Gå direkt till innehållet
Bibliotekarierna Jeanette Malm och Elisabeth Skog sitter vid ett bord i ett bibliotek, båda ser glada ut.

”Men vi är ju varandras blåsippor” – biblioterapeutiska metoder i Halmstad

En av de senaste årens mest omtalade metoder på bibliotek är biblioterapi. Men vad är det för något och hur fungerar det i praktiken? Digiteket satte sig på tåget till Halmstad för att träffa två rutinerade bibliotekarier som arbetat biblioterapeutiskt på flera olika sätt.

Jag befinner mig på Halmstads ståtliga stadsbibliotek en solig vårdag i april. Biblioteksbyggnaden, som graciöst sträcker sin avlånga huskropp ut över ån Nissan, känns fortfarande modern och praktfull trots att den stod färdig redan 2006. Men jag är inte här för att beundra arkitekturen utan för att träffa två bibliotekarier som jobbat på Halmstads stadsbibliotek sedan innan huset byggdes. Jeanette Malm och Elisabeth Skog är två välkända namn i biblioteksvärlden som sedan 2015 drivit Bibliotekspodden men även figurerat mycket i media och vunnit flera priser för sina läs- och litteraturfrämjande projekt. “Stadsbiblioteket går på djupet”, ”Fråga psykologen” och “Bokbandage” är bara några av de initiativ som de fått stor uppmärksamhet för, och de har haft läsfrämjande samarbeten med allt från konstpedagoger till anhörigkonsulenter. Jag är dock främst här för att prata med dem om biblioterapi.

Fakta om biblioterapi

Biblioterapi (grekiska bibliʹon ’[liten] bok’ och therapeia [-p∊iʹa] ’tjänst’; ’vård’, ’behandling’) är ett samlingsnamn för insatser som syftar till att genom böcker eller läsning förbättra hälsan eller välbefinnandet. Begreppet biblioterapi myntades 1916 av den unitariska pastorn Samuel McChord Crothers och metoden växte fram under och efter första världskriget då bibliotekarier stationerade på militärsjukhus märkte att samtal om litteratur hade en positiv effekt på traumatiserade och skadade soldater. Böcker och litteraturs positiva effekter på människors psykiska hälsa har dock en lång historia och bland annat betraktade den grekiske filosofen och astronomen Aristoteles böcker och litteratur som läkemedel för själen.

 

Vidareläsning:

Artikel på 1177 om biblioterapi

Föreningen för biblioterapi i Sverige

Wikipediaartikel om biblioterapi (engelska versionen)

En marmorbyst föreställande filosofen och astronomen Aristoteles.
Aristoteles (384–322 f.Kr). Licens: public domain

Det märks att Jeanette och Elisabeth har arbetat länge ihop. De är sällan oeniga, fyller ofta i varandras meningar och verkar nästan ha en alldeles egen form av kommunikation som för en utomstående stundtals kan få en att känna att man inte riktigt hänger med. Något som de alltid haft gemensamt är en ständig vilja att utvecklas i sin bibliotekarieroll.

– Det tror jag faktiskt är det mest utmärkande för oss, att vi aldrig är nöjda. “Nu har vi gjort det här, vad ska vi göra nu?” Och så gör vi det helt enkelt och det blir bra och det blir jätteuppskattat, säger Jeanette Malm.

Begreppet biblioterapi stötte de på första gången för några år sedan när det började pratas mer och mer om det i den svenska biblioteksvärlden. De blev nyfikna på metoden och frågade sin chef om de kunde få gå utbildningen. De vågade knappt hoppas att chefen skulle gå med på att betala för utbildningen, plus resorna till och från Marie Cederschiöld högskola (tidigare Ersta Sköndal Bräcke högskola) i Stockholm där den första utbildningen i biblioterapi i landet då hölls. Men de blev positivt överraskade när han sa ja.

Det var en uppenbarelse, det var helt fantastiskt. Snacka om litteraturens läkande kraft!

