Gå direkt till innehållet

Läsning – lösningen på samhällets problem?

Inledning

I denna artikel ger vi en överblick över styrning av läsning i Sverige. Centrala frågor som vi både kommer att besvara och problematisera är hur läsfrämjandets historia ser ut samt vilka litteraturpolitiska insatser för att främja läsning som initierats i Sverige. Därtill beskriver vi vad som kännetecknar politiska och samhälleliga debatter om barns läsning och diskuterar även kopplingen mellan politikens syn på läsning och bibliotekens förhållningssätt, med särskilt fokus på folkbibliotekens arbete mot barn och unga. 

Med läsfrämjande i den här texten menar vi offentliga insatser, framför allt på statlig nivå, för att öka läsningen hos befolkningen. Vi avgränsar oss till den läsning som görs utanför skolan och arbetet. Det är viktigt att betona att vi inte beskriver den faktiska läsning som människor ägnar sig åt, utan den politiska styrningen av läsning och de förhoppningar som finns från offentligt håll på vad som ska hända med människor som läser. Dessa förväntningar är relevanta att lyfta fram eftersom de påverkar vilken typ av insatser som förespråkas. Eftersom folkbiblioteket är en politiskt styrd institution påverkar styrningen även bibliotekariens läsfrämjande arbete. Vi kommer att i första hand diskutera den politiska styrningen av läsning såsom den har utvecklats under efterkrigstiden fram till idag.

Läsfrämjandets historia

Med boktryckarkonsten och den tidiga bokmarknadens framväxt blev det möjligt att skapa större språklig enighet i befolkningen. Den framväxande bokmarknaden gjorde det även möjligt att skapa en nationell historia när berättelser återgavs i tryckta böcker på folkspråken (Anderson 1993). Därmed blev den tryckta boken samt läsningen av denna avgörande för nationalstatens själva tillblivelse. Historiskt har stater inte bara velat främja människors läsning för att skapa nationell gemenskap, utan också förhindra läsning som man från de styrandes håll ansåg förstörde sammanhållning genom att vara politiskt misshaglig, hädisk eller omoralisk. När grupper velat läsa på andra sätt och annan typ av litteratur än vad det offentliga har önskat, har det lett till åtgärder såsom censur. Censur eller andra typer av reglering av texter förekommer fortfarande i flera länder idag (Erlanson et al 2020).

I Sverige fick läsfrämjandet en särskild plats i den motoffentlighet som under andra hälften av 1800-talet och in på 1900-talet kämpade för ökat politiskt inflytande och allmän rösträtt genom framför allt frikyrkorörelsen, nykterhetsrörelsen och arbetarrörelsen. Läsning och gemensam diskussion spelade en viktig roll i den demokratiska organiseringen. Dels genom kringresande kolportörer och studiecirklar där kunskap spreds, dels genom att läsningen bildade människor och gjorde det möjligt att tänka på nya sätt (Ambjörnsson 2017; Bengtsson 2019; Lundkvist 1977). Att läsning var ett av verktygen i folkrörelsernas kamp för politisk förändring kring sekelskiftet 1900, är en förklaring till den starka retoriska koppling som fortfarande finns mellan demokrati och läsning i Sverige. 

Läsfrämjandet har under 1900-talet genomgått en rad förändringar. Ansvaret för människors läsning har flyttat från folkrörelser, folkbildning och religiösa samfund till kulturpolitiken, i form av politiska åtgärder och institutioner som folkbibliotek. Civilsamhället samt studieförbunden är fortfarande drivande läsfrämjande aktörer, ofta med ekonomiskt stöd från det offentliga.

Ett svartvitt fotografi av en grupp kvinnor och män som sitter och studerar runt ett bord. De tittar inte mot kameran men flera av dem ler.
Konsum Alfas studiecirkel år 1944 av Carl Larssons Fotografiska Ateljé AB. Licens: Public domain, PDM.

Litteraturpolitiska insatser för att främja läsandet

Stödet till läsning utanför skolan hamnar formellt hos kulturpolitiken och dess underavdelning: litteraturpolitiken. Utifrån statens offentliga utredningar specifikt inriktade på litteratur och läsning, samt de efterföljande riksdagspropositioner där beslut föreslås, går det att skapa sig en bild av hur samhällets syn på läsning vuxit fram, liksom vilka litteraturpolitiska åtgärder som bedömts varit mest användbara. Sex utredningar om specifikt litteratur och läsning har publicerats sedan 1952, men det har även gjorts utredningar om bibliotek och kulturpolitik i stort med relevans för läsfrämjande.

