
Teckenspråk, tillgänglighet och turkosa hyllor – en intervju med Desirée Stensdotter
På Biblioteken i Norrbotten jobbar man mycket med tillgänglighetsfrågor. En förklaring till det är att Piteå stadsbibliotek för ett antal år sedan anställde Desirée Stensdotter, som är utbildad teckenspråks- och dövblindtolk. Det började med att hon översatte lånereglerna till teckenspråk och spelade in boktips på teckenspråk, och så småningom blev det bland annat en turkos hylla, en tillgänglighetsguide för hela länet och nu senast en Funkisverktygslåda.
Teckenspråk har alltid varit en självklar del av Desirée Stensdotters liv eftersom hennes bror är döv. Hennes kunskaper och erfarenheter inom teckenspråk var även det som skulle leda in henne på en lång karriär som teckenspråks- och dövblindtolk. Idag arbetar hon som biblioteksadministratör på stadsbiblioteket i Piteå och syns bland annat på flera dövskolor över landet genom sina digitala boktips för barn på teckenspråk på Youtube (alla inspelade boktips finns i två versioner, en med tal och text och en på teckenspråk). Hon utbildade sig tidigt till teckenspråks- och dövblindtolk och jobbade i många år som tolk på ett privat tolkbolag i Stockholm. Det var i samband med att hon flyttade upp till Piteå som hon för första gången började jobba på folkbibliotek.
– Jag har alltid varit en läsande människa, alltid tyckt mycket om att läsa böcker. Och någonstans har jag väl också haft en tanke på att om jag nu inte hade halkat in på teckenspråk så skulle jag kanske vilja jobba på bibliotek, berättar Desirée.
Och så blev det. 2012 började hon jobba på Piteå stadsbibliotek med filialer. Tjänsten var till en början inte utformad för arbete med tillgänglighet eller mot teckenspråk.
– Men för mig har teckenspråk och tillgänglighet alltid varit en hjärtefråga. Och jag har ju på nära håll sett hur det är att leva som döv och även vilka svårigheter och trösklar som finns. Jag har utformat min tjänst väldigt mycket mot arbetet med tillgänglighet och teckenspråk, och mina chefer har varit väldigt öppna för det. Så det har blivit att jag har jobbat mer och mer med dessa frågor efterhand och använt min kompetens och det jag har med mig.
Låneregler och boktips på teckenspråk
2013 slogs alla folkbibliotek i Norrbotten ihop och blev BiN, Biblioteken i Norrbotten. Sedan dess har kommunerna delat på både bestånd och katalog.
– När sammanslagningen gjordes så skulle det tas fram nya låneregler och då tyckte jag att lånereglerna skulle finnas även på teckenspråk. Därför översatte jag alla låneregler som skulle finnas på BiN:s webbsidor och sociala medier och sådant. Så det var det första jag gjorde och det var ju inte ålagt mig på något sätt utan det var för att jag kände att jag ville göra det.
Som döv är det alltid enklast och mest lättförståeligt att få information på sitt eget språk. Därför tyckte jag att det var viktigt att lånereglerna även skulle finnas på teckenspråk.
– Det många inte känner till, berättar Desirée Stensdotter, är att man som döv i Sverige har svenska som andraspråk. Teckenspråk är alltså dövas förstaspråk. Jag själv kan ju till exempel läsa och förstå engelska men jag pratar och skriver helst på svenska. Döva lever i ett hörande samhälle och kan ta till sig skriven information och läsa böcker på svenska, men deras förstaspråk är teckenspråk. Som döv är det alltid enklast och mest lättförståeligt att få information på sitt eget språk. Därför tyckte jag att det var viktigt att lånereglerna även skulle finnas på teckenspråk. Och det var ingen av mina kollegor som tyckte annorlunda utan jag fick bra stöd i det.
Spelade du in filmer då?