Jeanette Malm

– Den var ju så dyr så vi trodde aldrig att vi skulle få gå den. Jag kommer fortfarande ihåg ögonblicket när jag och Elisabeth satt uppe i infodisken och mejlade med chefen och han svarade: “Anmäl er!” Han vaskade fram pengar på något sätt, säger Jeanette Malm och skrattar.

– Ja, sen var det ju inte bara kostnaden för själva utbildningen och resorna utan våra ordinarie arbetsuppgifter behövdes ju också göras av någon annan, säger Elisabeth Skog.

De gick utbildningen 2019 och kände ganska tidigt att de hade hamnat helt rätt, och att biblioterapi var något som låg väldigt nära saker de tidigare jobbat med.

– När man fick ta del av föreläsningarna under utbildningen så tänkte man “men det är ju det här det handlar om, det är ju precis det här som är grejen”, säger Elisabeth. Det kändes på något sätt som att vi rört oss i närheten av detta tidigare …

– … utan att egentligen ha förstått det, fyller Jeanette i. Det var en uppenbarelse, det var helt fantastiskt. Snacka om litteraturens läkande kraft! Den finns ju på riktigt och det blev väldigt synligt där och då. Och att man kan samtala på ett helt annat sätt än hur vi hade gjort innan. Det är ju det som är den stora skillnaden, att man pratar om sin egen upplevelse, inte om författarens eller om den litterära stilen eller genren. Allt sånt är ointressant när man jobbar med biblioterapi.

Avlång biblioteksbyggnad med glasfasad.
Halmstads stadsbibliotek ligger vid ån Nissans östra strand bredvid Kapsylparken i Halmstad. Byggnaden ritades av arkitekterna Mette Wienberg och Kim Holst Jensen. Foto: Linnéa Jönsson, licens: Creative Commons Erkännande-Icke-Kommersiell 4.0 Internationell.

Kan man, lite förenklat, säga att det är definitionen av biblioterapi? Eller att det är den stora skillnaden gentemot andra sätt att samtala om litteratur på?

– Det kan man nog säga. Vad som händer i mig när jag läser. Och att texten är både en katalysator men att den också kan vara ett slags skydd. Att man kan prata om texten och prata om sig själv, men man pratar ändå om texten. Det är då man kan komma in på samtal som man kanske aldrig hade gjort annars. På träffarna har vi samtal om döden och svåra grejer, men även andra saker som glädje. Man kan inte sätta sig med ett gäng okända människor och säga “Nu ska vi prata om döden”. Men då har vi haft texten och litteraturen och utgått från den, och då kan det bli den typen av existentiella samtal tack vare texten, säger Jeanette Malm.

En av era första läsecirklar hette “Hur mår du människa? Dikter för svårmodiga”, vill ni berätta om den?

– Ja, det var ju vårt första biblioterapiprojekt. Vi var ju som nyfrälsta då när vi precis hade gått färdigt utbildningen. Och vi kände bara “wow!”. Men så kom ju pandemin som ett fult spöke, men då hade vi precis hunnit formulera den här idén som vi hade om att vi ville erbjuda en plats för samtal om existentiella frågor och om döden och livet och kärleken och ledan och några andra teman, säger Elisabeth.

Många har ju lite lyrikpanik på något sätt. Det är väldigt få som öppet säger “jag läser dikter”

Jeanette Malm

De erkänner att de till en början var lite oroliga just för att ingen skulle anmäla sig till en läsecirkel som bara jobbade med poesi.

– Många har ju lite lyrikpanik på något sätt. Det är väldigt få som öppet säger “jag läser dikter”, säger Elisabeth.

– Nej precis, det är få saker som väcker så mycket rädsla som poesi, fyller Jeanette i.

