Kvalitetslitteraturen och folkbiblioteken

Inledning

I den proposition som följde på den senaste litteraturutredningen (SOU 2012:65) konstateras att alla i Sverige oavsett bakgrund ska ”ha tillgång till litteratur av hög kvalitet” (Prop. 2013/14:3, s. 1). I bibliotekslagen (SFS 2013:801, 6 §) står att ”[f]olkbibliotekens utbud av medier och tjänster ska präglas av allsidighet och kvalitet”.

Kvalitet, alltså. Att den litteratur som tillhandahålls ska präglas av kvalitet har följt folkbiblioteken sedan deras uppkomst. Samtidigt har bibliotekens förhållande till den så kallade kvalitetslitteraturen dramatiskt förändrats under 1900-talet. Men vad betyder egentligen kvalitet i ett litteratursammanhang? Hur har synen på vad som utgör litterär kvalitet och dess betydelse förändrats över tid? Hur omsätts ett kvalitetsperspektiv på litteratur i konkret bibliotekspraktik idag? Inverkar den pågående digitaliseringen av läs- och bokkulturen på detta?

Jag ska här försöka besvara dessa frågor genom en kunskapsöversikt över folkbibliotekens relation till den så kallade kvalitetslitteraturen. Artikeln är uppdelad i fyra huvuddelar. I den första resonerar jag kring själva begreppet ”kvalitetslitteratur” och hur jag och andra litteratursociologiskt inriktade forskare använder det. I den andra går jag igenom folkbibliotekens förhållande till kvalitetslitteraturen genom en översiktlig historik från det tidiga 1900-talet till idag. I den tredje ger jag exempel från hur dagens folkbibliotek arbetar med kvalitetslitteratur vad gäller exempelvis bestånd, urval, läsfrämjande och litteraturförmedling. I den fjärde belyser jag effekter för kvalitetslitteraturens ställning på biblioteken i relation till litteraturens digitalisering, med särskilt fokus på bokströmningstjänsternas framväxt. Avslutningsvis gör jag en kort summering och pekar ut ett antal möjliga diskussionsfrågor.

Vad är kvalitetslitteratur?

Att kalla något för kvalitetslitteratur implicerar en värdering av det litterära innehållet – att det rör sig om ”bra” eller ”god” litteratur enligt någon form av estetiskt-litterär bedömningsskala. På bokmarknaden kan kvalitetslitteraturen sägas utgöra ett eget segment, som till stora delar överlappar vad som på engelska kallas literary fiction. Den som talar om kvalitetslitteratur på bokmarknaden talar i regel om skönlitteratur för vuxna (prosa och poesi såväl som dramatik), som har estetiska ambitioner och litterära anspråk. Vanligtvis gäller det också skönlitteratur som inte ingår i tydligt definierade genrer som deckare, fantasy eller romantik. I linje med modernismens ideal ska kvalitetslitteraturen inte följa på förhand givna genrekonventioner eller formler utan tvärtom vara estetiskt originell. Det är förstås ett romantiskt ideal (vilken litteratur bygger inte på annan litteratur?), men samtidigt ett ideal som är viktigt för att förstå kvalitetslitteraturens plats, funktion och anspråk.

Inom den litteratursociologiska forskningen definieras begreppet kvalitetslitteratur inte utifrån det litterära innehållet utan smaksociologiskt. Det betyder att det namnet till trots inte läggs någon värdering i vad som är kvalitetslitteratur. Istället förstås kvalitetslitteratur som ett neutralt och icke-värderande begrepp, i linje med rapporten Skilda världar. Kvalitetslitteraturens villkor i Sverige idag, som ”det som av centrala och tongivande instanser i det litterära fältet […] uppfattas och behandlas som kvalitetslitteratur” (Määttä med flera 2022, s. 8). Vilka dessa instanser är varierar över tid och rum, men det rör sig om exempelvis litteraturkritiker, utdelare av litterära priser och stipendier, litteraturvetare, tongivande förläggare och liknande. Kultursociologen Pierre Bourdieu (2000) kallar dem med ett samlingsnamn för ”konsekrationsinstanser” – de aktörer i ett specifikt fält som åtnjuter den makt och prestige som behövs för att definiera vad som är av god kvalitet. Med en sådan litteratursociologisk förståelse av kvalitetslitteratur följer också att det är en flytande kategori, som förändras i takt med tiden. En gång uppburna författare kan falla i glömska eller åldras mindre väl, medan andra författare som aldrig fick något erkännande under sin livstid tvärtom kan uppvärderas långt senare.

För att förstå vad kvalitetslitteratur är behövs också en diskussion om dess prestigemässiga motpol: populärlitteraturen.

Det är utifrån en sådan förståelse jag fortsättningsvis använder termen kvalitetslitteratur. Ibland används istället ”kvalificerad litteratur” – exempelvis i den senaste litteraturutredningen Läsandets kultur (SOU 2012:65, s. 32) – eller ”prestigelitteratur”, vilket i princip är synonyma begrepp.

För att förstå vad kvalitetslitteratur är behövs också en diskussion om dess prestigemässiga motpol: populärlitteraturen. Den kännetecknas inte bara av att den är populär i breda läsarskaror utan också av att den inte reser samma litterära anspråk, i högre grad syftar till att underhålla läsaren och ofta är skriven inom särskilda genrer eller följer på förhand givna litterära formler och scheman. På engelska kallas sådan litteratur följdriktigt för just genre fiction.