Övergripande kan sägas att litteraturpolitiken står på två ben: 1) insatser för att främja bokmarknaden genom produktion och distribution av litteratur samt 2) insatser för att främja läsning genom distribution och förmedling. Den sistnämnda kategorin kallar vi i den här texten för läspolitik, även om det inte är ett begrepp som används i de politiska dokumenten. Den största utgiftsposten i litteraturpolitikens budget är litteraturstödet som delas ut av Kulturrådet sedan 1975. Stödets syfte är att garantera en kvalitativ och mångfaldig bokutgivning och det ges till svensk skönlitteratur för vuxna, barn och ungdom, serier och bildverk samt facklitteratur. År 1999 infördes ett distributionsstöd där böcker som fått litteraturstöd skickas ut till alla svenska kommunbibliotek. Biblioteken får inga extra resurser för att införliva böckerna i beståndet eller genomföra läsfrämjande åtgärder kring dem, vilket gör att det finns en variation i hur böckerna hanteras runt om i landet (Statens kulturråd 2019). 

Andra läsfrämjande insatser som genomförts är satsningen på arbetsplatsbibliotek samt förlaget En bok för alla, som med statligt stöd gav ut kvalitetslitteratur i massmarknadsupplaga och till massmarknadspris. Kännetecknande för dessa insatser är att de fokuserar på distribution, det vill säga att tillgängliggöra litteratur. Ytterligare en sådan insats var sänkningen av bokmomsen från 25 procent till 6 procent år 2002. Sänkningen motiverades bland annat med att fler skulle få möjlighet att köpa och läsa böcker. Resultatet blev dock att de som redan var flitiga läsare läste mer efter momssänkningen. Icke-läsarna nåddes inte (Bokpriskommissionen 2005). 

Litteraturutredningen Läsandets kultur från 2012 och den efterföljande propositionen Läsa för livet från 2013 markerade en nyorientering i politiken. Då infördes följande nationella mål för litteratur- och läsfrämjande:

Alla i Sverige ska, oavsett bakgrund och med utgångspunkt i vars och ens särskilda förutsättningar, ges möjlighet att utveckla en god läsförmåga och ha tillgång till litteratur av hög kvalitet.

För att nå det övergripande målet ska statens samlade insatser syfta till:

  • att läsförmågan förbättras jämfört med idag,
  • att fler än idag regelbundet tar del av både fack- och skönlitteratur, och
  • att kunskapen om läsningens betydelse för utbildning, bildning och delaktighet i samhällslivet ökar jämfört med idag (prop. 2013/14:3, s. 22)

I utredningen betonas den sociala aspekten av läsning och att hela samhället behöver engageras för att uppnå målen. Som ett resultat av målen har flertalet politiska åtgärder införts för att öka läsandet, såsom statligt stöd till läs- och litteraturfrämjande insatser, inrättandet av läsambassadör, läslov och ett rådgivande organ inom Kulturrådet, Läsrådet. Budgetposten för stöd till litteratur, läsning och språk har höjts betydligt sedan 2012. Flera av insatserna är kompetensutvecklande. Det kan röra sig om föräldrars kunskap som Bokstart – ett samarbetsprojekt mellan folkbibliotek, förskola och barnhälsovård, där föräldrar ska lära sig mer om hur de kan utveckla små barns språkförmåga. När pilotprojektet Bokstart inleddes 2014 riktade det sig mot familjer i utsatta bostadsområden. Därefter har initiativet utökats till att potentiellt inkludera alla småbarnsfamiljer, även om de respektive lokala projekten ofta riktar sig mot flerspråkiga familjer och/eller familjer i socialt utsatta områden (Statens kulturråd 2020, 53; se även Lindström Sol & Ekholm 2021). Insatser kan även handla om professioners kompetens, som Läslyftet i skolan och förskolan samt projektet Läsfrämjandelyft för folkbibliotek, riktat mot bibliotekarier, som föreliggande text är en del av. Bokstart och Läslyftet har utvärderats (se exempelvis Carlbaum et al 2019; Bokstart 2023), men än så länge saknas vetenskapliga uppföljningar av vad dessa insatser sammantaget har resulterat i. Företrädare från biblioteksbranschen har kritiserat regeringen för att inte genomföra mer kostsamma förändringar, såsom att besluta om utbildade bibliotekarier på alla skolbibliotek, något som föreslogs redan i utredningen 2012. 

Sveriges litteraturpolitik skiljer sig från jämförbara länder som Norge och Tyskland genom att fokusera mer på styrning av läsning än styrning av bokmarknaden.

Övergripande går det också att säga något om vilken typ av litteratur det är som ska främjas i läspolitiken. Fram till och med 1970-talet fanns det en tydlig uppdelning mellan den “seriösa” kvalitetslitteraturen och den så kallade triviallitteraturen, som definierades utifrån hur den tillverkades och var den såldes: massmarknadslitteratur och kiosklitteratur. I takt med att fler audiovisuella medier vann intåg i människors hem kontrasteras istället litteraturen i allmänhet mot andra, implicit sämre, medier. 

