Från second hand-butik till Fontänhus – en personlig berättelse om litteraturens transformerande kraft

I den här första delen i en artikelserie av bibliotekarien Jonas Frånander om biblioterapi och Shared reading berättar han om ett läsfrämjande projekt i samarbete med verksamheten Fontänhuset i Göteborg. Vi får också ta del av hur han själv i vuxen ålder – tack vare ett plötsligt infall i en second hand-butik – gick från att vara icke-läsare till att älska litteraturen och dess möjligheter.

Biblioterapi och Shared reading är enligt mig två läsfrämjande metoder som bibliotekarier kan använda för att möta människor genom litteraturen. Jag arbetar som bibliotekarie på Majornas bibliotek i Göteborg och jobbar en hel del med dessa metoder – där litteraturen står i centrum för att utforska tankar och känslor i grupp, som i bästa fall leder till en personlighetsutveckling genom självreflektion. Jag har både själv och tillsammans med kollegor lett cirklar både analogt och digitalt, inomhus och utomhus i bland annat Botaniska trädgården i Göteborg. Sedan en tid tillbaka arbetar jag också med ett projekt som vi till en början kallade ”Litteraturens läkande kraft”, vilket kanske kan låta lite högtravande. Vi har nu ändrat projektnamnet till ”Litteraturens kraft” – men jag kommer ändå återkomma till ordet läkande. Inom projektet har vi utbildat ca 45 medarbetare i de läsfrämjande metoderna biblioterapi och Shared reading, samt ökat kunskapen om psykisk ohälsa genom både interna och publika föreläsningar. Vi har även börjat sträcka ut händer till övriga verksamheter i staden för att försöka starta samverkan med litteraturen i fokus och för att skapa fler arenor där människor kan möta varandra och samtala om existentiella frågor. Dessa verksamheter kan vara psykologenheter, anhörigstöd och ungdomsmottagningar. Under hösten 2022 samarbetade jag med Ungdomsmottagningen i Göteborg där jag tillsammans med en kurator ledde biblioterapeutiska läsecirklar för unga personer mellan 18 och 24 år. Men i denna artikel kommer jag berätta om mitt två och ett halvt år långa samarbete med Fontänhuset och även lite om mig själv och mitt förhållande till litteraturen. Det är exakt där det börjar, i mötet mellan individen och litteraturen, och vilka vägar litteraturen kan öppna.

Jag hade precis blivit anställd som bibliotekarie när jag under ett samtal med min chef berättade att jag läste min första bok först vid 21 års ålder under en period i livet då jag knappt visste var jag själv fanns. Jag kommer inte från något ”läsande hem” och efter studenten började jag arbeta inom byggbranschen. Skolan hade jag klarat bra, de böcker som skulle läsas till olika uppgifter kunde jag ju, i digitaliseringens tidevarv, söka mig svaren till på nätet. Men jag visste inte alls vad jag ville göra efter studenten, så jag stannade kvar och arbetade i min hemstad Halmstad samtidigt som jag såg mina vänner flytta utomlands och lära sig franska, eller börja studera i större städer – alla hade ett mål och en riktning verkade det som. Jag blev alltmer trött på den lilla staden och allt som verkade ske under ständiga omtagningar. Så kom det sig en dag att en kompis till mig bad mig följa med till en second hand-butik för att hjälpa till att bära en möbel. När jag gick förbi avdelningen med begagnade böcker fick jag ett plötsligt infall. Min kompis pappa var bibliotekarie och jag tyckte alltid att det såg så trevligt och ombonat ut med alla de böcker som fyllde deras hem, så jag köpte med mig tre böcker av Ernest Hemingway. Han var ju ett namn jag kände igen, jag hade ju googlat mig fram till handlingen i The Old Man and the Sea för att lösa en uppgift i engelskan under skolgången.

Litteraturen gav mig en ny syn på världen och människorna i den […] Jag började promenera mycket på eftermiddagarna efter jobbet, helt uppfylld av litteraturen och min egen fantasi.

