Det stora knytkalaset – från sagostund till konstutställning

Det finns olika sätt att kliva in i magiska världar. I ett kreativt samarbete har Bellevuegårdsbiblioteket och Moderna Museet Malmö bjudit in förskolebarn och barn från anpassad skola till både en sagostund och en konstutställning om livets absurda drama. Här berättar bibliotekarien Lena Persson om samarbetet.

”Vad tror ni om att göra något med den här?” Susanne, som är förmedlingsintendent på Moderna Museet Malmö, håller entusiastiskt upp Historien om någon av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen. Min kollega Cecilia och jag tittar lite på varandra innan en av oss säger:

”Men känns den inte lite … ja, gammaldags?” Susanne fortsätter att försöka övertyga oss. Det kommer att finnas ett verk av Möller-Nielsen i utställningen som ska visas på museets andra våning till hösten. Vi kan ha en röd tråd som löper uppför trappan, precis som i boken, som barnen hittar och följer efter. Det låter verkligen som en jättefin idé, men trots det tittar Cecilia och jag på varandra igen innan vi frågar:

”Vad är det för utställning på första våningen, i Turbinhallen, då?” Susanne stannar upp och tänker efter lite innan hon svarar: ”Det är en grupputställning som kommer att vara ganska dramatisk, lite provokativ och teatral – den heter Om det absurda drama som också är livet. Vi utbyter en blick för tredje gången, innan vi i djupt samförstånd ropar: ”Ja! Den utställningen kan vi väl göra något med!” Om det absurda drama som också är livet – det är ju precis vad barnlitteratur med god verkshöjd handlar om. Det känns mitt i prick. Inom oss bubblar det, och jag tror att vi alla tre redan då känner att det här, det kommer att bli bra.

Den röda trådens början

Cecilia och jag, som båda arbetar som barnbibliotekarier på Bellevuegårdsbiblioteket i Malmö, har tidigare samarbetat med Moderna Museet Malmö i ett Bokstartsprojekt. 2020 var museet en av fyra skånska kulturinstitutioner som beviljades medel till Bokstartsprojekt, när Region Skåne breddade vilka verksamheter som kunde driva projekten. På grund av pandemin försenades projektet och vi fick genomföra det i två omgångar med ett ganska långt mellanrum. Det blev bra, men kändes mer som en början på något än som ett avslutat projekt. Vi blev helt enkelt sugna på fler samarbeten. Det är därför vi våren 2024 sitter och spånar idéer med utgångspunkt i museets höstutställningar, tillsammans med Susanne och hennes nya kollega Fia, som är konstpedagog.

Den här gången vill vi jobba med andra målgrupper, lite äldre förskolebarn, runt 3–5 år, och elever i anpassad grundskola. Det är grupper vi ofta möter på biblioteket, och vi har redan väletablerade relationer med förskolor och anpassade skolor i vårt närområde. Det vore fint om de fick komma till museet också, tänker vi, det gör ju sällan barnen i vårt område. Och vi ser ett fantastiskt roligt tillfälle att jobba språkfrämjande, inte bara genom att samtala om konsten utan också genom att koppla teman från utställningen till böcker och berättelser.

Det absurda, det skruvade och det lekfulla finns i överflöd i bilderbokslitteraturen, och inte sällan går det hand i hand med det högst vardagliga.

Grupperna som deltar i projektet ska göra ett besök på biblioteket och ett på museet. Då kan vi jobba med upprepning och förförståelse inför museibesöket. Besöken ska hänga ihop med varandra, de ska innehålla moment som återkommer och går att känna igen. En röd tråd, precis som Susanne föreslog från början. Cecilia, Fia och jag kommer att vara med vid alla besök, både på biblioteket och museet.

Cecilia och jag har tidigare funderat lite på hur vi lägger upp sagostunder och biblioteksbesök för förskolor och anpassade skolor. Mycket är likadant, men det finns även sådant som skiljer sig åt. Kanske kan vi också använda projektet för att utforska de likheterna och skillnaderna lite närmare. Vad funkar för båda målgrupperna? Och när, hur och varför behöver vi göra på olika sätt? Alltihop känns intressant, och det tycker uppenbarligen biblioteksutvecklarna på Region Skåne också, för vi blir beviljade projektmedel. Susanne föreslår att vi ska kalla projektet ”Det stora knytkalaset” eftersom vi alla bidrar med något från våra olika professioner. Det låter bra, och nu är det bara att köra!

Katten Peter kliver ut ur boken

I sagans värld kan som bekant vad som helst hända. Och även i konstens. Vi får se bilder på verk som ska vara med i “Om det absurda drama som också är livet”. I linje med utställningens lekfulla och antiauktoritära tilltal döper vi om dem. Det är ”Stora knasiga katthuvudet”, ”Konstiga hästen” och ”Paraplyerna i taket” vi fastnar mest för. Dem kan vi utgå ifrån känner vi, och temat för sagostunden på biblioteket blir ”Knasiga katter”. Vi väljer böckerna Sill och Fräs klär ut sig och Peter, katten som gick på två ben. Sill och Fräs ser skojiga ut redan från början, och tokar till det ännu mer med utklädningskläder de hittar på vinden. De kan bli både en gurka och Pippi Långstrump. Vi hittar två roliga mössor med kattögon och kattöron på. Nu kan Fia och jag bli väldigt lika Sill och Fräs!

