Det finns många skäl till det. Men transfer hos småbarn – då måste man undersöka varför. För det ska inte finnas. Det är inte förväntat i alla fall.

Det som också kan misstas som bristande språkutveckling är det vi kallar kodväxling. Det är när man byter språk mitt i. Man kan byta ord för att man inte kommer på vad det heter på svenska. Men man kan också byta så att man säger en hel radda på ena språket. Och så byter man och så fortsätter man på nästa språk och så går man tillbaka till det första. På 70-talet ansågs detta vara tecken på bristande språkutveckling och det är faktiskt tvärtom. Man får nämligen inte kodväxla hur som helst. Enstaka ord kan du plocka in men om du byter hela meningar får du aldrig byta mitt i en mening. Då byter du i en grammatisk fras så då slår du sönder den så den blir obegriplig. Man byter bara mellan grammatiska fraser. Och för att kunna göra det måste du ha bra koll på båda språken. Barn som har väldigt sen språklig utveckling kodväxlar inte.

De har inte tillräcklig språklig förmåga för att kunna göra det. Man ska inte vara så orolig för små barn som byter språk hela tiden. Det man ska vara orolig för är barn som aldrig kodväxlar utan bara tystnar. För de kan inte. För att kunna kodväxla måste man ha järnkoll på grammatiken i båda språken. Alla flerspråkiga individer kodväxlar. Ibland vet man inte ens om det. Men det är ett naturligt sätt. Man kan använda det för att understryka en sak. Det var två latinamerikanska förskollärare som grälade och den ena övergick efterhand till svenska. Bara för att markera att ”jag håller verkligen inte med dig. Jag byter språk också.” Det kan användas på många olika sätt, men det är inte tecken på en språklig oförmåga.

Jag kommer ihåg att man pratade mycket om halvspråkighet på 70-talet. Ett uttryck som nu till all lycka förmodligen är utraderat eftersom ingen kunde beskriva hälften av vadå? Vad är man när man är helspråkig? För mig var det att kunna fylla i universitetets reseblanketter som jag aldrig begrep mig på. Då är man nog helspråkig om man förstår sig på det. Men man har lagt av. För snarare var det ganska kreativa anpassningar till svenskan.

Man hade som ett exempel på halvspråkighet en liten kille där mamman hade frågat honom vad de hade ätit på förskolan. Jag är inte helt säker på att det exemplet stämmer, för jag minns när man frågade ”Vad åt du på dagis idag?” ”Vet inte” är det klassiska svaret. Men han visste. De hade fått blomkål. Han visste inte vad det hette på finska. Men så sa han ”blomkåli”. Han satte på finska ändelsen för att markera att det var ett substantiv, vilket då var ett förskräckligt exempel på halvspråkighet. Men det måste sägas vara ett väldigt bra exempel på en kreativ anpassning till språket. ”Jag vet vad det heter på svenska. Nu ska jag säga det på finska. Jag klämmer på en ändelse. Så blir det nog bra.”

Ingrid: När jag hör dig tänker jag att man verkligen behöver kunskap för att inte oroa sig för fel saker. Det känns som att väldigt många gör det. Jag tänker att det säkert finns saker att oroa sig för, men inte det man tror.

Eva-Kristina: Det här att blanda språken, så gör man när man är flerspråkig. Det är därför också jättebra att ha personal som inte behöver vara där som flerspråkig personal för ett visst språks skull, men de har den flerspråkiga erfarenheten. De blir inte oroliga när barnet tar in ord och vändningar och byter språk, en mening på ett språk, nästa mening på ett annat. Det är förväntat. Det finns andra saker man ska oroa sig för. Som sagt, frånvaron av kodväxling.

Ingrid: Ja, precis.

Eva-Kristina: Inte att barnet inte kodväxlar om de pratar på svenska. Men det där att man tystnar istället.

Ingrid: Ja, det måste vara mycket farligare.

Eva-Kristina: Ja, och jag kommer ihåg en liten polsk kille en gång. Jag hade kommit in på förskolan och jag hade precis klätt på mig och skulle ut, det var vinter. Svetten började rinna innan man kom ut igen. Och så kom han in och skulle berätta något. Det hade hänt något jättespännande. Jag var den enda vuxna som var tillgänglig för att prata. Han försökte förklara vad som hade hänt. Jag försökte förstå. Svetten rann på mig och rann på honom också till slut. Till slut bara en djup suck och så kom en ström av polska. Då fick han sagt det och så gick han in. Det är mer sådant man vill se. Det här med viljan att kommunicera.

