Kiosklitteratur och massmarknad – Garanterat bra böcker

Varför får biblioteken egentligen lådor med böcker från Kulturrådet, och vad ska de göra med dem? Sedan 1970-talet har Sverige haft ett statligt litteraturstöd med syfte att främja mångfald och kvalitet i litteraturutgivningen. Från litteraturutredningen 1968 till dagens bibliotekssatsningar har stödet varit avgörande för att ge utrymme åt smalare och konstnärligt intressanta böcker som annars skulle ha svårt att konkurrera på marknaden. Lär dig mer om litteraturstödets historia, praktik och betydelse i denna artikelserie!

1974 betraktas som en vattendelare i svensk kulturpolitik. Än i dag är den statliga kulturpolitiken färgad av de reformer och grundtankar som lanserades då. Det året fattade Riksdagen ett beslut om ett omfattande reformprogram för den statliga kulturpolitiken (Prop. 1974:28). I kölvattnet av dessa reformer inrättades Kulturrådet den 1 oktober 1974, med uppgift att bevaka utvecklingen inom kulturområdet och fördela statliga bidrag. Samma år avslutades även en omfattande litteraturutredning med en slutrapport.

Litteraturutredning leder till litteraturstöd

Rapporten, Boken (SOU 1974:5), var slutresultatet av en litteraturutredning som tillsattes 1968 (L68) av Olof Palme, då nybliven utbildningsminister. Fram till denna utredning hade de statliga insatserna i första hand varit riktade mot bibliotek och författare men denna gång fanns det anledning att ta ett stort grepp om hela den svenska förlags- och utgivningsverksamheten. Försäljningen av kvalificerad skönlitteratur hade minskat kraftigt under 60-talet och den nedåtgående trenden mynnade ut i den så kallade förlagskrisen, med minskning av utgivning som följd.

Redan i direktiven för litteratutredningen identifierade man två grundläggande utmaningar för den svenska förlagsbranschen. Den första var att böcker hade blivit för dyra. Svenska bokpriser var troligen de högsta i världen i slutet av 60-talet. Priserna på böcker hade stigit betydligt mer än jämförbara ”upplevelsevaror”, som bio- och teaterbiljetter. Den andra var att bokmarknaden hade översvämmats av en omfattande, som man kallade det, massmarknads- eller triviallitteratur. Det rörde sig om litteratur som var billig att producera då den i huvudsak utgjordes av lättsålda snabböversättningar från engelska. Sammantaget, konstaterade utredningen, hade dessa omständigheter drabbat den seriösa, smala och kvalitativa skönlitterära utgivningen hårt. Man fann att från mitten av 60-talet till början av 70-talet hade både antalet utgivna skönlitterära böcker och antalet debutanter minskat. Den svenska lyrikutgivningen och översättningar av kvalitetslitteratur drabbades också hårt.

Litteraturutredningens förslag skulle dels verka prisdämpande inom bokbranschen, dels se till att den kvalificerade litteraturen inte blev allt mer utkonkurrerad av, som utredningen såg det, en kvalitativt underlägsen ”kiosklitteratur”. Utredningens grundläggande konklusioner var i linje med ett av 1974-års kulturpolitiska mål som fastslog att politiken skulle ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Utredningens förslag var att inrätta ett ekonomiskt stöd – ett litteraturstöd – för den kvalificerade litteraturen, där ett av villkoren var att förlagen tvingades följa en lista med fastställda maximala förlagspriser för att få stöd. På det viset avsåg utredningen slå två flugor i en smäll.

Hur litteraturstödet skulle utformas blev en stridsfråga i utredningen. Två grundmodeller diskuterades: ett generellt stöd och ett selektivt stöd. Författare och förläggare förespråkade olika generella stödformer. Branschorganisationen Svenska Förläggareföreningen ville ha momsbefrielse av böcker, biblioteksersättning till förlagen och en stödköpsmodell av kvalitetslitteratur, med en då nyligen genomförd reform i Norge som förebild. Författarna var i sin tur skeptiska till ett selektivt stöd eftersom de befarade att det skulle leda till styrning av utgivningen; att konstnärernas oberoende gentemot staten skulle minska och att läsarnas valfrihet kunde inskränkas av statliga prioriteringar. Istället ville även de ha ett mer generellt stöd.

Utredningen avfärdade emellertid flera av de generella stödformerna. En momssänkning på all litteratur, konstaterade utredarna, skulle ha en allt för generell verkan och dessutom mest gynna den kommersiella, lättsålda litteraturen. En allmän biblioteksersättning, där förlagen skulle kompenseras för utlåning av litteratur och förväntad försäljningsminskning, förkastades också av liknande skäl. En sådan ersättning skulle gynna de mest populära böckerna och endast komma förlagen till del. En stödköpsordning av norsk modell – där staten köpte tusen exemplar av varje ny norsk skönlitterär titel för distribution till offentliga bibliotek – fann man inte heller önskvärd eftersom den modellen utgick från förlagens prissättning, något som riskerade att leda till prismanipulation och höjda bokpriser.

