Fri åsiktsbildning som skyddsvärde

En central del av den svenska försvarsplaneringen är att skapa engagemang kring skyddsvärden. Det är dessa skyddsvärden, snarare än det territoriella försvaret, som ska motivera till försvarsvilja, alltså skapa viljan att delta i skyddet av landet, må det vara militärt eller civilt.

Skyddsvärden

Ett av de skyddsvärden som ska försvaras är ”demokrati, rättssäkerhet och mänskliga fri- och rättigheter”. Som tidigare konstaterats finns det ett starkt grundlagsskydd för dessa värden. Men vad innebär detta i praktiken?

I MSB:s rapport Att värna den demokratiska rättsstaten beskrivs ett demokratiskt kretslopp, som börjar och slutar hos den enskilde individen.

Rapporten beskriver processen på följande sätt:

”Denna uppdrags- och ansvarskedja bildar ett kretslopp där den enskilde medborgaren både är avsändare och mottagare. Medborgaren är mötespunkten mellan det offentliga systemets inflöde och utflöde. I rollen som intressent, gruppmedlem och kravställare kan medborgaren genom opinionsbildning och politiskt deltagande påverka politikens inriktning. I rollen som rättssubjekt underställs medborgaren de kollektivt fattade besluten. När medborgaren förenar dessa båda roller öppnas ett tillfälle att betrakta den privata situationen i ett vidare perspektiv. Demokratins kretslopp bidrar därmed till samhällets självförståelse och gör det möjligt att fatta offentliga beslut som uppfattas som legitima av samhällets medlemmar”.

Till de demokratiska grundkomponenterna som beskrivs ovan är också samhällssolidariteten en del av det demokratiska skyddsvärdet. Samhällssolidaritet förstås på följande sätt i antologin Demokratisk säkerhet: en antologi från Totalförsvarets forskningsinstitut:

”Krävs” blir här ett är ett nyckelord, då samhällssolidariteten är en förutsättning för en fungerande demokrati:

“Samtidigt är samhällssolidariteten även en konsekvens av en fungerande demokratisk ordning. Denna återkopplingsloop, eller självförstärkande effekt, innebär att samhällssolidariteten kan ses både som den demokratiska processens inre princip och dess yttre försvarsverk mot hot och utmaningar.”

Hot mot demokratin

Historiska erfarenheter visar att hotet mot dessa friheter kan komma inifrån staten själv. Regeringsformen erkänner också att friheterna kan hotas av staten själv. I flera av rättighetsparagraferna finns formuleringen att den enskilde ska vara skyddad ”gentemot det allmänna”.

Ett klassiskt exempel som ofta lyfts fram för att illustrera detta i en krigssituation är de ”grå lappar” som myndigheten Statens Informationsstyrelse distribuerade till media under andra världskriget. På dessa lappar fanns råd och anvisningar till pressen för att ”förebygga att sådana skildringar lämnas allmänheten som med hänsyn till det politiska eller militära läget icke böra förekomma”. Detta ledde till en självcensur i pressen, enligt journalisten och forskaren Nils Funcke i boken Tryckfriheten. Ordets män och statsmakterna. Enligt tryckfrihetsförordningens 1 kap. 1 § är det inte längre tillåtet att staten hindrar publiceringar i förväg, men det har i nutid debatterats huruvida tryckfrihetsförordningens skrivning om medias förbud att ”framkalla modlöshet” (7 kap. 17 § och 19 §) om landet är i krig kan leda till självcensur.

Ett annat samtida exempel som återkommande diskuteras är lagstiftning kopplat till övervakning av kommunikation på internet med anledning av brottsbekämpning. Här behöver samhället göra avvägningar mellan den personliga integriteten och rättsstatens möjligheter att beivra brott.

Ett ytterligare aktuellt exempel är diskussionen om “den systemhotande brottsligheten”. Korruption, och misstanken om korruption, minskar tilltron till det demokratiska samhället.

Demokratins öppenhet för kritik är även det som utmanar demokratin eftersom alla handlingar som inte är förbjudna är tillåtna. I Demokratisk säkerhet: en antologi beskrivs denna utmaning på följande sätt:

“Själva grundidén med demokratin är att den skyddar folket från tyranni genom att tillåta olika åsikter. Samtidigt finns det de som försöker utnyttja detta för att med demokratiska medel verka för en nedmontering av demokratin. Frågan är därmed till vilken grad den liberala demokratin kan skydda sig mot olika typer av hot utan att våldföra sig på den egna värdegrunden.”

MSB-rapporten Att värna den demokratiska rättsstaten konstaterar att inom lagens gränser har också antidemokrater samma rättigheter och skyldigheter som alla andra. Det ställer höga krav på medborgarna:

”Ytterst betyder det att varje medborgare måste vara bekant med argumenten för och emot demokrati och i varje situation, även i de mest vardagliga sammanhang, vara beredd att bemöta rasistiska åsikter och andra antidemokratiska uppfattningar. Demokratins självförsvar kan därför bara bli verkligt effektivt när det är demokratiskt, det vill säga när demokratiförsvaret har en stark folklig förankring.”

Regeringens demokratistrategi, Strategi för en stark demokrati – främja, förankra, försvara, anknyter till detta resonemang och konstaterar att ”en stark demokrati bygger på att människor är välinformerade, engagerade och kompetenta och kan fatta välgrundade beslut”.

I strategin lyfts biblioteken fram som en viktig verksamhet vad gäller allmänhetens medie- och informationskunnighet, som ytterst handlar ”om att långsiktigt bibehålla en uthållig demokrati och värna respekten för yttrandefriheten”.

Demokratins principer så som de beskrivs i föregående avsnitt ska förstås som ett idealtillstånd, som något att sträva mot. Det ställer krav på medborgarna, men också det offentliga. I Demokratisk säkerhet: en antologi föreslås därför att en offentlig institution bör ställa sig följande fråga inför varje beslut och skyddsåtgärd som kan påverka medborgarnas demokratiska rättigheter: “För detta oss närmre eller längre bort ifrån det demokratiska idealet?”.