Läsa fint och fult – läslust och lustläsning inom läsfrämjande

Inledning

Minskande läsförmåga bland barn och unga betraktas politiskt sett som ett hot mot centrala värden: barnens lärande och utveckling, läskulturen och den litterära marknaden, demokrati och svensk ekonomisk konkurrenskraft (Lindsköld, Hedemark & Lundh 2020). Sedan 2010-talet har läsningens betydelse för fantasin minskat markant i läsfrämjarpolitiken (Riving 2022). Att vara en ”god läsare” i Sverige idag handlar i allt större grad om att vara en ”god demokratisk medborgare” (Andersson 2020; Lindsköld, Hedemark & Lundh 2020). Läsfrämjarpolitiken tenderar enligt forskningen att utgå från så kallade binära kategorier som skiljer mellan läsare/icke-läsare, vuxen/barn, förälder/barn, lärare/elev, män/kvinnor, där den ena parten har mer makt än den andra. Det innebär att om en person som läser uppfattas som en mönstermedborgare, antas den som inte läser vara problematisk. 

Hoppet ställs allt mer till läsfrämjande som en väg till ett bättre samhälle. I Kulturrådets skrift Med läsning som mål definierar forskaren Jonas Andersson (2015) läsfrämjande som ”en verksamhet i syfte att öka läsmotivation, bredda läsintresset och förbättra attityder till läsning” (2015, s. 99). Läsfrämjande i Kulturrådets uppdaterade definition från 2019 har fått en mer utvecklad innebörd: att (bland annat) ”stärka läsarens självtillit och läsaridentitet”, ”öka tillgången till en mångfald av litteratur på olika språk och i olika format för läsare i alla åldrar” samt avslutningsvis ”ge fler möjlighet till en konstnärlig upplevelse genom litteratur” (mina kursiveringar). Läsfrämjande har således fått en mer estetisk prägel i den nya versionen, och vetter mer uttalat åt vad som kallas litteraturförmedling.

Det samlade intrycket är dock att svensk läsfrämjarpolitik har en något oklar inställning till lustfyllda läsupplevelsers roll och betydelse.

Litteraturförmedling (literature promotion) har definierats av de danska forskarna Kann-Christensen och Balling (2012) som de särskilda ansträngningar som görs på folkbiblioteken i syfte att öka intresset för och utlåningen av litteratur. Det kan vara utställningar, litteraturevenemang som bokklubbar, boksamtal och lästips. I det praktiska arbetet är det alltså inte mycket som skiljer från läsfrämjande. Litteraturförmedling tycks emellertid vara mer inriktad mot litteraturens roll i läsintresset och bokutlåningen. Litteraturförmedling har en nära koppling till bibliotekarieprofessionens logiker, offentlig förvaltning och kulturpolitikens inriktning (ibid.). I Sverige ingår biblioteksverksamhet och läs- och litteraturfrämjande i kultursamverkansmodellen.¹Genom kultursamverkansmodellen fördelas statliga medel via Kulturrådet till regionerna som i sin tur fördelar dessa vidare till regionala kulturverksamheter i sina län. Medlen fördelas med utgångspunkt i regionala kulturplaner och i samråd med andra kulturmyndigheter och organisationer. Utöver statens medel i modellen bidrar regioner och kommuner med en väsentlig del av den totala finansieringen av verksamheterna i modellen.

Regeringens skrivelse för barns och ungas läsning (2021) betonar vikten av ”god läsförmåga och tillgång till litteratur av hög kvalitet” (ibid. s. 4). Regeringen bedömer vidare att en större samverkan av olika läsfrämjande insatser kan ”bidra till att ge barn och unga mer likvärdiga förutsättningar för en fullgod läsförmåga och lustfyllda läsupplevelser” (ibid s. 1). Här skymtar en möjlighet att läsfrämjande arbete kan omfatta både litteratur av hög kvalitet och lustläsning. 

Det samlade intrycket är dock att svensk läsfrämjarpolitik har en något oklar inställning till lustfyllda läsupplevelsers roll och betydelse. Internationellt sett tenderar läslust och lustläsning att få en högre status i den läsfrämjande politiken och skolpolitiken. I Skottland har staten satsat på lustläsning i gymnasieskolor åren 2018–2019 (Wilkinson et al. 2020), och på Nya Zeeland har man tagit fram en nationell agenda för lustläsning (Boyask et al. 2021).

