Historien om Bodri – att läsa om det svåra för barn

I början av 2023 besökte personal från Nordmalings bibliotek skolklasser i lågstadiet för att högläsa och samtala om boken Historien om Bodri av Hédi Fried. Boken skildrar Förintelsen ur ett barnperspektiv. I den här artikeln skriver skolbibliotekarien Moa Wållberg om hur det var att läsa en bok med ett så tungt innehåll för barn och varför det är viktigt.

Nordmalings bibliotek är ett integrerat folk- och skolbibliotek. I kommunen bor cirka 7 000 invånare och skolbiblioteket ansvarar för ungefär 900 elever, från förskoleklass upp till årskurs 9. I två år har vi jobbat med ett projekt där vi försöker utveckla samarbetet mellan skolbiblioteket och folkbiblioteket. Det tog egentligen några år innan samarbetet mellan skola, folkbibliotek och kanske främst rektorer och skolchefer utvecklats så pass att skolan började snappa upp ambitionerna hos biblioteket. 

Folkbiblioteket och skolbiblioteket kan stödja varandra där deras respektive uppdrag sammanfaller. Vi har ett bra exempel på detta från ett tidigare bok- och berättarprojekt “Give me five” i Västerbotten som riktade sig mot femåringar. “Give me five” var ett samarbete mellan förskolan och folkbiblioteket där utgångspunkten var att våga prata om svåra teman med små barn utifrån litteraturen. Denna gång ville vi samarbeta på ett liknande sätt men med skolan. Utifrån en på förhand utvald bok ville vi öppna upp för filosofiska samtal och svåra frågor med elever. 

En bok som berör och väcker svåra frågor

Vi på biblioteket har länge varit intresserade av att dra igång samarbeten kring läsning om svåra och aktuella frågor. 2020 kom det i Nordmalings kommun upp ett förslag som gjorde det möjligt för oss att genomföra ett samarbetsprojekt i praktiken, som kopplar samman skolans värdegrundsarbete och bibliotekets läsfrämjande arbete. Förslaget var att alla barn i förskoleklass och lågstadiet skulle få bilderboken Historien om Bodri. Utifrån detta förslag bestämde vi oss för att besöka alla klasser i lågstadiet för att högläsa och samtala om boken i samband med att vi delade ut den. 

Syftet var att uppmuntra till samtal om Förintelsen och varför det är viktigt att inte glömma.

Bibliotekschefen Tommy Bildström ordnade det formella arbetet med skolan och jag kopplade det till skolans värdegrund och tog kontakt med lärarna i slutet av 2022. Vi bokade in besök hos alla klasser, förskoleklass upp till årskurs 3, inklusive kommunens två byaskolor. Elever i den anpassade grundskolan, det vill säga elever med en intellektuell funktionsnedsättning, blev dock undantagna då lärarna ansåg att ämnet var alldeles för svårt. Eftersom vi ändå ville inkludera elever från anpassad skola valde vi att rikta oss till en äldre åldersgrupp, årskurs 5–7, där eleverna har kommit längre i sin utveckling och förståelse för omvärlden. Kostnaden för inköp av böckerna skulle delas mellan biblioteket och skolan. 

Syftet var att uppmuntra till samtal om Förintelsen och varför det är viktigt att inte glömma. Att läsa och prata om en bok som berör och väcker svåra frågor är ett sätt för oss att hjälpa barn att utveckla sina empatiska förmågor och omtanke för andra. Det ger också ett tillfälle att prata om allas rättigheter och knyta det till skolans värdegrund. Projektet passar också in folkbibliotekets mål att verka för demokrati, läsfrämjande och bildning. Varför kan vi då inte samarbeta med skolan kring dessa viktiga ämnen?

Vi använde oss av den läshandledning som finns till Historien om Bodri på förlagets hemsida för att strukturera upp högläsningen. Eftersom vi förstod att vi troligtvis skulle möta många frågor och funderingar hos barnen och för att skapa ett mer dynamiskt samtal bestämde vi oss för att vara två från biblioteket under alla träffar. Det blev jag i min roll som skolbibliotekarie och Tommy i sin roll som folkbibliotekarie. 

Lärarna var närvarande vid högläsningen och i flera klasser hade de innan vårt besök pratat om andra världskriget. Det var sedan upp till varje lärare hur de ville fortsätta arbetet efter vårt besök. Enligt en lärare i årskurs 2 hade barnen många funderingar efteråt, varav många handlade om hur det skulle vara om det hände här och nu. Denna lärare kopplade även högläsningen av boken till en bilduppgift. Det blev bilder på allt från karaktären Bodri till mer abstrakta bilder över olika känslor.

Vi förberedde oss genom att läsa boken flera gånger så att vi skulle känna oss helt införstådda med innehållet och för att vara förberedda på de frågor som skulle kunna dyka upp. Vi kom överens om att svara så rakt och tydligt som möjligt på frågor om till exempel döden. På frågan “Var tog föräldrarna vägen?” ville vi inte vara vaga och säga att de ”försvann”, utan vara tydliga med att de dog. Läshandledningen var till stor hjälp, men inte ens den förberedde oss helt på barnens frågor. Vi vet av erfarenhet att barn är nyfikna, men vi vet aldrig vilka detaljer de kommer att fastna vid. Barn har heller inte samma kunskaper om Förintelsen som de flesta vuxna har. Det var därför viktigt att försöka förstå berättelsen utifrån barnets perspektiv och hur de kommer att uppleva den. Det var dessutom betryggande att ha läraren på plats som känner barnen och kunde hjälpa till att svara på deras frågor. I en klass blev vi förvarnade av läraren att hon hade ett väldigt känsligt barn i klassen. Hon såg därför till att sitta nära denna elev ifall hen behövde gå ut ur klassrummet.