Jonas Frånander

Böckerna låg på köksbordet länge utan att bli lästa, men under en höstkväll började jag läsa Farväl till vapnen. Jag läste. Och läste. Romanen slutar oväntat, tvärt och sorgligt, och jag minns att jag med tårar i ögonen kastade boken i golvet efter att ha läst ut den. När jag såg på klockan insåg jag att det var dags att gå till jobbet igen. Jag hade alltså suttit och läst utan att tänka på att hela natten for förbi. Men jag var inte trött – jag gick till jobbet piggare än någonsin med en häftig känsla i magen och en längtan att få komma hem och läsa nästa bok. Jag fortsatte att läsa, skärmade av mig lite från omvärlden och fortsatte gå till den där second hand-butiken. Jag vågade inte gå till en bokhandel eller ett bibliotek, där hörde inte en sådan som jag hemma, tänkte jag. Det var inte mina naturliga miljöer, eller mina sociala rum. Jag fick kontakt med en äldre kvinna i second hand-butiken som berättade om och gav mig nycklar till litteraturens värld. Fjodor Dostojevskij, Jack London, systrarna Brontë, Virginia Woolf, John Steinbeck, ja, nästan hela litteraturhistorien fick jag i mina händer. Bokhandel och bibliotek var som sagt inte mina sociala rum – men litteraturen började bli det. Jag upplevde att litteraturen gav mig en ny syn på världen och människorna i den, litteraturen gav mig en ny ram och jag fick en ny riktning. Jag började promenera mycket på eftermiddagarna efter jobbet, helt uppfylld av litteraturen och min egen fantasi. Jag kunde gå längs ån Nissan som rinner genom Halmstad och en livboj förvandlades där till en soldat, hotellets tråkiga uteservering blev ett glimrande torg i 1920-talets Paris och alla tåg på tågstationen skulle till Sankt Petersburg, Buenos Aires eller Konstantinopel. Jag bestämde mig för att se flera av dessa platser men innan jag reste i väg stod jag ute på en industri och arbetade när en kollega (som såg att jag var mer koncentrerad på boken jag hade med mig än maten i lunchlådan varje rast) berättade att man kan studera litteraturvetenskap. Sagt och gjort, först världen, sedan litteraturvetenskapliga studier i Göteborg.

Så tillbaka till samtalet med min chef. Efter att vi pratat en del om detta, vad litteratur kan göra med en, hur det kan föra en människa i en ny riktning och öppna upp för nya sociala rum, kom vi fram till att vi borde försöka nå ut till personer som befinner sig i ett skede i livet som kan upplevas osäkert eller som befinner sig i någon form av psykisk ohälsa – då med föreställningen att litteraturen kan vara ett stöd för dessa. Fontänhuset – visade sig ligga bara ett stenkast bort. De utgår från en unik modell inom psykiatrisk rehabilitering och bygger på förmågan till arbete, delaktighet och social gemenskap. Det är en öppen dörr för människor som behöver hjälp med att få tillbaka sin vardagsstruktur och de som saknar gemenskap får hjälp med att bryta sin ensamhet och isolering. De kan ha hamnat där på grund av livslånga bekymmer, eller på grund av utmattning. De kan också ha fått en dom över sig efter ett begånget brott, vilket lätt skapar ett utanförskap i samhället. Medlemmarna i huset är allt mellan 20 och 65 år och de kan välja att arbeta på tre av husets avdelningar: kaféet, fastighetsskötseln eller kontoret. Jag tänkte att jag lika gärna kunde gå och knacka på deras dörr en eftermiddag.

Men jag hann inte dit, för när jag står och jobbar i informationsdisken på biblioteket en förmiddag kommer två personer fram: ”Hej, vi är från Fontänhuset och vill starta en bokcirkel och undrar om vi kan få tips och hjälp med att beställa böcker.” Det är Emelie, handledare på Fontänhuset, som tillsammans med en medlem försöker få igång en bokcirkel. Jag svarade: “Jag kan göra mycket mer än så!”