Syfte

Syftet med denna text är att kritiskt granska förhållningssätt till lustläsning och specifikt fulläsningen, samt utforska dess möjligheter i läsfrämjande arbete.

• Vilken roll har läslust och lustläsning i läsfrämjande?
• Hur kommer det sig att lustläsning uppfattas som fulläsning?
• Hur kan läsfrämjande arbete ta till vara lustläsningens, och inte minst fulläsningens, karaktär och kvaliteter?

Fokus i texten ligger på läslust och lustläsning med relevans för folkbibliotekariers läsfrämjande arbete. Forskning som är inriktad på läslust och lustläsning i skolmiljö och på skolbibliotek ingår alltså inte. 

Disposition

Följande text granskar forskningen och dess traditioner kring läsmotivation, läslust och lustläsning samt dess roller i läsfrämjandearbete, i nutid och utifrån historiska tillbakablickar. Avslutningsvis sammanfattas huvuddragen med förslag på diskussionsfrågor. 

Lustens roll i läsmotivation och läsning 

I läsfrämjande arbete visar forskningsstudier att läslust är en central del i motivationen att börja läsa. I denna artikel betraktas begreppen läslust och lustläsning som olika, men tydligt sammanhängande delar i vad som ofta kallas fritidsläsning. Fokus i artikeln ligger på litteraturen som är nära förknippad med lustläsning. 

Läslust (reading enjoyment, reading pleasure, reading engagement) hänger samman med läsmotivationen, som är en viktig faktor för läsning, inte minst för barn och unga. Läslust är således nära förknippat med läsarens inre motivation, det vill säga den egna drivkraften, utan stöd av andras bekräftelse, belöningar eller bestraffning (yttre motivation). Ytterligare ett begrepp som är aktuellt i sammanhanget är interaktiv motivation, som sätter ljuset på den drivkraft och känsla av mening som kan skapas när läsaktiviteter görs tillsammans med andra. Läslust som motivationsfaktor utgör enligt forskningen en vanlig förutsättning för handlingen att läsa. Men man kan också känna läslust utan att ägna sig åt läsning. 

Begreppet lustläsning (reading for pleasure, RfP, recreational reading) lägger tonvikten vid själva handlingen läsning, och är enligt forskarna Clark och Rumbold (2006) ett beteende som ”sker av egen vilja, för det egna nöjets eller tillfredsställelsens skull” (se även Andersson 2015, s. 22). Som handling betraktat kan lustläsning också kopplas samman med olika slags läspraktiker (jfr Schultz Nybacka 2011). Lustläsningen som handling alstrar en ökad läsmotivation – läslusten. Det förklarar varför människor som kommer igång med läsningen ofta fortsätter att läsa. Frivilligheten är en nyckel i sammanhanget kring lustläsningen, vilket också skapar utmaningar för bibliotekariers läsfrämjandearbete. Lustläsningen hänger samman med särskilda former och genrer av litteratur med olika status. 

Fin och ful läsning

Lustläsning förknippas vanligen med andra värden än litterär kvalitet och kvalitetslitteratur. Historiskt sett har skillnaderna uttryckts i termer av underhållning och inte konst, eller folkligt nöje framför nytta och bildning. Lustläsning anses bland annat ofta höra samman med låg moral, känslopräglad upplevelse, sämre litterär estetik och överkonsumtion. Lustläsning kopplas mer till barn än vuxna och till kvinnor framför män. Vuxna läsare som ägnar sig åt utpräglad lustläsning tenderar att betrakta det som ett skam- och skuldbelagt nöje (jämför uttrycket ”guilty pleasure”). Läsarna skäms för sitt val av litteratur och för sin njutning vilket gör att man håller läsningen för sig själv. Lustläsningen omvandlas därmed till ett slags ”fulläsning” i kontrast till den ”finläsning” som man gärna visar upp för andra för att vinna erkännande. 