Däremot ska man börja oroa sig för ett lugnt och tyst barn som ingenting säger. Vare sig på det ena eller andra språket. Inget intresse av kommunikation. Det är vad man ska oroa sig för. Man vill kommunicera, i alla fall när man är ett litet barn. Man sitter inte där och tänker att “jag förstår inte vad de säger så jag väntar och säger det när jag kommer hem”. Det ska man oroa sig för. Man skyller gärna sådana här tidiga tecken på att man har en sen utveckling på flerspråkigheten. Men det orsakar ingenting av det slaget. Det ska man komma ihåg.

Ingrid: Det kan väl också finnas en risk, om man inte vet vad det kan vara, att man inte gör någonting åt det utan man väntar ett par år.

Eva-Kristina: Ja, man väntar tills barnet kan mer svenska.

Ingrid: Och då kanske det är lite sent.

Eva-Kristina: Ja, det är så dags att komma på det när barnet är fem och ska börja i förskoleklass när det är sex. Eftersom man har väntat.

Det kan vara bra att ta upp att man brukar räkna med när man möter ett nytt språk att det tar, vilket man har sett både i svensk och internationell forskning, ett till två år, sedan har du vad man kan kalla ett vardagsspråk. Du har ett basordförråd, du har ett hyggligt uttal, du har en basgrammatik. Du kan prata om väder och vind och lättare ämnen. Det är inte riktigt ytligt, men det handlar inte om djupare funderingar med det språket.

Jag har upptäckt på en del förskolor att vi snabbt fick gå ut med meddelanden om att om man märker att ett barn är sent språkligt på båda sina språk, ska man inte vänta två år innan man skickar till logoped. Man ser att basspråket inte har kommit.

Det går utmärkt att kolla upp en sen språkutveckling på modersmålet. Som logoped är du tränad i att lyssna och transkribera på ett annat språk och jämföra med vad det skulle vara. Inte minst när det gäller uttal men även grammatik. Det är en mening på eftersägning som är sex ord lång och så får du två. Om föräldrarna är med och tolkar med flerspråkig personal blir det ännu bättre. Men det är fullt möjligt att notera en språkstörning bara på modersmålet, även om du inte pratar språket.

Jag jobbade 40 år på klinik och en gång hade jag ett kambodjanskt barn. Tolk fanns inte. Det fanns inte Google heller som man kunde översätta med. Vi kämpade på. De fick säga före räkneord på kambodjanska. Jag skrev ner vad de sa och vad han sa. Vi kunde konstatera att han var sen. Så det går.

Ingrid: Hittills har vi pratat ganska mycket om de barn som växer upp här. Som föds i Sverige och som har ett språk hemma, ett på förskolan. Men det finns också barn som har kommit hit, kanske när man har varit mellan tre och fem år och har ett språk. Kanske arabiska. Ser du någon skillnad där?

Eva-Kristina: Det är en fördel. För då har du ett språk. Med tanke på bootstrapping. Detta gäller skolbarn, men det stämmer till eftertanke. De barn som kom från Syrien 2015 klarade sig mycket bättre i svenska skolan än de arabisktalande barn som var födda i Sverige. De kom med ett språk.

Det språk du arbetar med utvecklas. Om du bara arbetar med svenskan just nu, vilket är en trend, så kommer den att bli bättre. Det märkliga påfundet med obligatorisk språkförskola som ska utredas nu – som att  “vad är modersmål för någonting?” Arbetar du intensivt med svenskan kommer den att bli bättre. Det kan man ta till intäkt för att vi gör rätt. Men jag menar att det inte blir tillräckligt bra.

Om du ignorerar det andra språket – kom ihåg att de utvecklas tillsammans och stöttar varandra – om du helt ignorerar modersmålet utvecklas inte det. Då har du ingenting att ta ifrån. Det förvandlas till ett sänke. Svenskan blir inte så bra som den kunde ha blivit om du också hade utvecklat modersmålet.

Vi kan se detta på adoptivbarn som kommer när de är fyra-fem år. Deras första språkutveckling, modersmålet, avbryts. Ofta är det ganska torftigt, de har bott på barnhem. De har ofta kvarstående problem in i vuxenåldern. De tolkar till exempel ord väldigt konkret. ”Inflytande” är någonting som skvalpar runt i hamnen. ”Trädgård” är bara träd. De övergripande begreppen förblir jättesvåra. Den mer abstrakta delen av språket förblir ett problem.