Katten Peter dyker upp i en låda utanför Sams dörr en tidig morgon. Peter tycker att det som vanliga katter gör är tråkigt. Han vill inte fånga möss eller gömma sig i en låda – han vill inte ens leka med ett jättefint rött garnnystan. Men eftersom han går på två ben kan han istället jaga mössen åkande på skateboard, servera te ur en leksaksservis och dansa till sin favoritmusik. Peter har klar potential! Vi bläddrar och funderar på hur vi kan lägga upp det hela, och plötsligt säger Cecilia: ”Jag skulle kunna klä ut mig till Peter!” Det uppstår ytterligare ett sånt där bubblande ögonblick.

En dag kommer jag inte fram till mitt skrivbord på kontoret. Cecilia är nämligen i vägen, tillsammans med flera stora pappkartonger och jättemycket tejp. ”Om vi bygger en låda som är tillräckligt stor för mig att sitta i så kan du och Fia bära in mig i sagorummet”, säger hon. Det kan vi inte. Cecilia kan däremot med hjälp av sin syster ordna fram en helt otrolig katten Peter-dräkt. Och det går fint att byta till en mindre låda, som Peter själv kan bära. I den har han skateboard, teservis och Cecilias ukulele. Vi vet redan att musikaliska inslag nästan alltid funkar bra, och bestämmer oss för att sjunga samma sånger både på biblioteket och museet.

Om det absurda och det logiska

Det absurda, det skruvade och det lekfulla finns i överflöd i bilderbokslitteraturen, och inte sällan går det hand i hand med det högst vardagliga. Att koppla det till en utställning på samma tema känns inte så svårt. Men vi eftersträvar också en logisk helhet. Vi behöver skala bort, hitta rätt beröringspunkter och följa upp det som händer i sagostunden på museet. Det första som barnen möter på biblioteket är en röd tråd. Den leder oss till sagorummet. Kanske ska vi träffa några djur som tycker om att leka med garn? Vår magiska trumma tar oss till sagolandet och där möter vi både Sill och Fräs och Peter. På biblioteket kryllar det uppenbarligen av katter. Jag frågar Fia: “Men finns det någon katt på museet också?” “Ja, en jättestor!” svarar hon. “Stora knasiga katthuvudet” dyker upp i vårt bildspel på väggen, och Fia berättar att det är så stort att vi allihop kan få plats inne i munnen.

På så sätt glider berättelserna som vi valt nästan sömlöst in i konsten. Vi gör lite pauser för att sjunga: “Har du sett min lilla katt?” om Peter, “Klappa händerna när du är riktigt glad” eftersom “Konstiga hästens” ryttare har både jättemånga händer och jättestora fötter (bra att stampa med), och “Vattenvisan” när det visar sig att det hänger paraplyer i taket både i sagorummet och på museet. När sagotrumman tagit oss tillbaka till den vanliga världen visar vi en bild på Moderna Museet där vi ska ses nästa gång. “Det ser ut som Hylliebadet!” utbrister ett barn i en av grupperna. Nästan ingen av barnen har varit på museet tidigare. Innan de lämnar biblioteket får de boken om Sill och Fräs, och det röda garnnystanet. Man vet aldrig, det kan behövas på museet också, så det är bäst att de tar med det dit.

Vi kliver in i konsten tillsammans

Vi tar med oss Sill och Fräs utklädningslåda till museet. Den finns nämligen inte bara i boken utan också i verkligheten. Vi lyssnar på sagotrumman, och Fia och jag tar på oss våra kattmössor innan barnen får välja något i lådan om de vill. Med en av grupperna är det helt överflödigt, alla är redan utklädda till katter med öron och målade morrhår när de kommer. Vi får snabbt gömma undan lådan. “Mjau, mjau” hälsar barnen när vi öppnar dörren och släpper in dem.

I utställningen leder Fia oss på kattletar-promenad. Som tur är har alla kommit ihåg att ta med sig garnet. “Stora knasiga katthuvudet” är inte den enda katten (men lätt den coolaste). När vi kommer till den funderar vi lite på om den kanske vill leka, och Fia funderar på om hon verkligen vågar kasta nystanet till den. Det gör hon, och det rullar in i kattens stora öppna mun. Men den som fångar nystanet och kommer ut ur munnen är ingen mindre än Peter, och han har sin ukulele med sig. Vi måste sjunga igen, men först måste vi ändra lite på texten. “Har du sett min stora katt? Den är brun och gjord av papp” blir bättre den här gången.