Uttrycken ”finläsning” och ”fulläsning” används här beskrivande för lustläsning av litteratur som anses ha särskilt hög respektive låg status i samhället. De är alltså inte avsedda som värderande termer, utan betraktas utifrån en dynamisk relation till varandra. ”Fulläsningen” är ur detta perspektiv den ständiga motsatsen till ”finläsning”, som innebär läsning av bland annat så kallad kvalitetslitteratur. (För en närmare diskussion kring värderingen av just kvalitetslitteraturen hänvisas i stället till Karl Berglunds (2023) artikel Kvalitetslitteratur och folkbibliotek.) Dessa föreställningar om fult och fint kan verka hämmande för det läsfrämjande arbetet, både mellan individer och inom institutioner som biblioteken och skolan.

Om lustläsning – en kort bakgrund

Normerna kring läsning och läsfrämjande har skiftat över tid, och ändå är det en seglivad uppfattning att lustläsning är något fult. Det är flera orsaker som spelar in: samhälleliga förändringar sedan skriftspråkets och läsandets uppkomst samt sociala, ekonomiska, religiösa, utbildningsmässiga och politiska faktorer.

Med uppbyggnaden av den kristna kyrkan och därefter universiteten kom läsningen att reserveras för män och förknippas med hängivna studier och begrundan. Med boktryckarkonstens genomslag i Europa blev bokproduktionen billigare och litteraturen fick en ökad spridning. Protestantismens utbredning spred också uppfattningen att simpel lustläsning var motsatsen till dygdig flit. På 1700-talet uppstod dock en läsrevolution, som ledde till vad forskare har kallat för en uppdelning mellan intensiv läsning av religiösa skrifter och extensiv läsning av flertalet romaner. Särskilt kvinnors extensiva romanläsning kom att mötas av kritik, inte minst för att läsarten var engagerad och affektiv (Littau 2006).  Det uppstod två skilda kretslopp för litteraturen och publiken, enligt forskaren Escarpit (1958): ett bildat kretslopp och därutöver folkliga kretslopp. Det bildade kretsloppet utgörs av välutbildade kulturbärare och intellektuella, som är ytterst selektiva i valet av litteratur. De folkliga kretsloppen omfattar personer med små resurser, låg utbildning och brist på litterär smakfostran: lägre tjänstemän, bönder och kroppsarbetare, utlämnade till massmarknadslitteratur. Gapet mellan de skilda kretsloppen ökade under 1900-talets andra hälft i takt med att den kommersiella marknaden växte (Larsson 2012). 

Lustläsningen bidrog tvärtom till kvinnornas bemyndigande att aktivt hantera vardagliga levnadsvillkor. Människor kan således ha ett komplext förhållande även till den enkla masskulturen. 

På 1980-talet började forskningen intressera sig på allvar för lustläsning, alltså läsning som handling. För det första finns en inflytelserik tradition som stammar från ämnena litteratursociologi och kulturstudier med intresse för litteracitet, läsvanor och val av populärlitteratur i olika samhällsklasser. En vändpunkt kom med Janice Radways (1984) uppmärksammade studie av amerikanska småstadsbor: specifikt kvinnliga vuxna läsare av romance i massmarknadsformat. Trots att Radway själv fann romance formelartad och enkel, drog hon slutsatsen att lustläsningen inte passiverade kvinnorna. Lustläsningen bidrog tvärtom till kvinnornas bemyndigande att aktivt hantera vardagliga levnadsvillkor. Människor kan således ha ett komplext förhållande även till den enkla masskulturen. Denna insikt har också kommit att prägla perspektiven på andra ”enkla” kategorier, inte minst ungdomsböcker. 

För det andra finns en forskningstradition som bygger på socialpsykologen Victor Nells (1988) perspektiv på lustläsning som en lek. Lustläsningen är fri och står utanför vardagen; den utspelar sig på en specifik plats och tid, verkar uppslukande och är improduktiv till sin natur. Den har ett eget värde i sig själv (som vid inre motivation). Nell kallade lustläsningen för ”ludisk” (jämför latinets ludo, ”jag leker”). Den ludiska läsaren läser regelbundet, en bok i veckan, för nöjes skull eller avslappning. Allt läsmaterial kan läsas ludiskt, men det vanligaste är ”lätt fiktion” (light fiction), vilket kan översättas som populärlitteratur. Effekterna på läsarna är transformativ, både när det gäller kognition och fysik. Lustläsningen har en unik förmåga att förändra våra medvetanden och bidra till vårt välbefinnande. 