Men rädslan kom på skam och responsen överträffade deras vildaste fantasier. De fick så många anmälningar att de var tvungna att ha två grupper, en på förmiddagen och en på kvällen, med tio personer i varje grupp. Nu har de grupperna även fått en systergrupp med namnet “Poesi för melankoliska” med tolv personer i varje. Sammanlagt är det närmare femtio personer i de melankoliska och svårmodiga grupperna. På grund av den positiva responsen och publiciteten kring den så är det många biblioteksmedarbetare som hört av sig till dem och undrat över hur de gör för att lyckas nå ut till så många.

– Jag tror att en del av förklaringen ligger i att om man är för vag och för bred och inte vågar sticka ut så når man ingen. Men om man är kaxig och till exempel använder ordet svårmod så väcker det intresse. Man ska inte underskatta folk, det finns faktiskt en lust och nyfikenhet hos många, säger Jeanette.

Elisabeth och Jeanette beskriver biblioterapi som en väg in i de svåra frågorna, men de är också noga med att understryka hur viktigt det är med urvalet. Att välja ut passande texter att jobba med är minst lika viktigt som själva samtalet under träffen. När jag frågar om man i praktiken inte skulle kunna arbeta biblioterapeutiskt med vilka texter som helst så protesterar de båda högljutt.

– Nej, nej. Verkligen inte! säger båda i kör.

– Att kunna välja rätt text är ju helt centralt för att det ska funka, fortsätter Jeanette.

Elisabet och Jeanette jobbar framförallt med poesi under sina biblioterapiträffar och de är stora poesiälskare båda två. Foto: Linnéa Jönsson, licens Creative Commons Erkännande-Icke-Kommersiell 4.0 Internationell.

Hon förklarar också att man inte ska vara rädd för att välja att jobba med svåra texter av rädsla för att skrämma bort ovana läsare av litteratur.

– Svårt betyder liksom inte exkluderande. Men det måste finnas ett lager i texten som inte står på papperet. Tar du en dansbandstext eller en väldigt banal dikt så står ju allting där. Det finns liksom ingenting mer att prata om. Det kanske är fint och trevligt och så, men med en riktigt bra dikt så kan vi hålla på i en och en halv timme med kanske tolv rader utan att bli färdiga. Och det är inga svåra dikter, det är inte det som är svårt, säger hon.

– Det behövs en komplexitet i texten, det måste finnas saker att utforska och fundera på. Oväntade vändningar eller ord, fyller Elisabeth i.

– Men det är ju inte högtravande och det är inte konstiga ord som man behöver slå upp men det är ett bråddjup som det tar tid att upptäcka. Men det är det som är så fantastiskt också, tycker jag. Vi tycker ju jättemycket om att läsa dikter bägge två och då kan vi välja en dikt som vi tycker att “den här kan vi utantill” men sen händer det helt nya saker i det här samtalet med deltagarna som vi inte hade tänkt på innan eller inte uttalat överhuvudtaget tidigare. Och om man har samma dikt i två olika grupper så händer helt olika saker i de olika grupperna, säger Jeanette.

Det handlar ju om att göra texten till sin och vi är jättetydliga med det, att det här inte är någon sanning som ska avtäckas eller att vi ska försöka hitta författarens intentioner. Vi gör texten till vår, “här ligger den och nu är den vår”.

Elisabeth Skog 

De berättar att det faktiskt aldrig har hänt att en viss text inte funkat i en viss grupp, och målet är inte att få deltagarna att tycka om dikten utan att skapa förutsättningar för samtal.

– Samtal blir det ju alltid och det är ju det vi är ute efter. Det handlar ju om att göra texten till sin och vi är jättetydliga med det, att det här inte är någon sanning som ska avtäckas eller att vi ska försöka hitta författarens intentioner. Vi gör texten till vår, “här ligger den och nu är den vår”. Egentligen behöver man inte ens berätta vem som har skrivit det men det brukar vi säga för annars sitter någon och är nyfiken, säger Elisabeth.