– Ja, då spelade jag in korta filmer med varje låneregel för sig som sedan klipptes ihop till en film. Vi hade inte någon flott filmutrustning utan jag hade en webbkamera och satte upp ett lakan bakom mig. Så det var på en väldigt låg teknisk nivå, men det funkade. I den vevan började jag även känna att jag skulle vilja göra något läsfrämjande för vuxna på något sätt, och försöka nå ut längre än till Norrbotten. Biblioteken hade ju konton på sociala medier så jag tänkte att jag kanske kunde använda Facebook och spela in boktips på teckenspråk och lägga upp där. Och det var också väldigt enkelt, jag spelade in med min egen mobiltelefon.
Trots de enkla medlen lyckades Desirée nå ut med sina boktips över hela Sverige.
– Det var verkligen i det lilla som jag gjorde boktipsen och la ut på Piteå stadsbiblioteks Facebooksida. Men Facebook är ju sådär att man kan dela och tagga, så det spreds mycket. Det finns grupper för teckenspråkiga på Facebook och jag delade filmerna i många sådana grupper, vilket gjorde att det spred sig över hela landet.
Numera syns hennes boktips på teckenspråk för barn på alla landets dövskolor via bibliotekets Youtubekanal och boktipsen på teckenspråk för vuxna läggs ut på Piteå stadsbiblioteks Facebooksida samt på Dövas Tidnings webbsida. Enligt Desirée Stensdotter är det nästan inget annat bibliotek i landet som regelbundet lägger ut boktips på teckenspråk.
– Örebro bibliotek har haft lite boktips ibland men jag lägger ut tips en gång i månaden och jag har gjort det nu i snart tio års tid. Det är helt galet när man tänker på det. Jag samarbetar också med Sveriges Dövas Riksförbunds medlemstidning Dövas Tidning. Mina boktips läggs ut på deras Facebooksida och webbsida. Så det har också växt i och med det, vilket är roligt!

Turkosa hyllan
Förutom att publicera boktips på teckenspråk så har Desirée Stensdotter tagit initiativ till en så kallad turkos hylla på Piteå stadsbibliotek. Det började med att hon blev intervjuad i Myndigheten för tillgängliga mediers (MTM) tidning Läsliv och fick frågan om vilken hennes framtidsdröm för biblioteket hon jobbade på var.
– Och då sa jag turkosa hyllor, att jag skulle tycka det vore så fantastiskt om man hade en turkos hylla. Det är inte alla som vet det, men det är vedertaget att turkos är den färg som symboliserar teckenspråk, och att man med den färgen visar att man stöttar den kulturen och uttrycksformen. Jag tänkte att det vore fint att ha en hylla som hette just Turkosa hyllan där man samlade böcker som hade med teckenspråk att göra, och inte då nödvändigtvis bara faktaböcker utan även skönlitterära böcker. Peter May har till exempel skrivit en deckare [Tyst offer] för något år sedan där en av karaktärerna är döv och har en synnedsättning, hon är alltså dövblind. Men det är inte det som är det primära i berättelsen utan det är en deckarhistoria som vilken som helst.
Jag tycker att det har ett viktigt symbolvärde. Det är ju på samma sätt som att ha en regnbågshylla, att man tycker det är viktigt att markera att det här är en viktig fråga för oss och att man står upp för hbtq-personers rättigheter och för hbtq-communityn
Att hyllan inte bara innehåller facklitteratur på ämnet teckenspråk utan även skönlitteratur där teckenspråk på något sätt är en del av berättelsen vill Desirée lyfta fram lite extra.
– Jag tycker att det har ett viktigt symbolvärde. Det är ju på samma sätt som att ha en regnbågshylla, att man tycker det är viktigt att markera att det här är en viktig fråga för oss och att man står upp för hbtq-personers rättigheter och för hbtq-communityn. På samma sätt är det med en turkos hylla, att det är en markering: “Vi tycker det här är en viktig fråga och vi jobbar med tillgänglighet för teckenspråkiga.” Det har ju varit min hjärtefråga hela tiden, så på det sättet känns det fantastiskt.