Sveriges litteraturpolitik skiljer sig från jämförbara länder som Norge och Tyskland genom att fokusera mer på styrning av läsning än styrning av bokmarknaden. Detta kan till viss del förklaras av att den svenska bokmarknaden är avreglerad, men även av en lång historisk tradition av att vilja styra människors läsning i hemmet, inte minst genom husförhören (Lindsköld & Hedemark 2023). Men det finns även likheter med andra länder. I Danmark och Norge är barn och unga också prioriterade målgrupper för läsfrämjande såväl som för kulturpolitiken i stort. I Danmark fick ett oroväckande PISA-resultat år 2000 som konsekvens att flera läspolitiska initiativ startades, inklusive tidigare nämnda Bokstart som pågick 2009–2016. Initiativen har samlats under namnet “Læselyst”, läslust, som indikerar frivillighet, men som forskarna Balling och Vestergaard konstaterar har åtgärderna framför allt till syfte att höja läsarnas kompetens (2022). Bokstartsprojektet kommer ursprungligen från Storbritannien och har även införts i flera andra länder. Andra exempel på läsfrämjande insatser som finns i flera länder är så kallade massläsningsevenemang, exempelvis av typen “stad X läser” där en specifik text, ofta med lokal anknytning, väljs ut för gemensam läsning under en längre tidsperiod (Fuller & Rehberg Sedo 2013). 

För att sammanfatta utvecklingen av politiska åtgärder riktade mot läsning i Sverige sedan 1970-talet och framåt, har de gått från att fokusera på distribution av böcker att köpa och låna, till att fokusera på förmedling av litteratur. Parallellt har böcker blivit både billigare och enklare att få tag på, samtidigt som fler medier konkurrerar om människors fritid. 

Vilka förväntningar finns det från politiskt håll på vad som ska hända när människor läser? 

Som konstaterats har det alltid varit centralt för nationalstater att på diverse sätt styra litteraturproduktion och läsning i samhället. För närvarande har politiker en mycket positiv syn på medborgares läsning: forskaren Ann Steiner fann i sin studie av politikers uttalande om litteratur i riksdagsdebatter och motioner 2000–2010 att:

I parlamentariska sammanhang beskrivs litteratur och läsning som ett verktyg och en aktivitet som kan leda till en mer välfungerande demokrati, bredare kunskap, förbättrad språklig förmåga, en mer utvecklad kreativitet och fantasi samt bättre livskvalitet och livsnjutning i stort. […] Litteraturens moraliska och etiska resonans framhålls av flertalet talare och motionärer. Bland annat sägs det att litteratur är nyttigt och ska ge medborgarna kunskap, erfarenhet och moral (Steiner 2012, s. 418).

Det är höga förväntningar som ställs på litteraturen. Professor Magnus Persson har också visat hur synen på skönlitterär läsning som något gott präglar den samhälleliga debatten (2012). Litteraturutredningen från 2012 betonar vikten av god läsförståelse ur två perspektiv. Det ena kan beskrivas som instrumentellt, där läsning ska leda till konkreta resultat som att “fullt ut kunna delta i det demokratiska samtalet” eller för att “individen ska få goda förutsättningar i ett kunskapsintensivt samhälle” (SOU 2012:65, s. 31). Det förstnämnda knyter an till folkrörelsernas kamp kring sekelskiftet 1900, det sistnämnda handlar om förbättrade skolresultat och att därmed stärka landets konkurrenskraft. Det andra perspektivet, i kontrast till det instrumentella, beskrivs som ett “humanistiskt bildningsperspektiv”. Där betonas den konstnärliga upplevelsen och det litterära kulturarvet som centrala värden för litteraturen (SOU 2012:65, s. 31–32). Forskaren Cecilia Riving har redogjort för hur fantasin fått mindre utrymme i diskussionen om läsfrämjande insatser för barn och unga under perioden 1980–2020, något som till viss del kan förklaras med betoningen av ett mer instrumentellt perspektiv på läsning (2022). 

Under 1900-talet var dessa två perspektiv tätare sammanflätade. Det talades i 1952 års bokutredning om behovet av en “kulturell upprustning”. Tanken var att människor, när de tog del av kvalitetslitteratur, även skulle bli mer aktiva i samhället. Detta kan kallas för en strävande läsning: “Det är en strävan mot att läsa mer avancerad litteratur, men även att med läsningens hjälp sträva mot nya livsmål, både i samhället och i den personliga utvecklingen.” (Lindsköld med flera, kommande) Fantasi var inget idealt begrepp i relation till läsning under efterkrigstiden. Arbetarklassen skulle inte förlora sig i drömmar utan den ideala läsningen var realistisk (Lindsköld med flera, kommande). Ett sådant idealistiskt, såväl som paternalistiskt, läsideal stammar från folkrörelserna, vilket Ambjörnsson beskrivit i boken Den skötsamme arbetaren (2017). 

Sammanfattningsvis finns det stora förhoppningar på vad som ska hända med människor när de läser. Det är dock en kontrast mellan den retorik som används för att tala om läsning i politiska sammanhang och de åtgärder som faktiskt införs. 