Jeanette och Elisabeth håller alltid i biblioterapiträffarna tillsammans och i varje grupp är det mellan tio och tolv personer. Inom biblioterapin rekommenderas fyra till fem deltagare i varje grupp men eftersom de alltid är två ledare så brukar det funka bra. En framgångsfaktor för att lättare öppna upp samtalen på träffarna verkar delvis ligga i att inte ha för snäva ramar för samtalen eller att som samtalsledare på förhand bestämma sig för vad gruppen ska komma fram till.

– I och med att det inte finns något rätt eller fel så är det ju högt i tak för den typen av djupare diskussioner. Du kan ju aldrig känna fel inför en text. Deltagarna har ofta helt olika upplevelser av texten och då kan man diskutera det. Det finns en nyfikenhet i gruppen på varandras upplevelser helt enkelt, säger Jeanette.

I Sverige är biblioterapi ett ganska nytt begrepp men i många andra länder har det en lång historia. Metoden har sitt ursprung i 1910-talet då man försökte hjälpa krigsskadade soldater från första världskriget att bearbeta sina traumatiska upplevelser med hjälp av skönlitteratur. I grannlandet Finland har man arbetat med biblioterapi sedan flera årtionden tillbaka och Helsingfors universitet har i över 30 år utbildat hälso- och sjukvårdspersonal, socialarbetare, psykologer, lärare, läkare och bibliotekarier i metoden.

Intresset växer dock i Sverige och nu är det inte bara Marie Cederschiöld högskola som erbjuder utbildningar i biblioterapi utan sedan några år tillbaka finns det även på Göteborgs universitet. En av föreställningarna om, men också kritiken mot, biblioterapi är just att den utger sig för att kunna bota psykisk ohälsa på samma sätt som mediciner och vård. Ett missförstånd, menar Jeanette Malm och Elisabeth Skog. Det betyder dock inte att metoden inte kan hjälpa människor att må bättre, säger Jeanette.

En skylt som det står Här pågår biblioterapi! på.
Skylten som annonserar vad som pågår inuti rummet ställs fram vid varje tillfälle.
Foto: Linnéa Jönsson, licens CC BY-NC 4.0.

– Jag tror inte att biblioterapi kan bota psykisk ohälsa, det är ett jättesvårt tillstånd. Men om du börjar prata om saker så blir det ju enklare, särskilt om du känner att andra har upplevt samma sak. Då mår du med största sannolikhet bättre. Det ökar välbefinnandet, säger hon.

Elisabeth säger att biblioterapi fyller även en viktig funktion genom att skapa en naturlig plats för existentiella frågor.

– Det finns ju jättemånga olika sätt att jobba med biblioterapi. När det gäller de här grupperna vi har för allmänheten, som inte är riktade till en specifik grupp, då är ju vårt främsta mål att skapa en plats för existentiella samtal om svåra saker. Det finns inga sådana platser i samhället där man kan göra det. Biblioteket är ju fantastiskt på det sättet att det är förhållandevis låga trösklar och att många känner till biblioteket och det kostar ingenting att komma in. På det sättet är jag helt säker på att biblioterapi kan öka välbefinnandet. Sen finns det ju andra som jobbar med biblioterapi mer riktat inom vården på till exempel sjukhus och då jobbar man tillsammans med terapeuter. Och de jobbar mer med en speciell patientgrupp, säger hon.

Finns det inte en risk att personer med psykisk ohälsa söker sig till biblioterapeutiska träffar eller samtal när de kanske egentligen skulle behöva professionell hjälp i vården?

– Det har inte hänt oss, det kan jag i alla fall säga, säger Jeanette.

– Nej, absolut inte, säger Elisabeth. Men om det skulle komma någon på våra träffar som skulle må väldigt, väldigt dåligt i stunden och kommer i kontakt med jättesvåra, jättejobbiga, starka känslor, då får vi ju så klart hänvisa den personen vidare till vården. Men det kan ju i princip hända överallt, det kan också hända ute på golvet i biblioteket, ja överallt ute i samhället. Men vi är inte terapeuter, och det är vi jättetydliga med. Det är inte det som är vårt syfte.