Lustläsning i skamvrån 

Lustläsningen drogs länge med dåligt rykte, inte minst på bibliotek. De utbildade bibliotekarierna i Nells (1988) lustläsningsstudie uttryckte en ”social pessimism” om allmänhetens litterära smak: litterärt värde var den spegelvända motsatsen till den fula populära litteraturen (ibid.). Läsarna i studien uttryckte själva att närmare hälften av deras litteratur skulle klassas som ”skräp” (trash) av deras gamla lärare. Nell fann här spår av den protestantiska etiken som lärt oss värdet av arbete, smärta och dygd i kontrast till lättja och lathet. Lustläsaren själv kunde karakteriseras i Library Journal på nedsättande vis (Bold 1980, s. 635 i Ross 2009):

She’s a 200-pound lady with a bad complexion, a husband who philanders, and kids who never shut up. She didn’t graduate from high school, had to get married, and can’t afford a psychiatrist, and so she must continue to live in a world she never made and doesn’t much like. For her there is the escape of reading, not best sellers or popular biographies, but those paper-backed romantic nirvanas that sell themselves in supermarkets and bus terminals. And along with other house-bound housewives, maiden aunts, retired telephone operators she escapes for an hour or two each day into a delicate world where romance warms the heart and perversion dare not enter.

Föraktet går inte att ta miste på. Läsare är väl medvetna om att deras lustläsning ringaktas av smakfostrare på skolor och bibliotek, men de upplever ändå en personlig njutning. Uttrycket “guilty pleasure” kan fånga denna tvetydiga upplevelse, som kan översättas till ”skuldbelagd njutning” beroende på om man lägger tonvikten på omvärldens fördömande eller ”skamfylld njutning” om den personliga upplevelsen. Reid (2022) definierar “guilty pleasure” utifrån mottagandet: hur en affektiv respons som lust eller njutning plötsligt genskjuts av skepsis och skuld. Den tvetydiga känslan ger uttryck för ett slags kritiskt engagemang baserat på estetik: insikten att en nedvärderad och skuldbelagd fulkultur i stället kan berätta om samhällets politiska baksida: kvinnohat, rasism och homofobi (ibid.). Andra framhåller tvärtom att “guilty pleasure” handlar om pinsamhet och genans framför estetiska kvaliteter. Njutningen skvallrar om att vi inte är de slags personer vi aspirerar att vara (Goffin och Cova 2019).

Lustläsningen som en positiv kraft

Senare tids uppföljning kring just läslust och lustläsning tyder på en rad goda effekter för läsarna. Clark & Rumbolds (2006) forskningsöversikt pekar på stärkt läs- och skrivförmåga, utökat ordförråd, ökat självförtroende och nöje i läsningen, utökad allmänkunskap, medvetenhet om kultur, ökad förståelse för andra och större delaktighet i lokalsamhället. The Reading Agency (2015) pekar på att vuxna genom lustläsningen upplever nöje, avslappning, eskapism, ökad självförståelse och insikt i sociala identiteter, empati, kunskaper om andra kulturer, delaktighet, gemenskap och ökat socialt kapital. Barn stärks även i sin sociala interaktion; de får lättare att reglera sin sinnesstämning och upplever fantasi, fokus och flow. Mindre barn utvecklas i sin kommunikation och i sina skolresultat på lång sikt (ibid.). 

Forskning visar samstämmigt att lustläsningen ökar i barndomen fram till åldern 12–13 då den börjar avta, en tendens som håller i sig under tonåren. Vid samma brytpunkt minskar också läsfrämjande insatser och även forskningen om barns och ungas läsning (Howard 2011).

En bibliotekarie i Nells studie beskriver det professionella uppdraget som att få bort läsarna från ”skräpet”: hylluppställningen kunde gå från “skräp” i ena änden till ”goda” böcker i den andra.

