Tidskriften ponton – en litterär brygga för ungas skapande

För många unga sker skrivandet endast i form av uppgifter i en pressad skolmiljö med betygsättning. Men i tidskriften ponton får unga mellan 14 och 21 år skriva och läsa varandras texter utifrån ren lust och nyfikenhet – utan krav på prestation. Digiteket har pratat med redaktören Maria Bodin och de unga redaktörerna Björna Elmlund Joelson och Margo McNaughton om hur arbetet med tidskriften går till och hur folkbibliotek kan främja ungt skrivande.

Ponton är mer än bara en tidskrift – det är en litterär mötesplats, skapad för att vara ett avstamp för unga skribenter och läsare i åldrarna 14 till och med 21 år. Tidskriftens namn betyder just ”en flytande plattform”, och syftet är att koppla ihop unga med ett större litterärt sammanhang och bilda en gemenskap kring skrivande. Ponton vill vara ett rum där unga får utforska och växa i sin konstnärlighet. Tidskriften startade 1998, som en del av ett skrivarkollo i Norrtälje kommun, och många idag namnkunniga författare och kulturskapare har fått sina första publiceringar i ponton – bland annat Johannes Anyuru, Veronica Maggio, Elis Monteverde Burrau, Leif Engström och Inti Chavez Perez.  

– Vi vill att arbetet ska vara drivet av ens egen lust! Det är speciellt att jobba med text när man är i den här åldern, där kanske det mesta av ens textproduktion sker i skolan. Därför är vi en stor redaktion som är driven av vår egen vilja att skriva och det ska vara prestationsfritt, säger pontons huvudredaktör Maria Bodin.

Utöver att publicera fyra tryckta nummer per år, där allt innehåll är skapat av unga, arrangerar tidskriften även evenemang och skrivtävlingar och deltar i olika litterära tillställningar för att lyfta ungt skapande. Tidskriften är nationell, men redaktionsarbetet är förlagt till Tranströmerbibliotekets ungdomsavdelning PUNKT i Stockholm

En redaktion driven av lust och samhörighet

Författaren Maria Bodin har varit tidskriftens huvudredaktör sedan 2024. Tillsammans med bibliotekarien Olga Beletski, formgivaren Johan Olsson och redaktionens runt 18 unga medarbetare planerar, administrerar och leder hon arbetet med tidskriften. 

Maria förklarar att mycket av skrivandet i tonåren ofta sker i skolans ”ganska laddade kontext” med nationella prov och slutbetyg. Därför är pontons filosofi annorlunda. Denna kravlösa inställning är, enligt Maria, det som gör ponton unik och lockande för unga, samtidigt som hon betonar att detta inte betyder att den är oseriös.  

– Det här är och fungerar som en riktig tidskrift. Vi hjälps alla åt i redaktionen med att ge feedback på varandras idéer och diskuterar vad vi tycker är intressant och vad vi vill veta mer om. Produktionen följer en typisk process med redigering, korrekturläsning, samtal och diskussioner med formgivare.

De två unga pontonredaktörerna Björna Elmlund Joelson och Margo McNaughton bekräftar den avslappnade stämningen. Björna, som numera har slutat i redaktionen eftersom hon är 23 år, minns det första redaktionsmötet:

– Även om man tar arbetet seriöst, så var jag förvånad över hur avslappnat och välkomnande det var. 

När Margo, som är 16 år, gick med i redaktionen upplevde hon direkt en stark känsla av samhörighet:

– Det jag gillar mest med ponton är sammanhållningen, att det finns andra som tänker som jag och har samma intressen och referenser. En känsla av samhörighet, berättar Margo. 

Hur upptäckte ni att tidskriften fanns?

– Till min student så fick jag ett nummer av tidskriften och en årsprenumeration av en familjevän. Men sen tog det lång tid innan jag vågade skicka in. Jag bara kände, det här är vad jag vill göra, jag vill skriva liksom. Så då testade jag det, säger Björna. 

