Dramatik på bibblan – bibliotekarier och manusförfattare samarbetar 

Utifrån en önskan om att synliggöra manusförfattare som yrkesgrupp och lyfta fram dramatik som en viktig form av litteratur skickades en förfrågan om samarbete ut till alla folkbibliotek i Malmö. Till en början var intresset svalt men till slut nappade två bibliotek och på höstlovet förra året arrangerades för första gången Dramatik på bibblan, en workshop i manusskrivande för barn och unga. Samarbetet föll så väl ut att det nu finns planer på att anordna fler aktiviteter.

Johanna Gustafsson och Ammy Kjellsdotter Åström jobbar båda på Centrum för dramatik, en medlemsorganisation för manusförfattare och dramatiker. En del av deras arbetsuppgifter handlar om att förmedla uppdrag till sina medlemmar, ofta i form av att sätta manusförfattare och dramatiker i kontakt med till exempel skolor.

– Vi är en medlemsorganisation för manusförfattare och dramatiker, en så kallad centrumbildning på kulturområdet, precis som Teatercentrum och Författarcentrum. Så vi jobbar främst med förmedlingsinsatser, att förmedla uppdrag på det vi kallar breddad arbetsmarknad, säger Ammy Kjellsdotter Åström, som arbetar som regional samordnare på Centrum för dramatik Syd.

Vi har länge velat lyfta frågan om var dramatiken finns på biblioteket. Utgivningen av dramatik är ju väldigt liten, dramahyllan på bibliotek är oftast inte så stor.

Ammy Kjellsdotter Åström

Önskan att samarbeta med bibliotek har funnits sedan flera år tillbaka.

– Den har funnits med oss under många år. Vi har länge velat lyfta frågan om var dramatiken finns på biblioteket. Utgivningen av dramatik är ju väldigt liten, dramahyllan på bibliotek är oftast inte så stor. Och vi vet ju att författare gör författarbesök på bibliotek, det händer ju hela tiden. Men var är dramatikerna och manusförfattarna? undrar Ammy.

Bakgrunden till Dramatik på bibblan har även handlat om att synliggöra att det finns någon som faktiskt skriver det som alla tar del av dagligen, men också att manusskrivande kan vara en form av läsfrämjande.

– Våra medlemmar är manusförfattare och dramatiker som skriver manus för både scenkonst och teater men även för film, tv, radio och spel. Sedan har vi också haft mycket tankar kring den läsfrämjande biten, att prata om dramatik som läsning och att läsa och skriva dramatik tillsammans, säger Ammy.

Så tanken med projektet var dels att lyfta fram yrkesgruppen manusförfattare men att också lyfta fram dramatik som litteratur?

– Absolut. Främst för att lyfta fram dramatik som en viktig form av litteratur, att dramatiken faktiskt är en del av skönlitteraturen. Men såklart också utifrån att vi är en medlemsorganisation så är detta en möjlighet för medlemmarna att få uppdrag också, säger Ammy.

Johanna och Ammy hade alltså en önskan om att få samarbeta med Biblioteken i Malmö (BiM). De sökte medel från Malmö stads kulturstöd för att sätta i gång ett projekt men fick avslag. Trots detta kämpade de vidare och Johanna Gustafsson, vars roll på Centrum för dramatik Syd är projektledare och förmedlare och som var den som tog initiativ till Dramatik på bibblan, började skicka ut mejl till alla folkbibliotek i staden. Hon fick ett svar från Bellevuegårdsbiblioteket men sedan tog det stopp.

– Susanna Al Hmaidi, som är bibliotekarie på Bellevuegårdsbiblioteket, svarade direkt att “Ja, det låter bra.” Men sen var det faktiskt ingen annan som svarade. Då frågade jag Susanna: “Det är inte så att du har någon annan som du skulle kunna tipsa om?” Och då tipsade hon om Sophia, så då hörde jag av mig till henne och hon sa ja, säger Johanna.

Sophia var i detta fall Sophia Youssef, barn- och ungdomsbibliotekarie på Oxiebiblioteket med inriktning på ungdomsverksamhet.

Hur kom det sig att du nappade på initiativet, Sophia?