Populärlitteraturen brukar beskrivas på en tematisk innehållsnivå – deckare handlar om brott och brottsutredningar, science fiction om rymdskepp, tidsresor och framtidsscenarier, romantik om kärlek och relationer, och så vidare. Kvalitetslitteraturen, däremot, brukar sällan karaktäriseras utifrån tema utan istället utifrån stil. Men även kvalitetslitteraturen har vissa återkommande tematiska kännetecken. Jerry Määttä menar att kvalitetslitteraturen har ”en förkärlek för realism, samtida eller närhistoriska miljöer, ett fokus på stämningar, sammansatta känslor och miljöbeskrivningar snarare än handling och intrig” (Määttä 2020, s. 56). Jag själv har tillsammans med Mats Dahllöf och Määttä (2019) genom datorstödda textanalyser funnit att böcker som vunnit eller nominerats till Augustpriset är klart överrepresenterade vad gäller inslag som exempelvis naturskildringar, existentiella reflektioner och familjeförhållanden. På samma sätt som kvalitetslitteraturen är ett tydligt definierat segment på bokmarknaden går det alltså att argumentera för att den är ett relativt tydligt definierat segment också på litterär textnivå (Berglund med flera 2019, s. 249).

Att se kvalitetslitteratur och populärlitteratur som två motpoler innebär naturligtvis en grov förenkling. Med Bourdieu (2000) går det att tala om det i termer av ekonomiskt och kulturellt kapital. Hårdraget: Populärlitteraturen säljer mycket men har låg litterär prestige; kvalitetslitteraturen säljer lite men har hög litterär prestige. Det finns dock gott om litteratur som värderas högt och har höga litterära anspråk och som också är populär och säljer i stora upplagor. Omvänt finns det flera exempel på verk i traditionella populärlitterära genrer som har uppvärderats med tiden och som har höga litterära ambitioner. Samtidigt säger tudelningen fortfarande en hel del om den litterära kulturen. Den erbjuder en översiktsbild som på många sätt fortfarande är giltig.

På 1950-talet konstruerade den franska litteratursociologen Robert Escarpit (1970) en modell där litteraturen delades in i två kretslopp: det populära och det bildade. Även om det fanns böcker som överskred uppdelningen – Escarpit kallar dem för ”blockadbrytare” – så var dessa kretslopp i stort sett separata och omfattade alla delar av bokkedjan: kvalitetslitteraturen hade sina författare, förlag, bokhandlar och läsare; populärlitteraturen hade andra.

Kvalitetslitteratur som begrepp är som sagt starkt förknippat med skönlitteratur för vuxna. Inom barnlitteraturen är det svårare att definiera ett segment av kvalitetslitteratur.

I Sverige har uppdelningen mellan kvalitetslitteratur och populärlitteratur aldrig varit lika tydlig som i Escarpits Frankrike, och under senare hälften av 1900-talet har den alltmer luckrats upp för att till slut i det närmaste sammanfalla. Även om författare vanligtvis skriver antingen populärlitteratur eller kvalitetslitteratur så är en blandning vanlig när det gäller förlag, läsare och bokhandel. I Sverige har det ”under de senaste decennierna varit orimligt att tala om svensk bokmarknad i termer av två tydligt åtskilda kretslopp” (Berglund 2022, s. 76). Samtidigt, som jag också framhåller i samma artikel, finns tendenser till att bokströmningstjänsternas genomslag delvis håller på att förändra detta.

Kvalitetslitteratur som begrepp är som sagt starkt förknippat med skönlitteratur för vuxna. Inom barnlitteraturen är det svårare att definiera ett segment av kvalitetslitteratur. Som Boel Westin (2014, s. 78) framhåller är böcker för barn ”konstruktioner, framskrivna i samspel med sociala, estetiska, etiska och pedagogiska kontexter”, och de baseras i hög grad på ”konventioner (sociala, psykologiska, pedagogiska osv.) om vad barn tycker om, vad de kan förhålla sig till och vad de upplever”. Dessa sammanvävda kontexter och konventioner gör att kvalitet som ett renodlat estetiskt kriterium inte är lika självklart att applicera på barnlitteratur.

Visst går det att tänka sig motsvarande konsekrationsinstanser för barnlitteraturen, som exempelvis ALMA-juryn, Svenska barnboksinstitutet, barnbokskritiker och så vidare, men de skulle i så fall utgöras av vuxna. Hur barnen själva ser på vad som är litterär kvalitet är en annan sak. Inom barnlitteraturforskningen företräder vissa uppfattningen att det främst är det estetiska värdet för den som upplever litteratur – det vill säga barnen – som är av intresse. Margareta Rönnberg (2014, s. 117) menar exempelvis att kvalitet är ”sådant som barn lyckas uppnå en givande användning av – en kvalitetsanvändning”. Snarare än estetiska egenskaper hos skönlitteratur bör enligt henne ”kvalitetsupplevelser” stå i centrum. En sådan hållning går förstås att överföra även till vuxenlitteraturen, vilket delvis sker inom läsarforskningen. Men för barnlitteraturen hamnar läsarperspektivet mer naturligt i fokus eftersom författare och smakdomare per definition är andra aktörer än läsarna.

