En vandring i barnbokens värld

Under flera år har Maria Nikolajeva, professor emerita vid University of Cambridge, genomfört barnlitterära vandringar för vuxna i Stockholm. Att delta i en vandring är en sinnlig och medryckande upplevelse, där ett samspel mellan plats och text fördjupar läsningen och ger nya perspektiv. 

Maria Nikolajeva har varit tongivande inom forskningen om barnlitteratur under sin mångåriga verksamhet inom det akademiska fältet. Hon har varit verksam som professor i litteraturvetenskap på Stockholms universitet under dryga tio år och tillträdde 2008 en professur i barnlitteratur på University of Cambridge. Nikolajeva har en omfattande vetenskaplig publicering och hennes böcker om barnlitteratur är väl använda inom högre utbildning. 

I samband med sin pensionering för knappt fyra år sedan flyttade Nikolajeva tillbaka till Stockholm och har sedan dess arrangerat barnlitterära vandringar för vuxna i staden tillsammans med Svenska barnboksinstitutet (SBI). Det är en unik metod med syfte att fördjupa läsupplevelsen genom att uppleva den plats där det litterära verket utspelar sig. Sinnesintryck och närvaro i samspel med text och reflektion öppnar upp för nya perspektiv och förståelser av boken, menar Maria Nikolajeva. 2022 erhöll hon Gulliverpriset av IBBY Sverige för dessa barnlitterära vandringar.

Hur går en vandring till och kan det vara en användbar metod för bibliotekarier som vill arbeta med läsfrämjande utanför biblioteksrummet? Digiteket träffade Maria Nikolajeva för att få veta mer.

Att följa bokens spår

Janne, min vän av Peter Pohl, Mio, min Mio av Astrid Lindgren eller Nattkorpen av Johan Rundberg är tre exempel på böcker som Maria Nikolajeva arrangerat barnlitterära vandringar utifrån i Stockholm. Alla deltagare, oftast runt 5–12 personer, ska ha läst boken noggrant innan. Vandringarna vänder sig till barnboksintresserade vuxna och många gånger är det bibliotekarier, lärare eller studenter i litteraturvetenskap som deltar. Även om Nikolajeva framhåller att syftet med vandringarna i första hand är en fördjupad upplevelse av det litterära verket så hoppas hon att vandringarna också ska inspirera deltagarna att själva omfamna metoden i sina respektive yrkesroller. Själva promenaden är inte lång, ibland bara några kvarter, och det ska gå långsamt. Trots det korta avståndet kan det ta ett par timmar att genomföra en vandring. 

Nikolajeva inleder alltid vandringen med att presentera sig själv och upplägget. Deltagarna uppmanas sedan att inte prata med varandra, förutom vid specifika hållpunkter, för att de ska uppleva platsen som den (oftast) ensamma huvudkaraktären i boken. Det viktiga här är att byta perspektiv.

– Jag försöker uppmuntra deltagarna att huka sig för att se på platsen utifrån barnets höjd eller lägga sig på rygg och blicka uppåt. Ett barns värld är både liten och stor, den kan vara några kvarter men samtidigt hela ens värld. Så det är inte fråga om att promenera flera mil utan det handlar om uppmärksamhet och att vara närvarande.

Hon poängterar med eftertryck att en barnlitterär vandring inte är som en guidad tur. Tanken är inte att leda sällskapet och visa vad som hände här eller där utan det krävs ett engagemang och en inlevelseförmåga hos deltagarna för att utforska boken inifrån. 

– Jag försöker få mina deltagare att göra en djupdykning både i texten och platsen. Att få dem att upptäcka texten genom platsen och att upptäcka platsen genom texten. Den barnlitterära vandringen blir möjliggöraren för detta. 

Känslorna som huvudkaraktären har i boken är viktiga och deltagarna uppmuntras att se på och uppleva miljön som om de själva vore bokens huvudkaraktärer, exempelvis Krille, Bosse eller Mika (från de tidigare nämnda titlarna).

– När jag håller i en vandring om exempelvis Mio, min Mio så försöker jag få dem att föreställa sig hur det är att vara nio år, att det är mörkt och kallt, och att vara ensam och olycklig. Att alla andra barn sitter hemma och äter plättar. Då brukar jag fråga vilken veckodag det är, och har de läst noga så vet de att det är en torsdag. Det är en liten kuggfråga. Jag frågar för att väcka uppmärksamhet på detaljer.

