Barns samtal om skönlitterär läsning

Inledning

Att diskussionen om barns läsförmåga och läsintresse har hamnat i centrum de senaste åren råder inget tvivel om. I centrum för både skol- och kulturdebatt har frågan hamnat först genom nedslående resultat i PIRLS-undersökningar (Skolverket 2023) som på olika sätt mäter barns läsförmåga och textförståelse, och sedan genom enkätstudier över barns och ungdomars intresse för att läsa skönlitteratur. Under flera år har siffrorna varit nedåtgående, men den senaste studien utförd av Ungdomsbarometern (Ungdomsbarometern 2023) visar att fallet har planat ut och att det till och med är möjligt att se att intresset för läsning ökat något. Varför trenden eventuellt vänder nu vill vi gärna veta, och i den frågan ingår ett intresse för vad det är som får barn som läser att läsa, eftersom deras svar kan ge vägledning till att hjälpa de som inte gärna läser. För att kunna stötta barn som inte hittat fram till litteraturen är det klokt att lyssna på de som ser läsning som en självklar del av sina liv och sin identitet.

Med en utgångspunkt i att det är viktigt att förstå vad de som lyckas gör för att lyckas, kan vuxenvärlden i form av lärare, bibliotekarier, föräldrar och andra vuxna hjälpa de som har det svårare att hitta fram till läsningen. Detta är inte bara skolans uppgift. Många andra har en roll att spela här, vilket underströks av Läsdelegationen 2018. Titeln på deras utredning visar på den viktigaste slutsatsen som dras i rapporten, då den heter Barns och ungas läsning – ett ansvar för hela samhället (Läsdelegationen 2018). Här pekas folkbiblioteken ut som särskilt viktiga för det frivilliga läsandet, men också föreningslivet ses spela en roll. Från idrottsrörelsen lyfts som exempel hur framgångsrika idrottare kan fungera som läsande förebilder, genom att de talar om läsning, läser högt i olika publika sammanhang eller ses i miljöer där läsning sker naturligt. 

Det idrotten också kan lära oss som studerar läsningen och som vill utveckla den hos barn, är att undersöka de som är framgångsrika och som har lyckats, för att vi själva ska lyckas. Ett fotbollslag som vill ta sig uppåt i tabellen ägnar inte sin uppmärksamhet åt klubbarna i botten, utan studerar de som avancerat till högre divisioner. Så ser inte riktigt läsforskningen ut eller våra samtal på skolor och bibliotek, där vi ofta fastnar vid problemen och motgångarna. ”Skolan är orienterad mot det som inte fungerar”, skriver Anne-Marie Körling i Pojkars läsande och lärande, och hon fortsätter: ”Men det är genom att studera det som lett till goda resultat som skolans inre arbete kan förändras.” (Körling 2023, s. 22). Det gäller för alla sammanhang där vi vill utveckla möjligheter för barn och ungdomar. 

I Litteraturen på undantag? Unga vuxnas fiktionsläsning i dagens Sverige (Nilsson, Nordberg, Pettersson med flera 2015) studeras bokval, så också i flera artiklar (exempelvis Reedy, De Carvalho 2021). Men när det kommer till deras läsning, läsintresse och bokval, är det svårt att hitta berättelser från dem själva, om deras läsning. Det gäller både de som uppskattar att läsa eller som upplever ett motstånd. I en text av forskaren Åse Hedemark (2023) presenteras en översikt över studier som gjorts kring barns läspraktiker. Hedemark skriver att det finns en kunskapslucka gällande barns egna uppfattningar om läsning och bibliotek, men med stöd i Hedemarks artikel går det att hävda att det även finns en lucka att fylla gällande barns uppfattningar om läsning i största allmänhet. Flertalet av de studier som Hedemark presenterar är av kvantitativ art, där elever fått svara på enkäter eller har fått utföra tester varigenom deras egen röst, deras egen uppfattning, inte framkommer. Därför vill den här artikeln lyfta fram de röster som ändå kan hittas, både i forskning och i annat material såsom radioprogram, bloggar och böcker. I denna text vill jag därigenom komplettera Hedemarks artikel med röster från barn och ungdomar som samtalar om litteratur, för att inspirera till läsfrämjande projekt på bibliotek. 