Förutom att inkludera och stå upp för teckenspråkigas rättigheter handlar det enligt Desirée också om representation, att teckenspråkiga personers berättelser och erfarenheter lyfts fram.
– Det är så viktigt och berikande att få läsa böcker om hur en teckenspråkig persons liv kan vara. Så för mig känns det viktigt att det finns böcker där som inte bara innehåller fakta om teckenspråk utan också skönlitterära, lättillgängliga, spännande och berörande böcker där det finns ett drag av att någon är teckenspråkig eller att någon kan teckenspråk, eller vad det kan vara.
Att hitta skönlitterära böcker med just dessa trådar skulle dock visa sig vara svårare än hon trodde. Att en karaktär i en skönlitterär bok är teckenspråkig betyder inte nödvändigtvis att boken får till exempel teckenspråk som ämnesord. Dessutom hamnar facklitteraturen nästan alltid högre i träfflistan när man söker efter böcker i en katalog.
– Söker man på “teckenspråk” i till exempel vår katalog får man nästan bara upp böcker som står på fackavdelningen. Det är svårt att hitta de skönlitterära böckerna, så jag fick tänka och leta lite extra. Men jag hade också egna listor med böcker som jag vet rör teckenspråk på något sätt.

Desirée plockade ut böcker från bibliotekets bestånd som hade den typ av innehåll hon eftersökte för både vuxna och barn, satte en turkos etikett på ryggen på alla och gav dem den nya placeringen Turkosa hyllan i katalogen. På teckenspråkets dag den 14 maj förra året invigdes den Turkosa hyllan tillsammans med Teckenträffen i Piteå, en dagverksamhet för teckenspråkiga.
– Det är en verksamhet för daglediga teckenspråkiga personer, hörande, döva och dövblinda. Så de var här och jag pratade lite om hyllan och så fikade vi och klippte bandet.
Vad har ni fått för reaktioner på Turkosa hyllan?
– Det har bara varit positiva reaktioner. Det har också uppmärksammats utanför Piteå kommun, till exempel har Dövas Tidning skrivit ett reportage om det. Många tycker det är väldigt inspirerande, så det har varit jättepositivt. Sedan gäller det att få folk att hitta hyllan och låna böcker.
Utöver böcker med teckenspråkskoppling finns det även dvd-filmer med liknande innehåll. De står dock inte på den Turkosa hyllan utan bland de andra filmerna i biblioteket.
– Vi har också märkt upp dvd-filmer med en turkos etikett. De står inte på Turkosa hyllan utan vi har speciella snurror för alla filmer. Så om man är sugen på den här filmen men inte förstår vad det där står för så kanske man frågar oss i personalen. På samma sätt har vi gjort med filmer som har regnbågstema, de har alla en regnbågsetikett.
Örebros folkbibliotek är nog det bibliotek som är lite i paritet med oss, de har också mycket programverksamhet för teckenspråkiga. Jag vet att flera i personalen där kan teckenspråk och att de också har en liknande typ av hylla.
På frågan om något annat bibliotek hört av sig med frågor om hyllan svarar Desirée att intresset inte har varit jättestort från andra kommuner men att framförallt Örebros bibliotek tagit kontakt. Det är inte så förvånande eftersom Örebro brukar kallas för “teckenspråkets huvudstad”.
– Det finns fem statliga dövskolor och en kommunal dövskola på grundskolenivå i Sverige. Och när man gått ut grundskolan kan man välja att gå på Riksgymnasiet för döva och hörselskadade i Örebro. Och eftersom nästan alla döva och hörselskadade ungdomar i Sverige som går gymnasiet hamnar i Örebro så har staden blivit lite av ett dövmecka. Många stannar kvar där efter att de gått ut gymnasiet, så det är en väldigt stor teckenspråkig stad. Örebros folkbibliotek är nog det bibliotek som är lite i paritet med oss, de har också mycket programverksamhet för teckenspråkiga. Jag vet att flera i personalen där kan teckenspråk och att de också har en liknande typ av hylla.