I vissa länder använder man andra begrepp för samma sak än just biblioterapi. Finns det en poäng att liksom döpa om metoden även i Sverige? Just för att undvika att den blandas ihop med traditionell psykoterapi.

– Ja, men det finns ju nagelterapi och allt möjligt annat, säger Elisabeth.

– Ja alltså, det är ju ett ganska urvattnat begrepp redan. Det är ju ingen skyddad titel, säger Jeanette.

Däremot oroar de sig för att begreppet, nu när det börjar bli populärt även i Sverige, används lite för brett i vissa sammanhang.

– Till exempel har vi sett exempel på att alla möjliga olika typer av boksamtal helt plötsligt kallas för biblioterapi. Och det vill vi inte heller för man måste ändå veta vad det är som är skillnaden mellan det här traditionella litteratursamtalet och det biblioterapeutiska, säger Jeanette.

Båda två är också noga med att påpeka att vem som helst inte kan syssla med biblioterapi, att genomgå utbildningen är en förutsättning för att kunna syssla med metoden.

– Om vi inte hade gått den här utbildningen så hade vi aldrig vågat kalla det vi gör för biblioterapi, säger Jeanette.

Vill ni berätta något exempel på när en biblioterapiträff varit väldigt lyckad?

– Jag har faktiskt ett favoritexempel. Socialförvaltningen använder oss för personer med missbruksproblematik som går i tio- eller åttaveckorsprogram. Och då gör vi olika aktiviteter när de kommer till oss. Och vissa av de personerna har ju varit väldigt illa däran. De har ju haft problem om man säger så och de har inte ägnat sitt tidigare liv särskilt mycket åt att läsa böcker eller gå till bibblan. Då hade vi vissa förutfattade meningar att det skulle vara en svårare grupp att jobba med, men det har visat sig vara helt tvärtom. De fattar ju direkt vad det handlar om, de förstår fortare än de flesta andra att det handlar om ens egna upplevelse av en text. En gång hade vi läst en dikt av Bruno K. Öijer om ett tåg som spårat ur och ligger vid sidan av rälsen. Och under tåget växer massor med blåsippor upp och välter upp tåget på rälsen igen. Och just den dikten har varit så otroligt bra att jobba med just för de här personerna, de läser in så mycket i den. Vid ett tillfälle så hade vi precis läst den här dikten och då var det en kvinna i gruppen som började gråta. Och så pekade hon upp mot taket och sa: “Tänkt om min sambo hade sett att jag blir lika hög av dikter som jag tidigare blev av alkohol!” Och sen sa hon en ännu finare sak. Hon tittade på hela gruppen och så säger hon: “Men vi är ju varandras blåsippor.” Hon hade verkligen den här förmågan att överföra dikten till sin egen livssituation. Det är ju inte alla förunnat att kunna göra det så direkt. Det är mitt favoritminne, berättar Elisabeth.

vid banvallen
låg ett omkullvält lok
tungt och kallnat
svart svartare än svart
låg det på sidan
och under kom blåsippor upp
ömtåliga och små
måste dom växt till sej på sina stjälkar
och slagit ut till en blå rymd
som långsamt pressade sej högre och högre
och välte tillbaka loket
lyfte upp det till rälsen igen


Utan titel av Bruno K. Öijer ur diktsamlingen Det förlorade ordet

– Jag kommer ihåg på vår allra första biblioterapiträff, då var vi lite skakis också. Då var det en man som satt och sa “Åh fyfan, åh fyfan, åh fyfan” för att det var så starkt. Han var inte förtvivlad eller upprörd, det var bara en reaktion på texten, berättar Jeanette.

Är det självklart att biblioteken ska syssla med biblioterapi eller är det något som främst borde ske i andra verksamheter?