Politiska utredningar och samhälleliga debatter om barns läsning

Politiska interventioner och åtgärder för barn motiveras ofta med att barn anses viktiga för nationens framtid och dess behov. Det har således, åtminstone under hela 1900-talet, ansetts prioriterat att satsa på barn, då staten såg det som avgörande för samhällets fortlevnad och tillväxt (Cunningham 2005). Mot den bakgrunden framstår barn som nästan märkligt frånvarande i politiska dokument och utredningar om läsning under 1940- och 1950-talen (SOU 1949:28, SOU 1952:23). Utanför utredningarna förekom det dock politiska debatter där barns läsning stod i förgrunden. Dessa präglas överlag av ett perspektiv där barns litteratursmak och bedömningen av vad de skulle läsa förlades hos vuxna experter. I fokus för debatterna under 1950-talet stod hotet från seriemagasinet, som riskerade att konkurrera ut kvalitativ barnlitteratur. Debattörer menade att serietidningsläsande var skadligt genom att det kunde hämma barns språkutveckling. Vissa ansåg till och med att barns och ungas konsumtion av seriemagasin och deckare kunde leda till kriminalitet, då de genom läsningen kunde få inspiration till brottsliga handlingar (Hedemark & Jonsson 2021). 

I de politiska dokumenten under 1970-talet beskrivs och omtalas barn framför allt som elever, det var skolans uppgift att väcka barnens litteraturintresse (Prop. 1975:20). I litteraturutredningen konstateras att barndom är en viktig formativ läsperiod i livet. Utredarna menade att läsning av icke-kvalitativ barnlitteratur kunde få negativa konsekvenser för barn, som i allmänhet sågs som en särskilt skyddsvärd grupp i samhället (SOU 1974:5). Trots att utredningen identifierade en intressebrist för läsning hos barn, föreslogs inga konkreta förslag för att öka intresset. Men i enlighet med det övergripande utjämnande uppdrag som präglade 1970-talets kulturpolitik i stort, poängterades att det var viktigt att barn som av sociala skäl saknade kontakt med böcker nåddes. En grupp som uttryckligen omtalades i samband med bibliotekens verksamhet var ungdomar. Det framgår i en delstudie (SOU 1972:61) att på vissa bibliotek dominerade de unga i så hög utsträckning att de skrämde bort andra låntagare. Detta är fortsatt ett påtagligt faktum på vissa bibliotek idag och återkommer i debatter i såväl politik som i massmedia (se exempelvis Hedemark 2018).  

Under 1980-talet genomgick läspolitiken en genomgripande förändring. Som beskrivits i föregående avsnitt formulerades huvuduppgiften för politiken under tidigare decennier som ett distributionsuppdrag, där man skulle tillse att den kvalitativa litteraturen nådde alla medborgare och ordna så att framför allt barn skyddades från exempelvis skadlig läsning av seriemagasin och deckare. Nu förändrades fokus mot ett aktivt läsfrämjande där barn och unga blev den primära målgruppen. Mindre fokus lades på att fostra medborgarnas smak genom att uppmuntra dem till läsning av kvalitetslitteratur. Åtminstone vad gäller vuxna läsare. Det var fortsatt en viktig uppgift att skydda barn från “skräpkultur” och ge dem möjligheter att ta del av god barnkultur och rika läsupplevelser. Den bärande tanken som formuleras i 1980-talets utredningar och politiska dokument är att om barn exponeras för kvalitetslitteratur – gärna i så tidig ålder som möjligt – etableras goda läsvanor hos dem. Dessa läsvanor kommer de sedan per automatik att bibehålla in i vuxen ålder, vilket i framtiden innebär att hela befolkningen så småningom blir goda läsande medborgare. Denna tanke finns fortsatt närvarande i såväl dagens läspolitik som i den samhälleliga debatten (SOU 1984:30; se även Hedemark 2020).

Argumentationen för varför det är viktigt att läsa förändrades under den här tiden. Det kunskapsunderlag som användes i utredningar gick från att vara sociologiskt grundat till att utgå från kognitivt och mer psykologiskt präglad forskning. Kort sagt, under 1980-talet började man i läspolitiken att argumentera för att läsning är avgörande för barns utveckling av kognitiva förmågor, i synnerhet för deras språkutveckling. Argumentet för att läsa, såsom det formulerades i utredningarna, var att bokläsning är nödvändig för att barn ska utvecklas språkligt, intellektuellt och känslomässigt (SOU 1984:30; SOU 1984:23). De linjer som drogs upp i läsningens politik under 1980-talet fortsatte att prägla läspolitiken under kommande decennier. 

Smak- och kvalitetsfrågor kopplade till litteratur fasas ut ur den politiska debatten efter 1980-talet. Innehållet i böcker diskuterades i mindre utsträckning och det framstod inte som viktigt vad barn läste, så länge de läste böcker. Som tidigare nämnts avtog kritiken mot andra litterära genrer i takt med att nya medier kom att dominera människors vardag. Under 1990-talet växte användningen av internet och informations- och kommunikationsteknik. Teknikomvandlingen skrevs fram som ett hot mot barns och ungas läsning, och det fanns en närmast alarmistisk ton i litteraturutredningen, där utredarna menade att utvecklingen av barns läsning på grund av detta avstannat (SOU 1997:141). 

Två små barn sitter vid en kvinna som högläser ur en bok på barnavdelningen på biblioteket. Det ena barnet håller i ett gosedjur.
Foto: Rickard Grönkvist, Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY-NC-SA 4.0.)