Desirée säger att hon har svårt att förstå varför det inte satsas mer på att nå ut till den teckenspråkiga befolkningen på landets bibliotek.
Varför jobbar man så lite med teckenspråk på andra bibliotek?
– Man måste ha personal som har den kompetensen. Jag blev ju inte anställd för min teckenspråkskompetens utan jag blev anställd som biblioteksassistent på den tiden, och så tog jag med mig min kompetens in i biblioteket. Men egentligen, tänker jag, så behöver man inte vara en person som är utbildad teckenspråks- och dövblindtolk som jag är utan det kan räcka att man försöker ha de glasögonen på sig när man ordnar till exempel programverksamhet. Det finns ju möjlighet att boka tolk via regionernas tolkcentraler. Allting man ordnar på ett bibliotek går det att anlita en tolk till. Man kan boka tolkar till sin programverksamhet och då öppna upp även för den teckenspråkiga befolkningen att komma till biblioteket.
Teckenspråk
Teckenspråk har funnits i alla tider, så länge det har funnits döva människor. Precis som andra språk så har det utvecklats i samspel mellan människor under lång tid. När det svenska teckenspråket uppstod är svårt att säga men de första dövskolorna grundades under 1800-talet. Det finns inte bara ett teckenspråk i världen utan varje land har sitt teckenspråk. Det finns inga säkra uppgifter på hur många teckenspråkiga (eftersom teckenspråk är ett visuellt språk brukar man använda begreppet teckenspråkiga, inte teckenspråkstalare) det finns i Sverige idag, då det inte finns någon officiell språkstatistik. Språkrådet uppgav 2015 att antalet modersmålstalare i svenskt teckenspråk är cirka 13 000, varav 8 000 är döva och 5 000 är barn till döva. Till det kommer andraspråksinlärare, som exempelvis hörande föräldrar till döva barn, och yrkesmänniskor, till exempel tolkar och lärare. En uppskattning är att det handlar om cirka 30 000 teckenspråkiga totalt.
För den som vill lära sig mer har Institutet för språk och folkminnen (Isof) en kunskapsbank om teckenspråk i Sverige och Norden. De har också en sida om dövas kultur.
Att förstå dövas historia
En viktig del i arbetet med teckenspråkiga är enligt Desirée att förstå gruppens kultur och historia. Sverige var 1981 det första landet i världen att erkänna teckenspråk som ett eget språk, men i många andra länder är det fortfarande inte erkänt.
– Det är viktigt att känna till just hur sent teckenspråket faktiskt erkändes som språk och hur det har sett ut genom historien. Att det inte alltid har varit självklart att få använda teckenspråk. Och att döva ser sig själva mer som en språklig och kulturell minoritet än en funktionshindergrupp. Döva i Sverige har sitt eget språk och alla länder har sina egna teckenspråk. Det finns en ganska mörk historia i hur döva blivit behandlade och hur man från samhället sett på teckenspråk, framförallt innan teckenspråket fick sitt erkännande.
Desirée berättar att döva under många år inte fick lära sig eller ens fick använda teckenspråk när de gick i skolan. Istället skulle de lära sig att tala och läsa på läppar.
På dövskolorna har teckenspråk varit förbjudet under en lång period av dövas historia, man ansåg att döva skulle lära sig tala och läsa på läpparna istället för att teckna.
– Det finns en del paralleller med hur samerna genom historien har behandlats. Döva blev placerade på dövskolor och fick i och med detta ofta inte bo kvar på sin hemort utan man blev skickad på internat. På dövskolorna har teckenspråk varit förbjudet under en lång period av dövas historia, man ansåg att döva skulle lära sig tala och läsa på läpparna istället för att teckna. Det fanns en syn på teckenspråk då att det fördummade människor, att teckenspråket inte var ett riktigt språk. Det kallades till och med för åtbördsspråk. Alltså att det bara bestod av gester.