Efter att vi högläst boken och barnen fått ställa sina frågor delade vi ut gåvoboken till alla barn. 

Hur gick det då?

Den första klassen vi besökte var en förskoleklass. Vi inledde besöket med att säga att “boken är sorglig men vilka känslor ni än får av boken är dessa okej”. Jag berättade att vi skulle prata om något som hände för väldigt länge sedan, kanske till och med innan deras mormor och morfar eller farmor och farfar föddes, för att sätta det i en tidskontext för barnen. Sedan högläste jag hela boken, varefter barnen fick ställa frågor. Vid det här första besöket märktes att barnen var för unga för att förstå en del viktiga ord. Till de kommande besöken bestämde vi oss för att stämma av med läraren om barnens förkunskaper. Vet de vad en jude är? Vad är en synagoga? Vad är krig? Vad är ett läger? Enligt en lärare i årskurs 3 kände barnen till andra världskriget och att många människor dog, men de visste inte vad Förintelsen var för något. Många hade även hört talas om Adolf Hitler, men visste inte mycket mer än så. Jag bestämde mig också för att ta en paus halvvägs in i boken och kolla läget med barnen. Efter att de fått ställa sina frågor och vi pratat lite läste jag resten av boken. Efteråt fick de fortsätta att ställa frågor.

Vi lade märke till ett mönster av reaktioner i varje klass under våra träffar. Då jag avslutat högläsningen har Hédi återförenats med sin hund och vi visar Stina Wirséns vackra och berörande illustrationer på systrarna Fried under deras tid i koncentrationsläger. Vi vuxna blir illa berörda av bilderna eftersom flickorna ser spöklika ut, vi vet varför systrarna ser ut som de gör och vad de måste ha upplevt. Men ur ett barns perspektiv, som själv kanske inte upplevt svält, sjukdom eller krig, är det inte lika lätt att göra den kopplingen. Barnens första reaktion då de ser bilden är ”Varför är de så fula?” och ”Varför har de inget hår?” Vi försökte vara så ärliga som möjligt i våra svar, samtidigt som vi försökte hålla det på en lättbegriplig nivå. Vi lät barnen styra samtalet. En del barn fokuserade på flickornas berättelse medan andra barn ville veta mer om hunden. Många barn har hund eller känner någon som har hund, det är därför enkelt att relatera till. Men här blev det svårt för många barn att skilja på flickornas verkliga berättelse och den påhittade om hunden. Varken jag eller Tommy var helt säkra på om hunden funnits på riktigt och vi tvivlade på den lyckliga återföreningen. Vi försökte vara ärliga med det vi inte visste. 

Vi ska inte vara rädda för att uppmuntra barn att utforska sina känslor. Att en känsla är jobbig behöver inte betyda att den är dålig. 

Vi landade i att berättelsen passade bättre att högläsa för de äldre årskurserna eftersom de hade lättare att ta till sig och förstå bokens innehåll. Ämnet var för abstrakt för barn i förskoleklass, jämfört med de som gick i årskurs 3. Vad gäller vårt besök i årskurs 5–7 i den anpassade skolan hade några av eleverna ett stort intresse för Adolf Hitler och andra världskriget. Läraren tyckte därför att det var viktigt för eleverna att få höra om Förintelsen.  

Ett ”skolexempel”

Högläsningen blev inte perfekt första gången eller andra gången, men vi lärde oss mycket under genomförandet. Exempelvis slutade vi med att göra snälla omformuleringar, när barnen frågade vad som hände med föräldrarna svarade vi att de dog i lägret. Ärlighet på svåra frågor blev vårt motto. Vi lärde oss att ge samtalen med barnen tid och respekt. Att inte skynda på svåra frågor, och att vara beredda på att barnen kommer med egna berättelser om mor- eller farföräldrar som gått bort eller annat som berört dem. Och det var ju också precis det som vi ville lyckas med i projektet. Att få barnen att genom texten komma i kontakt med sådant som berör dem och får dem att känna empati och medkänsla.

Eftersom vi inte ville att barnen skulle distraheras från berättelsen, valde vi att dela ut gåvoboken i slutet av besöket. Reaktionerna efteråt från lärarna var positiva. Högläsningen hade skapat samtal även efter att vi avslutat besöket. Det visade sig senare att vi fått in mindre positiva reaktioner från några föräldrar. Dessa uttryckte sig lite beklagande och tyckte att det var ett för svårt ämne för så små barn. Vi resonerar som så, att det alltid kommer att komma reaktioner när man jobbar med svåra och tunga ämnen.

Vi tycker att det här är ett skolexempel på hur samarbete mellan folk- och skolbibliotek kan se ut. Hur man faktiskt kan jobba med läsning utan att den måste mätas i nytta, såsom nivå av läsförståelse och betyg. Läsningen och berättelsen har ett värde i sig, som ett sätt att utforska känslor såsom empati och sorg. Vi ska inte vara rädda för att uppmuntra barn att utforska sina känslor. Att en känsla är jobbig behöver inte betyda att den är dålig. Det krävs dock att man har stöd från varandra. Ingen av oss hade kanske kunnat göra det här helt själv. 

Projektet har skapat en förståelse för hur ett djupare samarbete mellan skolan och biblioteket kan se ut. Lärarna har fått insyn i hur vi från biblioteket kan arbeta med läsning som kompletterar undervisningen. Det har skapat en bra grund för fortsatta samtal och förhoppningsvis nya samarbetsprojekt framöver. Vi hoppas, genom att dela med oss av detta exempel, att fler bibliotek blir inspirerade till att genomföra liknande satsningar, där litteratur möjliggör samtal om det svåra och tunga.