Spegling i litteraturen under högläsning på Resurscenter

När bibliotekarien Sanna Gunnare började läsa Ann-Helén Laestadius bok för personer med intellektuell funktionsnedsättning i Kiruna blev det startskottet för en resa som ledde fram till ett uppskattat författarbesök med Ann-Helén Laestadius. Genom högläsningen och besöket skapades inte bara läsglädje utan också givande samtal om livet i staden och stadsflytten.

När Sanna Gunnare började jobba på Kiruna stadsbibliotek 2022 blev ett av hennes uppdrag att ansvara för bibliotekets arbete för prioriterade grupper.

– Jag utbildade mig till bibliotekarie ganska sent i livet. Tidigare hade jag en kandidatexamen i fonetik som jag byggde på med en masterutbildning i biblioteks- och informationsvetenskap. Innan jag hamnade på stadsbiblioteket jobbade jag i nio år på en gymnasieskolas bibliotek i Kiruna, säger Sanna.

Eftersom det ingår i min tjänst att arbeta uppsökande och med prioriterade grupper var det ett naturligt steg för mig att kontakta Resurscenter för att nå ut till fler personer med funktionsnedsättningar

Sanna Gunnare

Kort efter att hon börjat på stadsbiblioteket tog Sanna kontakt med Resurscenter i Kiruna, en daglig verksamhet inom LSS, där personer med funktionsnedsättningar jobbar. Resurscenter fokuserar på att främja fysiska, psykiska och sociala färdigheter hos sina deltagare genom att erbjuda meningsfulla aktiviteter och individanpassad handledning. En av arbetsuppgifterna för deltagarna är exempelvis att sätta upp böcker på stadsbiblioteket några timmar varje vecka.

– Eftersom det ingår i min tjänst att arbeta uppsökande och med prioriterade grupper var det ett naturligt steg för mig att kontakta Resurscenter för att nå ut till fler personer med funktionsnedsättningar, säger Sanna.

På Resurscenter var de intresserade av högläsning, så Sanna började besöka dem regelbundet.

– Under det första mötet sa jag till personalen att om jag fick drömma så hade det varit roligt att ordna ett eget författarbesök hos den här gruppen, säger hon.

Inspirerande kurs om författarsamtal

Under hösten 2023 gick Sanna en författarsamtalskurs som anordnades av Regionbibliotek Norrbotten, med Kerstin Önnebo som lärare. Kursen var uppdelad i fyra digitala tillfällen, med fokus både på hur man planerar och hur man genomför ett författarsamtal.

– Vi fick många konkreta tips på allt ifrån vilka frågor man kan ställa till hur man hanterar olika situationer som kan uppkomma under ett författarsamtal. Vid sista tillfället fick vi prova på att hålla ett kort samtal med en författare som fanns med på länk. Det var värdefullt att få prova på att hålla ett samtal i en trygg miljö. Det var en bra utbildning, säger Sanna.

Efter kursen fick hon erbjudande från regionbiblioteket om att söka bidrag för en författarträff för en prioriterad grupp. Eftersom hon redan pratat om drömmen om ett författarsamtal med Resurscenter blev valet självklart. Lika självklart kändes valet av författare.

– Ann-Helén Laestadius är själv härifrån och skriver mycket om Kiruna. I efterhand har det varit en viktig faktor med igenkänning, det gjorde mycket för att gruppen kunde känna igen sig, säger Sanna.

Högläsning inför författarsamtal

Innan författarsamtalet ville Sanna läsa en av Ann-Heléns böcker i sin helhet med en grupp. Efter ett visst övervägande bestämde hon sig för boken Tio över ett.

– Jag valde mellan boken Bara dra och Tio över ett, men resonerade som så att innehållet i Bara dra inte skulle bidra till lika mycket till igenkänning hos deltagarna. Jag hoppades att vi skulle kunna samtala kring boken och att det även skulle kunna leda till samtal om deltagarnas egna upplevelser av till exempel stadsflytten, säger hon.

