Om kvalitet – Garanterat bra böcker

Varför får biblioteken egentligen lådor med böcker från Kulturrådet, och vad ska de göra med dem? Sedan 1970-talet har Sverige haft ett statligt litteraturstöd med syfte att främja mångfald och kvalitet i litteraturutgivningen. Från litteraturutredningen 1968 till dagens bibliotekssatsningar har stödet varit avgörande för att ge utrymme åt smalare och konstnärligt intressanta böcker som annars skulle ha svårt att konkurrera på marknaden. Lär dig mer om litteraturstödets historia, praktik och betydelse i denna artikelserie!

Stora delar av min tidiga ungdom tillbringade jag på Skellefteå stadsbibliotek. Det kunde bli tre–fyra kvällar i veckan som ägnades åt att ögna igenom hyllorna, den lilla vagnen med det nyss återlämnade, nyförvärven, tidskrifterna och urklippssamlingarna med recensioner. Och där stod de tålmodigt och väntade på mig, väntade på att bli upptäckta och utforskade: böckerna jag aldrig hade hört talas om, böckerna som mycket sällan visade sig hos någon av den lilla stadens bokhandlare eller nämndes i lokaltidningen, och nere bland kompakthyllorna i magasinet böckerna som inte längre gick att få tag på någon annanstans, de bortglömda klenoderna, som redan genom sin bortglömdhet erbjöd en alldeles särskild lockelse. De gjorde sig ingen brådska, de bara stod där helt lugnt lutade mot varandra och visste sitt värde.

I denna egentligen osannolika skattkammare kunde tonåringen som var jag för första gången stifta bekantskap med till exempel Åke Hodells Kråksymfonin, E.M. Ciorans Om olägenheten i att vara född och Emile Habibis Said Peptimisten, böcker som vidgade min värld och som grundligt och oåterkalleligt förändrade min syn på hur litteratur kan se ut och bete sig. Föga anade jag hur dessa skatter alls hade lyckats hamna där, i en liten hockeytokig stad i ett glesbefolkat län. Att det fanns något som hette statligt litteratur- och distributionsstöd som jag hade att tacka för mina upplevelser, för de upptäckter som jag inbillade mig att jag hade gjort på egen hand.

När jag först blir tillfrågad om att bidra med en text om vad litterär kvalitet egentligen är – eller kan vara – rådgör jag inledningsvis med en klok människa i min närhet. ”Är inte det litegrann som att bli ombedd att fixa fred i Mellanöstern?” säger hon. Kanske i viss mån, med tanke på utsikterna att komma fram till ett svar som alla parter kan skriva under på och känna sig nöjda med. Men varför skall det egentligen behöva vara så? Det är få som skulle hävda att det är omöjligt att avgöra vad som är … ja, exempelvis ett köksbord eller en klänning av hög kvalitet. Det kanske kan krävas en smula fackkunskap för att skilja ett köksbord som håller i tvåhundra år från ett mer kortlivat, eller för att bedöma hur välgjorda sömmarna i klänningen är, men det är sällan man hör någon på fullt allvar förfäkta att det skulle vara en ren smaksak. Med litteratur förhåller det sig tydligen annorlunda. Där anses det, åtminstone på sina håll, av någon anledning plötsligt kontroversiellt att tala om hög respektive låg kvalitet. Jag tror att det delvis beror på ett missförstånd.

Under fyra års tid var jag ledamot av, eller medlem i, det jag emellanåt brukar hänvisa till som världens bästa bokcirkel, Kulturrådets arbetsgrupp för skönlitteratur. (Längre än fyra år får man inte sitta där; det skall vara någon måtta på hur bortskämd man får bli.) Arbetstakten på ungefär 140 böcker per år att läsa för var och en är förvisso högre än hos bokcirklar i gemen, och syftet givetvis ett annat. Arbetsgruppens nio ledamöter – författare, översättare, litteraturvetare, kritiker, redaktörer och bibliotekarier – har i uppdrag att läsa och granska de utgåvor inom områdena skönlitteratur, essäer, biografier och litteraturvetenskap som förlagen ansökt om och därefter avgöra huruvida de har tillräckliga kvaliteter för att komma ifråga.