Folkbibliotekens förhållande till kvalitetslitteraturen – historik

Folkbiblioteken har länge varit bundna till kvalitetslitteraturen. I folkrörelsebiblioteken var tankar om bildning för folk och arbetare ett centralt inslag i själva idén om nyttan med ett bibliotek. När det 1905 infördes statsanslag till allmänna bibliotek blev folkbiblioteken en del av skol- och undervisningspolitiken, kategoriserade som ”Folkbildningsåtgärder i övrigt” (Svedjedal 1993, s. 549), vilket visar den starka kopplingen mellan folkbildning och folkbibliotek.

Den mest välkända aktören i folkbibliotekens framväxt i Sverige, Valfrid Palmgren, la fram den utredning som låg till grund för 1912 års biblioteksförordning. Där kan sägas att det moderna folkbiblioteket etablerades i Sverige, med flera bärande principer som bland annat gratisutlåningen. I det här sammanhanget är dock de så kallade ”mönsterkatalogerna” särskilt viktiga. Palmgren argumenterade för att biblioteken främst skulle innehålla ”kunskapsgivande litteratur” och att det var centralt att ”stadsbidraget endast komme att användas för inköp av verkligt värdefull litteratur” (Palmgren, citerad i Svedjedal 1993, s. 552). Katalogerna, som var ett centraliserat och statskontrollerat system för att styra vilken litteratur som köptes in, var ett sätt att åstadkomma detta. I dem ordnades böcker efter en tvågradig skala (”synnerligen lämpliga” respektive ”lämpliga”) och där uteslöts alla böcker som bedömdes vara utan intresse för biblioteken. Som Johan Svedjedal konstaterar fick alltså valfriheten och efterfrågeanpassningen på folkbiblioteken ”välbevakade kvalitetsgränser”, där bibliotekens utbud skilde sig stort från bokmarknadens utbud (Svedjedal 1993, s. 551–564).

Att kvalitetslitteraturen var grunden på vilken folkbibliotekens bestånd vilade var under lång tid en självklarhet. Folkbiblioteken var ett led i folkbildningen i det socialdemokratiska folkhemmet. I 1952 års litteraturutredning (SOU 1952:23) presenteras en tydlig hierarki mellan olika slags litteraturer. Högst upp finns kvalitetslitteraturen, beskriven med formuleringar som betonade god smak, realistisk verklighetsåtergivning och inre utveckling. Idealet var att vända medborgarna bort från populärlitteraturen och mot en litteratur som skulle bidra till en positiv utveckling på såväl personlig som samhällelig nivå (Lindsköld, Erlanson & Henning 2023, s. 300–305). Programmet återspeglar väl tidens värderingar, synliga exempelvis inom den inflytelserika så kallade Frankfurtskolan (se exempelvis avsnittet om ”Kulturindustrin” i Horkheimer & Adorno 2012, ursprungligen publicerad 1947).

Det var först i och med 1968 års litteraturutredning L68 som perspektivet började skifta från en syn på biblioteket som litteraturfostrande till mer läsfrämjande i största allmänhet. Visserligen heter det i slutbetänkandet Boken att direktiven ”framhåller angelägenheten i att kvalitetslitteraturen ’når helt nya grupper av läsare’” (SOU 1974:5, s. 11–12), men fokus låg på det sista ledet.

Folkbibliotekens bestånd har alltmer kommit att bli en spegel av bokmarknaden, där den skönlitteratur som ges ut av professionella förlag också köps in till biblioteken, oavsett dess eventuella litterära kvaliteter.

Utredningens biblioteksstudier Försök med bibliotek gick bland annat igenom Bibliotekstjänsts sambindningslistor. Där konstateras att lektörerna i stort följde en traditionell hög värdering av kvalitetslitteratur respektive låg av populärlitteratur. Men vad som också framkom var att många biblioteks bokinköp gick på tvärs emot dessa rekommendationer. Även den litteratur som bedömdes som ”absolut undermålig” och där listorna gav en direkt avrådan från inköp köptes alltså in till många bibliotek. Utredningen genomförde därför ett antal försök där bland annat större mängder populärlitteratur köptes in till ett mindre urval av folkbibliotek, vilket resulterade i ökad utlåning (SOU 1972:61, s. 32–40).

Efter detta kan sägas att grunden för folkbiblioteken omförhandlades från att vara en förmedlare av god litteratur till att bli en förmedlare av i stort sett allt slags litteratur som läsarna efterfrågade. Folkbibliotekens bestånd har alltmer kommit att bli en spegel av bokmarknaden, där den skönlitteratur som ges ut av professionella förlag också köps in till biblioteken, oavsett dess eventuella litterära kvaliteter. I den nuvarande bibliotekslagen från 2013 är riktmärket ”allsidighet och kvalitet” för både bestånd och tjänster (SFS 2013:801, 6 §). I litteraturväg kan det tolkas som att anything goes så länge kvalitetslitteraturen inte glöms bort. Folkbiblioteken är alltså fortfarande ålagda att förmedla och lyfta fram kvalitetslitteraturen, men de kan inte bara göra detta.

I ett större kulturpolitiskt sammanhang ses kvalitetslitteraturen fortfarande som betydelsefull och något som staten på olika sätt bör stötta. En central stödform i sammanhanget är litteraturstödet, som tillkom som en direkt effekt av L68. Det är ett produktionsstöd som ges ut i efterhand till böcker som bedöms nå upp till stödets kvalitetskriterier. Själva kvalitetsbedömningen görs på estetisk grund av en grupp experter. Även om kriterierna för dessa bedömningar har varierat genom åren har de alltid varit fast förankrade i det kvalitetslitterära segmentet, i smaksociologisk mening – litteraturstödet är ett stöd till den kvalitetslitteratur som inte kan bära sig på en kommersiell marknad (Lindsköld 2013; Peurell 2018).