För Margos del var det istället en svensklärare som tipsade om ponton och som uppmanade henne att utveckla sitt stora intresse för litteratur och skrivande genom tidskriften. Detta bekräftar redaktören Marias beskrivning att många unga hittar till ponton genom “att lotsas av enskilda bibliotekarier eller lärare”, som därmed fungerar som en slags dörröppnare.

Redaktionen har inga hierarkier eller bundna roller. Margo menar att trots åldersskillnader känner sig alla jämställda. Björna understryker friheten i strukturen:

– Det är verkligen som Margo sa, den här känslan av jämställdhet och samhörighet. Jag tror det ligger någonting i att det inte finns några bundna roller. Det är väldigt öppet, det finns inga hierarkier. Man kan göra vad man vill och få guidning i det. Det känns så fritt!

Från idé till tryck

Inför varje nytt nummer träffas redaktionen på tre redaktionsmöten. Dessa sker på kvällar och helger, eftersom de flesta i redaktionen går i skolan på vardagarna. Mötena har olika funktion. De två första ägnas åt material som redaktörerna själva vill skapa, såsom krönikor, essäer, reportage, intervjuer eller kollektiva texter. Under dessa möten bollar de idéer med varandra eller bestämmer om det ska vara något specifikt tema på numret. Därefter följer ett möte som är i form av ett längre textsamtal, där man diskuterar och väljer ut vad som ska publiceras av det inskickade materialet.

Textsamtalen utgör en central del av arbetet, där redaktörerna får läsa och diskutera varje inskickad text. Snarare än att bedöma texterna syftar samtalen till att redaktörerna får dela tolkningar av dem med varandra. 

– Det finns en grundläggande premiss, en gyllene regel, som innebär att vi inte diskuterar om något är bra eller dåligt … Vi är mer fokuserade på att förstå texterna på olika sätt, säger Maria.

Redaktionen letar efter det som texten ”vill och vilka kvaliteter den har som vi tilltalas av”, enligt Maria. Margo betonar vikten av originalitet:

– När man känner att man läser något som kommer från hjärtat och inte följer en mall, det är de texterna man minns. De som inte följer reglerna.

Redaktörernas tolkning av en text kan förändras under samtalets gång. Björna, som beskriver textsamtalen som sin favoritdel av redaktionsarbetet, menar att det är lärorikt att tvingas analysera varför man gillar eller ogillar en text. 

– En dikt som jag inte alls förstod kan efter textsamtalet bli den dikt som jag gillar mest av allt inskickat material, säger hon. 

Hur går urvalet till?

– Inför textmötet läser jag igenom häftet med alla texter och skriver upp vilka som är mina favoriter. Sen diskuterar vi varenda text. Då brukar vi landa i vilka texter de flesta i redaktionen gillar. Men rent konkret bestämmer vi genom att alla röstar och så räknas rösterna samman. De texter eller bilder som får flest röster publiceras, berättar Björna.

Att bli refuserad behöver inte betyda att texten är dålig. Maria, som själv har erfarenhet av att få nej som poet, förklarar att refusering också beror på vad andra har skickat in. Det behöver finnas en balans mellan poesi och noveller, långa och korta texter, i varje nummer. Margo uppmuntrar unga att testa igen om de får nej. Möjligheten att skicka in texter anonymt kan också minska pressen man kan känna över att bli publicerad under eget namn.

När man känner att man läser något som kommer från hjärtat och inte följer en mall, det är de texterna man minns. De som inte följer reglerna.

Maria framhåller att även materialet som blir refuserat till viss del är med och formar tidskriften. Det visar på vad som berör och engagerar unga skribenter:

– Till tre nummer på raken har vi fått inskickade noveller som alla handlar om våld med skjutvapen, det blir liksom flera röster som man märker talar samtidigt men de kanske inte vet om det själva. Då får vi också tillfälle att reflektera över det och diskutera om det är något som vi vill ge mer plats för i våra nummer, förklarar Maria. 

Vikten av tryckt publicering

Att få sin text publicerad i en tryckt tidskrift skapar en speciell känsla av bekräftelse. Margo menar att tryckt media ger texten en annan tyngd:

– Nu kan ju vem som helst publicera sig men alla kan inte bli det i en tidskrift eller tidning som har bläck på papper. Det känns som att andra tar en mer på allvar: “Det här är så bra att det är värt att trycka.”

