Reflekterande skrivande – att skriva för livet

Hur kan folkbibliotek arbeta för att motverka psykisk ohälsa? Reflekterande skrivande är en biblioterapeutisk metod som syftar till att stärka människors självkänsla och självförståelse. Det är ett läkande skrivande som rymmer en stor demokratisk potential, menar Anna-Lova Rosell, som nyligen skrivit en rapport om metoden. I den här intervjun berättar hon mer om vad reflekterande skrivande innebär och varför det kan vara intressant för biblioteken att använda denna form av skrivande i sin verksamhet.

I kunskapsöversikten Biblioterapi på folkbibliotek – erfarenheter och utvecklingspotential beskriver Cecilia Pettersson, universitetslektor på Göteborgs universitet, hur en del svenska bibliotek och bibliotekarier tvekar inför att arbeta med biblioterapi. En tvekan som delvis verkar grunda sig i ett behov av fördjupad kunskap om hur man kan arbeta biblioterapeutiskt och vad som krävs för att göra det. Många folkbibliotek erbjuder exempelvis Shared Reading eller andra former av biblioterapeutiska litteraturcirklar, men skrivande som biblioterapeutisk metod förefaller inte vara lika välkänd.

Region Örebro län erbjöd under 2022 en ettårig utbildning som syftade till att utbilda skrivledare i reflekterande skrivande. Det är en metod där man använder sig av skrivandet för att få bättre hälsa och välmående. Den kostnadsfria utbildningen leddes av skrivpedagogen Emelie Hill Dittmer och vände sig till både yrkesverksamma och privatpersoner i regionen. Efter genomförd utbildning ställdes ett motkrav på kursdeltagarna – att de skulle använda sina nyvunna kunskaper genom att leda minst en egen skrivgrupp i metoden. 

Anna-Lova Rosell var en av de tjugo deltagare som genomförde utbildningen och som sedan dess lett flera kurser i reflekterande skrivande på studieförbund och på folkbibliotek i Region Örebro län. Under 2023 genomförde hon även ett projekt som finansierades av regionen med syftet att sprida kunskap om och utveckla det reflekterande skrivandet i länet. Projektet bestod dels av en kvällskurs på tio veckor i reflekterande skrivande som hölls på Kävesta folkhögskola, dels framtagandet av rapporten Att skriva för livet – reflekterande skrivande i Örebro län (pdf). 

Digiteket har träffat Anna-Lova Rosell för en intervju om reflekterande skrivande och varför det kan vara en intressant metod för folkbiblioteken att använda i sin verksamhet. I slutet av artikeln finns också en intervju med Linda Berg Ottoson, utvecklingsledare på Biblioteksutveckling Region Örebro län, som berättar om bakgrunden till att regionen ville utbilda skrivledare.

Berätta lite kort vem du är?

– Ja, man kan säga att jag delar min arbetstid i två delar. På den ena halvan är jag lektor i pedagogik vid Institutionen för humaniora, utbildnings- och samhällsvetenskap på Örebro universitet, och på den andra arbetar jag med just reflekterande skrivande, både längre kurser och med kortare workshops. I grunden är jag gymnasielärare i svenska och engelska. 

Vilken är din relation till skrivande?

– Intresset för skrivande och litteratur har funnits med mig länge, jag skriver också mycket poesi själv. I perioder har jag skrivit dagbok och för lite drygt tio år sedan genomgick jag en ganska tuff period. Då märkte jag att jag började använda skrivandet på ett annat sätt, som mer handlade om att försöka förstå vad som händer eller peppa och trösta mig själv. När jag ser tillbaka på det så skulle jag nog kalla det för en typ av reflekterande skrivande, fast jag inte kände till begreppet då. 

Vad är reflekterande skrivande?

– Övergripande kan man säga att det reflekterande skrivandet kan ses som en del av biblioterapi, alltså metoder som använder litteratur och skrivande för att stärka hälsa och välbefinnande eller självförståelse. Man kan också prata om läkande skrivande, terapeutiskt skrivande eller expressivt skrivande. Det är begrepp som betyder lite olika saker, men vad de alla ringar in är just att det är ett skrivande som främst syftar till att bidra till hälsa och välmående och att förstå sig själv lite bättre.

Anna-Lova berättar att de kurser som hon leder i reflekterande skrivande handlar mycket om att få syn på den egna livsberättelsen. Livsberättelse i det här sammanhanget syftar på hur vi förstår oss själva och begripliggör våra erfarenheter. 

– Vi tittar på och utmanar de berättelser som skapar mening och sammanhang i våra liv. För det är inte alltid de här berättelserna bidrar till något positivt, ibland kan man behöva utmana den egna livsberättelsen och skriva fram någonting nytt. Sedan skulle jag säga att det reflekterande skrivandet ger bra verktyg för att våga hålla kvar tankar och känslor och bli mer medveten om hur vi tänker och vad vi känner.