– Jag tyckte det lät jättespännande just med manusskrivande och tänkte att det passar målgruppen högstadieelever som jag främst jobbar med, jag trodde det skulle finnas ett intresse hos målgruppen. Dels så är det många som konsumerar mycket tv-serier men de håller också på mycket med Tiktok och Youtube och liknande former av skapande. Även om man kanske inte kan få in det här med teater så kanske man kunde öppna upp för att göra egna kortfilmer och skriva manus. Sedan passar skrivande väldigt bra på bibliotek eftersom skrivande och läsande hänger ihop, säger hon.

På vilket sätt?

– Jo, men jag tänker att det är läsfrämjande att arbeta med skrivande för att det öppnar upp tanken om manus som litteratur. Och berättandet, att själv skriva, ger ju möjligheter. Och det gäller även författarbesök, att förstå att någon har det som ett arbete, att någon har skrivit den här boken. Att försöka skapa en medvetenhet om att ifall man tycker om att skriva så kan man också skriva. Man behöver inte skriva böcker, man kan också skriva manus för film eller tv. Just i den åldern tänker många mycket på vad man kan arbeta med så då tycker jag det är viktigt att introducera själva yrket för dem.

De flesta barn vet ju vad en författare är men lika många vet kanske inte vad en manusförfattare är, eller vad de gör?

– Precis, eller att det faktiskt är ett yrke, säger Sophia.

Alla tre håller med om att yrkesgruppen manusförfattare är lite osynlig i samhället i stort. Detta är dock något som sakta håller på att förändras till det bättre.

– Det faktum att det kommit fler och fler tv-serier de senaste åren har faktiskt ökat manusförfattarnas synlighet en del, menar Ammy.

– Men även Youtube tänker jag, att det finns humorgrupper som IJustWantToBeCool, till exempel. För då kan vi prata om dem och förklara att de också skriver manus, fyller Johanna i.

Vi hade aldrig kunnat nå dem med vår verksamhet om det inte hade varit för bibliotekens personal. De blir garanten för att det blir något bra.

Johanna Gustafsson

När kontakten tagits med biblioteken i Bellevue och Oxie så gjordes ett nytt försök att söka pengar från Malmö stads projekt Kulturell allemansrätt på fritiden. Denna gång blev de beviljade projektpengar och planerandet av workshopparna kunde sätta i gång.

– Sedan träffades vi och hade mejlkontakt och började planera hur vi skulle lägga upp det. När kan det passa? Fungerar det bra i era lokaler? Hur ska vi göra för att nå målgruppen? Vem ska vara där? Vilken manusförfattare tror ni passar bäst?

Även om de har olika expertis har de hela tiden haft en dialog om upplägget. Trots att de kommer från olika delar av kultursektorn så har samarbetet fungerat smidigt.

– Ja, alltså jag tror det växte fram lite efter hand. Men vi har hela tiden haft stor respekt för att de som arbetar på bibliotek har en kompetens och vi har en annan. Vi och manusförfattarna är ju inte de som har relationer med deltagarna, utan det är ju de som jobbar på biblioteken som har det. Just det är en sådan viktig del i detta. Vi hade aldrig kunnat nå dem med vår verksamhet om det inte hade varit för bibliotekens personal. De blir garanten för att det blir något bra, säger Johanna.

Förutom att använda dessa relationer för att locka deltagare så har det för bibliotekens del även handlat om att bistå med lokaler och nå ut med marknadsföring av evenemanget i sina respektive närområden.

– Jag tänker också att eftersom vi är områdesbibliotek så har vi redan arbetat upp kontakter då vi har haft mycket programverksamhet tidigare. Då blir det lite som att man marknadsför det så som vi brukar göra, berättar Sophia.

Det låter som att det var jättelätt att få folk att anmäla sig till workshoppen?

– Nej, det var det inte. Det är ju ganska svårt att få unga att delta i just skrivarworkshoppar, säger Sophia.

Varför då?

– Jag vet inte. Vi har ju en skrivpedagog som jobbar hos oss. Det är inte jätteofta som vi har haft skrivarworkshoppar men hon har hållit i några, och vi har även haft författare på besök som även de har hållit i skrivarworkshoppar. Då brukar det vara en rätt så liten grupp, fortsätter Sophia.

Sophia har bland annat marknadsfört evenemanget genom att kontakta den närliggande grundskolan. Hon skickade bland annat ut marknadsföringsmaterialet till alla svensklärare och skolbibliotekarier.