De tonåringar som i regel ägnar sig åt lustläsning får enligt forskning stöd i övergången till vuxenlivet: de får insikt i mogna relationer, personliga värderingar, frågor om kulturell identitet, estetiska preferenser, fysisk trygghet och säkerhet samt en fördjupad förståelse för den fysiska världen. De får en ökad självinsikt, självkänsla och självmedvetenhet (Howard 2011). Tonåringar som däremot inte läser böcker har ibland fallit ur vanan. Det är ansträngande att läsa, och de saknar uppmuntran. Det anses inte vara coolt att läsa bland jämnåriga och de är rädda att bli dömda för vad de läser (Wilkinson med flera 2020). Sociala normer har en betydande roll för huruvida lustläsning ska kunna hållas vid liv. Med utvecklingen av sociala medier har lustläsningen av särskilt ungdomslitteratur och populärlitteratur som romance, fantasy och science fiction kunnat synliggöras och omfamnas av andra läsare. Bloggare, BookTubers, Bookstagrammare och Booktokers har bidragit till att vända skammen för lustläsningen till stolthet. Forskningen på området konstaterar dels att speciellt Booktoks lekfulla, snabba och känslodrivna format passar för grupper av unga (om än inte alla) (Reddan et al. 2024), dels att nedsättande etiketter för läsaridentitet såsom #booknerd i stället har kunnat vändas till något positivt bland unga (Merga 2021). 

Över tid får lustläsningen goda effekter på individen (personligt, intellektuellt, socialt, välbefinnande/hälsomässigt) och långvariga effekter på kultur, ekonomi och samhälle. Lustläsarna har större chanser till social rörlighet (uppåt) genom samhällsskikten (The Reading Agency 2016). Forskningen visar också att det aldrig är för sent att börja lustläsa (Ross et al. 2006). 

Lustläsning och läsfrämjande 

Hur kan läsfrämjande arbete ta tillvara lustläsningens karaktär och kvaliteter? Det finns tyvärr inte mycket forskning på detta specifika område. I stort sett alla läsfrämjande metoder går ut på att stärka läsmotivation och läslust (se till exempel Andersson 2015). Men lustläsning som handling tas ofta för given. Bibliotekarierna behöver först och främst göra upp med sina egna tankemodeller kring läsning och läsaren, menar Ross (2009). Biblioteksväsendets historia rymmer en rad exempel på hur fiktionsläsningen snarast skulle hållas tillbaka, främst bland barn och kvinnor, till förmån för den nyttiga kunskapsinhämtningen. En bibliotekarie i Nells (1988) studie beskriver det professionella uppdraget som att få bort läsarna från ”skräpet”: hylluppställningen kunde gå från “skräp” i ena änden till ”goda” böcker i den andra. Idag uppmanar Merga (2021) tvärtom biblioteken att i högre grad anknyta till känslomässiga aspekter kring läsning och dra lärdom av Booktok-fenomenet. Hon föreslår att man ska lyfta fram platser dit läsarna vill färdas och bryta ut teman som rör känslor och affektiv läsning – ”böcker som får dig att gråta tills tårarna tar slut” (ibid.). Samtal om eventuell skuldbelagd/skamfylld njutning kan enligt Reid (2022) bryta isen mellan människor.

Det förekommer att en del bibliotek lockar gruppen av motvilliga läsare (reluctant readers) med godis, snacks eller en film. Då visar sig barnen fuska en hel del: de läser inte boken ordentligt eller kanske inte alls.

