Unga om läsning: Det gäller att hitta en bra bok

Varför tycker unga att det är roligt att läsa på fritiden och inte i skolan? Varför ser man sig inte som en läsare, även om man faktiskt läser böcker? I samband med att sommarlovsarbetande ungdomar i Region Uppsala genomförde ett Shared Reading-projekt med fritidsbarn, gjordes en studie om de ungas egen läsning. Digiteket ställde några frågor till forskaren Åse Hedemark som står bakom studien.

Under sommaren fick nio ungdomar i kommunerna Enköping, Knivsta och Älvkarleby sommarjobb som läsledare, med ansvar för att hålla i högläsning och samtal om litteratur med yngre barn på fritidshem. Ett övergripande syfte med projektet var att utforska och implementera nya sätt att arbeta läsfrämjande med barns och ungas läsning. Ett annat mål var att bedriva forskning inom området. Därför genomförde Åse Hedemark, som är universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Uppsala universitet, intervjuer med ungdomarna, 15–17 år, om deras egen läsning.

Ungas syn på läsning

Digiteket ställde via mejl några frågor till forskaren om intervjustudien Att läsa och leda läsning av ungas syn på läsning och rollen som läsledare. Nio ungdomar svarade på frågorna inom ramen för studien. Med andra ord är det en liten studie som säger mycket om det här projektet, men resultaten går inte att generalisera till ungdomars läsning över lag. 

Varför läser de här ungdomarna?

– Den frivilliga läsningen som sker på fritiden står i tydlig kontrast till den läsning som de uppger att de ägnar sig åt i skolan. Skolläsning beskrivs som tråkig, som en hemläxa och något som man måste göra, medan läsning hemma framstår som lustfylld eftersom den är egenvald och utgår från personliga intressen. De beskriver hur de väljer att läsa på fritiden av olika skäl, exempelvis för att bli underhållna, som en typ av verklighetsflykt, av religiösa skäl, för att lära sig saker och få nya perspektiv, säger Åse Hedemark.

När, hur och vad läser de?

– Unga beskriver läsning som en praktik som förändras under livets gång och varierar i uttryck och frekvens under olika perioder under året eller i livet. I svaren framkommer att läsning förknippas med barndom, en tid då unga beskriver att de läste mycket och också blev lästa för. Ungdomarna uppger att de läser olika mycket under olika perioder. Det handlar dels om att de har mer tid att läsa under helger och lov,  dels om i vilken utsträckning de har fått tag på en bra bok. Det senare framstår som avgörande för drivkraften att läsa. Det framgår att många av informanterna ägnar sig åt tyst skönlitterär läsning och att de läser flera olika genrer såsom romance, romantasy, skräck, dystopier, science fiction och historiska romaner. 

Skolläsning beskrivs som tråkig, som en hemläxa och något som man måste göra, medan läsning hemma framstår som lustfylld eftersom den är egenvald och utgår från personliga intressen.

– En annan central aspekt som framträder, utöver preferenser för specifika genrer, är språket. Samtliga informanter uttrycker en tydlig preferens för att läsa på engelska snarare än svenska. När de talar om sin skönlitterära läsning sker den i första hand i det tryckta formatet, det vill säga de läser fysiska, analoga böcker. Sammanfattningsvis visar resultatet av studien en mångfald av läspraktiker som de har upplevt: egen tyst läsning, högläsning för andra samt högläsning som vuxna eller lärare har utfört. Digital läsning, i synnerhet av sociala medier, nämns också även om det samtidigt framgår att den i allt högre grad är visuellt baserad, det vill säga det handlar i allt ökande grad om att de på sociala medier inte kommunicerar genom text utan genom att spela in korta videosnuttar eller vloggar som de publicerar eller skickar till varandra via Snapchat, YouTube, Instagram, TikTok.

Hur inspireras ungdomarna till läsning?