– Jag har även gått runt på biblioteket och pratat med besökare. När man ser några i rätt målgrupp så har jag berättat om det. Och sedan har vi ju våra sociala medier, så vi har ju den här rutinen rätt upparbetad redan.

Men är det svårare att få barn och unga att komma till en skrivarworkshop än till exempel till en bokcirkel?

– Målgruppen unga är ju en ganska stor utmaning att nå fram till över huvud taget. Jag tror det handlar jättemycket om att arbeta upp relationer och att de till exempel har deltagit i grejer tidigare. Det gäller ju att hitta dem som är intresserade, som vill lägga två timmar på att skriva. Och då tycker jag ändå att det som fungerat bäst är att gå via skolan, säger Sophia.

Jag ville verkligen inte hänga upp mig på att vi sagt tolv år. Finns det ett intresse så ska man ju uppmuntra det.

Sophia Youssef

Från början var det två personer anmälda till workshoppen på Oxiebiblioteket, men Sophia lyckades få med sig fem personer till som bara råkade befinna sig på biblioteket. På workshoppen på Bellevuegårdsbiblioteket var det 15 stycken deltagare.

– Hos oss i Oxie var det ju några som var lite yngre än målgruppen men det gjorde absolut ingenting. Vi hade tolv år som åldersgräns men någon var elva och någon var nio. Jag ville verkligen inte hänga upp mig på att vi sagt tolv år. Finns det ett intresse så ska man ju uppmuntra det, menar Sophia.

Från Ammys och Johannas håll var det inte särskilt svårt att hitta manusförfattare till de olika workshopparna.

– Vi vill alltid förmedla så många som möjligt, men vi tittar ju såklart på kompetens, att de ska ha erfarenhet av att möta barn och unga och gärna även har arbetat med att skriva för barn och unga, säger Ammy.

Sedan tidigare har Centrum för dramatik Syd ett framgångsrikt projekt som riktade sig till barn och unga på de så kallade allaktivitetshusen i Malmö, ett projekt vid namn Manustimmen/after school vilket har involverat flera av Centrum för dramatik Syds medlemmar.

– Manustimmen/after school är ett projekt där manusförfattare kommer ut på allaktivitetshusen i Malmö och där barn och unga fått testa på att skriva manus.

Under planerandet av Dramatik på bibblan har Ammy och Johanna gett manusförfattarna relativt fria händer. De har dock varit med och utarbetat innehållet i workshopparna till viss del.

– I det här fallet så var det inte deras egen workshop som de gjorde utan vi försökte forma innehållet lite och ställa frågor som “Vad är det vi vill ska hända?” och “Vad är syftet?” Samtidigt kommer såklart medlemmarna in i det här med sina erfarenheter och sin personlighet och kompetens, säger Ammy.

– Från vårt håll handlar det mycket om att synliggöra ett yrke, och det vill vi ska finnas med i workshoppen. Att manusförfattarna förmedlar att “här är jag och jag jobbar med detta”. Vi ville att det skulle vara tydligt. Men vi vill också lyfta fram dramatiken. Så när vi pratar med medlemmarna är det ändå det som är det viktiga. Sedan rent innehållsmässigt, vilka övningar de vill jobba med eller hur de väljer sina metoder, det är inte vårt jobb att bestämma, fyller Johanna i.

Ni ville inte detaljstyra för mycket?

– Absolut inte. Men vissa saker är ändå viktiga för vår organisation att ha med när de är ute på biblioteken.

Inför workshoppen så följde den tilltänkta manusförfattaren Anna Lönn Franko med Johanna och Ammy till Oxiebiblioteket för att planera den tillsammans med Sophia. De kom bland annat fram till att det är bra att plocka fram och skylta med dramatik-, teater- och filmlitteratur i samband med workshoppen.

– Så att man ser att det inte bara handlar om den här workshoppen, utan det är en helhet, förklarar Johanna.

Sedan blev det höstlov och två workshoppar genomfördes.

Men hur gick det egentligen?

– På Bellevuebiblioteket där vi hade den ena workshoppen samarbetade manusförfattaren Figge Heurlin med regissören Alma Dzafic Ferhatovic, så där var det inte så mycket hans konstnärskap som stod i fokus utan de utgick från Almas kortfilm Klassens Z, berättar Johanna.