Artikeln börjar med ett gammalt exempel, som väckte min egen nyfikenhet på frågan om hur bibliotekets verksamhet kan öka vår förståelse av litteraturen, och fortsätter sedan relativt snabbt fram till vår egen samtid.

Teater på biblioteket – att iscensätta och gestalta läsning

Att det var ett barn som inspirerade Astrid Lindgren till att skriva berättelsen om Pippi Långstrump är välkänt. Hennes dotter hittade på namnet och satte igång fantasin hos författaren. Det är ett exempel på när barn kommer till tals om litteraturen, om än rätt så ovanligt. En mera vanlig form är att barn kan uttrycka vad de tycker och tänker om texter för dem när de spelar dem, och det hände med Pippikaraktären. Det är mindre välkänt än hur Karin Nyman hittade på namnet, att det också var ett barn som påverkade hur figuren Pippi kom att utvecklas i de senare böckerna, bilderböckerna och teveserien. 

Vid Stockholms stadsbibliotek arbetade bibliotekarien Elsa Olenius och hon lät sina sagostunder utvecklas till den teaterverksamhet som senare kom att få namnet ”Vår teater”. Hon var god vän med Astrid Lindgren och bad henne att dramatisera sin berättelse om Pippi. Bara några månader efter att boken kommit ut hade en pjäsversion premiär på Medborgarhuset i Stockholm, i början av 1946. Pippi spelades av barnet Ethel Sjögren, och hon kom att ikläda sig rollen under mer än fem års tid. Astrid Lindgren såg henne framföra sin skapelse många gånger, och flera aktörer som var med under denna period har beskrivit en underfundig persona som satte sin prägel på rollen. Ofta har sättet att gestalta henne kallats för mångbottnat och eftertänksamt, i jämförelse med efterföljande uppsättningar som varit mera bullriga och skrikiga. Så är också Pippi i den första boken, medan hennes karaktär fördjupas i del två och tre. Inte minst ändras hennes framtoning i manuskriptet till pjäsen, från den första till den andra utgåvan. Via bibliotekets verksamhet tolkade barnet Ethel Sjögren den litterära figuren Pippi och påverkade författaren i hennes vidare skapande (Hellström 2015). Hon uttrycker på ett praktiskt sätt vad hon tänker om texten, och exemplet visar både hur biblioteket blir en betydelsefull plats för att förstå litteraturen och hur vuxenvärlden har ett stort behov av att höra barns tolkningar och barns sätt att uppfatta litteraturen. Lindgren hade det för sitt vidare skrivande, Olenius hade det för sitt fortsatta dramaskapande, och bibliotekarier har det idag för att förstå vilken litteratur som berör och som bör synliggöras och lyftas fram.

Att arbeta med teater på bibliotek är mindre vanligt nu än vad det var då, eftersom teaterverksamheten i kommunerna har kommit att bli en del av kulturskolan, på samma sätt som ”Vår teater” kom att integreras i kulturskolans verksamhet (Hägglund 2002). Däremot hör teaterföreställningar för barn till något som ofta äger rum på bibliotek. Inte sällan är det litterära verk som utgör förlagor för uppsättningarna, och därigenom kommer barn till tals kring litteraturen när de kommenterar det de ser eller har sett. Föreställningen Precis som du föreställt dig är ett exempel från 2015, då Unga Klara turnerade till olika bibliotek med en föreställning om fantasi och litteratur, för att skapa samtal om just läsning och föreställningsförmåga (Stockholms stad 2015). Föreställningen skapades utifrån samtal med barn, om just fantasi och berättelser, och den behandlade frågor om identitet och ett eget språk. Genom dessa teman kom också föreställningen att utmynna i publikens reaktioner kring detta (Axelsson 2015). De uttryckte sina tankar och reflektioner, och beskrev därigenom sig själva som mottagare och uttolkare av det kulturella uttrycket. Här finns en linje tillbaka till Ethel Sjögrens gestaltning och de frågor som den väckte, om vem åskådaren är, hur litteraturen formar den egna personligheten och hur en självbild skapas genom litteraturen.