På 1970-talet, alltså innan teckenspråk officiellt erkändes som ett självständigt språk i Sverige, började man forska om språket vid Stockholms universitet. Det visade sig ganska snabbt att teckenspråk, på samma sätt som alla andra språk, har en egen grammatik och egen ordföljd.

– Det är ett fantastiskt språk. Men som hörande, speciellt om man inte har någon koppling till dövas värld, så får man vara varsam och ha respekt för målgruppen. Även jag, som har en fot i dövas värld och har en döv anhörig, är ju inte själv döv. När jag till exempel spelade in lånereglerna på teckenspråk hade jag kontakt med dövföreningen i Piteå och stämde av med dem. “Nu har jag gjort det här. Jag har översatt det så här. Tycker ni att det går att förstå? Blir det rätt om jag tecknar så här?” Det är viktigt att man hela tiden är ödmjuk för den kompetens och den expertis som bara döva kan ha när det gäller ens egna frågor.
Desirée berättar att även om det idag är en självklarhet att få bli undervisad i och få utöva teckenspråk, så har den tekniska utvecklingen under senare år gjort att färre än tidigare lär sig teckenspråk.
– Just nu är teckenspråk inte lika självklart för döva barn eftersom många döva barn opereras med cochleaimplantat [ett hörhjälpmedel som genom elektrisk stimulering av hörselnerven ger personer med grav hörselnedsättning och dövhet möjlighet att uppfatta ljud]. Därför är teckenspråk inte lika självklart längre som det har varit tidigare, vilket är beklämmande!
Tillgänglighetsguide, bemötandeguide och Funkisverktygslåda
Desirée har också varit med och tagit fram en tillgänglighetsguide till Biblioteken i Norrbotten som ska underlätta arbetet med tillgänglighet ute på biblioteken.
– Det är en slags checklista jag gjorde för biblioteken. Och det är fritt att använda den mallen om man vill, för att kunna checka av vad man har eller inte har så att besökare ska veta vad som finns innan man kommer till biblioteket. Om det finns en ramp eller en handikapptoalett och så vidare.
Hur kom det sig att du tog fram den?
– Jag tror faktiskt det var en kollega som hade sett någon liknande tillgänglighetsguide på ett annat bibliotek. Så jag tar inte åt mig äran av att ha uppfunnit den själv. Jag fick inspiration och kollade på andra bibliotek: “Hur har de gjort? Vad vill vi ha för punkter på en tillgänglighetsguide?” Sedan utformade jag mallen och skickade ut den till alla bibliotek i Norrbotten. Respektive bibliotek utgår då från sina lokaler och bockar för ja och nej. “Vad har vi? Har vi punktskriftsdisplay? Har vi magnivision?”
Man behöver inte uppfinna allting själv. Man kanske ser att något annat bibliotek har något och då kan man “sno” det.
Desirée har också varit delaktig i att ta fram en Bemötandeguide som togs fram i samband med läsfrämjandeprojektet Fjäll till kust 2016–2017. Guiden skulle fungera som ett stöd och ge vägledning till bibliotekspersonalen inom BiN i mötet med personer med olika behov och funktionsnedsättning.
Det senaste tillskottet till Piteå stadsbibliotek som Desirée har tagit fram tillsammans med sina kollegor är en verktygslåda för barn med funktionsnedsättningar som besöker biblioteket.
– Vi kallar den för Funkisverktygslåda och är till för när barn med NPF-diagnoser kommer hit. I den finns det bland annat hörselkåpor, tangles, stressbollar och en klocka med tidsmarkering.
Idén till verktygslådan kommer ursprungligen från Härnösands bibliotek.
– Man behöver inte uppfinna allting själv. Man kanske ser att något annat bibliotek har något och då kan man “sno” det. Så att omvärldsbevaka är också viktigt.

Från Äppelhylla till Funkishylla
Det var när Desirée Stensdotter började jobba på Piteå stadsbibliotek som hon för första gången kom i kontakt med Äppelhyllan, en avdelning där mycket av folkbibliotekens tillgänglighetsarbete, teckenspråk och andra kommunikationsformer kopplat till exempelvis NPF-diagnoser ryms.