Verktygen i det här sammanhanget är de olika skrivövningar som Anna-Lova använder under sina träffar. Övningarna kan vara väldigt olika. Till exempel kan de syfta till att skriva om just självupplevda erfarenheter och de tankar och känslor som dessa ger upphov till, eller att utforska drömmar och förhoppningar inför framtiden. En viktig skillnad mellan det mer skönlitterära kreativa skrivandet och det reflekterande skrivandet, enligt Anna-Lova, är att det senare inte ska vara prestationsinriktat alls. 

– Vi jobbar mycket med att försöka släppa på prestationen i skrivandet eller idén om att det ska leda till ett specifikt resultat och istället försöka se skrivandet som en del i en reflekterande process.

Skulle du säga att reflekterande skrivande sällan skrivs med någon läsare i åtanke? 

– Ja, det skulle jag säga. Men det kan också resultera i att det blir någonting man vill att andra ska läsa. När jag genomförde regionens utbildning för att bli skrivledare skrev jag väldigt mycket reflekterande skrivande. Då upptäckte jag att den poesi jag skrev också förändrades och blev, tyckte jag nog, faktiskt lite bättre. Det reflekterande skrivandet kan leda till någonting som kan bli till för en läsare, samtidigt är det viktigt att man inte censurerar sig själv alltför mycket när man skriver. Därför är det bra att ha utgångspunkten att skrivandet och texterna ska vara för en själv.

“[Det är som att] gå på upptäcktsfärd i sig själv. Jag får andra perspektiv när jag skriver och övningarna har uppmuntrat mig till det och att ha förståelse för sig själv, mödorna med att vara människa blir hanterliga om man vrider och vänder på ord och tankar.”

Citat från deltagare under kursen på Kävesta folkhögskola.

Under hösten 2023 anordnade Anna-Lova Rosell en kostnadsfri kvällskurs i reflekterande skrivande i samarbete med Kävesta folkhögskola. Den riktade sig brett till allmänheten och bestod av 10 träffar med plats för 12 deltagare. 

– Den var i princip öppen för alla över 18 år, en åldersgräns som jag brukar sätta på mina kurser. Inte för att jag tror att det reflekterande skrivandet inte passar yngre människor, men jag tror att jag som skrivledare behöver utforma träffarna lite annorlunda då, för att passa tonåringar och barn. 

Hur är upplägget på en träff i reflekterande skrivande, sitter deltagarna och skriver enskilt? 

– Skrivandet är det absolut centrala och vi ägnar mycket tid åt att skriva enskilt, men givetvis också åt att fika. Att dricka kaffe tillsammans och prata om andra saker är också viktigt. En vanlig kursträff består oftast av två längre skrivövningar och några kortare, en för att landa lite när man kommer och en att avsluta träffen med. 

Anna-Lova berättar att under kursen i Kävesta avslutade hon träffarna med en gemensam reflektionsstund då deltagarna gavs tillfälle att dela med sig av sina tankar, känslor eller texter. Hon menar att gemenskapen som uppstod i gruppen till följd av dessa samtal blev väldigt viktig. 

– Det händer någonting i själva samtalet när man delar med sig och får verbalisera sina egna tankar på ett annat sätt. Att man ges möjlighet att pröva dem med andra människor och övar på att byta perspektiv. Att gå ur sin egen förståelse och försöka lyssna på någon annans sätt att förstå världen, och med det växer man lite och ens egna perspektiv blir lite större.

Vad upplevde du att deltagarna på kursen vid Kävesta folkhögskola hade för förväntningar på träffarna?

– Jag tror att de flesta inte visste så mycket mer om kursen än vad vi hade gått ut med i marknadsföringen. Att det handlade just om ett skrivande som är självutforskande och syftar till att lära känna sig själv och sin inre värld bättre. De flesta av deltagarna var väldigt öppna och lite nyfikna. En del hade ägnat sig åt skrivande tidigare på olika sätt, allt från dagboksskrivande till att man kanske hade gått kurser i kreativt skrivande eller liknande. Men det var väldigt olika, en del hade ingen erfarenhet eller relation till skrivande överhuvudtaget utan de intresserade sig nog mer för kursen som ett utrymme att få utforska sig själva lite mer.

Det händer någonting i själva samtalet när man delar med sig och får verbalisera sina egna tankar på ett annat sätt. Att man ges möjlighet att pröva dem med andra människor och övar på att byta perspektiv.