En skådespelare, eller för den delen en bibliotekarie, har andra möjligheter att ställa frågor och leda samtal än vad en lärare har.

Att låta barn och ungdomar komma till tals genom gestaltningen av litteraturen är betydelsefullt, antingen genom att de själva spelar eller genom deras reflektioner över det de har sett. På biblioteket kan detta göras på ett friare sätt än i skolan, där det ofta finns en underliggande upplevelse hos barnen, eleverna, av att det de ser ska leda till ett samtal som har sin grund i det läroplanen stipulerar att elever ska lära sig eller reflektera över (Hald 2016). Biblioteket är en plats som präglas av frivillighet, på samma sätt som kulturskolan, och där finns därför andra möjligheter för samtal än i skolan. En skådespelare, eller för den delen en bibliotekarie, har andra möjligheter att ställa frågor och leda samtal än vad en lärare har. Lärare präglas många gånger av en mer begränsad syn på vad förståelse eller tolkning är än vad konstformens egna utövare har (Sörenson 2001). Även bibliotekarien har andra möjligheter eftersom samtalet inte ska leda fram till ett betyg eller annan bedömning.

Bibliotek saknar inte möjligheter att åter bli en viktig aktör inom barnteatern. Ofta finns ytor med möjlighet till presentationer inför publik. De sagostunder som biblioteken återkommande håller, tar sig många gånger formen av mindre föreställningar, med dockor, ljudeffekter, ljussättning och liknande (Hedemark 2017; Johnson 2017). I Kulturrådets rapport Med läsningen som mål: om metoder och forskning på det läsfrämjande området (Andersson 2015) berättas om projektet ”Läskonster”, som utvecklade dessa färdigheter. Ofta involverades barnen i gestaltningen, vilket också ledde till att de kom till tals om texterna som de arbetade med. Även om kunskaperna inte är auktoriserade via en dramapedagogutbildning eller liknande, så fungerar de ofta tillfredsställande nog för projekt där ingången är en text, en bok, som bibliotekarien bjuder in till att läsa tillsammans och sedan dramatisera. I detta arbete ges en naturlig möjlighet för barn och ungdomar att uttrycka sig om den lästa texten. 

Ett tillfälle som jag själv varit med om utgör ett bra exempel på hur bibliotekets verksamhet kan ge plats för barns och ungdomars röster om litteratur. Inför en föreläsning för bibliotekarier, om barns läsning, anlände jag kvällen innan till den lilla staden i södra Sverige. Jag gick en promenad, passerade kulturskolan och såg att deras dramagrupp skulle spela en pjäs i Sherlock Holmes-stil, om ett mord på ett hotell. Jag löste biljett och gick in i salongen. Barnen var ambitiösa och det var roligt att se deras pjäs. Jag nämnde den i min föreläsning och det visade sig att flera i publiken också sett den, och vi samtalade om deras spelglädje, vilja och ambition. Men vi samtalade också om att de möjligen hade behövt fördjupa sig något mer i genren, detektivberättelsen, och vilka typer av agerande det är som skapar spänning. 

”De har bara en träff i veckan”, visste en i publiken, och framhöll att det är svårt att hinna fördjupa något på den tiden. Samtidigt var personalen på folkbiblioteket jag besökte aktiva i att bjuda in till bokklubbar och lästräffar, som inte lockade så många. Idén till ett samarbete föddes ur detta konstaterande om de olika resurserna. Kulturskolan hade brist på ledartid men god tillgång till barn och ungdomar som deltagare, medan biblioteket hade tillgång till barnbibliotekariens tid, men brist på deltagare. ”Vi skulle kunna haft en bokklubb om deckare och Sherlock Holmes för den gruppen”, konstaterade en bibliotekarie. ”Ja, för alla andra också förstås, som vill vara med.”