Boken Tio över ett är en ungdomsbok om högstadietjejen Maja i Kiruna. Av flera anledningar mår hon väldigt dåligt, bland annat på grund av att staden hon bor i ska flyttas. Varje natt vaknar hon av sprängningarna i gruvan och får alltmer ångest och rädslor över att se staden försvinna. Bokens titel kommer från Majas strategi för att vara steget före rädslan för sprängningarna, nämligen att ställa klockan på ringning tio över ett varje natt.

För att högläsningsstunderna skulle vara lagom långa, och för att de skulle hinna läsa färdigt boken innan författarsamtalet, delade Sanna upp boken i 15 delar. Hon besökte Resurscenter för att högläsa ur boken en till två gånger i veckan.

– Vi träffades ungefär 45 minuter varje gång, läste och pratade lite grann. Det blev ungefär 10–20 sidor per tillfälle. Jag läste alltid igenom texten själv innan för att vara bekant med den innan jag högläste. Svåra ord eller mer komplicerade meningar bytte jag ibland ut till några enklare. Men ofta tog jag istället upp de svårare orden efteråt, eller mitt i läsningen, och så pratade vi tillsammans om vad de betydde, säger Sanna.

Vi pratade bland annat om oron över stadsflytten. Vad ska exempelvis hända med deras arbetsplats som ligger i gamla centrum när husen runtomkring rivs eller flyttas? […] Det var lätt att koppla ihop bokens innehåll med vår vardag.

Sanna Gunnare

Hon började varje högläsningstillfälle med att sammanfatta lite av handlingen från föregående läsning. Under läsningen försökte hon hålla ett normalt lästempo, men det var även annat än ordval och tempo att tänka på.

– Något som var viktigt var placeringen av deltagarna. Om någon till exempel hade nedsatt hörsel behövde den personen sitta nära och på rätt sida om mig för att höra bra. I efterhand har jag lärt mig att det underlättar att vara strukturerad när det gäller planeringen och indelningen av texten. Sen har jag nog också lärt mig att tänka ännu lite bredare när det gäller att förklara ord och uttryck som kan vara svåra, säger Sanna.

Efter högläsningen gav hon deltagarna utrymme för att prata. Det kunde handla om allt från döden till Kiruna, om hus de saknar och oron som finns bland Kirunabor.

 – Utan att ha någon vetenskaplig grund för det så trodde jag innan projektet att igenkänning var en viktig faktor. Och i efterhand ser jag verkligen att det var viktigt. Olika episoder i boken kunde väcka tankar om situationer i deras/våra liv. Vi pratade bland annat om oron över stadsflytten. Vad ska exempelvis hända med deras arbetsplats som ligger i gamla centrum när husen runtomkring rivs eller flyttas? Är vi rädda när det är sättningar i gruvan precis som Maja var? Blir vi ledsna när gamla fina hus i Kiruna rivs? Det var lätt att koppla ihop bokens innehåll med vår vardag. Jag tror att det hade varit svårare att prata om en bok som man inte lika lätt kunde koppla till våra egna liv här och nu, säger Sanna.

En faktor som var utmanande med högläsningsstunderna var att få till tider när Sanna skulle komma och läsa.

– Det krävdes ganska många gånger. Det underlättade att jag redan från början hade delat upp boken i exakta delar så att jag visste vilka sidor jag skulle läsa varje gång. Ibland var det också utmanande att läsa av deltagarna och veta hur mycket de fick ut av läsningen. Samtalen blev inte alltid jättelånga och vissa var mer aktiva än andra, säger hon.

Samtidigt var det möjligheten att läsa en hel bok som gjorde att högläsningen blev så lyckad. Det förutsatte att Sanna fick komma till Resurscenter och läsa ofta.

Jag visste inte om de skulle våga ställa några frågor, eller hur många som faktiskt skulle komma.

Sanna Gunnare

– Annars när jag har varit och läst har det varit mer sällan och då har det funnits krav på att berättelserna skulle vara korta nog för att passa att läsa under ett tillfälle. Så det kändes lyxigt att kunna läsa en hel bok den här gången. Sen var det såklart lyckat med de samtal som vi hade i samband med läsningen. De var ofta roliga och intressanta, och ibland även ganska allvarliga när vi kom in på ämnen som till exempel döden, säger Sanna.