Barnen upptäcker både nya och välbekanta konstverk – paraplyerna hänger i taket precis som de ska, och “Konstiga hästens” ryttare har verkligen jättemånga händer. Visserligen är det första besöket på Moderna Museet Malmö för de allra flesta av dem, men de har koll. På museets orangea fasad, på Fia, på några av konstverken. Möjligen är det en bidragande orsak till att de verkar ha lätt att ta till sig även det som är nytt för dem. Vi hoppas i alla fall att det är så. När vi klappat händerna och stampat fötterna en sista gång får grupperna även den här gången med sig en bok, Kolla konst! En dag på Moderna Museet av Lisen Adbåge och Emma AdBåge. Den handlar visserligen om Moderna Museet i Stockholm, men vi tror att den kan inspirera till fortsatt utforskande av konstupplevelser ändå.

Uppleva, förstå och sätta ord på

I projektet har barn i olika åldrar och med olika förutsättningar fått tillfälle att uppleva litteratur och konst. En del av eleverna i anpassad skola har till exempel inte något verbalt språk. Det har gjort oss extra uppmärksamma på andra typer av kommunikation. Att upprepa vissa moment är också en kommunikationsform, som kan skapa trygghet, gemenskap och igenkänning. Det bidrar alltså till förståelsen av det som upplevs, och är något vi använt oss av mycket medvetet.

Upplevelser, liksom möjligheten att förstå dem, kan ses som kärnan i språk- och litteraturfrämjande arbete. I vilken grad det involverar just talat språk är mindre viktigt. Med grupperna från anpassad skola har vi använt fler taktila föremål och mer TAKK (tecken som alternativ och kompletterande kommunikation). I förskolegrupperna har samtalet om det vi ser varit mer framträdande. Därför har den gemensamma upplevelsen i barngruppen också stått mer i fokus. Eleverna i anpassad skola går i små klasser och har mycket personal kring sig, just för att deras behov av en individuell upplevelse är större.

I båda fallen har vi varit beroende av de otroligt duktiga pedagoger som jobbar med barnen för att få det att funka. Därför känns det extra roligt att vi fått fin respons från dem, både i svar på en enkät vi skickat ut och i möten efter projektet. Pedagogerna upplever att upplägget funkat bra och att det har gjort avtryck. Vår ambition att uppnå ett sammanhållet helhetsintryck verkar ha fallit väl ut, samtidigt som biblioteket agerat språngbräda in i en ny kulturinstitution.

Att använda en konstutställning som utgångspunkt är ett kreativt och kul sätt att bygga upp en sagostund på.

Dramatisering, sång och att utgå från konkreta och återkommande inslag (den röda tråden, katterna, sagotrumman) har utgjort grunden i vårt upplägg för båda målgrupperna. Utifrån det har vi lagt till och dragit ifrån efter behov, både i förväg och i stunden. Med förskolegrupperna har vi till exempel lagt till ett utdrag från Nils Anderssons Mina husdjur, som är en riktig tungvrickare, i sagostunden. Det har vi gjort för att utforskandet av det talade språkets knasigheter och glädjeämnen är viktigt för dem. Med grupperna från anpassad skola har vi inte kunnat lita lika mycket till berättande eller förmedling genom talat språk. I så hög utsträckning som möjligt har vi därför förstärkt det vi sagt med andra sinnesupplevelser. Det kan vara till hjälp att tänka på sagostunden och museibesöket som en serie av upplevelser som hänger ihop med varandra, men som också ger något i sig själva. Då gör det inte så mycket om någon tappar fokus eller till och med somnar under tiden. Förhållandet mellan icke-verbala kommunikationsformer, språkfrämjande arbete och litteraturförmedling är ett område jag själv gärna skulle vilja gå djupare in i.

Vi spinner vidare

Att samarbeta över institutionsgränserna har varit lustfyllt, enkelt och roligt. Vi rekommenderar det varmt till alla som har möjlighet! Det är givande att se hur andra jobbar och att hitta både beröringspunkter och skillnader. Att använda en konstutställning som utgångspunkt är ett kreativt och kul sätt att bygga upp en sagostund på. Vi har, ibland nästan bokstavligt känns det som, lekt oss fram.

Vi har också verkligen upplevt det som värdefullt att jobba på det här sättet som lokalt områdesbibliotek med förankring och relationer i närområdet. Biblioteket har utgjort en välbekant utgångspunkt för att tillsammans med barnen och deras pedagoger bege oss in i en ny miljö. Även om det kanske dröjer länge innan barnen besöker Moderna Museet igen så kommer många av dem snart tillbaka till biblioteket. De träffar Cecilia eller mig och kommer förhoppningsvis ihåg att vi var på museet tillsammans. Vi hoppas att vi har förmedlat en känsla av att böckerna och konsten är magiska världar som hänger ihop med såväl varandra som med barnens vardag och det absurda drama livet faktiskt är.

Avslutningsvis: vi har en plan för hösten. När Susanne föreslog ett samarbete kring Kiki Smiths utställning Vävda världar var Cecilia och jag inte alls svårövertalade.