– Jag tyckte det var fantastiskt att det fanns en Äppelhylla på biblioteken. Men jag tyckte också att det var en ganska smal definition av vad tillgänglighet är. Biblioteken slår sig ofta för bröstet över att man har Äppelhyllor och det är ju jättebra. Men det inkluderar inte så många former av funktionsvariationer, utan det blir väldigt mycket fokus på NPF eller dem som använder punktskriftsböcker och sådant.
Just detta gjorde att hon tog initiativ till att strukturera om och byta namn på bibliotekets Äppelhylla till Funkishylla. Idén fick hon från Umeå stadsbibliotek, som hon kom i kontakt med på en träff för Svensk biblioteksförenings expertnätverk för bibliotek som har Äppelhyllor. På stadens stadsbibliotek hade man då påbörjat arbetet med att omvandla Äppelhyllan till en Funkishylla.
– De hade gjort ett ganska stort förarbete genom att ha varit i kontakt med intresseorganisationer, anhöriga och brukare och stämt av just begreppet Funkishylla, om det kändes okej eller vad de tyckte man skulle kalla en sådan hylla. På träffen informerade de lite om det men berättade att de inte hade kommit i mål med arbetet än. Så efter att jag varit på nätverksträffen tog jag kontakt med den bibliotekarie i Umeå som hade pratat om arbetet, och jag kände att det var helt rimligt och rätt att byta namn på hyllan.
Jag kan tycka att med en Äppelhylla blir det lätt så att man glömmer många grupper, för alla grupper är inte representerade, man klumpar ihop alla på väldigt få hyllmeter.
Ända sedan hon började arbeta på bibliotek har hon varit lite skeptisk till begreppet Äppelhylla. Att det heter just Äppelhylla visade sig dock vara en ren tillfällighet.
– Äppelhylla är väldigt abstrakt om man tänker på vad det handlar om. Vad jag har hört var det så att Härnösands bibliotek började med konceptet Äppelhylla, alltså en hylla med tillgängliga medier, och just där i biblioteket hängde det ett konstverk i form av ett äpple. Och därför heter det Äppelhylla. Hade man haft en bild på Mamma Mu så hade den hetat Mamma Mu-hyllan, så det har egentligen ingenting med tillgängliga medier att göra.
Tycker du att man borde överge konceptet Äppelhyllan?
– Jag kan tycka att med en Äppelhylla blir det lätt så att man glömmer många grupper, för alla grupper är inte representerade, man klumpar ihop alla på väldigt få hyllmeter. “Det här ska vara för alla”, tänker man, men det är inte för alla. Därför tycker jag till exempel att det finns ett värde i att man delar upp Funkishylla barn och vuxen och Turkos hylla var för sig. Det är viktigt att inte klumpa ihop allt i en enda röra, för då blir det för alla och ingen, utan att man kan försöka nischa det lite. På samma sätt som att vi alla människor är individuella och specifika så behöver det få synas på biblioteket, att det blir lite mer mångfacetterat. Så man kanske inte behöver överge Äppelhyllan, men man kan försöka vidga begreppet lite. Och också fundera på varför det ska heta Äppelhylla. För det kanske har att göra med att det hängde ett äpple i ett bibliotek en gång i tiden. Och är det då verkligen relevant? Är det det begreppet vi ska använda? Sådant kan man fundera kring.
En annan aspekt är just att bibliotekets besökare inte nödvändigtvis vet vad en Äppelhylla är, något som gör det svårare att hitta medierna.
– Inom biblioteksvärlden så vet alla vad vi menar med Äppelhylla, men vad betyder Äppelhylla för en besökare som kommer till ett bibliotek? Eller om man söker i en katalog och det står Äppelhylla, det är ju ganska obegripligt vad det innebär. Så när jag kom hem från den där nätverksträffen pratade jag med mina kollegor på biblioteken i Piteå. Och de tyckte alla att det är klart att vi borde byta namn, att det blir mycket mer adekvat vad det handlar om. Då tog jag också kontakt med anpassad skola här i Piteå och frågade pedagogerna där och bad dem prata med sina elever om vad de tyckte om att kalla det för Funkishylla istället. Jag var också i kontakt med personal på ett boende och ventilerade med dem hur de kände över att byta namn.

