Från skånska slott och äldreboenden – tips och tricks från en museipedagog

I en serie artiklar blickar Digiteket utanför folkbiblioteksvärlden mot andra, närliggande, verksamheter för att inhämta perspektiv som kan inspirera biblioteksmedarbetare. Den här gången begav vi oss till Malmö museum för att prata med en museipedagog för att lära oss mer om konsten att hålla visningar.

En naturlig del av att jobba på bibliotek är att visa upp biblioteket och dess innehåll för en grupp besökare. Ibland kan det vara en förskoleklass som är på besök, andra gånger kan det vara en grupp seniorer från en förening och i vissa fall är det kanske en grupp kollegor från en annan kommun som är på studiebesök. Om man är ovan vid att prata inför och visa runt en större grupp människor så kan det vara svårt att hålla i biblioteksvisningar, därför begav sig Digiteket till Malmö museum för att fråga museipedagogen Birgitta Kelly om tips på vad man kan tänka på när man håller visningar. Hon har arbetat på Malmö museum sedan 2016 och genomför dagligen visningar av Malmöhus slott, men hon är även koordinator för museets programverksamhet för allmänheten. Innan dess arbetade hon i många år på Idrottsmuseet i Malmö, och genom åren har hon haft hundratals visningar för alla typer av besökare. I sin nuvarande tjänst har hon ett specifikt uppdrag att jobba gentemot äldre i hela Skåne men hon är även inblandad i projektet Kultur på recept, ett projekt som ger patienter i primärvården i Skåne tillgång till kreativa och kulturella aktiviteter som ska bidra till en förbättrad psykisk hälsa.

Vad tycker du att man ska tänka på när man håller visningar?

– Det finns ett litet ord som jag tog till mig på en kurs en gång för länge sedan och som följt med mig ända sedan dess, det är det lilla ordet “angå”. Att det jag berättar om, utställningen jag visar eller temat jag pratar om, det ska angå dem som lyssnar. För om det inte gör det, då är det väldigt lätt att det bara passerar ovanför huvudet på besökarna.

På det sättet gör man en liten koppling till besökarnas egna liv.

Birgitta Kelly

Ett sätt att få innehållet i visningarna att angå besökarna är att försöka involvera dem på olika sätt. Ett knep Birgitta Kelly har är att hon under visningarna istället för att bara prata och berätta även ställer frågor till besökarna. Tanken är att det hon berättar om ska kopplas till besökarnas vardagsliv.

– Jag brukar ha slottsvisningar och då har jag ett knep. Jag berättar alltid om de danska kungarna och deras otroliga fester här på slottet, med en massa ätande och drickande. Jag brukar inleda den delen med att säga “Har ni någon gång varit på en riktig brakfest, ett bröllop eller något liknande?” Då är det alltid några som svarar “ja”, så jag frågar vidare: “Kommer ni ihåg hur många rätter som serverades?” Svaret brukar bli tre, fyra eller i vissa fall fem rätter på en kväll. Men sedan berättar jag om att de danska kungarna under de här festerna kunde servera upp emot trettio rätter, ibland ännu fler! Det skapar alltid reaktioner. På det sättet gör man en liten koppling till besökarnas egna liv.

Enligt Birgitta Kelly gäller det att snabbt försöka skapa sig en bild av vilken typ av grupp det är som deltar i visningen och i vilket syfte de är där. Att ställa de rätta frågorna inför ett besök kan göra stor skillnad. Är det till exempel en skolklass som är där som en del av undervisningen, då kan upplägget lätt anpassas efter det. Genom att skapa sig ett hum om vilken åldersgrupp besökarna i gruppen tillhör kan man som museipedagog anpassa innehållet för att anknyta föremålen i visningen till besökarnas erfarenheter. På Malmöhus slott i mitten av den stora festsalen hänger det ett stort porträtt av Gustav Vasa som de alltid stannar till vid under slottsvisningarna. Om det är ett gäng äldre besökare på plats så brukar hon inleda denna del av visningen med att fråga om de minns de gamla 5-kronorssedlarna.

– De gamla gula sedelfemmorna såg ut som Monopolpengar, de var väldigt små och den övervägande färgen var gul. På dem fanns en bild på Gustav Vasa där han på huvudet hade en särskild typ av hatt som var på modet under 1500-talet, någon slags baskerliknande huvudbonad med en stor boll eller tofs på ena sidan. Så det brukar vara vägen in, för då frågar jag: “Känner ni igen honom? Kommer ni ihåg hur sedelfemmorna såg ut förr i tiden?” Sedan ger jag lite ledtrådar, en i taget, tills de själva kommer på det. “Ja just det, det är ju Gustav Vasa.”