Anna-Lova berättar att det var ett stort åldersmässigt spann på kursdeltagarna, från personer i 20- till 60-årsåldern. Tanken med kursen var både att den skulle ge ett djup men också att deltagarna skulle bli introducerade till så många olika sätt att använda skrivande på som möjligt. Anna-Lova förklarar att det är för att deltagarna ska kunna välja vilka skrivövningar de känner mest för och för att de förhoppningsvis ska kunna fortsätta sitt reflekterande skrivande hemma efter kursens slut. 

Kan du ge exempel på några skrivövningar som ni har gjort?

– Jag börjar ofta med kortare övningar i flödesskrivande, som helt enkelt handlar om att bara skriva det som kommer till en under några minuter. Det tycker jag är ett bra sätt att börja kursträffar på, dels för att få landa lite på den plats man är på nu och dels för att det inte ska kännas kravfyllt. 

Anna-Lova beskriver att skrivövningarna kan se väldigt olika ut. Hon varvar övningar där deltagarna ska skriva utifrån riktade frågor, exempelvis  “Vad ger dig glädje och kraft i livet?”, med öppna teman att rikta in sitt skrivande på, till exempel att skriva om en viktig händelse i livet. 

– Sedan kan det också vara övningar som fokuserar mer på formen för skrivandet, till exempel att byta perspektiv. Deltagaren väljer ut en händelse eller erfarenhet som hen vill skriva om och skriver sedan om samma händelse flera gånger men ur olika perspektiv. Så deltagaren börjar exempelvis att skriva i jag-form först och provar sedan att skriva om samma händelse i tredje person istället. Eller, om det är en händelse som inbegriper en annan person, att testa att skriva utifrån den personens synvinkel. 

Att skriva brev är också en bra övning, menar Anna-Lova. Det kan vara exempelvis tacksamhetsbrev eller brev där deltagarna uppmuntras att skriva av sig sin frustration. Andra exempel är att skriva ett brev till någon man vill be om förlåtelse.  

– Man behöver ju inte, eller ska inte ens, skicka de här breven såklart. Men det kan vara en befrielse att skriva dem.

Kan du berätta lite om forskningen kring det reflekterande skrivandet?

– Den största delen av den forskning som gjorts på området har fokuserat på hur kortare skrivinterventioner kan fungera för människor som lider av posttraumatisk stress, depression och ångest. Resultaten visar att skrivandet, för dessa grupper av människor, kan bidra till flertalet goda hälsoeffekter. Det kan minska oro, ångest och minska negativa tankar, undvikande och reaktiva beteenden och reducera stress. 

Här hänvisar Anna-Lova till två stora metastudier: Effects of expressive writing on depressive symptoms och Experimental disclosure and its moderators. Hon nämner även några mindre studier som visat hur skrivande med riktade övningar kan bidra till processer av förståelse, ökad empati och en större tacksamhet inför livet: Romero, Cowen m.fl., Wong m.fl.

Samtalet och den sociala aspekten av reflekterande skrivande i grupp, som blev så viktig för deltagarna i Kävesta, är däremot inte lika beforskade. I rapporten har Anna-Lova därför tittat bredare kring biblioterapi och tagit med forskning som gjorts på hälsofrämjande aspekter av litteraturcirklar eller metoden Shared Reading. Hon nämner exempelvis ett bidrag i antologin Shared reading i Skandinavia: Teori og praksis där Cicilie Fagerlid och Mari Vannes undersöker en grupp läsare i olika åldrar som träffats digitalt under coronapandemin. I den framkommer det att gemenskapen i allra högsta grad bidragit till att ge deltagarna en känsla av meningsfullhet. 

– Shared Reading och reflekterande skrivande delar syftet att på kreativa sätt öppna för reflektion över det egna livet och de grundar sig båda i arbetssätt som uppmanar till prestationsfritt utforskande. Samtalet skulle jag säga är mer centralt i Shared Reading och det har därför undersökts mer i forskningen. Jag menar att forskningen till viss del kan förstås som överförbar mellan de former av biblioterapi som använder litteratur och de former som använder skrivandet som främsta verktyg eftersom grunden i all biblioterapi är just självutforskandet, och det blir då också grunden för de samtal som förs mellan deltagare i olika grupper. 

Hur tänker du kring din roll som skrivledare, för det är väl inte att vara psykolog eller terapeut? 

– Det är en viktig fråga tycker jag och det jag var mest osäker kring inför att jag började hålla i egna kurser, att skrivandet och övningarna skulle väcka för starka känslor hos deltagarna. Jag försöker vara tydlig med att jag först och främst är en medmänniska som vill skapa utrymme för deltagarna att utforska sitt eget liv, sina egna tankar och känslor. Jag framhåller också att det är okej att kontakta mig mellan kursträffarna, om det är något som man har svårt att släppa. Jag känner mig absolut mer trygg i rollen som skrivledare nu när jag har mer erfarenhet av hur skrivandet kan påverka andra. 