I tankarna hade jag en bokcirkel där jag tänkte att jag ville väcka samma slags fascination hos deltagarna som jag själv hade för litteraturen – en vanlig bokcirkel, inte en biblioterapeutisk. Jag inledde med en introduktion och ett samtal om litteratur, läsning och hur ett upplägg kring en bokcirkel kan se ut. Vi var då 6 personer i rummet, och de ville att jag skulle leda bokcirkeln och bestämma vilka böcker vi skulle läsa. När vi diskuterade läsning sa någon: ”Jag läste förr men inte längre.” Någon annan sa: ”Jag orkar mig knappt igenom en sida”, och en tredje sa: ”Jag har suttit med samma Stephen King-bok i två år.” Alla verkade lika angelägna att läsa, men visste inte hur de skulle orka eller hur de skulle närma sig böckerna. Jag berättade de vanliga sakerna om litteratur, att det är bra för kreativiteten, för förståelsen av andra och att man odlar sin fantasi när man läser böcker. Att läsa hjälper en att förstå världen och människorna i den och att det främjar det självständiga tänkandet. Att när man försvinner in i en bok så krävs det endast 6 minuter för att stressnivåerna i kroppen ska minska med 70 procent. För oss biblioteksmedarbetare är en vanlig bokcirkel ett väldigt demokratiskt uppdrag – en bokcirkel innebär möten med människor där man lutar sig på böcker för att prova nya formuleringar, man lyfts ur sig själv och kan förändra sina tankemönster, vi läser och lär av och med varandra – ja, formuleringar man kan tröttna på så länge vi inte ser det realiseras hos människor vi möter.

Jag började fundera på om jag tänkt för mycket på litteratururval och djupa teman att diskutera, om jag själv gjort mig skyldig till att sätta litteraturen på en piedestal?

Jonas Frånander

När jag återvände ett par veckor efter första mötet med deltagarna med det första bokvalet och var på väg upp till deras kafé där majoriteten av våra träffar ägde rum blev jag stoppad i trappan av en väldigt entusiastisk person som gastade: ”ÄR det DU som är BIBLIOTEKSMANNEN?.” När jag väl kom in i kaféet satt där ungefär 12 personer och väntade på mig som alla var väldigt nyfikna på att börja läsa. Tyvärr gick samtalen trögt till en början, jag fick inte riktigt igång det och vi kom oftare in på varför vi inte läser. Litteratur och läsning innebar för många ett hinder på flera sätt, att man behöver vara “så där smart” för att läsa och sedan också ha en åsikt om det vi läst, att det är som att kliva över en mur att läsa, det är inte mitt ”sociala rum”, ”jag kommer inte från en läsande bakgrund”. “Jag kan inte slappna av” hette det hos någon. Och personen som fastnat vid sin Stephen King-bok kom hela tiden tillbaka till Stephen King.

Jag kände att jag jobbade och jobbade för att få igång samtalet med draghjälp av handledaren Emelie, men utan att riktigt lyckas. Jag hade försökt med kortare romaner, enklare poesi och noveller. Men jag började fundera på om jag tänkt för mycket på litteratururval och djupa teman att diskutera, om jag själv gjort mig skyldig till att sätta litteraturen på en piedestal? Då kom jag på att deltagarna hade önskat deckare och klassiker. Trots att jag tänkt att deckare kanske inte kunde uppbåda till djupare samtal tog jag ändå deras önskemål till mig och presenterade vid ett tillfälle två av Agatha Christies romaner, Mordet på Orientexpressen och Och så var de bara en. Jag berättade för deltagarna att Agatha Christie skriver på ett sätt som ska få läsarna att lösa hennes gåtor innan hon själv lägger fram svaren. Alla kastade sig över böckerna och de flesta tog båda med sig. Dagen efter ringde handledaren Emelie mig och berättade att personen som knappt kunde förmå sig att läsa en hel sida och inte hade läst en bok på flera år hade kommit till Fontänhuset dagen efter och berättat att hon hade slukat hela boken samma kväll som hon kommit hem från träffen.