Under vandringen ställer Maria Nikolajeva frågor utifrån boken och tilldelar deltagarna olika uppdrag. Exempelvis ska de leta efter en detalj som nämns i texten eller söka upp en specifik plats. Hon vill att deltagarna ska känna in miljön med alla sinnen – att beröra, dofta och lyssna är minst lika viktigt som att se. Då och då stannar de till för att prata om sina tankar och upplevelser. Vid vandringen efter boken Mio, min Mio brukar Nikolajeva fråga vad som inspirerat pojken till att skapa en fantasivärld. Deltagarna får sedan utforska Tegnérlunden i Stockholm och den som har öga för detaljer upptäcker då att på sockeln till den stora bronsskulpturen över författaren August Strindberg finns hela Landet i fjärran. Där syns skurkar, vackra flickor, träd, gröna ängar och delar av berättelsen i relief.

– Det som är intressant är att varje gång som jag håller en vandring i Tegnérlunden så är det någon som säger att “Jag har bott eller jobbat här och det där har jag aldrig sett!” Vi är så vana, åtminstone vi vuxna, att ha bråttom. Vi går väldigt målmedvetet till tunnelbanan, jobbet eller annat och tar oss inte tid att titta på detaljer. När man väl gör det så upptäcker man dels saker på platsen som man inte såg förut och gör kopplingen till texten, men också att texten tillåter en väldigt starkt engagerad upplevelse av platsen. 

Ibland har Maria Nikolajeva även förberett något som hon beskriver som en överraskning under vandringen. Det kan vara rekvisita eller något som förstärker upplevelsen och hjälper deltagarna att komma djupare in i karaktären eller boken. Till en vandring efter ungdomsboken Nyårsvandraren av Charlotta Lannebo gjorde hon en spellista med de låtar som huvudkaraktären Storm lyssnar och tänker mycket på. Vid ett tillfälle under vandringen uppmanade hon sedan deltagarna att lyssna på listan och fundera över varför de här låtarna är så betydelsefulla för Storm. 

Det är väldigt viktigt att deltagarna har läst boken noggrant och gärna alldeles innan själva vandringen, menar Maria Nikolajeva. 

– Jag märker själv att har jag läst en bok för fem år sedan har jag glömt nästan allting. Dessutom läser man utifrån ett specifikt perspektiv, man tänker mer på platsen. Jag hade en vandring i helgen i Farsta och då var det flera av mina deltagare som sa att de precis hade läst boken. Men när jag frågade vilka butiker som nämns i boken så kommer de inte ihåg detta. Och det är en viktig aspekt för handlingen eftersom en 10-årig pojke lägger märke till Teknikmagasinet och djurbutiken, däremot inte till Kicks eller Hemtex. 

Vandringen avslutas alltid med en skrivstund och allmän reflektion. Deltagarna får då i uppdrag att skriva, i fri form, om det som de precis erfarit. De som vill kan sedan läsa upp sin text, vilket de allra flesta gör, och på så sätt reflekterar gruppen tillsammans över vandringen. Det blir ett sätt att dela allt de i tysthet precis upplevt med varandra. 

– När man skriver anteckningar precis efter en upplevelse kommer det fram saker som man kanske inte ens reflekterade över under själva vandringen. Helst ska man göra det med penna på papper och ha kopplingen hand, hjärna och öga. Deltagarna kan skriva allt möjligt och det kan vara en dikt, en dagboksanteckning, en polisrapport eller ett brev till en kompis. Precis vad som helst. 

Nikolajeva berättar att det ibland framträder personliga berättelser under skrivandet, saker som inte alltid har en direkt koppling till platsen eller boken. Vandringen har väckt tankar och känslor hos deltagarna.  

– Och det tycker jag är väldigt fint. Att genom att göra en vandring upptäcka någonting nytt hos sig själv.

Hej, Bosse,
det är Benka. Hur har du det? Var är du någonstans? Jag hörde polisens meddelande om dig på radion hemma. När du inte kom till skolan trodde jag först att du bara var sjuk. Men när jag mötte tant Edla och farbror Sixten utanför din port, sa dem att du var försvunnen. I flera dagar har jag letat efter dig nu, Bosse. Jag saknar dig och hoppas att vi ses snart igen och kan leka tillsammans i Tegnérlunden. Kanske vill du komma hem till mig någon torsdag och äta plättar? Mamma och pappa har lovat mig att du ska få följa med oss ut till vårt ställe vid Vaxholm i sommar igen. Hoppas att du vill följa med!
/Benka

Brevet (c) är skrivet av Tove Dockson under en vandring efter boken Mio, min Mio

Maria Nikolajeva beskriver deltagarna som nyfikna och engagerade när det kommer till att följa de uppmaningar och instruktioner som hon ger, men en vandring ska också vara utmanande.

– När jag gjorde en vandring med boken En mystisk typ i Farsta centrum senast så skulle vi först gå runt som huvudpersonen Alvar. Sedan möter Alvar en annan varelse, precis som i boken, och då ska vi gå runt som den varelsen. Det tyckte deltagarna var mycket mer utmanande. Att skölja bort sitt eget perspektiv. Inte bara för att bli ett barn utan en helt främmande varelse. 