Under 2000- och 2010-talen har frågan om vikten av att barn läser kvalitetslitteratur i princip försvunnit ur dagordningen. I politiska debatter vid tiden hänvisades vid några tillfällen till att det är viktigt att alla har tillgång till litteratur av hög kvalitet, men vad som avses med hög kvalitet preciseras inte närmare (Hedemark & Jonsson 2021). Istället var politikerna framför allt upptagna av att diskutera resultaten av PISA-undersökningen som 2012 gav ett chockbesked. Barns och ungas lästid och läsförmåga hade minskat dramatiskt. Även dessa resultat sattes i de politiska dokumenten i relation till det förändrade medielandskapet där dataspel och internet, och senare även sociala medier, ansågs vara orsaker till att barn i mindre utsträckning läste (SOU 2012:65). Under 2010-talet var synen på digital läsning mer nyanserad. I politiska dokument betonas att den digitala tekniken ger möjligheter till ökad läsning snarare än att den ska ses som ett hot mot läsning (SOU 2018:57, se även Andersson 2020, s. 96). 

En intressant utveckling inom läspolitiken under de senaste decennierna är att det har skett en förskjutning av ansvaret för barns läsning. Fram till och med 1970-talet placerades huvudansvaret för barns läsning på institutioner som förskola, skola och bibliotek. Från och med 1980-talet förändras detta. De tidigare nämnda institutionerna har ett fortsatt ansvar, men framför allt gjordes föräldrar ansvariga, dels genom att fungera som läsande förebilder för (sina) barn, dels genom att se till att (deras) barn läser. Föräldrar är en grupp som alltjämt i dagens politiska debatter pekas ut som ansvariga för sin egen läsning och för sina barns läsning – inte minst de som idag läser i låg utsträckning. De behöver medvetandegöras om att läsning är viktig för utbildning och delaktighet (SOU 2012:65; se även Hedemark 2018). 

Bibliotekens förhållningssätt till läsning

Mot bakgrund av de i det tidigare avsnittet beskrivna politiska och samhälleliga debatterna om synen på läsning, kommer här bibliotekens förhållningssätt att diskuteras. Biblioteken, liksom andra samhällsinstitutioner, påverkas både explicit och implicit av omvärldens syn på läsning. Hur biblioteken mer konkret förhåller sig till denna finns det inget tydligt svar på, men i detta avsnitt följer några reflektioner baserade på tidigare forskning. 

Under större delen av 1900-talet handlade bibliotekens läsfrämjande arbete för barn om att lyfta fram kvalitetslitteratur, och bibliotekarier hade i likhet med samhället i stort en minst sagt skeptisk inställning till vissa genrer som exempelvis seriemagasin (Stauffer 2007). I litteraturutredningen 1974 slogs fast att bibliotek skulle undvika att tillhandahålla litteratur som “förråade och demoraliserade” barn, och att biblioteken fortsatt borde ha en fostrande funktion i urvalet av böcker till barn- och ungdomsavdelningen (SOU 1974:5). Men det är intressant att notera att i den delstudie som gjordes till litteraturutredningen på 1970-talet, prövades en omdiskuterad och kontroversiell försöksverksamhet just på biblioteken. Exempelvis sjösattes projekt där bibliotek köpte in litteratur på efterfrågan. Biblioteken lyfte också in serietidningar och lättläst litteratur i bibliotekens verksamheter samt satsade på barnverksamhet som exempelvis sagostunder, författarbesök och utställningar (SOU 1972:61).  

En övergripande tendens under de senaste hundra åren är att synen på läsning förändrats från vad vi läser till hur vi läser, till att idag handla om att vi över huvud taget läser (litteratur).

I nutid visar en studie av barnbibliotekariers syn på sagostunder – den kanske vanligast förekommande läsfrämjandeverksamheten för barn på bibliotek idag – att syftet med dessa ofta formuleras i termer av att folkbiblioteken vill bidra till barns språkutveckling (Borrman & Hedemark 2015). Motiveringen till att bedriva läsfrämjande verksamhet påminner här i stort om den argumentation som etablerades inom politik- och samhällsdebatt under 1980-talet, där läsning sågs som nödvändig för barns intellektuella och språkliga utveckling. Denna koppling mellan bokläsning och språkutveckling är i allra högsta grad närvarande och levande såväl i debatter om läsning som i läsfrämjande verksamhet. I en observationsstudie av föräldragruppsträffar på bibliotek kunde det konstateras att bibliotekarier i hög utsträckning ägnar tid åt att lära föräldrar hur och varför det är viktigt att de läser tillsammans med sina barn. Där lyfts i första hand språkutvecklande skäl fram, exempelvis hänvisas det till forskning som visar på nyttan med att barn tar del av böcker i tidig ålder och betydelsen av att läsa för dem för att de ska utveckla sitt ordförråd (Hedemark & Nagorsen Kastlander 2017). Kanske kan det fokus som i vissa läsfrämjande verksamheter på bibliotek läggs på att lära föräldrar att läsa tillsammans med sina barn, ses i ljuset av det ansvar politiker, forskning och samhället i stort lägger på föräldrar i frågan om barns läsning? 