Anna-Lova berättar att hon har haft mycket nytta av de utvärderingar som hon gör i slutet av sina kurser eller workshoppar. De har hjälpt henne att få en tydligare bild av hur deltagarna upplever övningarna. Tidigare erfarenhet av att arbeta med människor menar hon är en förutsättning för att känna sig trygg i rollen som skrivledare. Hon ger bland annat exempel på att hon själv arbetat som volontär för Tjejzonen. En organisation som jobbar för att förbättra den psykiska hälsan hos unga tjejer. Denna erfarenhet har gett henne kännedom om vart hon kan hänvisa vidare personer ifall hon bedömer att någon är i behov av professionellt stöd. 

– Sedan tänker jag också att man behöver vara väldigt varsam i hur man utformar skrivövningar. Om man ska använda den här typen av reflekterande skrivande inom vården eller psykiatrin bör man göra det tillsammans med någon som är utbildad terapeut eller psykolog. 

Anna-Lova brukar ge flera alternativ till skrivövningarna under sina träffar för att deltagarna själva ska kunna välja och därmed undvika att göra övningar som blir för utmanande. Hon säger att hon hittills under sina skrivträffar inte har varit med om att någon reagerat på ett sådant sätt att de har haft svårt att hantera det som kommit fram i skrivandet. 

 Om man tänker på hälsa ur ett bredare perspektiv och inte bara som frånvaro av sjukdom utan mer i form av meningsfullhet och livskvalitet så har det reflekterande skrivandet en stor potential att bidra till det. 

Vad skulle du säga är fördelen med det reflekterande skrivandet? 

– Att det är så lättillgängligt! Det är givetvis inte något som passar alla, men det är ett väldigt enkelt verktyg för att jobba med sitt eget välmående. Man behöver ju bara en penna och ett papper, och det kan göra stor skillnad för ens välmående att skriva tio minuter på morgonen eller kvällen. Eftersom deltagarna skriver enskilt finns det heller ingenting som hindrar att man exempelvis gör skrivövningarna på ett annat språk, på så sätt är metoden också tillgänglig.

På frågan om det finns nackdelar med denna typ av skrivande återkommer Anna-Lova till risken att skrivandet kan väcka minnen av traumatiska händelser som är svåra att hantera. Eller att den som skriver hamnar i ett ältande av gamla minnen eller negativa känslor. Anna-Lova betonar igen hur viktigt det är att hon som skrivledare är varsam i utformningen av skrivövningar. Att det alltid ska finnas en balans mellan övningar som ger positiva känslor som glädje och trygghet och övningar som är mer utmanande. 

Hur tänker du att biblioteken skulle kunna arbeta med reflekterande skrivande?

– Ja, för min egen del så har jag lyckats skapa bra samarbeten med biblioteken i Hallsberg och i Laxå via ett av studieförbunden. På dessa bibliotek har jag haft längre kvällskurser i reflekterande skrivande som finansierats med externa medel. Biblioteken är en mötesplats för många och kanske specifikt för vissa människor som jag som skrivledare annars skulle ha svårt att nå ut till, här tänker jag exempelvis på äldre och/eller ensamma människor.

I rapporten Skriva för livet avslutar Anna-Lova med att ge ett antal rekommendationer utifrån den kunskapsöversikt hon gjort och de erfarenheter hon har fått under genomförandet av kursen på Kävesta folkhögskola. Här uppmanar hon bibliotek, studieförbund och folkhögskolor att ta vara på det biblioterapeutiska skrivandets demokratiska potential.

“Därtill kan skrivandet och den gemensamma reflektionen vara ett kraftfullt sätt att förtydliga den egna rösten vilket i sig är en grund för att våga tala även i andra sociala kontexter. Samtalet på dessa premisser håller en stor demokratisk potential att bidra till social förändring och även ökad interkulturell förståelse.”

Anna-Lova framhåller dock att den potentialen endast kan bli möjlig om människor med olika perspektiv och erfarenheter möts och deltar i skrivande och samtal. Det reflekterande skrivandet behöver därför nå ut brett i samhället.

– Om man tänker på hälsa ur ett bredare perspektiv och inte bara som frånvaro av sjukdom utan mer i form av meningsfullhet och livskvalitet så har det reflekterande skrivandet en stor potential att bidra till det. Speciellt om man deltar i skrivgrupper där det bildas en gemenskap i skrivandet. 

Om du vill ta kontakt med Anna-Lova Rosell för att veta mer om reflekterande skrivande eller rapporten går det bra att skriva till vaxa.varsamt@hotmail.com