Historia

En bokhandlare och en statistiker

Standarden ISBN har faktiskt inte sitt ursprung i biblioteksvärlden utan i 1960-talets  bokhandlarbransch. 1965 beslutade sig den brittiska bokhandlarkedjan WHSmith för att bygga ett enormt datorstyrt varumagasin för sina böcker. För att förenkla processen för att hitta bland böckerna ville de ta fram ett standardiserat nummersystem för alla böcker de sålde. För att göra detta anlitade de Gordon Foster, en professor i statistik vid London School of Economics (LSE). Han tog då fram ett 9-siffrigt kodsystem som han döpte till Standard Book Numbering System (SBN). Men den som spred och populariserade denna standard var förläggaren David Whitaker. Whitaker, som brukar omnämnas som “fadern till ISBN”, förstod vikten av att alla förlag använde ett gemensamt system för att bättre organisera böckerna de gav ut och sålde. 

I en intervju beskriver han hur omständligt det kunde vara att hitta en bok innan SBN-standarden introducerades:

“Säg till exempel att du letade efter en viss utgåva av Black Beauty. Tidigare var man tvungen att gå igenom 125 alfanumeriska [både bokstäver och siffror, reds anm.] tecken innan man kunde identifiera den unika utgåvan man ville ha.”

Whitaker tog också på sig ansvaret, med hjälp av familjeföretaget J. Whitaker & Sons, att tilldela alla nyutgivna böcker SBN-siffror på alla förlag i Storbritannien. Han såg också till att bokens SBN-nummer blev en lika viktig del av den bibliografiska beskrivningen som författare, titel, sidantal och tryckort i förlagens boklistor. Han lyckades till slut, trots ett visst motstånd från vissa bokförlag, övertyga fler och fler bokförlag i landet att börja använda systemet. Han tryckte, tillsammans med en kollega, upp en SBN-manual som han utan kostnad distribuerade till alla brittiska förlag. J. Whitaker & Sons, förlaget som hans pappa startat, gav också ut tidskriften The Bookseller, en tung röst i förlagsbranschen i Storbritannien vid denna tidpunkt. Detta gjorde att nyheten om det nya SBN-systemet snabbt spreds i den brittiska förlagsbranschen och i slutet av 1967 fick alla nyutgivna brittiska böcker ett SBN-nummer. 

Från SBN till ISBN

Nästa viktiga steg i berättelsen om ISBN var att utveckla standarden till en internationell marknad. Systemet blev framgångsrikt och hade inom kort spridit sig till flera engelskspråkiga länder såsom Australien, Nya Zeeland, Sydafrika och USA. Från tyska förlag fanns redan ett intresse, och 1968 samlades representanter från bland annat USA, Tyskland, Nederländerna, Irland och de skandinaviska länderna i Berlin för att diskutera hur man skulle kunna ta fram en standard för böcker som kunde fungera i alla världens länder. Nu involverades även Internationella standardiseringsorganisationen (ISO), alltså det organ som bland annat tagit fram standarder för allt från pappersformat (A2, A3, A4 osv.) till mått- och viktenheter (meter, centimeter, millimeter och kilogram, hektogram, gram osv.). Whitaker lyckades övertyga ISO om att det behövdes en internationell standard för böcker och 1970 publicerades ISO 2108, en internationell standard för böcker. Resten är, som det brukar heta, bokhistoria och så småningom hakade även biblioteken på. David Whitaker såg också till att få på plats ett internationellt organ i form av International ISBN Agency, en organisation som sköter underhållet av standarden. Varje land har också en egen enhet där utgivare av böcker kan ansöka om ISBN. I Sverige är detta organ ISBN Sverige, som är en del av Kungliga biblioteket. På frågan om varför det gick så fort att implementera en standard som på bara några år började användas av kommersiella aktörer över hela världen svarade Whitaker i ovannämnda intervju att förändringens vindar blåste hårt under sextiotalet: “Det var en idé vars tid var kommen. Det var också ‘the swinging sixties’, en tid då allt var möjligt, till och med samarbete mellan förlag!”