Viktigt i ett folkbibliotekssammanhang är också det distributionsstöd som blev resultatet av litteraturutredningen Boken i tiden (SOU 1997:141). Kortfattat innebär det att förlagen ska leverera exemplar av alla litteraturstödda titlar till folkbiblioteken mot en statlig ersättning på 50 procent av f-priset (Prop. 1997/98:86). Distributionsstödet kopplar på ett konkret sätt samman stödet till kvalitetslitteraturen med ett litteraturförmedlande uppdrag. Kvalitetslitteraturen ska inte bara ges ut – den ska också komma människor till del och där spelar folkbiblioteken en avgörande roll i kulturpolitiken. Distributionsstödet fungerar som en garant för att den statligt stödda kvalitetslitteraturen faktiskt blir tillgänglig på folkbiblioteken.

Lika viktig för relationen mellan folkbiblioteken och kvalitetslitteraturen är den så kallade biblioteksersättningen. Systemet, som infördes redan 1954, innebär att en royaltyersättning för varje utlån på svenska folkbibliotek betalas in till Sveriges författarfond. Ersättning utgår sedan till upphovsrättsinnehavarna, det vill säga författarna, varefter två fördelningsmekanismer aktiveras. Dels finns ett tak för hur stor ersättning en författare kan få. Dels fördelar fonden stipendier och stöd till mindre utlånade men välförtjänta författare av kvalitetslitteratur. Det betyder att utlåningen av de mest populära författarnas böcker, där ersättningsnivån till upphovspersonerna slår i taket (i regel främst författare av barn- och ungdomslitteratur och populärlitteratur), betalar för att stödja de mindre populära men litterärt kvalificerade författarna (se Svedjedal 2012). Ersättningsmodellen för folkbibliotekens utlåning har alltså som inbyggd effekt att stödja kvalitetslitteraturen. Eftersom det inte syns utåt mot låntagarna är det här en aspekt av relationen mellan kvalitetslitteratur och folkbibliotek som ofta glöms bort.

Kvalitetslitteraturen på folkbibliotek idag

Vilken plats intar kvalitetslitteraturen på folkbiblioteken idag? Svaret varierar beroende på vilka delar av verksamheten som fokuseras på. Grundläggande är att kvalitetslitteraturen lånas ut i klart mindre omfattning än populärlitteraturen, eftersom populärlitteratur främst är vad breda lager av läsare efterfrågar. Det finns ingen genomgripande statistik som synliggör utlåningen av kvalitetslitteratur, men i Sveriges författarfonds utlåningstopp för skönlitteratur (2023) framträder populärlitteraturens starka ställning tydligt. Av de 20 mest utlånade svenska böckerna år 2022 är nästan alla deckare, och endast en bok kvalitetslitterär: Kerstin Ekmans Löpa varg (2021). Av de 20 mest utlånade översatta skönlitterära böckerna finns betydligt mer romance än bland de svenska, men bara två kvalitetslitterära titlar: Abdulrazak Gurnahs Paradiset (1994) och Douglas Stuarts Shuggie Bain (2020). Utfallet är signifikativt: det som går hem hos den breda massan är populärlitteratur, kvalitetslitteratur av stora älskade svenska författare (Ekman) och medialt uppmärksammade och prisbelönta böcker (Gurnah fick Nobelpriset i litteratur 2021, Stuarts bok fick Bookerpriset 2020).

Barnlitteraturen är svårare att dela upp i kvalitets- och populärlitteratur, men alla titlar bland de 20 mest utlånade svenska böckerna ligger inom vad som inom vuxenlitteraturen är utpräglat populärlitterära genrer: fantasy (Elias & Agnes Våhlund, Camilla Brinck, Åsa Larsson), deckare (Martin Widmark) och skräck (Ingelin Angerborn).

Utlåningssiffror är dock långtifrån allt. Ett centralt område rör bestånden och hur boksamlingar synliggörs i biblioteksrummet. I ett svenskt folkbibliotek kan förstås litteraturen vara uppställd på en mängd olika sätt. Vad gäller skönlitteratur för vuxna brukar den i huvudsak populärlitterära genren deckare/thrillers vara utbruten från övriga romaner. I den senare kategorin ingår stora delar av kvalitetslitteraturen, men också en hel del populärlitteratur som exempelvis feelgood och romance. Andra genrer med stark koppling till populärlitteraturen som brukar vara utbrutna är fantasy, science fiction och tecknade serier (Persson med flera 2015, s. 14).

De flesta folkbibliotek arbetar mycket och aktivt med att synliggöra olika slags litteratur genom tematiska och tillfälliga hyllor, ytor för läsrekommendation, bokkassar, och liknande.

Därtill ställs i regel poesi, noveller och dramatik – former av litteratur starkt förknippade med kvalitetslitteraturen – upp på separata hyllor. På vissa större folkbibliotek har de egna rum eller avdelningar, som till exempel ”Poesibazaren” på Stockholms stadsbiblioteks huvudbibliotek eller ”Ordet” på Umeå stadsbibliotek, där poesi och noveller samsas med böcker om läsande och skrivande liksom läsfrämjande och litteraturförmedlande insatser som bokcirkelkassar och en mindre scen.