Nikolajeva gör inga egentliga utvärderingar efter sina vandringar utöver den skriv- och reflektionsstund som de alla genomför tillsammans. Hon frågar alltid hur deltagarna upplevde vandringen och utöver positiva kommentarer brukar många utbrista “Nu måste jag omedelbart gå hem och läsa om boken!” 

På Facebook finns gruppen “Vandringar i barnlitterära Stockholm” som Nikolajeva har skapat. I skrivande stund har den 530 medlemmar. I gruppen informerar hon om kommande vandringsdatum och frågar om önskemål på böcker att göra vandringar utifrån. En del medlemmar delar också med sig av reflektioner, texter och funderingar som uppstått efter en vandring. 

I skärningspunkten mellan teori, praktik och rörelse

Under sina sista yrkesverksamma år på University of Cambridge ägnade sig Maria Nikolajeva åt att forska kring den kognitiva aspekten av läsning. Framförallt hur hjärnans spegelceller reagerar och påverkas av det vi läser.

– Dessa, numera erkända spegelceller, fångade min uppmärksamhet. När vi ser att andra människor gör något, exempelvis när de går eller cyklar, skickar hjärnan signaler till oss som om att det är vi själva som gör detta. Det är mycket svaga signaler som hjärnan registrerar. I nästa steg har det visat sig att om man läser om någon som gör något, eller tittar på film eller spelar tv-spel så reagerar hjärnan på ett liknande sätt, som om vi själva gör detta. I litteratur är det rörelseverb, såsom “gick” och “sprang”, eller adjektiv och adverb, som “fort”, “långsamt” eller “fundersamt”, som jag särskilt undersökt. Vad händer i hjärnan när vi tar del av dessa ord?

Maria Nikolajeva intresserade sig vidare för om och hur beskrivningen av en plats eller miljö i en bok påverkar läsaren.

– När vi läser om en plats eller en litterär figur som befinner sig på en plats och gör någonting, betyder det att vi upplever det som om vi själva befinner oss på den platsen? Jag tyckte att det var intressant. Jag har analyserat olika barnlitterära texter med just denna tanke och vad som händer i hjärnan när vi gör detta. Och litteraturen har bara språk, i jämförelse med en film som också har det visuella. 

För Nikolajeva var denna forskning och fascination en av två bakomliggande drivkrafter till idén med de barnlitterära vandringarna. Den andra berör inlärningsteori och den pedagogik som hon använt i sin undervisning och praktik under sina år inom akademin. 

– Inlärningsförmågan fungerar bäst i samband med rörelse. Vilket historiskt och evolutionärt stämmer, för våra förfäder satt inte som vi utan förflyttade sig hela tiden och lärde sina ungar att hitta föda och undvika fiender i rörelse. Idag när vi ska lära våra barn sitta still i skolan, på något sätt hindrar vi deras inlärning. Det finns många intressanta pedagogiska teorier om detta.

I sin pedagogik och undervisning har Maria Nikolajeva därför ofta använt sig av promenader som ett hjälpmedel för att optimera inlärningsförmågan hos sina studenter, exempelvis under handledningstillfällen. Hon framhåller hur uppskattat detta har varit både för henne och studenterna. Det började med kortare tillfällen som successivt ökade i omfattning och kulminerade i ett tillfälle då hon vandrade med sina studenter i sex hela dagar.

Idén till de barnlitterära vandringarna och dess metodik uppstod således i mötet mellan dessa båda fält och genom att kombinera det praktiska med det teoretiska. När Maria Nikolajeva flyttade tillbaka till Stockholm blev promenaden också ett sätt att utforska och återknyta kontakten med sin gamla hemstad. 

– Då promenerade jag till de många litterära skyltarna i staden. Jag följde skyltarna och började så småningom läsa de böcker som knyter an till dem såsom Mina drömmars stad och Barnens ö. Så upptäckte jag att det också fanns skyltar för barnböcker. Här finns Mio, min Mio och Janne, min vän och här finns Ulf Starks böcker i Stureby. Vad kul om man kunde göra litterära vandringar utifrån dem!

Att förbereda en vandring 

Det ligger många timmars förberedelsearbete bakom en litterär vandring. Det första, och allra viktigaste steget, är att hitta en lämplig bok där platsen/miljön spelar en central roll för berättelsen. 

– Det ska vara en miljö som antingen är rofylld eller tvärtom som hotar, en mötesplats eller en miljö där någonting livsomvälvande sker för huvudpersonen. Platsen måste vara viktig för handlingen och kan inte bara nämnas i förbifarten.