– Det är svårt att bortse från ledet biblio i biblioterapin. Som vi var inne på tidigare så förutsätter biblioterapi en ganska hyfsad kännedom om de texter man ska använda. Vad som funkar och vad som inte funkar, säger Elisabeth.

– Jag tror också på samarbetet med andra, där vi står för just specialistkompetensen. Och det har vi ju märkt att den efterfrågas mer och mer. Man ska heller inte underskatta den kompetensen. För några veckor sedan var det två personer som är med i en grupp som heter “Dikter för svårmodiga” som hade missat den senaste träffen. Och då ville de veta vilken dikt vi hade jobbat med, så de fick dikten och hade försökt ha ett eget samtal som inte funkade över huvud taget. De kom tillbaka och sa att “det blev ingenting av det här”. Och då har de ändå gått länge i gruppen och är vana vid det här upplägget. Men nej, dikten öppnades inte för dem. Så det är också vår roll i det här, att om samtalet inte fastnar i saker som inte är relevanta, då är det vår sak att flytta tillbaka fokuset lite, säger Jeanette.

Hon tillägger:
– Ju fler som upptäcker biblioteket som en resurs, desto roligare är det om vi kan komma ut och få inleda samarbeten. Som vi nu gör med flera olika aktörer.

Som exempel lyfter de ett tidigare samarbete med en konstpedagog på Mjellby konstmuseum och ett kommande projekt tillsammans med sjukvården för personer med smärtproblematik.

– Det är en sjuksköterska som jag har träffat i ett helt annat sammanhang som ska börja jobba med smärtpatienter. Så där är något på gång men vi får se vad det blir av det, berättar Elisabeth.

Jag brukar säga, lite på skämt och lite på allvar, att dikter är bättre än all självhjälpslitteratur egentligen.

Jeanette Malm

Hur kommer det sig att ni har valt att bara jobba med poesi?

– Det har en massa fördelar, en är att man aldrig har någon hemläxa av typen “till nästa gång ska du ha läst det här och det här” och det gör också att om man är borta någon gång så gör det ingenting. Alla kommer nya till texten helt enkelt, och den är överblickbar. En sida, en och en halv kanske vi har någon gång. Och om man ändå har några idéer om att man ska googla några smartare analyser eller någonting sånt där, vilket det inte alls är det det handlar om, men då finns inte ens den möjligheten. För vi lägger fram texten och så läser vi den tillsammans och upplever den tillsammans. Och man hinner inte heller bygga upp något, man kan reagera direkt på texten. Om man läser den hemma så kan man kanske känna att “det där vill jag inte prata om” och då kan man bygga upp ett slags försvar. Men det hinner man inte riktigt göra i stunden där och då. Plus att bra lyrik har alltihop det här som vi pratade om innan. Den här komplexiteten, de här lagren, de här överraskningarna, de här oväntade orden. Ja, allt det där finns. Och det har så många fördelar. Jag kan inte tänka mig att jobba med något som skulle vara längre än två sidor. Man behöver inte heller hålla på att bläddra, säger Elisabeth.

– Det är oöverträffat. Jag brukar säga, lite på skämt och lite på allvar, att dikter är bättre än all självhjälpslitteratur egentligen, eftersom det inte finns någon som säger åt dig att “gör så här så mår du bra” och så gör man det, men så mår man ändå inte bra och då är det ens eget fel. Men när det gäller lyriken har vi ju verkligen, genom de här åren som vi har hållit på, bevisat gång på gång att det funkar. Vi har bägge könen i grupperna. Kvinnor är en majoritet, absolut, men det finns inte en enda grupp som bara består av kvinnor utan det är män också. Det är pensionerade snickare och det är gymnasielärare, alltså det finns hela spannet av människor. Och det händer någonting också, även för oss. Du blir aldrig färdig med en dikt. Man läser ju inte samma roman om och om igen men du kan ha en dikt som följer med dig hela livet precis som en låt eller vad som helst som man återvänder till, säger Jeanette.