Ju bättre modersmål desto bättre andraspråk svenska. Ju mer du arbetar med modersmålet i förskolan från tidig ålder desto bättre svenska får du.

Ingrid: Vilken bra och tydlig förklaring.

Eva-Kristina: När barnen kommer och redan har ett språk, så har man, inte så mycket i förskolan, men ännu mer i skolan, det här bristperspektivet. De saknar någonting – svenska. Man ser inte vad de kommer med. Svensk förskolepersonal vill gärna, vilket man har sett i förskoleforskningen, undervisa barnet: lampa, fönster, bord, stol.

Det blir inget riktigt sammanhang. Man bjuder inte in till samtal. Det är i samtalet språket utvecklas. Inte på slumpmässigt utpekade ord. Du kommer ändå inte ihåg det för det har inget sammanhang. Du måste in i ett sammanhang och det får du i ett samtal. Framförallt de barn som har en typisk språkutveckling och kommer med ett språk – utnyttja det.

Ingrid: Och jag tänker också på bokläsning förstås, på böckerna. Om man tycker det är svårt att samtala så finns det mycket hjälpmedel.

Eva-Kristina: Det finns också väldigt mycket inlästa böcker digitalt. Man kan ha dem på svenska och modersmålet. Det finns en jättebra bok. Det är ursprungligen en doktorsavhandling som heter ”Digitala tillgångar i förskolan” eller någonting liknande. Den är fantastisk. Jättebra råd om hur man ska använda de digitala hjälpmedlen. Den avslutas med en förteckning över digitala resurser. Det heter nog ”Digitala resurser i förskolan”. Digitala resurser på 40 olika språk som är provade. Där finns alla möjligheter att arbeta med böcker på båda språken.

Ingrid: Precis.

Eva-Kristina: Men sen är det också så att väldigt många barn som kommer från grupporienterade kulturer, där är inte bokläsning någonting man är van vid. Man är van vid den muntliga berättelsen. Där berättaren äger ordet och ingen avbryter och frågar vad det är för färg på skorna. Från början till slut. Det måste man vara medveten om. Att föräldrarna ska läsa för barnet är någonting man får lära ut, det räcker inte att berätta det en gång. Man har inte riktigt samma syn på det.

Jag sa innan att min man är från Syrien. Vi var nere i Damaskus vid ett tillfälle. Vår dotter var med och en liten kusin fyllde år. Då tänkte vi att han inte ska få något i plast. Vi åker ner och köper en bok. Vi hade sett en barnbokhandel nere i Damaskus. Vi tog buss ner till centrum. Gick till den där bokhandeln. Inhandlade boken och presenterade den för honom på hans fyraårsdag. Han var så lycklig. Han gick hela dagen och tryckte boken mot bröstet. ”Min, min.” Sen berättade min man på kvällen och skrattade så han knappt kunde prata. Hans syster hade kommit till honom och sagt att det var jättegulligt att de åkte ner i stan och köpte boken till honom. Men varför? Han kan ju inte läsa.

Ingrid: Nej, man kan undra.

Eva-Kristina: Läsa högt är jättebra. I vissa fall måste man skola in det. Födda och uppvuxna i Sverige har inga problem. Men är man nyanländ bör man tipsa om att man kan sitta tillsammans och lyssna på inläsningar och följa med i boken.

Ingrid: Jag tänker också att förskolepersonalen kan ju visa genom att de läser på förskolan.

Eva-Kristina: Ja, men det funkar inte riktigt för de läser på svenska. 

Ingrid: Man får öppna sig lite och vidga sina vyer.

Eva-Kristina: När det gäller språklig stimulans måste man inte utgå från hur vi gör. Ibland får man frågan om hur man gör för föräldrar som har den här språkliga socialisationen av grupporienterade kulturer, att man inte pratar med barnen på det sättet, man läser inte för dem. De lär sig onekligen prata i alla fall. Det kan man lugnt konstatera. Kom ihåg att språkförmågan är människans mest robusta förmåga. Det ska mycket till för att den ska störas.