Det händer att Maria Nikolajeva läser 10–15 böcker innan hon hittar någon som hon tycker är lämplig att bygga upp en litterär vandring kring. Ibland får hon önskemål om att göra vandringar utifrån specifika böcker. I våras arrangerade hon en vandring utifrån bokserien Petrinideckarna av Mårten Sandén under Litteralund och i samband med Maria Gripes 100-årsjubileum genomförde hon en vandring i Nyköping utifrån boken Agnes Cecilia – en sällsam historia. En intressant iakttagelse som Nikolajeva har gjort under alla dessa lästimmar är att biblioteket har en alldeles särskild plats i många barnböcker. 

– Det är väldigt intressant att i väldigt många av de böcker som jag har gjort vandringar på spelar biblioteket en viss roll. Att det är en miljö som nämns där olyckliga och utstötta barn ofta finner en tröst och ofta i läsningen. Det brukar jag också påpeka under vandringar: Lägg märke till var biblioteket ligger i förhållande till huvudpersonen!

Nästa steg är att välja och utforska den plats där vandringen ska ske. 

– Här är det viktigt att vara uppmärksam kring detaljer, att titta ordentligt och fundera kring vad som är intressant med just den här platsen. Hur ska jag lägga upp den här vandringen? Det ser nog enkelt ut men det kan vara ganska komplicerat och det ligger mycket arbete bakom.

För att Nikolajeva ska kunna känna sig flexibel och lyhörd inför deltagarnas respons och reaktioner under en vandring är det viktigt att hon är väl förberedd och har lärt känna både plats och bok ingående. Hon tillägger att hon såklart också har en pedagogisk vana efter alla de år hon arbetat inom universitetsvärlden. Nikolajeva förbereder även frågor, utmaningar och uppmaningar samt överraskningsmoment såsom rekvisita inför vandringen. Det förefaller som att kreativitet är en viktig ingrediens under processen att arbeta fram ett upplägg. En annan viktig aspekt är att deltagarna inte får vara för många.

– Jag vill inte ha fler än 12 deltagare eftersom det är en djupt personlig och stark närvarande erfarenhet. Jag har gjort några vandringar med många fler deltagare, och det går men det blir inte riktigt lika bra.

Ett sätt att nå ovana läsare på

Maria Nikolajeva känner inte till någon annan liknande typ av vandring eller guidad tur som har detta förfaringssätt. När hon började vandringarna strax före Covid-19-pandemin 2020 testade hon sig fram och har sedan dess förbättrat och utvecklat metodiken längs vägen. Sedan starten har vandringarna skett i samarbete med Svenska barnboksinstitutet som Nikolajeva har gamla band till, bland annat som tidigare styrelseledamot. 

– De var först ganska skeptiska men jag fick göra en pilot. De hjälpte mig med marknadsföring och de sökte och erhöll medel för vandringarna, och en kurs, från Kulturrådet och Region Stockholm.

Under hösten 2022 anordnade Maria Nikolajeva en metodkurs i att leda barnlitterära vandringar tillsammans med Svenska barnboksinstitutet. Kursen vände sig framförallt till lärare och bibliotekarier som själva är intresserade av att lära sig metoden för att hålla i egna vandringar inom sin verksamhet. Kursdeltagarna fick i uppgift att utforma en egen litterär vandring utifrån en barnbok. De hade många kreativa och fantasifulla idéer om hur de kunde utforma och anpassa vandringen även för barn, för att använda som ett komplement till högläsningen i skolan men också som ett alternativ till en bokcirkel på biblioteket. En av deltagarna under kursen hittade inte någon bok som utspelar sig i det område där hen arbetar men valde då att utgå från en bok som hade en liknande miljö, något Nikolajeva tyckte var väldigt fantasifullt.

De barnlitterära vandringarna och dess fokus på att uppleva och utforska en plats är ett bra sätt att entusiasmera även motvilliga läsare, menar Nikolajeva. Genom perspektivskiften, utmaningar och frågor samt rörelse och lek går det att bygga upp en vandring som möjliggör att barn, unga eller vuxna snabbt dras in i bokens handling. 

– Exempelvis kan man fråga “Ska vi titta på alla adjektiv som används för att beskriva den här platsen? Hitta så många som ni kan!” En skicklig lärare kan göra alla de här sakerna och då blir det spännande och då vill man förhoppningsvis fortsätta läsa. Så som det ser ut idag måste vi använda alla medel för att få människor att läsa över huvud taget, framförallt barn och unga. En vandring kan vara ett sätt att göra det på!

Förhoppningen är att fler ska intressera sig för att hålla liknande vandringar och därför kommer en andra omgång av kursen att arrangeras i oktober tillsammans med Svenska barnboksinstitutet. Den riktar sig, precis som den tidigare, till lärare, bibliotekarier eller andra intresserade. Mer information om kursen kommer inom kort att finnas på Svenska barnboksinstitutets webbplats. Där går också att se datum för kommande barnlitterära vandringar i Stockholm.