Bibliotekarierna Jeanette Malm och Elisabeth Skog står framför en vägg med fotografier på olika författare, båda ser glada ut. Precis bakom dem syns ett fotografi på en äldre kvinna med en cigarett i högerhanden.
Bibliotekarierna framför porträttet av den gemensamma favoritpoeten Wisława Szymborska. Den polska författaren tilldelades Nobelpriset i litteratur 1996. Foto: Linnéa Jönsson, licens Creative Commons Erkännande-Icke-Kommersiell 4.0 Internationell.

De använder sig inte av någon speciell typ av lyrik som skulle passa bättre till just biblioterapi utan beskriver sitt urval som “ganska blandat, allt från Nobelpristagare till nyutgivna poeter”. Ett annat uppmärksammat projekt, som dock inte nödvändigtvis faller under den biblioterapeutiska verksamheten, är “Bokbandage – böcker som kan läka”.

– När vi var färdiga med utbildningen så hann vi ju inte ha mer än en eller två träffar av “Dikter för svårmodiga” innan vi fick stänga ner allting på grund av pandemin. Då tänkte vi att vi får göra en digital historia av detta och kläckte idén om att man skulle kunna få böcker på recept. Så nu finns det ett formulär på hemsidan där man kan beskriva kort vad man vill ha hjälp med. Det kan ju vara allt ifrån sömnlöshet, ensamhet, oro eller ångest. Vi träffar ju aldrig personerna utan det är ju via mejl, förklarar Jeanette.

Initiativet togs alltså fram under Covid-19-pandemin men var så pass framgångsrikt att det fortfarande är igång. Varje person får beskriva vad man vill ha hjälp med och utifrån personens behov och önskemål väljs tre böcker ut som är tänkta att ge vägledning och tröst. Efter att böckerna är lästa erbjuds även ett uppföljande samtal.

– Vi lägger också stor vikt på att motivera valen av titlar. Det är inte bara tre titlar utan vi förklarar alltid hur vi tänkt och hur vi kom på just de här titlarna, säger Elisabeth.

– Vi är också noga med att det här stannar mellan oss. Det var ju en del väldigt självutlämnande mejl. Men det blev ett stort genomslag kan man ju lugnt säga, berättar Jeanette.

De flesta bibliotekarier har en sån otrolig beläsenhet. Betrakta det och använd det, var stolt över ditt yrke! Vi är så himla bra. Jag tycker vi är en jättebra kår. Vi kan så himla mycket och vi möter alla möjliga typer av människor. Vi kan ingjuta något slags mod.

Elisabeth Skog

Hur vet man att man träffar rätt då?

– Det vet man ju inte, och det är ju den stora bristen med det här upplägget. Att vi inte alltid får någon återkoppling. Men många har faktiskt mejlat tillbaka. Eftersom det fick ett sånt genomslag i media så var det ju en massa andra som inte primärt var Halmstadsbor eller som var knutna hit som hörde av sig. Vem som helst kunde ju skriva så vi fick mejl från hela Sverige, berättar Jeanette.

Om vi går tillbaka till biblioterapin, har ni några konkreta tips för dem som jobbar på bibliotek och som är nyfikna på den här metoden? Utöver att gå utbildningen.

– Man ska väl tänka på vad det är man vill uppnå. Vilken grupp man kanske vill jobba mot och att man är grundad i sig själv först. Annars är risken att man står där och så kommer det ingen och det är ingen som är intresserad. Och då tror inte jag att det är folk det är fel på, bevisligen inte. Jag tror att då har man inte gjort ett grundligt förarbete. Om du inte själv är riktigt grundad i det du gör, det märks ganska tydligt. Jag tror att man får börja där, säger Jeanette.