Kvaliteter skriver jag, i pluralis. Eller för att tala styrdokumentiska: ”För att beviljas stöd krävs att boken är av god kvalitet såväl tekniskt som redaktionellt. Utgångspunkt för bedömning av bokens kvalitet är intensitet, originalitet, komplexitet, förnyelse eller självständighet i fråga om litterär teknik, gestaltning av idéer och erfarenheter samt förmåga att överskrida olika typer av genreförväntningar.” Det är alltså många olika ämnen man får betyg i, och i praktiken blir det en sammanvägning av bedömningen på alla tillämpliga områden som fäller utslaget. (Alla kriterier är nämligen inte möjliga att tillämpa på alla böcker; det vore bra underligt att kräva ”förnyelse” av en 1800-talsroman, till exempel. Olika texter är givetvis ute efter att uppnå olika saker, och man skall inte behöva bli betygsatt i ett ämne man inte har ägnat sig åt. Men det fordras förstås ibland avsevärd lyhördhet för att uppfatta vad en given text är ute efter och inte.)

Är detta en uttömmande lista över alla teoretiskt möjliga kännetecken på litterär kvalitet? Nej, självfallet inte, och bedömningsgrundernas eventuella luckor och blottor diskuteras också fortlöpande i arbetsgruppen, inte sällan med utgångspunkt i konkreta fall. Rätt vad det är dyker det upp en bok som på alla sätt visar att den inte har tänkt foga sig efter det vanliga regelverket, och då behöver man hitta ett sätt att närma sig den på dess egna villkor. Det är för övrigt tämligen fåfängt att försöka komma fram till en allmängiltig och heltäckande definition av ”litterär kvalitet”: den ser inte alltid likadan ut, den uppför sig på skilda sätt i skilda sammanhang. Men när man väl sitter med en specifik text framför sig brukar det inte vara särskilt svårt att identifiera de styrkor och svagheter den rymmer.

Minst lika viktigt att notera är vilka tänkbara kriterier som inte anförs här. Aktualitet, Samhällsrelevans, Läsarvänlighet och Underhållningsvärde, exempelvis, är säkert faktorer som väger tungt i förlagens egen bedömning av vilka titlar de skall ge ut; det är parametrar som har med böckernas säljbarhet att göra, i regel med utgångspunkt i ett tämligen kort tidsperspektiv, men inte med de i bred mening hantverksmässiga eller konstnärliga aspekterna. (Jämför resonemanget ”den här klänningen är snygg/bekväm/modern, alltså är den av hög kvalitet”. Är det inte något som skevar en aning där?) Jag kan inte svara för mina kollegor, men under min tid i arbetsgruppen försökte åtminstone jag ofta ställa mig frågan: ”Är det här en bok som kan försvara sin plats på en bibliotekshylla om tio, trettio och femtio år?”

Arbetsgruppens ledamöter granskar och synar alltså sömmarna i klänningen, limfogarna i bordsskivan (och i bokryggen, och i manuset), kopplingsschemat i satsfogningen och textstrukturen, rostskyddet i språket, bäst-före-datumet på översättningen och så vidare. Samt därjämte också böckernas förmodade miljöpåverkan på litteraturklimatet. Med styrdokumentets ord: ”För att främja mångsidighet tas särskild hänsyn till (…) geografisk, kulturell och språklig spridning.” Det sista, som inte i strikt mening är ett kvalitetskrav på den enskilda utgåvan, grundar sig i tanken att kvaliteten på det litterära klimatet som helhet blir högre av ökad biologisk mångfald, så att säga. Det betyder förstås inte att man kan komma undan med en svajig utgåva bara för att den kommer från ett underrepresenterat språk- eller kulturområde, men att det är en aspekt som kan beaktas i fall när det av andra skäl står och väger mellan bifall och avslag.

Det är långt ifrån alla, ens bland mycket vana läsare, som närmar sig texter på det sättet till vardags: kräset, ogint och felfinnande. Även nytillkomna ledamöter i arbetsgruppen kan behöva sitta av ett par-tre möten innan de har finkalibrerat sina personliga mätinstrument. Och även aldrig så belästa litteraturforskare och kritiker dras förstås med sina mänskliga svagheter, blinda fläckar och käpphästar. Det ingår som en väsentlig del i uppdraget att vara uppmärksam på dem, hos de andra och framför allt hos sig själv, och se till att de inte påverkar utfallet när en bok skall bedömas.

Missförståndet jag nämnde ovan har med den problematiken att göra. Varför är det så känsligt att tala om kvalitet i litteratursammanhang? Därför att man uppfattar det som en fråga om personlig smak, och ingen tycker om att få sin personliga smak underkänd eller avfärdad. När man stolt visar upp sin nyinköpta klänning för omgivningen vill man inte mötas av ett ”Men fy fan vad ful den var!” Men den som tror att arbetsgruppens diskussioner rör sig på det planet har missuppfattat vad vårt uppdrag går ut på. Tvärtom är en av ledamöternas viktigaste uppgifter just att sätta sig över och bortse från sin subjektiva smak vid bedömningen och bara utgå från de gällande kriterierna. Vi tar helt enkelt inte ställning till huruvida klänningen är snygg eller inte, det ingår inte i uppdraget. Däremot kan vi efter företagen granskning undslippa oss ett måhända kärvt men sakligt och föga illvilligt: ”Den där kommer bara att hålla i tre tvättar innan den är mogen för textilåtervinningen.”