Till skillnad från skönlitteratur så har fackböcker ingen grundindelning som kan kopplas till litterär kvalitet – den ställs upp efter ämne. Detsamma får sägas gälla för barn- och ungdomslitteraturen, även om motsvarande genrer (som till exempel fantasy och deckare) är utpräglat populärlitterära inom vuxenlitteraturen.

Allt ovan gäller dock bara grunduppställningen. De flesta folkbibliotek arbetar mycket och aktivt med att synliggöra olika slags litteratur genom tematiska och tillfälliga hyllor, ytor för läsrekommendation, bokkassar, och liknande. Här intar kvalitetslitteraturen ofta en central plats, men det är svårt att säga något generellt eftersom det ser väldigt olika ut på olika folkbibliotek. En specifik utbrytning av kvalitetslitteratur som återkommande nämns av bibliotekarier är att särskilt synliggöra prisvinnande litteratur som exempelvis Nobelpristagares böcker (Persson med flera 2015, s. 14).

Inköp av böcker och andra medier till folkbibliotek påverkas av olika slags logik. I en rapport framkommer att urvalen i första hand styrs av efterfrågan: ”Låntagarnas faktiska eller förmodade önskemål spelar en stor roll för bokbeståndets utseende. Om detta är i princip alla överens.” (Persson med flera 2015, s. 15) Vilken roll kvalitetskriterier spelar i urvalen pendlar däremot i svaren ”mellan total relativism, olika varianter av pluralism, och nedtonade men kvardröjande föreställningar om smakfostran i folkbildningens tjänst” (ibid., s. 21). Viktigt att betona är att bibliotekarierna gör markeringar både uppåt och nedåt i den litterära smakhierarkin när det gäller bibliotekens urval av litteratur. Alla intervjuade bibliotekarier i rapporten menade att biblioteken ska ha ett brett och tillgängligt utbud av litteratur som i hög grad styrs av efterfrågan, men det allra lägsta upplevdes ändå som gränsfall för många (saker som nämns är erotik, ”tantsnusk” och långa populärlitterära serier). Omvänt finns en viss beröringsskräck med det smala och experimentella. Delvis för att det inte efterfrågas av låntagarna, men också för att det upplevs som snobbigt och riskerar att leda till en bild av folkbiblioteken som elitistiska och uppfostrande, vilket är värden som många bibliotekarier starkt värjer sig emot (ibid., s. 15–21).

Bibliotekariernas litteratursyn vad gäller inköp och bestånd sammanfaller också i ganska hög grad med deras egen läsning. Kvalitetslitteraturen dominerar, men även populärlitteraturen och allra särskilt deckare är populär lektyr bland bibliotekarier. Den föredragna kvalitetslitteraturen var dock förhållandevis likriktad och hade en kraftig slagsida mot breda och episka romaner. Lyrik och dramatik liksom smal och experimentell prosa lästes i mycket liten utsträckning (ibid., s. 30–32, 39–40). Det här är resultat som ligger i linje med tidigare och mer underbyggd forskning, där folkbibliotekariers litteratursmak oftast håller sig inom en bred mittfåra (Karner Smidt 2002).

Vidare framkom i en rapport om omvärldsbevakning på svenska folkbibliotek att litteraturutgivning/kännedom om böcker (82 procent) och litteraturkännedom/att läsa böcker (79 procent) är det som klart flest folkbibliotekarier ser som sina viktigaste former av omvärldsbevakning (Lindberg & Pilerot 2023, s. 42–44). Rapporten fördjupar sig dock inte i vilket slags litteratur bibliotekarier skaffar sig kännedom om eller läser, men en stor del av läsningen sker på fritiden. Rimligt att anta är att bibliotekariers litteraturbevakning är bred men i linje med resonemangen ovan har gränser både uppåt och nedåt i smakhierarkin.

Ett sätt att komma åt hur kvalitetslitteraturen synliggörs är att utgå från de litteraturstödda titlarna. I och med distributionsstödet kan folkbiblioteken utan kostnad ta emot ett större antal titlar (750–800 per år) av statsstödd kvalitetslitteratur. Stödet är frivilligt och hur biblioteken använder de litteraturstödda titlarna varierar. I en enkät som Kulturrådet skickade ut 2018 framkom att 91 procent av de 180 folkbibliotek som besvarade enkäten gärna fortsätter att motta böckerna. Samtidigt framkom en motsatt tendens i att många av böckerna aldrig förs in i bestånden. Här finns också en stor spridning mellan folkbiblioteken: ungefär lika många bibliotek införlivar ”de flesta” som ”ett fåtal” eller ”inga titlar”. De flesta bibliotek ligger däremellan och för in många men långt ifrån alla böcker i samlingarna (Kulturrådet 2019, s. 8–9).

Ett relaterat resultat är de stora skillnader som finns mellan biblioteken i hur de arbetar med böckerna. En klar majoritet (71 procent) arbetar aktivt läsfrämjande med ett urval av de litteraturstödda böckerna genom att synliggöra dem i biblioteksrummet, eller genom aktiviteter som bokcirklar, berättarprojekt, bokprovningar, litteratursamtal och blogginlägg. Samtidigt vittnar flera bibliotek om att de inte har resurser för att synliggöra böckerna i den utsträckning de skulle önska. Endast en knapp fjärdedel av folkbiblioteken (23 procent) arbetar läsfrämjande med mer än ”ett fåtal” av de statsstödda titlarna (Kulturrådet 2019, s. 10–11).