Sammanfattningsvis kan konstateras att biblioteken självklart påverkas av samhällets och politikens syn på läsning, men att såväl enskilda bibliotekarier som sektorn i stort, vid flera tillfällen, utmanat rådande föreställningar om vilken litteratur biblioteken borde köpa in, vilken verksamhet biblioteken borde bedriva och vilken professionell kunskap som behövs på bibliotek (Hedemark 2009). 

Avslutning

En övergripande tendens under de senaste hundra åren är att synen på läsning förändrats från vad vi läser till hur vi läser, till att idag handla om att vi över huvud taget läser (litteratur). Samtidigt finns det idag flera, stundtals motstridiga, sätt att tala om läsning i den politiska diskussionen. Å ena sidan ses läsning som bildning, där skönlitterär läsning är viktig i sin egen rätt och för formandet av individen, på sätt som inte går att mäta. Å andra sidan talas det om läsning som något instrumentellt, som leder till vissa tydliga kompetenser och förmågor som kan kvantifieras och mätas. Begrepp som läslust och frivillighet används samtidigt som läsförmågan ska förbättras och det finns en implicit förhoppning om att läsare ska “utvecklas” och välja kvalificerad litteratur i tryckt format. Därtill finns en tendens att i debatter om läsning, såväl som i politiska dokument, sammanblanda begrepp som litteratur, läsning och böcker. De glider ihop och används som synonymer (Steiner 2012). Betyder det då något att människor talar om läsning på så olika sätt? Ska vi rentav betrakta de olika sätten att tala om läsning som lösningar på olika “problem” i samhället? Vilka konsekvenser kan det få för biblioteken när litteratur framför allt beskrivs som ett verktyg för att tillägna sig vissa färdigheter på bekostnad av en konstnärlig upplevelse? Vi vill uppmana till reflektion över vad som avses med läsning när det diskuteras i olika sammanhang.  

Läspolitiken det senaste decenniet har präglats av en vilja att öka kompetensen och kunskapen om läsningens betydelse hos professioner, såväl som hos vårdnadshavare och hos specifika prioriterade grupper såsom familjer från områden med socioekonomiska utmaningar. När distribution är “lösningen” på att människor inte läser är problemet att alla inte har jämlik tillgång till litteratur. När förmedling istället är den politiska “lösningen” är problemet att människors intresse för litteratur och läsning måste väckas, inte minst hos de så kallade icke-läsarna som kanske väljer andra medier. 

Det stora ansvar som läggs på föräldrar att göra sina barn till läsare förutsätter att alla familjer har samma kapacitet och resurser för att ta detta ansvar.

I politiska diskussioner och dokument under de senaste fyrtio åren framställs föräldrar som i hög grad ansvariga för barnens väg in i läsning. Föräldrar förväntas läsa tillsammans med sina barn men också fungera som läsande förebilder. Det är således föräldrarna som blir ansvariga för problemet – att deras barn inte läser eller inte läser rätt böcker. Att inte läsa själv eller för sina barn framstår därmed som ett individuellt livsstilsval och inte som ett resultat av materiella omständigheter såsom klass och utbildningsnivå. Men att läsa för sina barn och att läsa själv handlar inte bara om förmåga eller vilja, utan också om att ha tid och förutsättningar att göra det. Det stora ansvar som läggs på föräldrar att göra sina barn till läsare förutsätter att alla familjer har samma kapacitet och resurser för att ta detta ansvar. Uppmaningar om att läsa tillsammans med sina barn och själv vara en läsande förebild är måhända lättare för vissa föräldrar att följa än för andra.

Som vi visat i denna artikel finns det höga förväntningar på vad som ska hända med människor som läser. Är de för höga? Kan det uppstå problem när folkbibliotekens läsfrämjande arbete ska förhålla sig till alla dessa positiva värden? Vad kan det få för konsekvenser för det läsfrämjande arbetet om de positiva effekterna inte kan ”bevisas”? Är det ens möjligt att utforma en läsundersökning som kan påvisa direkta effekter av litteraturläsning för människors liv, då det finns så många faktorer som påverkar utfallet, som exempelvis förändringar i kulturkonsumtion och teknikutveckling?

Det går också att vända på diskussionen. Folkbibliotekens arbete präglas, historiskt och idag, av en syn på läsningens och litteraturens transformativa verkan på individer och grupper. Går det att utifrån ett sådant ideal formulera konkreta krav på vad biblioteket och bibliotekarierna behöver, i form av exempelvis resurstilldelning och kompetenser, för att kunna arbeta mot det idealet? 

Diskussionsfrågor

  • Vilka värden tillskriver du läsning och hur kommer det till uttryck i ditt läsfrämjande arbete?

  • Påverkas det läsfrämjande arbetet på ditt bibliotek av den politiska styrningen av läsning?

  • Varför ska ett samhälle värdera läsning och vem ska i så fall göra den värderingen?