– Inträdet i skolans värld verkar i flera fall ha dämpat lusten att läsa, men också begränsat tiden att läsa på fritiden under många år. Krav från föräldrar att de ska läsa har i en del fall haft motsatt effekt. De unga beskriver hur de på senare tid återupptäckt den glädje de kände för läsning som barn. BookTok och andra sociala medier har många gånger bidragit till det. Biblioteken nämns inte av informanterna som en plats som inspirerar dem till läsning. Flertalet unga beskriver att de i princip aldrig lånar böcker, eftersom man föredrar att äga dem, och biblioteket upplevs inte som en plats där man hittar nya böcker.

Vad säger de om normer och ideal runt läsning? 

– Flera av de unga tycker att det är svårt att ta ställning till om de är läsare eller inte. Som en av ungdomarna uttrycker det, “jag läser, men jag är ingen läsare”. Förklaringen är att han inte tycker att han läser tillräckligt ofta för att räkna sig själv som en läsare. En annan ungdom räknar upp olika kriterier – läser ofta och har en stor bokhylla – som hon uppfattar som centrala för att kunna definieras som en läsare och reflekterar över i vilken utsträckning hon själv uppfyller dessa. 

– Det är tydligt att unga relaterar sig till normer för vad som räknas som ’en riktig läsare’, vilket tydliggör att en identitet som läsare formas i spänningsfältet mellan egna erfarenheter och kollektiva föreställningar om vad som kan räknas som en läsare. Informanterna tillhör en generation som har vuxit upp med en läspolitik och en offentlig debatt präglad av återkommande ’läskriser’ kopplade till barns och ungas läsning. De har ständigt matats med budskap om att de läser på fel sätt, i fel format och aldrig tillräckligt mycket eller bra. Dessa diskurser har skapat starka normer kring vad som räknas som ’riktig’ läsning, vilket kan antas påverka hur unga positionerar sig i relation till läsning som aktivitet och identitet. Därtill dominerar i denna diskurs en syn på läsning som något nyttigt, där läsningens funktion ofta reduceras till läsförmåga (se Den frivilliga läsaren. Läsningens politik i Sverige efter 1945 av Hedemark och Lindsköld 2025). Detta återspeglas i viss uträckning i mina intervjuer med ungdomarna i projektet.

Vad tyckte de unga om att vara Shared Reading-ledare för barn? 

– Sammanfattningsvis förefaller jobbet som läsledare, och i synnerhet den goda respons de fått av barnen, ha påverkat de ungas självuppfattning där flera uttrycker att de känt sig kompetenta och värdefulla i rollen som läsledare. Det tycks även ha påverkat de ungas egen syn på läsning som i viss utsträckning har omförhandlats i ljuset av erfarenheterna från projektet.

De unga beskriver hur de på senare tid återupptäckt den glädje de kände för läsning som barn.

Vad tycker du är det viktigaste resultatet?

– Den ökade förståelsen för komplexiteten i ungas läspraktiker och hur normer om läsning i samhället i stort påverkar hur de ser på sig själva som läsare är ett viktigt resultat. Att unga fungerar väl, kanske särskilt väl, som läsledare för yngre barn är också ett viktigt resultat. Barnen tyckte att det var spännande och mer intressant med Shared Reading eftersom det var unga – och inte vuxna (lärare) – som läste för dem. Eftersom både de unga och de yngre barnen förefaller uppskatta betydelsen av att unga axlar rollen som högläsare, framstår detta som en central faktor för projektets framgång. 

Var det något i svaren som förvånade dig? 

Även om tidigare studier (exempelvis Noorda, R. & Inman Berens, K. 2024). Gen Z and Millennials: Contrasts in Reading Behaviour and Readerly Identity. The New Americanist, vol. 3 (1): s. 47–71). har pekat i den riktningen är det en aning förvånande att de, trots att de läser, inte identifierar sig som läsare. Det förefaller som att för många unga har själva läspraktiken och identiteten som läsare glidit isär. En förklaring kan delvis vara att många unga läser för att de måste, i samband med studier, vilket gör att de inte förknippar läsningen med sin identitet. Huruvida man betraktar sig själv som läsare tycks i högre grad handla om sociala intressen än om faktiska aktiviteter.