Okej. Så deckare funkar bra, tänkte jag, nu läste deltagarna åtminstone boken. Till nästa träff läste vi Arthur Conan Doyles klassiker En studie i rött. Diskussionerna blev bättre och bättre och majoriteten av deltagarna läste nu böckerna, men jag tyckte ändå att vi stod och stampade lite försiktigt i samtalen. Men så hände plötsligt något som skulle komma att bli avgörande för hur bokcirkeln utvecklades längre fram. En av deltagarna sa: “Alltså, ursäkta men jag måste bara säga att jag känner mig som Doktor Watson. Han är lite seg och krigsskadad efter kriget i Afghanistan och så möter han denna hyperflexibla, supersnabba och intelligenta Sherlock Holmes som är vaken både på dagar och nätter. Det är lite så jag känner mig just nu, som Doktor Watson mot det övriga samhället och alla Sherlocks.” Och efter deltagarens kommentar tog diskussionen fart ordentligt. Alla hade plötsligt någonting att säga och vi höll på en timme längre än vanligt. Ingen ville gå därifrån.

Att samtalet utvecklades som det gjorde, konstaterade jag i efterhand, var framför allt för att deltagarna började utgå från sig själva och sina egna erfarenheter i förhållande till det lästa. Samtalen blev mer personliga och förtroliga utan att bli för privata eller intima. Så jag började därefter läsa in mig på metoden biblioterapi och gick därefter Cecilia Petterssons biblioterapikurs på Göteborgs universitet. Då började saker utkristallisera sig. Vi började helt enkelt läsa böckerna utan att göra tematiska analyser, vi läste i stället med utgångspunkt hos oss själva och våra egna horisonter med frågor som:

• Vilka associationer väcker detta hos mig?
• Känner jag igen mig i något?
• Finns det beröringspunkter mellan innehållet vi läst och mitt liv eller min situation just nu?

Detta, märkte jag, tog helt enkelt ner trösklarna till litteraturen – den blev åtkomlig för alla – litteraturen blev vårt “sociala rum”. Vi kunde faktiskt börja läsa tjockare böcker med både djupa och svåra teman. Men min roll var fortfarande litteraturfrämjande i första hand – inte terapeutisk. Jag använde hela tiden litteraturen som grund, vilade på den och lät den vara en nyckel, en ögonöppnare, lät den visa riktningen.

När restriktionerna kring covid-19-pandemin blev hårdare fick Fontänhuset stänga, men mitt arbete med deltagarna blev mer intensivt och vi började ses en gång i veckan, digitalt. När vädret tillät sågs vi också utomhus och samtalade. Jag kunde inte lägga en tjock bok i händerna på alla varje vecka så jag tipsade därför om pjäser att se på SVT:s “Öppet arkiv”, ibland kunde vi se en film på Cineasterna utifrån ett tema vi pratat om. Jag anordnade även Black Out Poetry med dem, en metod där vi utgår från befintlig text för att skapa egna texter. Ibland kunde jag ge dem skrivuppgifter varje vecka kopplat till det vi läst eller diskuterat. De började skriva alltmer och vi startade en blogg som vi kallade “Livet, kulturen och pandemin” där alla fick publicera sina texter (numera heter den ”Livet och kulturen”). Att skapa text utifrån redan befintlig text blev en ingång till skrivandet, en förbindelse mellan läsningen och dem själva, och många av deltagarna kunde då börja skriva om sina egna bekymmer i vardagen och kunde börja berätta om sig själva, se sig själva utifrån och skapa ramar kring sig själva. Många av texterna finns samlade på vår blogg.