Foto: Suss Wilen (c)

Linnéa Lindsköld är docent i biblioteks- och informationsvetenskap och universitetslektor vid Bibliotekshögskolan i Borås samt föreståndare för Centrum för kulturpolitisk forskning. Under 2023 och 2024 arbetar hon med att färdigställa en monografi om läsningens politiska historia i efterkrigstidens Sverige tillsammans med Åse Hedemark. Boken bygger på resultaten från projektet Att skapa den läsande medborgaren. Offentlig debatt och politik 1945-2017.

Varför har du intresserat dig för just detta forskningsområde?
– Jag är intresserad av politiken som styr läsningen och litteraturens funktion i samhället. Ofta kan dagens debatter bli begripliga först när vi sätter dem i sitt historiska sammanhang.

Vilket är ditt bästa lästips för den som vill fördjupa sig mer i ämnet?
– I referenserna till mina texter finner du många läsvärda och relevanta texter för den som vill fördjupa sig mer i ämnet. Men två böcker som ger bra historiska perspektiv på hur det kommer sig att boken och läsningen fått den roll vi har i samhället idag är Leah Prices What we talk about when we talk about books från 2019 samt Irene Vallejos Papyrus: om bokens födelse i den antika världen som kom på svenska 2023.

Foto: Bertil Wergelius (c)

Åse Hedemark är lektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid institutionen för Arkivvetenskap, Biblioteks- och informationsvetenskap och Musei- och kulturarvsvetenskap (ABM) på Uppsala Universitet. Hon forskar i två forskningsprojekt; Att skapa den läsande medborgaren. Offentlig debatt och politik 1945-2017” finansierat av Vetenskapsrådet samt Det lilla livets läsning. Att forma läsning i det svenska folkhemmet” finansierat av Riksbanken.

Varför har du intresserat dig för just detta forskningsområde?
– Läsning och läspraktiker, i synnerhet barn och ungas läspraktiker, diskuteras i många olika sammanhang. Det finns en hel del normer och värderingar kopplade till läsning. Det är och har alltid varit viktigt för ett samhälle vad, hur och när människor läser. Som forskare tycker jag att det är mycket intressant att dels forska om konkreta läspraktiker, dvs hur beskriver barn och unga hur de läser, men dels forska om hur man från samhällets sida tycker att barn och unga borde läsa och hur de inte borde läsa.

Vilket är ditt bästa lästips för den som vill fördjupa sig mer i ämnet?

– Mitt bästa boktips är What we talk about when we talk about books (2019) av Leah Price. I boken problematiserar Price vad vi menar med läsning och hur vi historiskt har betraktat läsning på olika sätt.

Referenser

Ambjörnsson, R. (2017). Den skötsamme arbetaren: idéer och ideal i ett norrländskt sågverkssamhälle 1880–1930. Stockholm: Carlssons.

Anderson, B. (1993). Den föreställda gemenskapen: reflexioner kring nationalismens ursprung och spridning. Göteborg: Daidalos.

Andersson, S. (2020). Läsande flickor: Läspolitik och det genomlysta subjektet. Stockholm: Stockholms universitet.

Balling, G., & Vestergaard, L. (2022). ”Børns læselyst: En analyse af de seneste 20 års kulturpolitiske argumenter og strategier i Danmark”. Nordisk kulturpolitisk tidskrift 25:3, 272–292.

Bengtsson, E. (2020). Världens jämlikaste land? Lund: Arkiv förlag.

Bokpriskommissionen (2005). Bokpriskommissionens slutrapport: det skall vara billigt att köpa böcker och tidskrifter. Stockholm: Fritzes offentliga publikationer.

Bokstart (2023). Rapporter

Borrman, P. & Hedemark, Å. (2015). Leonards plåster. Om syfte, barnsyn och kvalitet i bibliotekets sagostund. Stockholm: Regionbibliotek Stockholm.

Carlbaum, S., Hanberger, A., Andersson, E., Roe, A., Tengberg, M., & Kärnebro, K. (2019). Utvärdering av Läslyftet: Slutrapport från den nationella utvärderingen av Läslyftets genomförande och effekter i olika skolformer. Umeå: Umeå universitet.

Cunningham, H. (2005). Children and Childhood in Western Society since 1500. Harlow: Pearson Educational Limited.

Erlanson, E., Helgason, J., Henning, P. & Lindsköld, L. “Introduction” i Erlanson, E., Helgason, J., Henning, P. & Lindsköld, L. (red.) Forbidden literature: case studies on censorship. Lund: Nordic Academic Press.

Fuller, D. & Rehberg Sedo, D. (2013). Reading beyond the book: the social practices of contemporary literary culture. New York: Routledge.

Hedemark, Å. (2009). Det föreställda folkbiblioteket: en diskursanalytisk studie av biblioteksdebatter i svenska medier 1970–2006. Uppsala: Uppsala universitet.

Hedemark, Å. & Nagorsen Kastlander, A. (2017). “Läs med barnet – inte för det”. Två studier av föräldragruppsträffar på bibliotek i Uppsala län. Uppsala: Länsbibliotek Uppsala.