Att Alma Dzafic Ferhatovic var med på workshoppen handlade mycket om att Bellevuebiblioteket sedan tidigare hade ett samarbete med henne.

– Under workshoppen pratade Alma om hur man pitchar och hur en idé kan bli verklighet. Deltagarna fick också läsa manuset till filmen och sedan såg de filmen tillsammans. Efter det så hade de en liten paus med fika och sedan blev det olika övningar i hur man själv kan skriva manus då deltagarna fick välja ett antal bilder att utgå ifrån. Och då var det Figge som höll i just den delen. Som jag förstod det så blev det väldigt fint, det här upplägget, berättar Johanna.

På Oxiebiblioteket höll Anna Lönn Franko i workshoppen. Där fick deltagarna bland annat arbeta med att bygga en historia med hjälp av ett antal bilder.

– Det var väldigt uppskattat av deltagarna där och det märkte jag eftersom jag pratade med dem efteråt. De upplevde också att de hade lärt sig nya saker, säger Sophia.

Efter workshopparna fick deltagarna, men även manusförfattarna, fylla i utvärderingar. Från manusförfattarnas håll så var upplevelsen övervägande positiv, det enda negativa som framkom var att en av dem inte hann genomföra alla planerade övningar. Även från deltagarnas håll var responsen positiv.

– En av frågorna var “Lärde du dig något nytt? I så fall vad?” och några svarade “När vi pratade om synonymer. Ord man kan använda när man skriver manus. Hur man skriver manus. Hur man kan använda olika bilder när man skriver manus och beskriver känslor.” En annan fråga var “Skulle du rekommendera manusworkshoppen till en kompis? Varför? Varför inte?” och några svar löd “Ja, om man vill lära sig att skriva. Det är roligt.” En annan skrev “Man känner sig tryggare om man har med sig en vän” och en tredje skrev “Man kan också lära känna nya vänner där”, säger Sophia.

Samarbetet fortsätter och de har redan planerat att anordna fler Dramatik på bibblan-aktiviteter på biblioteken. Något datum är dock inte spikat.

– Vi har inte bestämt när än, men det blir på ett lov, säger Sophia.

– Vi har också pratat om att ha en digital introduktion i marknadsföringen av workshopparna så att manusförfattarna kan presentera sig själva för alla som är intresserade och kanske säga något om vad de ska tänka på inför träffen, säger Johanna.

Sophia förklarar att de digitala introduktionerna också handlar om att få se vad det är för person som ska hålla i aktiviteten.

Det är ju på deras fritid, det är på ett lov. Det tycker jag också är viktigt att man förmedlar på något sätt. Att det är ett annat sätt att skriva.

Sophia Youssef

– Det är ju också ett sätt att visa att det är en professionell manusförfattare som deltagarna får träffa. Jag tror det tillför något och att de tycker det är spännande att få träffa någon som har det här som jobb, säger hon.

Kan man säga att Dramatik på bibblan handlar om läs- och skrivfrämjande men att det också är någon slags studie- och yrkesvägledning?

– Ja, men också att det handlar om att förstå demokrati. Att kunna förstå vem det är som skriver, att det finns ett syfte bakom saker och ting. Jag tänker att om man lär sig verktygen så kan man också göra sin röst hörd. Den kunskapen är ovärderlig, att kunna uttrycka sig och göra sin röst hörd, säger Johanna.

– För mig handlar det också om att få uttrycka sig på ett kreativt sätt, att det inte liknar det sätt man skriver på i skolan, att det är just kreativt och lite friare, säger Sophia.

Att det är något som sker utanför skoltid är enligt Sophia en viktig aspekt.

– Det är ju på deras fritid, det är på ett lov. Det tycker jag också är viktigt att man förmedlar på något sätt. Att det är ett annat sätt att skriva. I marknadsföringen så skrev vi att man får lära sig att skriva manus på ett kreativt och roligt sätt, säger hon.

Ammy lyfter också fram att manusskrivande inte har samma regler och ramar som annan typ av skrivande.

– Det handlar bland annat om att skriva dialog, då får man använda talspråk. Men även det här att jobba med handling och direkt tilltal: Vad händer? Vad tänker vi? Vad säger vi?

Vad har varit det roligaste med att jobba med det här projektet?