Sammanfattningsvis finns stora skillnader mellan folkbiblioteken, där vissa har intresserade låntagare och resurser för att arbeta med de litteraturstödda böckerna i stor utsträckning, medan andra inte har möjlighet eller ens ser det som relevant att föra in dem i samlingarna. De flesta bibliotek ligger någonstans däremellan. Här ska dock nämnas Kulturrådets satsning ”Garanterat bra böcker” (2022, s. 11–13), som syftar till att lyfta de litteraturstödda titlarna på biblioteken och öka kunskapen kring dem, bland annat genom en specialdesignad exponeringshylla. Vilka de långsiktiga effekterna blir av satsningen återstår att se.

Det ska också påpekas att statsstödd kvalitetslitteratur inte är detsamma som kvalitetslitteratur i stort. Särskilt betydelsefullt är att litteraturstödet har en upplagegräns på 5 000 exemplar, vilket betyder att den brett populära kvalitetslitteraturen inte får stöd. Samtidigt är det rimligt att anta att tendenserna redovisade ovan påminner om hur det ser ut för kvalitetslitteraturen i stort. De bibliotek där de litteraturstödda titlarna upplevs vara för smala och inte lånas ut arbetar sannolikt också mindre aktivt med kvalitetslitteratur som inte fått stöd.

Generellt kan nog ändå sägas att ju mindre orten är desto mer sällsynt är det med litteraturförmedlande program som fokuserar på kvalitetslitteratur. På många folkbibliotek finns det inga alls.

Det finns mig veterligen ingen aktuell större genomgång av litteraturförmedling och läsfrämjande arbete på folkbiblioteken med fokus på kvalitetslitteratur. Vid en översiktlig orientering i hur ett antal folkbibliotek presenterar sin verksamhet inom dessa områden stöds resonemanget ovan om stora skillnader. Stockholms stadsbibliotek sticker kanske ut mest. Inom ramen för “Poesibazarens” verksamhet har det genomförts en lång rad litteraturförmedlande aktiviteter med tydlig kvalitetslitterär prägel. Nämnas kan poesimässor med välfyllda program samt enstaka samtal, bokcirklar och andra evenemang om bland andra Lars Norén, Ann Jäderlund, Hafez och Louise Glück. Stockholms stadsbibliotek producerar också ”Bibliotekspodden Solen”, som oftast men inte alltid fokuserar på kvalitetslitteratur. Bland de senare avsnitten märks exempelvis inslag om Sylvia Plath, Mats Jonsson, Karin Boye, Shirley Jackson, Alice i underlandet och Serhij Zjadan.

Även i Göteborg och Malmö finns liknande typer av utpräglad kvalitetslitteraturförmedling. På Göteborgs stadsbibliotek anordnas till exempel återkommande ”Klassikerprat” där välkända kulturprofiler föreläser och leder samtal om författare som Stagnelius, W.G. Sebald, Michel Houellebecq och Gunnar Ekelöf. På Författarscenen på Malmö stadsbibliotek bjuds stora internationella författarnamn in, i stort sett alltid inom kvalitetslitteraturen. Hösten 2023 ordnades samtal med bland andra Bret Easton Ellis, Jelena Kostiutjenko och Marie NDiaye.

Även på många mindre orter arbetar folkbiblioteken med kvalitetslitteraturförmedling. Ett exempel är Biblioteken i Varberg, som medvetet och aktivt har och har haft en rad aktiviteter kring kvalitetslitteratur: föreläsningar, bokcirklar och bokutlottning liksom ett utbildningsprojekt om litteraturkritik (Kulturrådet 2022, s. 11; Svensk biblioteksförening 2023). Generellt kan nog ändå sägas att ju mindre orten är desto mer sällsynt är det med litteraturförmedlande program som fokuserar på kvalitetslitteratur. På många folkbibliotek finns det inga alls. Skillnaderna är inte förvånande och ligger i linje med biblioteksarbetet med den statsstödda kvalitetslitteraturen. Utfallet beror rimligtvis på att de större städerna har en mycket större låntagarbas, vilket gör att det sammantaget finns fler personer som är intresserade av kvalitetslitteratur. På mindre orter är denna grupp inte sällan för liten för att folkbiblioteken ska se det som försvarbart att ordna detta slags mer nischade arrangemang. Även om bilden är väntad är det viktigt att lyfta fram att folkbibliotek i olika delar av landet har väsensskilda förutsättningar för att arbeta med kvalitetslitteraturförmedling.

Med det sagt finns förvisso kvalitetslitterära inslag även i den litteraturförmedlande och läsfrämjande verksamhet som inte har ett tydligt annonserat fokus på kvalitetslitteratur. Ett exempel på detta är den uppsökande folkbibliotekstjänsten ”Boken kommer”. Tjänsten etablerades på 1950-talet och finns idag på de flesta större folkbibliotek i Sverige. Grundtanken är att även låntagare som av olika skäl har svårt att besöka biblioteket ska kunna ta del av bestånden. I regel görs ett referenssamtal där låntagaren berättar om sina litterära preferenser och önskemål. Bibliotekarien gör sedan ett urval baserat på detta och böckerna skickas hem till låntagaren – antingen som tryckta böcker eller talböcker.