Under samtalen försökte hon hela tiden fiska efter frågor som deltagarna skulle vilja ställa till Ann-Helén när hon skulle komma på besök, men de kunde inte komma på några uttalade frågor.

– Jag visste inte om de skulle våga ställa några frågor, eller hur många som faktiskt skulle komma. Det var mellan tre och åtta personer i den här läsgruppen och ibland var några borta eller lediga, säger Sanna.

Ett engagerande författarsamtal

När dagen för författarsamtalet kom var nästan alla i gruppen på plats och det var fullt i lokalen. Sanna hade förberett några frågor ifall deltagarna inte skulle våga ställa några, men hon fick bara ställa den första.

– Deltagarna hade tillsammans med personalen på Resurscenter förberett lappar där de skrivit ner frågor. Så de läste upp sina frågor och sen kom det också spontana frågor. De fyllde enkelt de här 45 minuterna som vi hade planerat in. Det var jätteintressanta frågor och jag kunde bocka av alla frågor som jag själv hade tänkt ställa, säger hon. 

Deltagarna från läsgruppen ställde frågor om allt från boken till författaren själv, vad som driver henne att skriva och hur det går till att ge ut en bok.

– Jag tycker att det blev en succé. Alla var nöjda. Efteråt var det fika och många ville ta selfies med Ann-Helén, säger Sanna. 

Även under fikat kom många frågor upp och de hittade många gemensamma punkter med Ann-Helén. Några hade rötter i samma by, några hade bott på samma gata och några visade sig vara släkt.

Att arbeta med prioriterade grupper

Sanna hade gärna gått fler fortbildningar och kurser med fokus på läsfrämjande för prioriterade grupper. Men hon tycker att det är svårt att hitta.

 – Det börjar dyka upp lite mer, MTM har webbinarier till exempel. Men ofta när man pratar om att nå ut till personer med intellektuella funktionsnedsättningar så handlar det om talböcker. Det är inte så ofta man pratar om hur man når vuxna med intellektuella funktionsnedsättningar på andra sätt. 

På stadsbiblioteket i Kiruna arbetar de med att utforma utbudet så att ingen stängs ute. Det handlar både om att man fysiskt ska kunna besöka biblioteket, men även om att kunna ta del av arrangemang och medier utifrån olika förutsättningar. Det handlar också om bemötande av personer med funktionsnedsättning.

– I regionen har vi en gemensam bemötandeguide som är mycket användbar. Här får vi stöd när det gäller vad man ska tänka på när man möter och kommunicerar med personer med olika funktionsnedsättningar. När det gäller information som går ut via exempelvis sociala medier jobbar vi på att den ska bli mer tillgänglig för personer med funktionsnedsättningar, både vad gäller struktur och innehåll. Här har vi en del att jobba med för att det ska bli inkluderande och att alla ska kunna ta till sig den information vi går ut med, säger Sanna.

Rent krasst står det i lagen att detta är en prioriterad grupp som vi ska jobba mot. Sen är det en självklarhet, tycker jag, att de ska ha tillgång till kulturen på samma sätt som vi.

Sanna Gunnare

I dagsläget har Sanna inget nytt författarsamtal inplanerat, men hon och hennes kollegor fortsätter att ha högläsning på Resurscenter och Träffpunkten minst en gång per termin.

– Rent krasst står det i lagen att detta är en prioriterad grupp som vi ska jobba mot. Sen är det en självklarhet, tycker jag, att de ska ha tillgång till kulturen på samma sätt som vi. De får såklart komma hit när vi har författarsamtal här på stadsbiblioteket, det är öppet för alla. Men just det här att de skulle få ställa sina frågor också tror jag var en viktig sak. Att det var för dem, avslutar Sanna. 

---

Fotnot: Bemötandeguiden som Sanna Gunnare nämner i artikeln finns att ta del av på Regionbibliotek Norrbotten webbplats. Artikeln är skriven av copywritern Erica Morgansdotter på kommunikationsbyrån Gullers Grupp på uppdrag av Regionbibliotek Norrbotten.