“Den här brickan känns som varm snö”

På en fritidsgård i Trosa bjöd biblioteket in vuxna med funktionsnedsättning till ett taktilt boksamtal – en metod som genom känseln gör litteraturen tillgänglig för alla. I den här essän skriver bibliotekarien Maria Hansson om kvällen när en deltagare för första gången tyckte om en dikt.

En gråkall kväll tidigt i december möts vi inne på stadsbiblioteket i Trosa kommun, jag och Jessica Ewemo Pellegrini, som är projektledare för Ordet och handen. Vi har cirka en timme på oss innan vi ska vidare till en av kommunens fritidsgårdar, där de kommunala verksamheterna för funktionsstöd en kväll per vecka arrangerar aktiviteter för vuxna med funktionsnedsättning. I dag är det vi som är kvällens begivenhet och den planerade aktiviteten, för första gången, ett taktilt boksamtal. 

Taktilt boksamtal är en metod som kombinerar högläsning av en text med beröring av ett särskilt framtaget material. Materialet består av brickor klädda med textilier, i olika färger och med olika strukturer, som var för sig representerar känslor eller stämningar. Vilka associationer och känslor materialet väcker är upp till deltagaren. 

Det har tagit oss över ett år att planera den här aktiviteten. Inte själva samtalet, men logistiken kring det; att hitta rätt personer som kan boka aktiviteter och att hitta rätt forum för det. Jag har haft kontakt med chefer på olika nivåer; åtskilliga mail har det blivit och även telefonsamtal och Teamsmöten. Jag och mina bibliotekariekollegor har även haft nätverksträffar med personal inom verksamheterna för funktionsstöd. Nu är jag och Jessica äntligen på väg och det taktila boksamtalet ska genomföras, men det känns nervöst in i det sista. Kommer någon vilja vara med eller kommer vi sitta ensamma likt panelhönor vid ett bord och bara prata med varandra? 

Väl på plats i fritidsgården möts vi av Camilla, som sedan några månader tillbaka är vår kontaktperson in i de kommunala verksamheterna inom funktionsstöd. Hon är ny på sin tjänst och är den som har möjliggjort det här för oss. Camilla har förberett deltagarna på att vi ska komma och vad vi ska göra, och de har kunnat ställa frågor i förväg och via Camilla fått svar från oss. Jag har även några veckor tidigare besökt den dagliga verksamheten Återvinningsbutiken och berättat om och visat det taktila materialet. Några av dem som var med då känner jag igen nu bland de sju deltagarna som är med i kväll. 

Efter att ha fikat tillsammans tar vi plats i ett mindre, lite avskilt rum. Det gör oss glada att så många vill vara med, nu kan vi slappna av och fokusera på samtalet. Jessica läser en dikt av Lena Sjöberg, ”Nattbuss 47” ur diktsamlingen Brevet från mig, och för en stund förflyttas vi till en vintrig storstad, där snön faller utanför bussfönstret och värmen inte finns bara i bussen utan även mellan de två karaktärerna i dikten. Vilka tankar och känslor väcker dikten hos oss? Vilka associationer får vi? Vad gillar vi i dikten? Vi uppmuntrar deltagarna att svara på frågorna genom att använda det taktila materialet, brickorna med de olika strukturerna och färgerna. Vilka brickor passar till det vi tänker och känner? 

Den här brickan påminner om tyget i en täckjacka, jag tänker att det är så det känns när hon lutar sig mot hans axel. 

Den här brickan känns som bussätet, det är obehagligt. Många olika som har nuddat vid det. Mycket smuts på det. 

Förut jobbade jag varje dag. Tog bussen tidigt på morgonen och sedan hem sent på kvällen. Man satt och åkte fram och tillbaka hela tiden. Ränderna på den här brickan påminner om det.  

Det blir konkreta associationer, men också mer abstrakta.

De här små stjärnorna på brickan är som mina tankar. 

Den här brickan känns som varm snö.

Upplevelsen av dikten är positiv, en deltagare berättar att det är första gången hon tycker om en dikt. Tidigare har de varit för röriga. Svåra att förstå. För abstrakta. Men den här dikten kan hon relatera till. Associationerna går åt olika håll. Fler karaktärer involveras i samtalet. Busschauffören, de andra resenärerna. Vilka är de?

Efter en timme avslutar vi det taktila boksamtalet och börjar prata mer fritt. Deltagarna vill ha fler boktips. Har vi tips på någon bra högläsningsbok? De har funderat på Harry Potter och Narnia, men det kanske finns något annat bra som vi kan rekommendera? Jag har tagit med en liten bokdeposition som de får behålla och vi pratar om böcker att komplettera med framöver. Vilka intressen finns det hos deltagarna? Mer poesi. Roliga böcker. Romantiska böcker. Historiska faktaböcker. Önskemålen är varierade.   

För Jessica, som varit med och utvecklat metoden taktilt boksamtal, har det ännu en gång blivit bekräftat att den fungerar. Vi kan förenas kring en dikt och känslorna vi får av materialet, även om vi associerar och upplever olika. Det är okej. Tyget på ett bussäte kan både upplevas som obehagligt, smutsigt och som mjukt, skönt. En av deltagarna berättar att det nästan, men bara nästan, blev för mycket intryck, som att huden på fingertopparna blivit överstimulerad. Det visar på vilken betydelse känseln har, att materialet på brickorna kan få en sådan effekt, samt kopplingen mellan det taktila och det verbala. Även där är vi olika, en del är mer känsliga och reaktiva för beröring än andra.  

När vi kommer ut från fritidsgården känns kvällen inte längre kall, utan vi bär med oss den varma känslan av gemenskap och förståelse från samtalet. Vi har fått kontakt med varandra. Deltagarna, varav flera kände varandra innan, har fått nya samtalsämnen och läslusten har väckts.

Till våren har vi ytterligare två aktiviteter inbokade på serviceboenden, då blir det bokprat och skrivövningar. Vi har även börjat planera för ett andra taktilt boksamtal på fritidsgården, i samarbete med verksamheterna för funktionsstöd. Det ser jag fram emot! 

Det taktila boksamtalet genomfördes med stöd av Biblioteksutveckling i Region Sörmland. Syftet var att testa metoden i praktiken och utforska hur bibliotek kan etablera långsiktigt samarbete med verksamheter inom LSS och erbjuda läs- och litteraturfrämjande verksamhet för personer med funktionsnedsättning.