Även Björna framhåller det betydelsefulla i att se sitt namn i tidskriften:

– Det är verkligen något speciellt med att se sin text på papper. Jag minns första gången jag var med i ponton och visade det för mamma och pappa … Att kunna ha min dikt i handen är verkligen speciellt.

Men ponton är ändå mer än just den fysiska tidskriften. Maria berättar att tidskriften också är en viktig litterär scen för unga och att redaktionen regelbundet arrangerar och deltar i olika litteraturevenemang, såsom Poesimässan i Stockholm eller Bokmässan i Göteborg. 

Finns det några utmaningar i arbetet med ponton?

– Det intressanta för oss i ponton är ju inte att vi är unga. Det är våra tankar, våra texter och vad vi skapar. Men för andra som tittar utifrån så är det intressanta med oss kanske att vi är just unga. Då kan det bli knepigt, säger Maria. 

Hon fortsätter att förklara att det kan leda till en motsättning i samarbeten, där vissa verksamheter snarare är ute efter att “bocka av” ungdomar i en lista än att vara genuint intresserade av ungas egna röster och initiativ. En form av “youthwashing”.

– Många kulturverksamheter vill ha ungdomsdelaktighet för att kunna visa det för bidragsgivare. På så sätt är ponton en attraktiv samarbetspartner. Men det viktigaste för oss är vad ungdomarna i redaktionen vill göra. Vår lust, vår vilja, vårt självbestämmande är det som spelar roll, säger Maria.

Under sommaren 2025 arrangerade ponton och Biblioteket PLAY en gemensam skrivtävling för unga på temat “På andra sidan bron”. Ett femtiotal tävlande skickade in dikter som de också läste in. Det går att lyssna på dem i efterhand på Biblioteket PLAY. Pontons ungdomsredaktion valde ut tre finalister vars bidrag också går att läsa i det senaste numret (nr 3, 2025). Under finalen på Poesimässan i Stockholm korades 16-åriga Evelina Nanaj till vinnare för sin dikt “Där bron blir ett jag” och fick motta ett pris på 5 000 kronor. 

Främja ungdomsledda initiativ 

Maria menar att det går att se ponton som en modell för hur unga kan involveras i kulturproduktioner, något som biblioteken kan inspireras av. Hon framhåller att det är viktigt att ha en flexibel verksamhet, på så sätt kan man fånga upp spontana initiativ från unga. 

Har du något medskick till landets bibliotekarier?

– Ni gör ett jättebra jobb! Vi vill att tidskriften ska upptäckas, läsas, att unga ska uppmuntras till att skriva och skicka in eller vara med i redaktionen. Och jag vill betona igen det här med samtalet och hur viktigt det är med relationsbyggande, säger Maria Bodin. 

Redaktionens tips för att främja ungt skrivande

Pontons arbete belyser flera sätt som bibliotek och bibliotekarier kan stödja och främja ungt skrivande och litterära sammanhang. Här är några konkreta tips från Maria, Björna och Margo:

• Arrangera novelltävlingar, eftersom dessa ger motivation att skriva.
• Använd populärkultur som en ingång till poesi. Utgå från populära artister såsom Lana Del Rey eller Taylor Swift och diskutera dem med unga eller arrangera en tävling med teman kopplat till dem.
• Arrangera öppna scener och workshoppar.
• Introducera tidskriftscirklar, där man kan ses och prata om ett av pontons nummer.
• Läs ponton för att se vad unga snackar om. 
• Agera dörröppnare och peppa unga att skicka in till ponton. 
• Ha gärna tidskriften synlig i biblioteket och dela våra inlägg på Instagram. 

På pontons webbplats går det att läsa tidigare nummer av tidskriften digitalt, ända från 2008 och framåt. Lärare och bibliotekarier kan också mejla till ponton för att få exemplar av tidskriften gratis, att dela ut i klassrummet eller i bokcirklar.