Utgångspunkten för “Boken kommer” är tillgänglighet och tjänsten ska vara styrd av låntagarnas efterfrågan. Litteraturens eventuella kvalitet är alltså av sekundär betydelse. I en rapport om tjänsten skriver exempelvis Jenny Lindberg att ”kvalitet och relevans” för folkbiblioteken idag ”utgår från olika användargruppers preferenser och efterfrågan”. Denna ökande följsamhet mot användarnas intressen betonas som särskilt principiellt värdefull i fallet “Boken kommer” (Brisander med flera 2020, s. 55).

I den mindre användarstudie som gjorts i rapporten framkommer emellertid att det är just litterärt innehåll och särskilt litterär kvalitet som uppskattas med tjänsten. ”Det behöver inte enbart handla om så kallad kvalitetslitteratur, utan främst om att kunna göra egna litteraturval”, skriver Lindberg, vilket implicit pekar på kvalitetslitteraturens centralitet. Senare summerande formuleringar av användarnas svar som ”betydelsen av litteraturens kvalitet betonas starkt” och ”ett intresse för litteraturens estetiska halt” pekar i samma riktning (ibid., s. 79). Även i svaren om vilka kompetenser som efterfrågas hos bibliotekarierna återkommer ”kunnighet om böcker och litteratur” (ibid., s. 80) som ett av två huvudsakliga drag i användarnas svar. Värt att betona i det här sammanhanget är att det i en bibliotekstjänst som helt utgår från låntagarnas preferenser ändå är kvalitetslitteratur som lyfts fram.

Ett annat slags läsfrämjande metod är Shared Reading, där människor träffas i grupp med en utbildad läsledare för att tillsammans läsa högt och samtala om den lästa texten. Aktiviteten har blivit populär i Sverige under det senaste decenniet och en lång rad folkbibliotek (bland annat i Skövde, Nynäshamn, Stockholm, Uppsala och Hässleholm) anordnar sådana träffar.

Även om utgångspunkten för metoden är dess läsfrämjande och potentiellt hälsobringande effekter så finns en stark koppling till kvalitetslitteraturen. Vilket slags litteratur som väljs ut för läsning sägs nämligen spela en avgörande roll för hur väl metoden fungerar. Den forskargrupp i Liverpool som har utvecklat Shared Reading har, som Kerstin Rydbeck noterar, ”ett stort fokus på den klassiska litteraturen och på vad som brukar förknippas med begreppet ’kvalitetslitteratur’” (Rydbeck 2022, s. 149). I den diskussion om texturval som finns samlat på svenska för läsledare nämns explicit ”god litteratur/klassisk litteratur”, vilket definieras enligt estetiska kriterier, bland annat som ”texter med ett rikt språk, visst läsmotstånd, som innehåller ovana tankar och uttryckssätt” (ibid., s. 151). I Rydbecks genomgång av vilket slags litteratur som faktiskt har använts vid Shared Reading i Sverige är kvalitetslitteraturen i princip allenarådande, särskilt litterära klassiker. Bland den litteratur som nämns finns verk av Nobelpristagare, Karin Boye, Stig Dagerman, Tove Jansson, Jonas Karlsson, Pär Lagerkvist, Selma Lagerlöf, Bodil Malmsten, August Strindberg, Hjalmar Söderberg och Tomas Tranströmer (ibid., s. 165).

När det gäller relationen mellan kvalitetslitteraturen och folkbibliotekens litteraturförmedlande och läsfrämjande verksamheter kan de alltså hårdraget delas upp i två kategorier: de aktiviteter som är uttalat fokuserade på kvalitetslitteratur (som evenemang och samtal kopplade till kvalitetslitterära författarskap), och de som inte är det, men som ändå i hög grad uppehåller sig vid kvalitetslitteratur (till exempel Boken kommer och Shared Reading).

Effekter av läs- och bokkulturens digitalisering

År 2022 såldes omkring 24 miljoner tryckta böcker i Sverige. Samma år strömmades 45 miljoner böcker igenom i bokströmningstjänsterna, och lejonparten av dessa var ljudböcker (Bokförsäljningsstatistiken 2022 2023, s. 9–12). På kort tid har formatet gått från att vara ett nischsegment till att bli ett av de vanligaste sätten för människor att ta till sig litteratur i Sverige. Även om det är många fler som läser tryckta böcker än som lyssnar på ljudböcker (Tattersall Wallin med flera 2023, s. 271) så är ljudbokslyssnarna stora litteraturkonsumenter.

På bokmarknaden domineras ljudbokskonsumtionen fullständigt av populärlitteraturen, och allra särskilt deckare. Bland de mest populära böckerna i bokströmningstjänsterna finns ingen kvalitetslitteratur alls och vad som än mäts verkar den strömmande ljudboken primärt vara ett medium för populärlitteratur (Berglund 2021, 2022). Att kvalitetslitteraturen ”underpresterar digitalt”, som Bonnierförlagens dåvarande vd Håkan Rudels famöst uttryckte det (citerad i Lenas & Cederskog 2018), är en komplex fråga som har många orsaker: materiella förutsättningar, utbud, efterfrågan och litterär prestige är några, men även ljudmediets förutsättningar för olika litterära uttryck spelar in (Berglund 2022).

När det gäller e-medier generellt så dominerar fortfarande de tryckta böckerna stort, men tendensen under de senaste åren är tydlig: lånen av tryckta böcker minskar, medan lånen av e-medier ökar.