Att som ledamot bortse från sin personliga smak (och göra det med 140 böcker per år, det vill säga under en ansenlig del av sin vakna tid) är inte bara en av de viktigaste uppgifterna, utan också – det medges villigt – den i särklass svåraste. Jag vill hoppas att vi har lyckats för det mesta, och jag kan också i det närmaste garantera att vi inte har lyckats jämt. Men när jag bläddrar i min pärm med handlingar från arbetsgruppens möten, där jag skrivit ner minnesvärda kommentarer om böckerna från mina kollegor i marginalen, stöter jag i alla fall på mängder av sådana exempel: ”jag älskar den här boken, men den når ju inte alls upp till vår nivå”, eller ”helt odräglig att läsa, men den skall finnas tillgänglig”, och så vidare.

Ett annat indicium på att systemet fungerar någorlunda är det faktum att det ganska sällan inträffar att läsarna av en enskild titel inte kan enas om ett domslut – och då kan jag intyga att den personliga smaken har skilt sig himmelsvitt åt ledamöterna emellan under hela min mandattid. Under ett genomsnittligt arbetsgruppsmöte, som tar en hel arbetsdag i anspråk, avhandlas ungefär 120 titlar. Av dessa är det sällan mer än tio ärenden som blir bordlagda till följd av att de båda läsarna inte kunnat enas, och en tredje läsare får då ta sig an den boken till påföljande möte och avge utslags rösten. Inte sällan återkommer denna tredje läsare med stor förståelse för bägge kollegornas synpunkter.

För visst finns det knepiga och svårbedömda fall, fattas bara. Vad gör man exempelvis med en komplex, originell och väl gestaltande text i en halvljummen eller lätt vedartad översättning? Till skillnad från recensenter i dagspressen kan vi inte nyansera våra omdömen: det är ja eller nej som gäller, och emellanåt har jag önskat att det skulle finnas något slags mellanting, ett lagom litet uppmuntrande tröstvederlag för lovvärda ambitioner och goda föresatser som tyvärr inte förverkligats fullt ut. Till skillnad från en ensam recensent i en dagstidning har vi också hela arbetsgruppens samlade erfarenhet och beläsenhet att dra nytta av och luta oss mot, vilket är till stor hjälp. Men tyvärr inte alltid tillräckligt. Rent krasst: en grupp på nio personer, vilka de än är, kan aldrig ha den samlade överblick över världens och historiens alla litterära traditioner som skulle erfordras för att verkligen kunna bedöma varje text efter dess egenart och sammanhang. (Det finns rentav en grupp på aderton personer som inte alltid heller lyckas så bra med den saken.)

När jag såhär drygt trettio år senare går in på Skellefteå stadsbiblioteks hemsida ser jag att samtliga de tre titlar jag nämnde ovan numera är utgallrade ur beståndet. Det är en upptäckt som gör mig aningen betänksam och illa till mods. Jag vet nämligen hur mitt liv berikades av de böcker som kom ut i hyllorna på landets kommunbibliotek tack vare distributionsstödet (även om det dröjde bra många år innan jag upptäckte orsakssambandet). Upplevelser och erfarenheter av det slaget vill jag gärna unna även nutida och framtida biblioteksbesökare, och det var i förhoppningen om att sådana möten mellan oväntade böcker och överrumplade läsare skulle kunna äga rum som jag satt mina fyra år i arbetsgruppen.

Bra böcker kan vänta på en; deras tålamod är ändlöst, deras livslängd avsevärd om man låter dem leva. Men de behöver finnas åtkomliga, vara möjliga att upptäcka även om man inte letar efter dem, och kanske i synnerhet då. Bra böcker skall ställa sig i vägen för en och vara svåra att undkomma. Och eftersom de har lite svårt att gå själva och dessutom har mycket svaga röster är det besvärligt för dem att utföra sådana manövrer helt på egen hand. Kulturrådets arbetsgrupper gör vad de kan för att hjälpa dem ut till landets kommunbibliotek. Men sedan kommer det an på bibliotekarierna att flytta dem den där sista lilla biten in i hjärtat på en oförberedd tonåring.

Övriga artiklar ur skriften