Hedemark, Å (2018). ”Bevara eller förändra? En analys av debatter om folkbibliotek i dagspress 2007–2017”. I: Hansson & Wisselgren (red.). Bibliotekarier i teori och praktik. Utbildningsperspektiv på en unik profession. Lund: BTJ Förlag: 211–233.

Hedemark, Å. (2020). “Constructing the Literate Child: An Analysis of Swedish Literature Policy”. Library & Information History, 36:2, 73–88.

Hedemark, Å. & Jonsson, E. (2021). ”Läsning för framtidens samhällsmedborgare: en studie av dåtidens och nutidens svenska kulturpolitiska debatter om barns läsning”. Nordisk Kulturpolitisk Tidskrift, 24:2, 120–138.

Lindsköld, L., Erlanson, E. & Henning, P. (2023 kommande). ”Mot den läsande människans aktivering: Humanistisk kunskap i 1900-talets kulturpolitik”. I: Östling, J., Jansson, A. & Svensson Stringberg, R. (red.), Humaniora i välfärdssamhället: Kunskapshistorier om efterkrigstiden. Stockholm/Göteborg: Makadam.

Lindsköld, L., & Hedemark, Å. (2023). ”Changes in the governance of the reading subject: Swedish reading policy, c.1949–1984”. International Journal of Cultural Policy, 1–15.

Lindström Sol, S., & Ekholm, D. (2021). ”Integrating cultural and social policy through family home visits in suburban areas of exclusion: examining the rationalities of Bookstart Göteborg”. The International Journal of Cultural Policy, 27:7, 952–966.

Lundkvist, S. (1977). Folkrörelserna i det svenska samhället 1850–1920. Uppsala: Uppsala universitet.

Persson, M. (2012). Den goda boken: samtida föreställningar om litteratur och läsning. Lund: Studentlitteratur.

Prop. 1975:20. Regeringens proposition (1975): Om den statliga kulturpolitiken. Stockholm: Regeringskansliet.

Prop. 2013/14:3, Regeringens proposition (2013): Läsa för livet. Stockholm: Regeringskansliet.

Riving, C. (2022). ”Fantasin som försvann: Om borttappade ideal i läsfrämjande insatser för barn och unga i Sverige 1980–2020”, Nordisk kulturpolitisk tidskrift 25:3, s. 253–271.

SOU 1949:28. Folk- och skolbibliotek: Betänkande och förslag, avgivet av Folkbibliotekssakkunniga, Stockholm: Gummessons.

SOU 1952:23. Bokutredningen: Betänkande avgivet av särskilda sakkunniga inom ecklesiastikdepartementet, Stockholm: Kihlström.

SOU 1972:61. Försök med bibliotek. Litteraturutredningens biblioteksstudier. Stockholm: Allmänna förlaget.

SOU 1974:5. Boken: Litteraturutredningens huvudbetänkande. Stockholm: Allmänna förlaget.

SOU 1984:23. Folkbibliotek i Sverige: Betänkande av Folkbiblioteksutredningen. Stockholm: Liber/Allmänna förlaget.

SOU 1984:30. Läs mera! Slutbetänkande av 1982 års bokutredning. Stockholm: Liber/Allmänna förlaget.

SOU 1997:141. Boken i tiden. Betänkande av utredningen Boken och kulturtidskriften. Stockholm: Kulturdepartementet.

SOU 2012:65. Läsandets kultur: Litteraturutredningen. Stockholm: Fritze.

SOU 2018:57. Barns och ungas läsning – ett ansvar för hela samhället. Stockholm: Kulturdepartementet.

Statens kulturråd (2019). Kulturrådsböckerna: En översyn av distributionsstöd till biblioteken. Stockholm: Statens kulturråd.

Statens kulturråd (2020). Bokstart i Sverige: en uppföljning. Stockholm: Statens kulturråd.

Stauffer, S.M. (2007). ”Developing Children’s Interest in Reading”. Library Trends, 56:2, 402–422.

Steiner, Ann (2012). ”Bok, litteratur och läsning som synonymer: Åsikter och yttranden om litteratur i riksdagen 2000–2010”. Statsvetenskaplig tidskrift 114:3, 413–429.

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

  • får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
  • får remixa, återanvända och bygga på materialet
  • får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
  • inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

  • Ge ett korrekt Erkännande
    • ange verkets namn,
    • ange vem som skapat verket,
    • ange länk till verkets ursprungsplats,
    • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
    • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
    • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Denna artikel har tagits fram i samarbete mellan Kulturrådet och Digiteket, inom ramen för satsningen Läsfrämjandelyft för folkbibliotek. Mer information om de vetenskapliga lärresurserna.

Puffbild av Rickard Grönkvist, Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY-NC-SA 4.0.)

Kommentarer

Vad tyckte du var intressant i artikeln?

Digiteket-redaktionen vill gärna veta mer om hur du har använt artikeln.


Fält markerade med * är obligatoriska. Redaktionen granskar kommentarer innan de publiceras. Din e-post kommer inte publiceras.