Boksamtalets inspirerande kaos eller tydliga ordning

Boksamtal är en form för att närma sig barns och ungdomars tankar om litteratur. Bokcirklar eller litteraturcirklar är en populär form för detta. Inspirationen kommer både från skolans värld, där författaren och litteraturpedagogen Aidan Chambers modell för litteratursamtal (2011) har varit avgörande (liksom de bokklubbar som vuxna träffas i på frivillig bas, i hemmiljö). Litteratursamtal på bibliotek är inte någon ovanlig företeelse och har förekommit länge. Även här finns en frivillighet värd att bygga på (Kjersén Edman 2013). De som kommer till biblioteket är där utifrån sitt intresse för litteratur och sin vilja att uttrycka sig. Många av de studier som belyser skolans problem med litteratursamtal (Eriksson Barajas 2012) har liten relevans för folkbiblioteket, där ingen tvingas till att samtala. 

Däremot saknas beskrivningar av dessa samtal, där barnens egna röster framkommer, något som Hedemark redan påpekat. När de blir iakttagna är det snarare som aktörer och medskapare i olika digitala sammanhang (Haglund 2021) Bibliotekarien Eva Selins skrift om boksamtal med barn i vårdmiljö utgör ett undantag, men här filtreras barnens utsagor genom författarens upplevelse och tolkning av dem, och vi får dem inte direkt förmedlade (Selin 2019). Däremot beskrivs hur läsningen och samtalet får en avgörande betydelse för läsaren, för barnen och ungdomarna, vilket sällan är fallet i de studier som skildrar läsningen och samtalet i klassrummet. Därför blir barns perspektiv ändå tydligt hos Selin, särskilt när hon beskriver hur ordlös kommunikation bygger en gemenskap. Ett barn som snart ska skrivas ut från sjukhuset frågar om inte biblioterapeuten kan följa med hem och läsa klart. ”Vi hade i princip inte pratat någonting om vilka vi var eller vad vi gillade att göra eller så. Delandet av berättelsen byggde relationen. Det räckte.” (Selin 2019, s. 75). Eller uttryckt på ett annat ställe: ”Berättelsen är bärare av kontakten.” (Selin 2019, s. 48). 

Även om tillfället är speciellt här, med en svår sjukdom och en vårdsituation, går samtalet att jämföra med det som uppstår på ett bibliotek i samband med högläsning eller boksamtal eftersom det är berättelsen som utgör grunden för mötet mellan barn och bibliotekarie. Det är en situation som inte liknar den barnet har när föräldern högläser eller när läraren leder litteratursamtalet. I de båda fallen möter den unga den vuxna även i många andra situationer än just bara kring berättelsen. Där är bibliotekarien unik och mötet kan bli unikt. Även genom tystnad kan barns perspektiv på litteraturen framkomma. När det gäller små barn ses det direkt genom deras koncentration och vilja att höra klart, och hos äldre barn och ungdomar ses deras kommentar till texten genom huruvida de kommer tillbaka eller ej. Att kontakten med bibliotekarien är av flyktig och ej tvingande karaktär är också dess styrka, eftersom den unga återvänder eller stannar kvar endast om berättelsen kan bära upp relationen, kontakten.

En annan beskrivning av barns samtal om litteratur, utanför skolsammanhang, ger journalisten och författaren Ylva Mårtens i sin bok Vad säger barnen? (2015). Hon skriver om hur radioprogrammet Barnradions bokpris skapades och vilka reaktioner det mötte. Mårtens beskriver hur programmet får ett större genomslag när hon tar in äldre barn, som samtalar och röstar om de utvalda titlarna, men att det samtidigt blir mer städat och mer likt ett vuxet samtal om litteratur. Programmet sänds fortfarande och flera års sändningar hittas på Sveriges Radios webbplats. Här diskuterar barn om den samtida litteraturen på ett sätt som inte finns dokumenterat och tillgängligt på något annat ställe. Varje avsnitt fokuserar på en bestämd titel som barnen har läst och de talar fritt om boken. En programledare finns med, men det är barnens röster som dominerar.