– Men på något sätt så har jag, inbillar jag mig, fått gruppen att tänka på någonting som de kan relatera till, något som inte har så mycket med Fredrik II eller Gustav Vasa att göra, men det blir ändå en anknytning till det.

Hon berättar också att man ibland kan behöva spela lite teater för att göra visningarna mer livfulla och intressanta. Hon tar som exempel en del av slottet som hon brukar använda för att skapa reaktioner under visningarna: den väldigt speciella typen av sängar som adel och kungar sov i på 1500-talet. Sängarna för ståndspersoner på den här tiden var väldigt korta eftersom man var rädd att kroppens vätskor skulle hamna i obalans om man la sig ner.

– Man trodde helt enkelt att kroppen bestod av ett visst antal vätskor och om dessa kom i obalans kunde man bli tvungen att göra en åderlåtning. När vi är samlade där runt sängen brukar jag använda mig av väggen så att jag liksom halvlutar mig mot den när jag säger: “Ni vet känslan när man är jättetrött och allt man vill är att bara lägga sig ner och slumra till men man måste sova sittandes?” Och de flesta känner igen sig i det. Sedan går jag över till att förklara att så var det faktiskt för människor på den här tiden för de var rädda för att lägga sig ner.

Men det måste man ju känna sig bekväm med, att kunna spela lite apa. Och det är en hårfin gräns för det ska ju inte övergå till något slags clowneri.

Birgitta Kelly

Just kroppsspråk är något som Birgitta Kelly gärna använder sig av för att skapa engagemang och intresse när hon håller visningar.

– Men det måste man ju känna sig bekväm med, att kunna spela lite apa. Och det är en hårfin gräns för det ska ju inte övergå till något slags clowneri. Men jag känner mig bekväm med det och jag tror det kan liva upp visningarna. För då är det inte bara att besökarna står och tittar på någon som pratar utan då händer det någonting med personen och rätt vad det är så gör den någonting. Det förhindrar att den som lyssnar börjar vandra iväg i tankarna.

Vad många kanske inte känner till är att museipedagoger ofta skriver manus till sina visningar. Ibland får man ett grundmanus utifrån en ny utställning men enligt Birgitta Kelly måste man alltid göra manuset till “sitt”.

– Om du får en slottsvisning av mig så är den inte identisk med en visning som en av mina kollegor håller. Man måste alltid göra det på sitt sätt. Håller du på med kroppsspråk till exempel men inte är bekväm med det, då kommer det att märkas. För mig är det snarare så att jag måste veta var jag ska dra gränsen så att jag inte blir för larvig.

Hon beskriver arbetet med att mejsla fram det perfekta manuset som en “trial and error”-process.

– När vi öppnar en ny visning får vi fakta om utställningen, men om det inte finns något färdigt manus måste man skriva det själv. Då börjar man på noll. De första en till två gångerna, kanske upp till tre, så testar man sig fram.

Utöver att hålla visningar på Malmö museum och de kringliggande historiska platserna så sysslar Birgitta Kelly även med uppsökande verksamhet där hon besöker äldreboenden i regionen med ett valbart tema kopplat till någon av museets utställningar. Eftersom Malmö museum är ett regionalt museum ingår det i uppdraget att erbjuda aktiviteter i hela Skåne.

– Jag var på ett äldreboende i Lund bara häromdagen. Ibland när man kommer ut så händer det inte särskilt mycket där under dagen. Personalen säger: “Nu kommer det en person från Malmö museum som ska berätta någonting.” Och så får de in alla de boende i rummet vi ska vara i, men alla verkar vara lite trötta och vet inte riktigt vad det ska handla om eller vem jag är. Så är det ganska ofta på den typen av besök och så var det till en början även där i Lund.

Tricket är att jag inte är någon sångerska. Om jag hade sjungit jättebra, då hade ju alla andra tystnat.