Hur den digitala omvälvningen påverkar bibliotekens utlåning av kvalitetslitteratur är inte klarlagt. När det gäller e-medier generellt så dominerar fortfarande de tryckta böckerna stort, men tendensen under de senaste åren är tydlig: lånen av tryckta böcker minskar, medan lånen av e-medier ökar (Bibliotek 2022 2023, s. 17). En övervägande majoritet av dem som lyssnar på digitala ljudböcker får dock tag på dem i bokströmningstjänsterna. För det klart mindre e-boksformatet är bibliotek, bokströmningstjänster och nätbokhandel i stort sett jämbördiga i storlek (Tattersall Wallin med flera 2023, s. 276). Modellerna för e-utlåning är också komplicerade och dyra för biblioteken, och de aktualiserar gamla konfliktlinjer mellan bibliotek och bokmarknad (Waller 2022; Liguzinski 2023). För att hålla kostnaderna nere tillämpar folkbiblioteken relativt strikta begränsningar för hur många e-titlar varje användare får låna per vecka.

Det finns ingen övergripande sammanställning av hur utlåningen av digitala böcker på genrenivå skiljer sig från utlåningen av tryckta böcker. Friktionen mellan bibliotek och bokförlag när det gäller digitala böcker handlar dock primärt om den kommersiellt betydande populärlitteraturen, som är starkt efterfrågad och kan leda till stora nedladdningstal från biblioteken. Givet att kvalitetslitteratur i sig spelar en marginell roll när människor strömmar ljudböcker kan nog sägas att digitala ljudböcker än så länge utgör en liten och i det närmaste försumbar del av folkbibliotekens förmedling av kvalitetslitteratur. Talböcker är delvis en annan sak, vilket bland annat diskussionen om “Boken kommer” ovan visar. Hur det ser ut för e-böckerna är mer oklart. Att den digitala utlåningen av kvalitetslitteratur än så länge inte är särskilt omfattande säger emellertid ingenting om framtiden. Bokens samhälle förändras för närvarande mycket snabbt, och inte sällan i oväntade riktningar. 
Det ska även poängteras att diskussionen ovan gäller tillgång och utlåning. För litteraturförmedling och läsfrämjande erbjuder digitaliseringen gott om möjligheter för bibliotekens arbete med kvalitetslitteratur. Bibliotekspodden “Solen” är ett sånt exempel. Det finns också digitala upplägg på exempelvis Shared Reading, boksamtal och bokcirklar, för att inte tala om digitala litteraturtips.

Sammanfattning och diskussionsfrågor

”En övergripande tendens under de senaste hundra åren är att synen på läsning förändrats från vad vi läser till hur vi läser, till att idag handla om att vi över huvud taget läser (litteratur)”, summerar Linnéa Lindsköld och Åse Hedemark (2023) de breda utvecklingslinjerna. Det här går hand i hand med folkbibliotekens relation till kvalitetslitteraturen. Från att ha haft ett uttryckligt folkbildande och smakfostrande uppdrag är bibliotekens ideal idag allsidighet och kvalitet, vilket till stora delar innebär ett utbud där låntagarnas intressen ses som centrala att möta. Den litteratur som är populär och lånas ut, med andra ord, snarare än den litteratur som lever upp till vissa kvalitetskriterier.

Samtidigt är en sådan beskrivning bara sann på ett plan. Folkbiblioteken är enligt lag ålagda att verka för kvalitet, och på många sätt aktivt arbetar de med kvalitetslitteratur när det gäller inköp, uppställning, litteraturförmedling och läsfrämjande. Därtill verkar de kulturpolitiska verktygen distributionsstödet och biblioteksersättningen i bakgrunden för att stärka kvalitetslitteraturen.

Sammanfattningsvis kan tre övergripande tendenser lyftas fram. Den första är att folkbibliotekens arbete med och villkor för att arbeta med kvalitetslitteratur ser väldigt olika ut på olika folkbibliotek. Vissa har en aktiv kvalitetslitteraturförmedling i olika former, andra i stort sett ingen alls. Den andra är att de flesta bibliotekarier har en bred litteratursmak och ett starkt engagemang för kvalitetslitteratur, vilket också verkar uppskattas av låntagare. Här är värt att komma ihåg att detta inte ingår i bibliotekarieutbildningen som den ser ut idag – inga program i biblioteks- och informationsvetenskap i Sverige innefattar formell utbildning om litteratur. Kunskaper om litteratur är alltså inget krav för folkbibliotekarier. Den tredje är att digitaliseringen än så länge rör kvalitetslitteraturen i klart mindre omfattning än populärlitteraturen. Hur det blir i framtiden återstår att se.

Varför har du intresserat dig för just detta forskningsområde?
– Min forskning handlar överlag mest om populärlitteratur, men eftersom jag är litteratursociolog har jag därför blivit intresserad också av dess prestigemässiga motpol kvalitetslitteraturen. Mitt intresse för biblioteksfrågor har jag intakt sedan jag gick min bibliotekarieutbildning.

Vilket är ditt bästa lästips för den som vill fördjupa sig mer i ämnet?
– Det är svårt att rekommendera en enda bok för det finns ingen studie som tar ett helhetsgrepp kring frågan. Men Johan Svedjedals Bokens samhälle är bra för den historiska bakgrunden, Linnéa Lindskölds Betydelsen av kvalitet ger en fin genomlysning av litteraturstödet och Jofrid Karner Smidts Mellom elite og publikum lyfter folkbibliotekariers litteratursmak.

Denna artikel har tagits fram i samarbete mellan Kulturrådet och Digiteket, inom ramen för satsningen Läsfrämjandelyft för folkbibliotek. Mer information om de vetenskapliga lärresurserna.