I samtalen hörs barnens erfarenheter och personligheter och hur de möter berättelsen. Läsarna vill att lyssnarna på programmet ska förstå vad boken de talar om handlar om, och de önskar samtidigt förmedla sina intryck av boken. Mellan säsongerna kan det som Ylva Mårtens beskriver höras: ibland är samtalen mera städade och uppstyrda av barnen själva, medan andra säsonger präglas av spontanitet och uttryck som inte kan uppfattas som tvättade genom en vetskap om den professionella litteraturvetarens uttryck. Entusiasmen för titlarna är hög. Lyssnaren förstår att den både kommer ur ett behov av att tala om sin läsning och ur en entusiasm för verken. 

Barnradions bokpris är ett pris som inte rönt så stor uppmärksamhet utanför barnlitteraturkretsar, vilket möjligen är vårt eget fel, vi som förmedlar litteraturen. Det kan komma ur en vilja att inte släppa värderingen av litteraturen ifrån oss, liksom ur att vi inte på samma sätt är vana vid att höra barns tolkningar om litteraturen. Det kan ta tid för oss att förstå vad som är vad i en beskrivning, när innehållsreferat och det vi ser som analys och personliga upplevelser blandas.

Barns sätt att tala om litteratur är inte detsamma som vuxnas sätt. Ibland behöver läsfrämjande vuxna öva sig på det, på att bli mottagliga för det mera associativa och flödande sättet hos barn, för att själva kunna delta i samtalet, ställa relevanta frågor och förstå vad som menas.

I mitt arbete med att tolka Maria Gripes författarskap vände jag mig till en grupp barn och frågade om de ville läsa hennes böcker och samtala om dem tillsammans med mig. I Mariagripelikt (Hellström 2022) framkommer barnens röster om läsning och litteratur på ett tydligt sätt, i dialoger som kan liknas vid boksamtal. Här är inte målet att dela ut ett pris, men ändå att på något sätt värdera och beskriva vad i Gripes verk som fångar läsarna. Kring de böcker som de uppskattar, liksom de som barnen har riktigt svårt för, sägs de intressantaste sakerna. Pappa Pellerins dotter beskrivs på detta sätt:

Agda Lundkvist är som prusseluskan i Pippi, som en barnhemstant. Och Loella, jag känner att hon är i vår egen ålder. Visst är det så att om man bara vet huvudpersonens ålder ungefär, så känner man att den är i sin egen ålder. Jag känner att Loella är elva. Som jag är. Och Agda Lundkvist borde inte komma in i huset till Loella och hennes syskon. Det vore bättre om dom fick bo hos tant Adina, när hon blir frisk i benet. Agda Lundkvist gör det bara för att hon har sagt ja till deras mamma, och för att hon får lite pengar. (Hellström 2022, s. 43)

Läsaren kopplar här samman berättelsen om Loella till den om Pippi Långstrump, för att tydliggöra vad som händer. Läsaren knyter också Loella till sig själv, genom att beskriva henne som ett barn i samma ålder som läsaren. Därtill görs en förutsägelse om vad som kommer att hända senare i boken, eller vad som borde hända, utifrån ett perspektiv om vad som är bäst för Loella. Barns sätt att tala om litteratur är inte detsamma som vuxnas sätt. Ibland behöver läsfrämjande vuxna öva sig på det, på att bli mottagliga för det mera associativa och flödande sättet hos barn, för att själva kunna delta i samtalet, ställa relevanta frågor och förstå vad som menas. Mariagripelikt är en bok som kan läsas på det sättet, utöver att den också säger något om Gripes verk. Vid sidan av radioprogrammen med litteratursamtal kan boken fungera för att få överblick över samtalen, då dialogen är nedskriven och ger en möjlighet till att stanna upp och reflektera över det som sägs.

Barn som läsförebilder

Även för barn kan det vara inspirerande att lyssna på Barnradions bokpris, eftersom inget påverkar barns lust att låna böcker och göra bokval så bra som andra barn som talar om vad de tycker är spännande (Chambers 2011; Hellström 2023). Det finns anledningar för både barn och vuxna att lyssna på inspelningarna.