– För egen del så har jag tyckt att det varit spännande med vårt samarbete. Jag tycker att det har fungerat väldigt bra och att det har varit något nytt och roligt som vi har kunnat erbjuda de unga i Oxie. Och jag tycker att det var jätteroligt när jag pratade med deltagarna efteråt och det kändes som att de hade haft roligt och lärt sig nya saker och nya begrepp. Då kände jag att det var lyckat, och det känns kul att vi ska göra det igen, säger Sophia.

Vad har varit det svåraste och mest utmanande?

– Jag tycker att det är att nå ut till målgruppen unga. Det säger man ju alltid. Men när man bara har två bokade deltagare… Men det löste sig väldigt bra, det var ju flera som kom sedan. Men det är väl då som man kan känna lite sådär “Åh, hur ska det här gå? Bara två bokningar och i övermorgon kommer de!” Just med den målgruppen så är det svårt att säga “Det är om tre veckor. Vill du komma?” Då är det bättre att samma vecka säga “Det är på torsdag”, förklarar Sophia.

Vad tycker ni, Ammy och Johanna, har varit roligast? Och vad har varit mest utmanande?

– Min spontana tanke är att det känns som att vi utvecklar någonting som ingen riktigt har gjort förut i Skåne. Vi håller på att hitta nya former som är jättespännande och viktiga. Det är kul att få gå lite i bräschen. Det känns så i alla fall, säger Ammy.

– Svårast, det vet jag inte. Jag har inte varit så nära i processen som Johanna, men jag tänker att vi behöver mer medel in i våra aktiviteter på biblioteken, för att stärka möjligheterna. Vi kommer fortsätta jobba hårt för det, fortsätter hon.

– Ja, jag håller med. Det har varit väldigt roligt att lära känna bibliotekarierna och deras verksamheter och att lära sig mer om det, för det tycker jag känns jätteviktigt. Det har känts bra hela tiden. Det har inte varit något som har varit skavigt eller så, det har bara flutit på väldigt enkelt. Sen är det klart att man blir orolig och tänker “Åh nej, det är bara två som vill komma”. Men det blev jättebra ändå till slut, fyller Johanna i.

Man måste börja någonstans, det här är ju en process. Det är något undersökande i det.

Johanna Gustafsson

Kändes det svårt att hitta bibliotek som var intresserade?

– Där kan man ju alltid fundera över om man kanske kunde ringt upp fler, man kan ju alltid tänka så i efterhand. Samtidigt så kände jag mig nöjd med att det var två som var intresserade. Man måste börja någonstans, det här är ju en process. Det är något undersökande i det. “Hur kan vi göra för att det ska bli bra på biblioteken och nå ut till deras målgrupper?” Alla kanske inte heller är intresserade av att jobba så här, det är ju en process som kräver någonting av en. Det är inte så att man kommer in och gör sitt och sedan går man ut, så funkar det inte i den här typen av projekt, säger Johanna.

Har ni pratat med era kollegor ute i landet om att försöka göra något liknande?

– Vi har inte riktigt kommit så långt än, men vi berättar om vad som händer här i Skåne och vi ser ju också hur viktiga relationerna är. Både att vi har med oss regionen och Malmö stad och det här samarbetet med biblioteken. Men det ser ju väldigt olika ut ute i landet utifrån hur man jobbar och vilka resurser man har, det är många faktorer som spelar in, förklarar Ammy.

Johanna berättar att en av deras ambitioner är att Dramatik på bibblan i framtiden ska finnas som en bokningsbar aktivitet på Centrum för dramatik Syds hemsida.

– På något sätt så blir det ju också en blåslampa för oss att den här artikeln kommer ut. Då måste det ju finnas någonting som vi kan erbjuda. Om det till exempel är något bibliotek i Sunne som vill ha det här, vad gör man då och vem är det man ska höra av sig till? Vi vill helt enkelt uppmana fler bibliotek att höra av sig.

Fotnot 1: Sedan artikeln skrevs har Dramatik på bibblan genomförts under sportlovet på biblioteken i Oxie, Bellevue och Lindängen genom stöd från Malmö stad. Dramatik på bibblan är nu dessutom en bokningsbar workshop på Centrum för dramatiks webbsida där det också går att beställa en folder.

Fotnot 2: Sedan artikeln skrevs har Johanna Gustafsson slutat arbeta på Centrum för dramatik Syd. Numera jobbar hon på Författarcentrum Syd.