När man ska råda föräldrar om språkstimulerande åtgärder för en treåring som har kommit in på 2,5-årsundersökning och behöver mer språklig stimulans, tror jag att man kan sammanfatta detta med ett ord: respekt. Man bör inte berätta ”så här ska du göra” och föräldern tittar häpet på en. Det finns inte i deras värld att man gör så här, att man pratar så här med barn.

Med respekt kan man istället säga, visa eller berätta att ”det här tycker vi fungerar bra. Är det någonting av det här du kan tänka dig att använda?” För då säger man samtidigt att man vet att de gör på ett annat sätt. ”Kan ni tänka er att göra så här? Och hur gör ni?” Man kan vässa deras sätt.

Att använda äldre syskon är en enorm resurs. Riktigt små barn ser sina syskon som halvgudar. Man är van vid att sitta med sina småsyskon, det är ens ansvar, även killar har gjort detta. Jag kommer ihåg en 19-årig kille med rakat huvud, tatuerad hals. Man tänker att han är här med lillebror, vi kör. Han satt jättebra och lugnt och lärde sig nallespelet för att kunna göra detta med sin lillebror hemma. Och lillebror gjorde precis vad han sa. 

Äldre syskon är en enorm resurs i detta. Man bör inte bara vända sig till föräldrarna. Föräldrarnas uppgifter är att lära barn lyda, visa respekt och använda artighetsfraser. Arabiskan har ett outsinligt förråd av detta och man ska kunna de flesta. Vår dotter när vi var i Damaskus, hon var djupt fascinerad. Varenda gång farmor träffade en granne i trappan på väg upp eller ner var det ett kulsprutesmatter av artighetsfraser i flera minuter. Man tänker, finns det fler? När någon ger en någonting säger man på arabiska motsvarigheten till ”jag välsignar dina händer”. Det är längre och artigare.

Föräldrarnas uppgift är också att lära in artighetsfraser. Det är där syskonen kommer in med den tidiga socialisationen. Man kan uppmuntra föräldrar som vill få barn med typisk utveckling att prata, att de ska få begära saker, vilket är otänkbart i många kulturer. Att små barn ska begära från föräldrar. Till exempel att du lägger ut frukost och inte lägger ut skeden till tallriken och barnet måste säga till. Man har en blå eller grön tröja och håller upp båda, barnet ska peka och säga vilken. Detta är också fullständigt otänkbart i många kulturer. Små barn kan inte begära något av föräldrarna.

Jag kommer ihåg en arabisk mamma som sa att det låter jättebra och hon skulle försöka. Men hon sa att jag måste inse, hon har fyra barn som ska till förskola och skola. Om de skulle hålla på så vid frukosten varje morgon, för de andra syskonen skulle också upptäcka att här kan man välja och begära saker, skulle de inte vara på plats förrän vid tolvtiden.

Framförallt om man får med föräldrarna, och det här vet vi utifrån forskning, vi vill vara respektfulla och ta hänsyn men vissa saker vet vi fungerar bättre för att få igång språkutveckling. Det är detta: begära saker och få välja mellan saker. Men att man också understryker att man vet att det kanske kan vara ett äldre syskon som tar den här frågan. Att man kompromissar fram en lösning. Då får du föräldrarna att göra det.

Om du bara lämnar ut råd, antingen skriftligt eller muntligt och de tittar på det, tycker de att du inte är riktigt klok. En tvååring ska begära någonting av farmor? Galenskap. Då gör de det inte.

Ingrid: Det här är så spännande. Man skulle kunna prata hur länge som helst om de här sakerna. Vi får försöka börja avrunda det här samtalet. Du är så bra på att vända på saker och få en att se det från ett annat håll. Har du någon mer myt som folk går och tror på som du vill slå hål på?

Eva-Kristina: Ja, rätt mycket. Det här som vi pratade om i början, att barn som möter två språk börjar tala senare och utvecklas långsammare. Alla börjar prata i ettårsåldern. Majoriteten av jordens barn är inte sena. Det som kan ta något längre tid är ordförrådsutvecklingen. Då pratar vi inte år utan månader. I basordförrådet, det första ordförrådet barnet har, behöver barnet ha samma ord på förskolan och hemma, då har du två ord för samma sak. Det tar upp en större del av ditt långtidsminne än det gör hos enspråkiga. Ju äldre barnet blir desto mer skiljer sig ordförråden åt. Men i början är det dubbelt upp och det kan ta lite längre tid. Men det är inte nödvändigtvis så. De frekventa orden kommer på båda språken i allmänhet.