Andra barn och ungdomar som kommer till tals om sin läsning hittas genom läsambassadörer som utsetts av olika bibliotek. Till skillnad från Kulturrådets läsambassadör, som väljs på två år i taget och som alltid är en vuxen, är folkbibliotekens ambassadörer ofta barn och ungdomar. Sommarjobba i böckernas värld är rubriken på en text på Malmö stads hemsida, och här berättar 16-åriga Laura Franjic: ”Böcker får mig att slappna av och inte tänka så mycket på vad som händer just nu. Det är en egen värld” (Westemar 2023). Ett projekt med läsambassadörer i Bergsjön, Göteborg, vittnar om samma sak, hur barn och ungdomar som är närmare barnen själva i ålder har lättare att nå fram (Tellander 2023). Det här är exempel på att ungas röster fått stor betydelse i närmiljön, under sommarjobb, även om det som de unga har sagt eller lyft fram inte bevarats, spelats in eller skrivits ner. Här är det snarare exemplet som är viktigt. Jag lyfter ofta fram ungas läsfrämjande funktion på föreläsningar för bibliotekarier, och ofta ger bibliotekarierna fler exempel på hur ungdomar just genom sitt läsintresse har kommit att spela en roll på biblioteket, i en liknande funktion som ambassadör, som boktipsare eller som högläsare i olika sammanhang. Barn och ungdomar har många gånger möjlighet att föreslå bokinköp på biblioteken och i samband med samtal om inköp har de fått en chans att lyfta fram sin läsning och tala om den.

Ett annat betydelsefullt sätt för barn och ungdomar att komma till tals om sin läsning är via appen TikTok, med hashtag BookTok (#booktok). I mycket korta klipp berättar barn och ungdomar om sin läsning, om böcker de ska läsa eller har läst. Karaktären av boktips är stark och rösterna som hörs är mer präglade av kommunikationskanalens sätt att uttrycka sig än det sätt som de har fått lära sig att tala om sin läsning i skolan. Genom BookTok går det att uppfatta nya trender i läsningen, men det går också att se hur ett samtal om litteratur kan se ut utan vuxnas inblandning (Chiovelli & Cameron 2023).

Dessa tre former, direktkontakten med läsambassadörer, program i radio och appar på nätet, är exempel på litteratursamtalets plats, funktion och betydelse. Barns läsning är möjlig att uppmärksamma både i relation till andra barn, när barn tipsar och inspirerar, och i relation till författare, då de väljer vem som ska få priser (Chambers 2011). Det är också ett arbete som kan utföras av barn och ungdomar.

Barns berättelser

Avslutningsvis vill jag lyfta fram några av de röster som jag själv har skildrat om barns fria bokval och läsning. Jag kom att få höra om barns läsning därför att de visste att jag var intresserad av barnböcker och ungdomslitteratur. Samma möjlighet finns på folkbibliotek, där barn och unga läsare tar för givet att personalen är intresserad av litteratur och av läsning. Barn som jag mötte inom en teaterverksamhet där jag var ledare på min fritid, önskade att jag läste samma böcker som dem och att vi samtalade om dem. Detta ledde fram till boken Bäst är det mänskliga. Samtal kring skönlitteratur med barn och ungdomar (Hellström 2023). I boken finns många citat som låter oss möta barns läsning, bland annat om hur de hittar fram till det de vill läsa och hur de använder sig av biblioteket. Ett barn säger:

Jag tyckte att mamma var så här, jag ville gärna ha en bra fantasybok för jag tycker ofta att fantasy är så himla tråkigt men jag ville ha nån bra fantasybok för jag gillar magi och sånt och jag ville testa nån bok. Och mamma skrev på Facebook, ”har ni boktips till en elvaåring” och jag bara ”jag vill inte läsa den där boken” och mamma säger: ”jo nu tar vi den i alla fall”. Det gör bara att jag får en så himla tråkig tvångsläsning. Det är som att min mamma är min skolfröken som bestämmer vad jag ska läsa. Jag tycker inte att fantasy är så bra och jag tycker att det blir bäst om jag får gå till biblioteket och bara kolla runt vad det finns för böcker, så brukar jag alltid hitta en eller två eller tre eller fyra eller fem … eller nej, jag brukar hitta några som verkar bra. (Hellström 2023, s. 67)