Hon visste också att Umeå stadsbibliotek inte heller hade fått invändningar mot begreppet Funkishylla när de gjorde sitt förarbete till namnändringen.
– Så vi körde faktiskt om Umeå för vi lanserade vår Funkishylla innan de gjorde det.
De behöll alla böcker på avdelningen, men märkte om dem från Äppelhylla till Funkishylla. Desirée tog också kontakt med en logoped på Piteå kommun, som hjälpte henne att ordna med bildstöd, så kallade Widgitsymboler.
– Vi använde även ritade tecken för att märka upp knubbar för att det ska vara tydligt för alla. Vi började med barnhyllan, men sedan ville jag också skapa en Funkishylla för vuxna. Jag tänker att det skulle kunna vara till exempel för någon som bor själv på ett gruppboende. Tanken var att man själv skulle kunna gå till en hylla där man kan hitta böcker om sig själv. Det skulle alltså inte vara en Funkishylla för personal som jobbar med personer som har till exempel Downs syndrom eller någon annan kognitiv nedsättning. Det finns skönlitterära berättelser på hyllan, men även faktaböcker. Till exempel böcker om hur det är att bo på ett gruppboende eller en kärlekshistoria mellan två personer som har någon funktionsvariation.
Jag är helt övertygad om att det har ett stort värde att hitta böcker som beskriver ens eget liv, till exempel att man bor på ett gruppboende eller har Downs syndrom eller liknande.
Nu finns det två Funkishyllor på Piteå stadsbibliotek, en för barn och en för vuxna, som står på olika ställen i biblioteket.
– Det är inte heller en jättestor avdelning, det kanske är tre-fyra hyllplan. Det är mycket lättlästa böcker och korta noveller och böcker med TAKK.
Vilken typ av skönlitterära böcker finns på Funkishyllan?
– Det kan vara böcker om vardagliga saker. Om att man ska gå och handla i affären eller att man ska gå till sopstationen. Jag har försökt hitta böcker som tilltalar och vänder sig till den här gruppen. En bok handlar till exempel om en mamma som har en dotter som heter Natali och som har Downs syndrom. De tränar yoga tillsammans. Den heter Yoga med Natali och är skriven av Cecilia Hjelte. Det är egentligen bara en bok om yoga, men den är skriven på ett lite enklare sätt. Och så finns det bilder på Natali och hennes mamma när de tränar yoga. Det är viktigt att försöka hitta invävd representation av personer så att den som kommer och lånar kan identifiera sig. “Titta, här är en novell om en kärlekshistoria på ett dagcenter.” Det är väl fantastiskt att få läsa om det. Men det är alltid en avvägning vad man ska ta med eller inte. När det gäller lättlästa böcker är det inte alltid lätt att veta, “Är det här mer för någon som är ny i Sverige eller är det här mer för en person som bor på gruppboende?”
På Funkishyllan för barn finns det utöver “vanliga” böcker även böcker med TAKK, teckenspråk, Widgitsymboler, Bliss, punktskrift och Pictogram samt dvd-filmer med böcker för barn översatta till teckenspråk. På Funkishyllan för vuxna finns lättlästa texter, tydliga bilder och bildstöd som gör det enklare för personer med funktionsnedsättning att läsa och förstå. Desirée har utöver formaten och informationen jobbat mycket med innehållet på hyllorna.
Att vara döv innebär mycket mer än att inte höra. Det är också en språklig, kulturell och social identitet.
– Jag har velat skapa specifika Funkishyllor för att jag vill skapa tillgänglighet och möjlighet till identifikation för alla grupper som besöker biblioteket. Jag är helt övertygad om att det har ett stort värde att hitta böcker som beskriver ens eget liv, till exempel att man bor på ett gruppboende eller har Downs syndrom eller liknande.