Hur erfar barnen själva bibliotekets läsfrämjandeinsatser? Enligt en studie av Hedemark (2012) är läsfrämjande aktiviteter på biblioteket som bokklubbar, berättarverkstäder och boktipsande populära bland lustläsande barn, som då får ökad läslust. En mindre grupp barn som redan läser mycket ger visserligen uttryck för en positiv läsattityd, men tycker inte att bibliotekets läsfrämjande aktiviteter påverkar deras läsintressen (ibid.). Här har biblioteket alltså inte lyckats påverka läsmotivationen. Det förekommer att en del bibliotek lockar gruppen av motvilliga läsare (reluctant readers) med godis, snacks eller en film. Då visar sig barnen fuska en hel del: de läser inte boken ordentligt eller kanske inte alls (ibid.). Hedemarks resultat bekräftar alltså den samlade forskningens farhågor att belöningar utan koppling till läsande inte har någon effekt på läsmotivationen. Utöver det tycks sådana belöningar även med Sandels ord (2014) korrumpera barnens värderingar: i stället för att läsa mer, lär de sig att fuska för att vinna fördelar. Hedemark (2012) rekommenderar biblioteken att inte bara använda texter, utan olika slags medier, för att nå de barn som tycker att läsning är tråkigt. Barnen som kommer till biblioteken är nämligen ”multilitterata”. Populärkulturella fenomen (som till exempel Pokémon) skapar en känsla av social gemenskap och erbjuder ingångar till berättande, läsande och skrivande. 

När det gäller att nå barn med särskilda behov eller funktionsnedsättning finns heller inte mycket forskning om hur just folkbiblioteken kan arbeta för att stärka lustläsningen. I ett forskningspaper av George (2020) tas upp att barn med särskilda behov kan ha svårt att skapa lustfylld förväntan, eftersom de ofta är utlämnade till andras vård. Det är därför extra viktigt att de lustfyllda inslagen kring läsning upprepas regelbundet. Upprepningen utgör en viktig del i att få återuppleva lusten. Genomgående är att denna grupp behöver mer visuell och sensorisk stimulans. Man kan använda rösten, meningsskapande blickar och annat kroppsspråk som komplement till den rent språkliga kommunikationen. Här rekommenderas folkbiblioteken att använda en utvidgad syn på lustläsning så att det inkluderar meningsfulla, tillfredsställande sociala utbyten kring multimodala texter, som kan omfatta tryckt litteratur såväl som bilder och andra teckensymboler, gester samt artefakter av olika slag. Att lyfta in böcker med taktila inslag eller andra material stimulerar känslan och fantasin. Sådana material finns att tillgå via Myndigheten för tillgängliga medier (MTM). George (2020) tar upp metoden Multi-sensory storytelling (MSST) som kombinerar högläsning med ”meningsfulla sensoriska upplevelser”, som att till exempel när någon i berättelsen blir nedskvätt av vatten får det lyssnande barnet också lite vatten på handen. En ytterligare faktor för lustläsningen som folkbiblioteken behöver ta hänsyn till är hur avgörande det är bland barn med särskilda behov att boken (berättelsen) får stöd i mötet med en responsiv närstående (responsive significant other, RSO, se Robinson med flera 2019). Det är vanligen en förälder som har en viktig roll i att personliggöra och repetera stoffet. 

Att populärkulturen har betydelse för lustläsningen och läslusten är det ingen tvekan om. Men stämmer det att ”finläsningen” inte kan skapa läslust och lustläsning eller användas för läsfrämjande? 

Poesi är för många själva sinnebilden för ”finläsning”. Det finns få studier om hur bibliotekarier använder sig av poesi i läsfrämjande arbete. I en liten undersökning av Maynard med flera (2005) använder barnbibliotekarier poesi för att särskilt nå barn som är ovana läsare. Bibliotekarierna menar alltså tvärtom att poesi i bred mening (inklusive ramsor och rim), är särskilt lämpligt tack vare dess speciella karaktär:

Poetry is claimed not to require the same sustained effort in concentration as prose, to be a less restrictive medium than narrative, easier to interpret, compose and perform, and to have a dramatic quality that lends itself to inter-action, extending oral literacy skills and capacity for self-expression. (Ibid. s. 40)

Poesin har en direkthet, öppenhet och dramatisk nerv som kan hålla barnets uppmärksamhet och ge möjlighet till kreativa utbyten och uttryck. Rytm och repetition i poesi är även en hjälp i läsningen. Barnen uppges vilja läsa (och lyssna till) poesi som är kvick, lätt att smälta och som har en knorr i slutet. Humoristiska dikter och verser funkar tydligen allra bäst, enligt Maynard med flera (2005). Känsliga ämnen går också bra; det blir sällan för tungt som i andra genrer. Poesiläsning påminner överraskande om fackboksläsning: man behöver inte läsa från början till slut, utan kan göra nedslag där det är intressant. Det kan vara enklare att matcha ett barns läsintresse mot poesi än mot andra barnböcker, menar en bibliotekarie i studien. Framför allt pojkar njuter av poesi – det går fort att läsa och dikterna är ofta ämnesinriktade på ett sätt som pojkarna uppskattar. 