Birgitta Kelly

Eftersom det är svårt att få med sig några större museiföremål till de externa besöken så måste man som museipedagog hitta andra sätt att berätta om dåtiden. Birgitta Kelly jobbar till exempel mycket med musik och hon är inte rädd för att själv ta ton. Gamla schlagerlåtar, Sickan Carlsson och Siw Malmkvist är det som brukar fungera bäst för målgruppen. Men man får inte sjunga för bra, förklarar hon:

– Tricket är att jag inte är någon sångerska. Om jag hade sjungit jättebra, då hade ju alla andra tystnat. Men eftersom jag inte är något proffs över huvud taget och kanske inte kan hela texten, då är det mycket lättare för andra att hänga på.

Hon återkommer till det senaste besöket på äldreboendet i Lund:

– Där var det särskilt två damer som kom igång när jag började sjunga. “Åh, den här! Det var den här musiken vi lyssnade på när vi gick på Amiralen där vid Folkets park.” Då plockar man upp den tråden direkt. “Okej, så ni brukade gå på Amiralen”, “Ja just det, det ligger där och där i Malmö.” Man får tag i en tråd och så drar man den till sig. Så de kom riktigt igång, de där damerna. Det var många leenden, mycket igenkänning. De började prata om att de alltid hade hatt på sig och berättade om dansbiljetter, att karlarna alltid skulle ha dansbiljetter. Så då stod jag där och bara njöt, de tog nästan över. Det känns fint att jag får bidra till det. När jag skulle packa ihop så var det till och med en dam som sa: ”Det här var så roligt att nu känner jag att jag blivit riktigt varm om kinderna.”

Även om Birgitta riktat in sig lite på att jobba med målgruppen äldre vuxna så har hon även jobbat med yngre barn, vilket är något som kräver en annan typ av upplägg på visningarna.

– Många gånger har jag haft slottsvisning för förskoleklasser, de som är fem, sex, sju år.
Då berättar vi lite i sagoform. Ett knep där är att alla sätter sig ner i en ring, allting blir alltid mycket lugnare då. Står barnen upp händer det att en del börjar vandra omkring och då blir man lätt stressad själv. Sedan gäller det att använda mimik och kroppsspråk. Att prata långsamt, höja och sänka rösten. Prata i olika tempon, ibland prata lite fortare och sedan lite långsammare, nästan lite övertydligt på något sätt. Då brukar jag berätta om de danska kungarna nästan som om det vore en saga.

För yngre barn brukar hon också berätta om toaletterna under den här tiden, de så kallade privéerna som fanns på slottet då var en typ av toaletter som hängde ut från huskroppen.

– Det är ju väldigt tacksamt med barn där, för då brukar jag säga: “Ni vet när vi går på toa idag så ska man ju alltid spola efter sig, eller hur? Det gör ni väl?” Sedan fortsätter jag “Men så var det inte förr, utan kisset och bajset, det flög ut och landade i vallgraven och det luktade bajs framför slottet!” och barnen skrattar. Så där blir det lite extra mycket teater.

Även om de inte lyssnar på allt så får de ändå, förhoppningsvis, någonting med sig. De har fått upplevelsen av att ha varit på museet eller på biblioteket.

Birgitta Kelly

Men hur är det med lite äldre barn då?

– Jag brukar försöka använda mig av lagom mycket teater utan att det blir larvigt, beroende på vilken ålder det är. Gymnasieungdomar brukar för det mesta inte vara några större bekymmer. De står i regel med sin anteckningsbok för de kommer hit för att de läser om det i skolan. Men om det är en grupp som har svårt att fokusera och det uppstår ett behov av att man måste upprepa, då brukar jag tystna. Börjar man höja rösten så höjer de också rösten och så eskalerar det. Jag brukar också söka ögonkontakt med lärarna, för de är ju oftast angelägna om att det ska bli bra, att eleverna ska få ut någonting av visningen.

Birgitta menar också att även om vissa barn och unga inte är lika mottagliga eller bra på att fokusera på visningen, så betyder det inte att besöket i sig inte kan lämna avtryck:

– Även om de inte lyssnar på allt så får de ändå, förhoppningsvis, någonting med sig. De har fått upplevelsen av att ha varit på museet eller på biblioteket. Det kan ju vara någon som mycket sällan, eller aldrig, har varit på ett bibliotek eller ett museum. Då har den personen fått den erfarenheten. “Jag var där, där fanns gamla grejer, där var någon som stod och pratade.” Man kanske såg någonting som verkade intressant. Kanske berättar man hemma om det på kvällen, kanske växer ett intresse fram. Kanske går man hit, kanske inte veckan efter, men det lägger sig någonstans i bakhuvudet. Man får liksom sänka kraven på sin egen prestation där, tänker jag.