Man skulle kunna påstå att döva och hörselskadade ingår i begreppet funkis. Trots det har Piteå stadsbibliotek valt att ha en egen hylla (Turkosa hyllan) för målgruppen döva och hörselskadade, medan medier för andra målgrupper som ingår i funkisbegreppet hamnar på Funkishyllan.
– Att vara döv innebär mycket mer än att inte höra. Det är också en språklig, kulturell och social identitet. Döva ser sig som en del av en språklig och kulturell minoritetsgrupp. Idag pratar man mer om teckenspråkiga, inte lika mycket om döva, hörselskadade och dövblinda. Därför känns det givet för mig att ha den Turkosa hyllan som en egen hylla som skiljer sig från Funkishyllorna.
Desirée avslutar med att understryka att det varken behöver vara svårt eller dyrt att jobba mer med tillgänglighet och personer med funktionsnedsättning på biblioteken.
– Med ganska små medel kan man nå otroligt brett och på ett fint sätt inkludera personer med funktionsnedsättning mer. Så jag hoppas att fler bibliotek blir uppmuntrade att göra det efter att ha läst den här artikeln.
Desirées tips till bibliotek som vill jobba mer med tillgänglighet
Tänk brett
– Det finns ett uttryck som går så här: Det som är helt nödvändigt för några är också oftast bra för alla. Alltså gällande alla anpassningar man gör, ju bredare man tänker desto bättre. Så våga tänka brett och var inte rädd för att det kanske blir fel. Våga ställa dumma frågor som “Hur använder man en hörselslinga?” eller “Nu blir jag osäker, när du kommer med tolk. Ska jag titta på dig som är döv eller ska jag titta på tolken?” Det är inte dumma frågor utan de grundar sig faktiskt i att man vill göra rätt, men att man inte alltid vet vad som är rätt.
Ta kontakt med och involvera de som berörs tidigt i processen
– Det är jätteviktigt. Det handlar ju också om respekt, att jag respekterar era frågor och er livssituation, som jag inte har. Och då vill jag ha en dialog med er för att det ska landa bra hos er också. Våga ta kontakt med till exempel döva och olika föreningar och gruppboenden där man bor. Kolla med dem “Hur tänker ni kring det här?” eller “Hur tycker ni vi ska göra kring det här?” Så att man involverar dem i arbetet och inte gör en massa åtgärder som man tror ska bli på ett visst sätt. För det kanske inte alls är vad de önskar.
Var nyfiken men också ödmjuk
– Våga omvärldsbevaka och var nyfiken, men glöm inte bort att vara ödmjuk i din roll över att man kanske inte kan och vet allt. Men bara man är ödmjuk och tar till sig information om hur det är till exempel för teckenspråkiga och hur gruppens situation ser ut så kan man ju ordna otroligt mycket bra verksamhet.
Ta hjälp av och inspireras av andra
– Det är bra att ta inspiration och se hur andra gör. Jag tycker det är jätteintressant att vara med i nätverk och gå på nätverksträffar. På Facebook finns det många grupper som tar upp begreppet tillgänglighet, och där kan man få många bra tips. Man behöver ju inte uppfinna allting själv utan om man ser att något att bibliotek gör en bra grej kan man tänka: “Det kan vi också ha!”
Fotnot: Sedan artikeln skrevs har Piteå stadsbibliotek även introducerat NPF-hyllor. Läs mer om det på bibliotekets Facebooksida.
Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida
Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.
Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).
Detta innebär att du:
- får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
- får remixa, återanvända och bygga på materialet
- får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
- inte behöver fråga om lov.
Om du bearbetar, delar eller använder texten:
- Ge ett korrekt Erkännande
- ange verkets namn,
- ange vem som skapat verket,
- ange länk till verkets ursprungsplats,
- ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
- ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
- länka till licensen.
Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:
Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).