Sammanfattande diskussion 

Olika individer och grupper behöver mötas av ett gott läsfrämjarklimat. Forskare börjar i olika sammanhang uppmärksamma värdet av att skapa en genomgripande och inkluderande läskultur såväl lokalt som nationellt (Loh 2023) – eller ett så kallat läsarsamhälle (society of readers), ”ett samhälle som värdesätter läsning och som i sin tur upprätthålls av de fördelar som läsningen ger” (Hilhorst, Lockey & Speight 2018). Frågan om lustläsningens ställning kan därmed kopplas tillbaka till läsfrämjarpolitikens ambitioner om läsaren som den goda medborgaren. 

Den internationellt växande forskningen om lustläsningens positiva effekter har ännu inte fått fullt genomslag i svensk läsfrämjarpolitik. I stället sätts allt större fokus på instrumentell läsförmåga (Andersson 2020). Läsning utgör då ett medel och inte ett mål i sig. Lusten, leken, fantasin och förundran har fått allt mindre utrymme i svensk läsfrämjarpolitik (Riving 2022). Läsning och litteratur har sedan uppkomsten varit sammankopplad med skiktningen av samhället – socialt, ekonomiskt, kulturellt. Resursstarka människor har värderat sin läsning högt och andras lägre. Värderingarna kring “finläsning” och “fulläsning” speglar ett samhälle med ojämn maktfördelning i termer av kön, ålder, utbildning, försörjning, social klass, hemvist etc. Läsfrämjarpolitiken har en viktig men svår uppgift att både främja allas lustfyllda läsning och tillgång till litteratur av hög kvalitet, utan att fördenskull reproducera normer som exkluderar människor, deras läsattityder och läsintressen, vilket ytterst hämmar deras läsmotivation och läsning. Samtidigt kan man behöva ta vara på ”finläsningens” och ”fulläsningens” särskilda karaktärer.

Lustläsning har enligt forskningen god påverkan på människors välbefinnande. Perspektiven kommer från två skilda traditioner: en där läsarna använder populärlitteratur som en ventil för att hantera och bemäktiga sig sina vardagsliv, och en där lustläsningen utgör en njutningsfull lek skild från vardagen. I grunden utgör läsarterna viktiga komplement till varandra i läsarnas liv. 

Med uppkomsten av sociala medier (senast Booktok på Tiktok) har lustläsningen och fullitteraturen fått ett uppsving, och särskilt bland flickor och unga kvinnor.

Forskningen om läsmotivation bygger på individens fria vilja och en åtskillnad mellan inre motivation (inre drivkraft motsvarande läslust) och yttre motivation (yttre erkännande, belöning, undvikande av bestraffning). Ett nytt begrepp som kan vara fruktbart i sammanhanget är interaktiv motivation, som innebär att drivkraften och känslan av mening skapas när man gör en aktivitet tillsammans. Typexemplen för interaktiv läsmotivation skulle kunna vara högläsning och särskilt dialogisk högläsning samt bokcirklar.