Jag minns särskilt en deltagare som inte var speciellt sugen på att läsa, som ständigt återkom till datorspelet World of Warcraft. Jag uppehöll mig vid detta och vi började prata om liknelser mellan den fiktiva värld som datorspel innebär och den fiktiva värld som böcker erbjuder. Detta resulterade i att personen skrev en fantastisk historia om hur vi människor möter varandra och hur en fiktiv värld kan vara räddningen när världen omkring oss ter sig osäker. Vid varje träff blev deltagarna även mer angelägna om att läsa upp sina texter, det blev ett sätt att våga prata om sig själv, se sig själv och inte skämmas för sin psykiska ohälsa.

Vad var effekterna av detta? Rent läsfrämjande var det tydligt. Vad jag vet om läsning är att för att kunna läsa måste man kunna stänga av och låta andra saker vara utanför. Deltagarna i denna cirkel, som varierade från 6 till 17 i antal, började läsa mycket. Från att inte ha läst någonting alls läste de böckerna till alla tillfällena. Vissa läste ännu mer mellan träffarna, de ville ha fler tips på böcker. Personen som tjatade om Stephen King slutade prata om honom och började istället läsa böckerna vi diskuterade på träffarna (även ifall det tog lite tid, ett och ett halvt år kanske. Men litteratur måste få ta tid). Denna person ville också ha listor på alla böcker vi läst tidigare så att han kunde läsa i kapp. Deltagarna lät alltså litteraturen ge dem en ny riktning och det gällde inte bara deltagarna utan hela institutionen Fontänhuset. Från att ha setts på eftermiddagar med en handledare som ställde upp utanför arbetstid började vi ses under deras öppningstid – vår cirkel fick till slut ingå i själva verksamheten. Handledarna började även få hålla i vad de kallade ”kreativt forum” i egen regi, en gång i veckan, där läsförståelse, skrivövningar, gestaltning och personporträtt stod på schemat.

Men ordet läkande? Det är svårt att avgöra vad som är läkande i denna process. Jag är ju ”bara” bibliotekarie. Men jag vill lyfta fram några saker som vår bokcirkel bidrog till. En person, låt oss kalla honom för Lasse, tog mig åt sidan på fikastunden under vår sista träff. “Du, du Jonas! Jag har träffat någon.” “Åh, vad roligt”, svarade jag. “Ja, det är första gången, första gången någonsin.” “Jaha, men vad stort, grattis! Vad beror det på tror du, att det sker just nu?” Han svarade direkt: “På den här bokcirkeln, såklart.” Han upplevde alltså att våra samtal, böckerna och de övriga deltagarna gett honom en trygghet, en styrka och formuleringar så att han kände sig redo att möta en annan människa och släppa in denna person. Flera av deltagarna har efter att bokcirkeln avslutats börjat arbetsträna eller kommit ut i arbete, några läser skrivarkurser på olika högskolor eller har börjat gå på litteraturföredrag. Men jag ska avsluta med en person, vi kan kalla honom Doktor Watson, 32. Den här personen blommade ut mer och mer under de 2,5 år jag ledde bokcirkeln. Han deltog till en början inte i Fontänhusets övriga aktiviteter utan kom enbart på bokcirkelträffarna. Men han började känna hopp, få i gång en vardagsstruktur och tog sig sedan dit flera gånger i veckan. På väg dit en morgon råkar han dessvärre ut för en olycka i trafiken. När han vaknar upp på Sahlgrenska sjukhuset några dagar efter olyckan ringer han till handledaren Emelie med en, endast en, fråga: “Vilken bok var det vi skulle läsa till nästa träff?”

---

Puffbild: vänster bild A second-hand bookshop in Redu, Belgium, Licens Public domain, PDM; höger bild foto av Linnéa Jönsson, redigerad av Nizar Keblawi, licens Creative Commons Erkännande-Icke-Kommersiell 4.0 Internationell.