Att höra mer än ett språk gör inte små barn förvirrade. Återigen, majoriteten av jordens barn talar mer än ett språk och de är inte förvirrade. Det är mer de som säger det som är lite förvirrade, tycker jag. Hjärnan har kapacitet att hantera flera språk. Man går närmast på underkapacitet med ett språk. Det underlättar för hjärnan att ha mer än ett språkligt system att leka med. Det är bara en fördel.

Att växla mellan språk är inte tecken på svaghet. Man måste kunna båda språken ganska bra för att kunna göra det.

Det här om att prata ett språk i hemmet och ett språk i förskolan kommer leda till att språket i förskolan och andraspråket påverkas negativt – nej. Vi har vår bootstrapping. Kunskaper i ett språk underlättar kunskaper i nästa språk.

Det är inte bättre att föräldrarna håller sig till andra språket. Föräldrarna ska tala de språk de trivs med och kan bäst, då blir de också bättre språkliga förebilder. Barnen vill efterlikna den de älskar mest, i allmänhet föräldrarna. Och då tar de till sig föräldrarnas andraspråksfel och uttal.

När man pratar med föräldrar måste man komma ifrån lite av det svenska konfliktundvikandet. Att det kanske vore bättre om man skulle kunna tänka sig att eventuellt kanske skulle kunna göra så här istället. Men då tappar man föräldrarna vid andra vändningen och det brukar sluta med att de tänker ”hon vet inte vad hon pratar om”. Man får vara ganska rak och säga till föräldrarna: Du vill prata svenska med ditt barn. Vill du att barnen ska göra precis samma fel som du gör i svenska? Det här och det här och det här. För det kommer de att göra. Än så länge har ingen förälder slagit till mig. Det värsta som kan hända är att man blir utskälld. Det lär man överleva.

Hur barn lär sig ett andraspråk: Det finns det här talesättet ”ett språk, en förälder”. Det låter jättebra, men man växlar rätt mycket mellan språken. Det är inte så att det blir katastrof om den ena föräldern pratar både svenska och det andra språket. Så funkar det inte. Hjärnan kan skilja på språken. Det är inte därför barnen blandar språken i omgivningens öron utan det beror på kodväxlingen. Och även det måste man demonstrera för barnet och inte bara hålla på med att prata bara ett språk, för då upplever barnet inte kodväxlingen. Det måste man visa för dem. Men det finns väldigt många sätt. Man kan prata ett språk hemma, ett språk på gatan, man kan prata ett språk i ett rum, ett annat språk i ett annat rum.

Det absolut avgörande är att barnet upplever att det behöver kunna ett språk till. Gör du inte det så händer ingenting.

Jag kan avsluta med att berätta om en liten persisk gosse jag träffade, det var så länge sedan så då var det fortfarande deltidsförskola. Han hängde med på allt och tyckte det var kul att vara där. Efter en och en halv termin hade han inte utvecklat någon svenska alls. Förskolan var bekymrad och jag kom ut på förskolan. Där var mamman också och vi kollade upp utvecklingen och mamman försäkrade att han var jättebra på persiska och jag kunde höra, jag kan inte persiska, men jag kunde höra när de pratade med varandra att han pratade på där.

När de pratade lite mer med mamman visade det sig att de hade flytt från Iran som politiska flyktingar och hade hamnat i Arabemiraten och där hade han gått i arabisk förskola. Sen fortsatte de till Tyskland till släkten. Där gick han i tysk förskola. Sen fick de uppehållstillstånd i Sverige och där gick han i svensk förskola. Svenska var inte hans andra språk, det var hans fjärde språk. Han drog den fullständigt logiska slutsatsen att det inte är någon idé att lära sig det här språket. ”Vi ska ju ändå flytta.”

Med föräldrars, personals och psykologs hjälp övertygades han om att ”jo, vi ska stanna här” och sedan kom svenskan igång. Han hade alla förutsättningar att plocka upp ett nytt språk, men han såg inte nyttan med det. Vilket man får säga var rätt logiskt av en sexåring, att ”varför ska jag lära mig det här?” Det är nästan det viktigaste. Barnet måste uppleva att det behöver språket. Annars kan man använda vilken metod man vill.

Ingrid: Det blir ett jättebra slutord eftersom vi tyvärr måste sluta. Det var väldigt trevligt att prata med dig!