– Tänk inte att det ska vara brett och vi ska nå alla eller många. Det är bättre att vara specifik i stället. Jag tycker också att man kan använda den kompetensen man har. Vi läser ju sjukt mycket. De flesta bibliotekarier har en sån otrolig beläsenhet. Betrakta det och använd det, var stolt över ditt yrke! Vi är så himla bra. Jag tycker vi är en jättebra kår. Vi kan så himla mycket och vi möter alla möjliga typer av människor. Vi kan ingjuta något slags mod, säger Elisabeth.

Finns det någon risk att själv bli för privat? Att man lämnar den professionella rollen lite för mycket i biblioterapeutiska sammanhang?

– Vi hade lite såna tankar i början, som jag vet att vi pratade om, “vad är vår roll i det här egentligen?” Är vi deltagare eller enbart samtalsledare? Man får väl säga att vi är både och. Vi kommer också med våra reflektioner så klart, annars hade det blivit väldigt konstigt. Det hade blivit en sån här lärare-elev-situation. Men just att vi också är medvetna och fångar upp gruppen, om någon sitter och kanske inte har fått komma till tals. Kanske kan vi spinna tillbaka till någon tråd som har kommit upp tidigare. Jag tror ändå att valet av text är det viktigaste. Väljer du fel text så är det svårt att få ett bra samtal, säger Jeanette.

Jeanette och Elisabet utanför rummet ”Läsesalongen” på stadsbiblioteket i Halmstad, där alla biblioterapiträffar sker.
Foto: Linnéa Jönsson, licens CC BY-NC 4.0.

Elisabeth och Jeanette lyfter också fram vikten av att jobba med själva rummet under biblioterapiträffarna. Att ha träffarna ute i bibliotekslokalen skulle inte fungera, menar de, utan det krävs ett eget slutet rum för att skapa rätt förutsättningar för samtal.

– Vi försöker skapa en stämning i rummet. Just att man inte kommer flängande från bussen utan man får landa. Vi börjar alltid med sex minuter där alla har en egen dagbok som de skriver i som heter “Jag just nu”. Och det man skriver där får man absolut inte läsa upp även om man skulle vilja utan det är bara för en själv. Och då infinner sig den här stämningen. Sen har vi lite tända värmeljus, dämpad belysning och alltid fika. Då får man en närvaro i rummet och det är jätteviktigt. Det är också vår uppgift att se till att det är så, säger Jeanette.

Varför tycker ni att biblioteken ska jobba med biblioterapi?

– Varför ska man inte göra det? Om man vill förmedla den här starka känslan och övertygelsen om litteraturens kraft, om man vill sprida och dela den. Och det upplever vi ju varje gång i varje grupp, att detta sprids. Och man upptäcker dikter och man pratar om dikter och man tar med sig dem hem och samlar dem. Alltså, det är ju jättestort, att få vara den som faktiskt har väckt det intresset, säger Jeanette.

Kan biblioterapi vara en väg in i litteraturen för dem som inte kommer i kontakt med litteratur så mycket? Eller är det bara vana läsare, folk som brukar läsa poesi, som kommer till era träffar?

– Nej, absolut inte, säger Elisabeth.

– Det hade ju varit helt meningslöst. Då fångar man bara de redan frälsta och det är ju inte alls det som är poängen, säger Jeanette.

Men hur gör man för att inte bara nå ut till de redan frälsta?

– Hålla i och hålla ut, säger Jeanette.

– Ja, det är väl en annan grej. Att inte bara tänka “nej, det gick inte” och så provar man aldrig det igen. Men vissa saker får man bara fortsätta med och plötsligt så händer det något, avslutar Elisabeth.


Puffbild: foto av Linnéa Jönsson, licens Creative Commons Erkännande-Icke-Kommersiell 4.0 Internationell.

Kommentarer

Hur skulle du vilja jobba med biblioterapi i din verksamhet?

Digiteket-redaktionen vill gärna veta mer om hur du har använt artikeln.


Fält markerade med * är obligatoriska. Redaktionen granskar kommentarer innan de publiceras. Din e-post kommer inte publiceras.