Vad gäller ”finläsningen” skulle biblioteken kunna utveckla arbetet kring upplevelsen av litteratur på ett inbjudande sätt. Forskningen kring poesi för barn och läsfrämjande har visat att poesin kan funka för pojkars läsintressen och läsarter. En annan aspekt kan vara att främja själva litteraturen som konstform. Det kan handla om verkens estetiska dimensioner (stilgrepp, komplexitet, nyskapande osv.), som i sin tur väcker läsarnas djupare funderingar. När det gäller ”fulläsningen” går det att närma sig populärlitteratur på liknande vis, utifrån lärdomarna från kulturstudieforskning. Läsare kan utveckla komplexa relationer till de allra enklaste texter. Och även enkla texter kan levandegöras genom metoder att stimulera människors många och komplexa sinnesupplevelser. På så vis kan lusten väckas hos läsarna. Lustläsningens tvetydighet förknippar en del med så kallad skuldbelagd/skamfylld njutning (“guilty pleasure”), som är en personlig upplevelse. Å ena sidan kan njutningen aktivera den kritisk-estetiska förmågan till insikt. Å andra sidan berättar den skamfyllda njutningen om ett glapp mellan den (läsare) vi är och den person vi hoppas på att vara i egna och andras ögon. Med uppkomsten av sociala medier (senast Booktok på Tiktok) har lustläsningen och fullitteraturen fått ett uppsving, och särskilt bland flickor och unga kvinnor. Genrer som romance och YA får ökad synlighet och uppmärksamhet, som tar bort skammen och kan locka till läsning. Här kan biblioteken i högre grad omfamna de känslomässiga och sensoriska aspekterna av lustläsningen i det läsfrämjande arbetet. 

Frivilligheten i lustläsningen är central och ger upphov till ett slags läsningens paradoxer. Dels att läsare är sociala varelser som lever under kulturella, ekonomiska samhällsvillkor, samtidigt som varje enskild människa behöver anamma läsning personligen. Dels att läsfrämjande bygger på antagandet att den inre läsmotivationen – läslusten – går att påverka genom yttre arbete. Desto viktigare blir det att skapa insatser för själva den aktiva, fria handlingen: lustläsningen. Samtidens läsfrämjande tenderar därför att i allt högre grad ta fasta på att skapa en gemensam och samhällelig läskultur. På detta vis är syftet att skapa och upprätthålla läslust och lustläsning på grupp- och individnivå, liksom i samhället i stort. 

Läsa fint och fult – läslust och lustläsning inom läsfrämjande (pdf)

Pamela Schultz Nybacka är universitetslektor, docent i biblioteks- och informationsvetenskap, fil.dr. i företagsekonomi och litteraturvetare. Hennes forskning spänner över läsning, litteratur, förlagskunskap, kritik, konsumentkultur, kulturekonomi, bibliotek och offentlig konst. 2011 disputerade hon i vid Stockholms universitet med en avhandling om böcker och läspraktiker ur ett konsumentkulturperspektiv. På Södertörns högskola har hon grundat Bibliotekarieprogrammet där hon också är programsamordnare.

Varför har du intresserat dig för just detta forskningsområde?
– Jag fascineras av att läsning och läslust allmänt ses som värdefullt för samhället, samtidigt som det finns en gammal skepsis mot att ägna sig åt lustläsning. Hur går det ihop? Och varför anses det ofta vara ”fel” på kvinnors och barns val av lustläsning? Det är en läsmoral som inte gagnar läsningens ställning i samhället.

Vilket är ditt bästa lästips för den som vill fördjupa sig mer i ämnet?
– För den som vill fördjupa sig ytterligare i vetenskaplig litteratur om läsningens spännande historia, så kan jag rekommendera Karin Littaus moderna klassiker Theories of Reading. Hon har ett kroppsligt perspektiv på läsning som kan ge djupare insikter om lustens och affekternas roll.

Så här får du använda innehållet på denna sida

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

• får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
• får remixa, återanvända och bygga på materialet
• får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
• inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

• Ge ett korrekt Erkännande
  • ange verkets namn,
  • ange vem som skapat verket,
  • ange länk till verkets ursprungsplats,
  • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
  • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
  • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Denna artikel har tagits fram i samarbete mellan Kulturrådet och Digiteket, inom ramen för satsningen Läsfrämjandelyft för folkbibliotek. Mer information om de vetenskapliga lärresurserna.

Fotnoter

• 1
  Genom kultursamverkansmodellen fördelas statliga medel via Kulturrådet till regionerna som i sin tur fördelar dessa vidare till regionala kulturverksamheter i sina län. Medlen fördelas med utgångspunkt i regionala kulturplaner och i samråd med andra kulturmyndigheter och organisationer. Utöver statens medel i modellen bidrar regioner och kommuner med en väsentlig del av den totala finansieringen av verksamheterna i modellen.