Här ses hur föräldrars påverkan inte fungerar så bra och hur det är bättre att själv gå runt bland bibliotekets hyllor. Barnet beskriver hur omslagen tilltalar eller avskräcker: 

Det brukar vara så att är framsidan spännande är den bra, men det är inte alltid så, och sen så läser jag på baksidan och om det låter bra, ja då kan jag låna den, men om det inte låter bra, om det är tråkigt då lånar jag den inte, och så kollar jag typ inuti, och så kollar jag på författaren, om jag brukar tycka om det författaren skriver, och sen brukar jag kolla om det är skrivet i jagform för jag tycker inte så mycket om jagform.” (Hellström 2023, s. 68)

Vägen till bokvalet och hur en läsare hittar fram till litteratur som intresserar, det som lärare och bibliotekarier försöker undervisa om eller lära ut, formuleras här av en elvaåring på elvaåringars sätt. Hon berättar om det för mig därför att hon tror på att jag vill veta hur hon går till väga i valet.

Jag träffar läsaren under flera år, och vi fortsätter att då och då läsa en bok gemensamt. Mötena kan liknas vid de som kan ske på ett bibliotek, om bibliotekarien arbetar länge på samma ställe och lär känna de som kommer. När flickan är i sextonårsåldern säger hon:

Det viktigaste är språket. Jag vill inte läsa en bok med dåligt språk. Jag kan läsa en bok även om karaktärerna är platta om jag uppskattar språket, och jag kan läsa en bok som har bra story och bra språk men platta karaktärer eller bra karaktärer och bra språk men dålig story, och till och med om den har platta karaktärer och dålig story men ett bra språk. Ja, du fattar. (Hellström 2023, s. 112)

Ja, jag fattar det som hon säger, eftersom jag lärt känna läsaren.

Det kan verka förmätet att citera ur egna böcker. Men som Hedemark (2023) konstaterat, det saknas skildringar från läsarna själva. Deras röster hörs inte så ofta, och mina egna böcker utgör än så länge undantag. Biblioteken är en plats där detta kan ändras. Jag har velat visa möjligheter där samtal kan uppstå, för samtalets egen skull eller där det också kan leda till att andra saker sker på biblioteket. Barns och ungdomars samtal om litteraturen kan ligga till grund för vilken litteratur som finns på biblioteket, för att författare uppmärksammas eller som inspiration till andra att välja och hitta litteraturen. Förhoppningsvis kan folkbiblioteken bidra till att fler av dessa samtal, barnen och ungdomarnas röster, fångas och förmedlas vidare till andra läsande barn och ungdomar, och inte minst till oss vuxna. Vi behöver lära oss mer om deras läsning, deras lust till läsning och deras sätt att förstå litteraturen. Det låter sig bara göras genom att lyssna, fråga och ge möjligheter till samtal.

Varför har du intresserat dig för just detta forskningsområde?
– Jag är främst intresserad av den här litteraturen skriven för barn och ungdomar, och jag får själv ut mest av att tala om den med de som den är skriven för. Jag lär mig om de här berättelserna via barnens reflektioner, och jag hoppas att andra också i första hand kan lära sig något om de här böckerna, om att samtala med barn om litteratur, och i tredje hand om vad vi kan göra för att barn ska vilja bli läsare, genom det jag skriver.

Vilket är ditt bästa lästips för den som vill fördjupa sig mer i ämnet?
– Jag är självisk och tipsar om min egen bok Bäst är det mänskliga. Sedan kan man gå vidare med att tala med de barn och ungdomar som man eventuellt har i sin närhet, och framförallt läsa samma texter som de läser. Då lär man sig mycket om ämnet!

Denna artikel har tagits fram i samarbete mellan Kulturrådet och Digiteket, inom ramen för satsningen Läsfrämjandelyft för folkbibliotek. Mer information om de vetenskapliga lärresurserna.

Puffbild: Interesting Story av Laura Muntz Lyall, 1898. Licens: Public domain, PDM.