Utredningen förordade istället ett selektivt stöd baserat på följande principer:

• det bör vara sammanhållet, överskådligt och lättadministrerat och samtidigt ge garantier för mångsidighet i bedömningar och värderingar,
• åtgärder i produktionsledet bör ha återverkningar även i distributions- och konsumtionsleden,
• effekterna av stödet bör verka prisdämpande och motverka koncentrationstendenser i utgivningen.

Med denna utformning skulle litteraturstödet uppfylla syftet att göra kvalitetslitteratur mer tillgänglig genom att stödja en bredare utgivning till lägre priser, något som skulle göra befolkningen mer benägen att köpa och läsa kvalitetsböcker.

Utredningen föreslog att det nyinrättade Kulturrådet skulle inrätta en självständig nämnd för att fördela litteraturstödet. Nämnden skulle bestå av personer med dokumenterad sakkunskap. För att säkerställa ”mångsidighet i bedömning och värdering”, skulle nämndens ledamöter successivt bytas ut.

Upplägget med fristående nämnder, såsom Kulturrådets nuvarande arbetsgrupper, säkerställer en kulturpolitisk grundtanke i Sverige – att det ska finnas ett organisatoriskt skydd från politiskt inflytande på konstnärligt innehåll. Denna centrala tanke kallas ofta principen om armlängds avstånd. Den innebär att staten kan budgetera och sätta upp mål för kulturen men att konsten ska vara fri från politisk styrning och värderas utifrån konstnärliga kvaliteter.

Omdiskuterat och omstritt

Litteraturstödet har funnits i snart 50 år. Stödformen har under lika lång tid varit omdiskuterad, stundom omstridd. Det har också gjorts flera ansatser till att modifiera och revidera utformningen. Generellt var förlagsbranschen mycket skeptisk när stödet skulle införas. Många av de farhågor som uttrycktes visade sig emellertid inte besannas. Sedan länge är förlagsbranschen i huvudsak överens om att stödet fyller en funktion, fungerar rimligt bra och bör vara kvar. En återkommande synpunkt är att anslagen till stödet är otillräckliga, att stödets reella ekonomiska värde och betydelse för förlagen efterhand har urholkats och att litteraturstödets utformning som ett efterhandsstöd medför fortsatta ekonomiska risker för förlagen.

Utfallet av stödet har också diskuterats. Många titlar som får stöd ges ut av stora kommersiellt framgångsrika förlag. I olika omgångar har det funnits förslag som går ut på att sprida fördelningen av stöd genom takbelopp per förlag eller förlagskoncern. Så som stödet är utformat är det emellertid ett kvalitetsstöd till enskilda titlar, inte till förlag. Ett stort förlag har generellt sett andra möjligheter till rättighetsinköp, ibland ett större mått av prestige och attraktivitet för författare och har ofta tillgång till större redaktionella resurser. Utifrån syftet att främja en bred, kvalitativ utgivning genom stöd av enskilda titlar, fungerar upplagespärren likadant för små som stora, smala som kommersiella förlag.

Beredningen av stödet, det selektiva förfarandet, där beslut fattas av arbetsgrupper, har ibland ifrågasatts. Arbetet i grupperna är både tids- och kostnadskrävande. Ledamöternas omdömen är i viss utsträckning personliga och subjektivt färgade. För att minska risken för ett för stort individuellt inflytande är uppdraget tidsbegränsat. I början av 2000-talet föreslog en utredning att stödet istället skulle fördelas automatiskt, utan beredning av arbetsgrupper, utifrån det relativt jämna statistiska utfall som kunde utläsas från föregående år. Förslaget förkastades eftersom stödet därmed skulle förvandlas till ett renodlat stöd till branschen utan någon kulturpolitisk förankring.

Den relativa bristen på insyn i arbetsgrupperna har också lyfts fram som ett bekymmer av förlag och författare. Förvaltningslagen, som styr hur ärenden ska handläggas av svenska myndigheter, ställer exempelvis krav på offentligt motiverade beslut. Arbetsgrupperna ger emellertid ingen skriftlig motivering, främst eftersom en sådan hantering skulle vara väldigt tidskrävande. Den pragmatiska lösningen har varit att ett förlag på begäran kan få en kortfattad motivering av Kulturrådets handläggare, som alltid närvarar och fungerar som mötessekreterare i arbetsgrupperna.

De senaste åren

I rapporten Så fri är konsten (2021) konstaterade Myndigheten för kulturanalys att det förelåg risk för politisk styrning i bland annat Kulturrådets bidragsgivning. Denna risk beskrevs först och främst handla om en form av målkonflikt. Å ena sidan har Kulturrådet som uppgift att värna om konstnärlig frihet och yttranderätt. Å andra sidan ska Kulturrådet genomföra politiska uppdrag inom kulturområdet som på senare tid bland annat har syftat till att främja vissa perspektiv i det konstnärliga innehållet och att värna om olika gruppers rättigheter och representation i kulturen.

2018 uppstod exempelvis en kulturdebatt om politisk styrning då några svenska förläggare ansåg att Kulturrådets generella riktlinjer om att främja jämställdhet och mångfald pressade dem att anpassa sin utgivning efter andra kriterier än de konstnärliga. Även den skönlitterära arbetsgruppen anklagades för att premiera politisk korrekthet framför litterär kvalitet. I allt väsentligt vilade kritiken på bristande medvetenhet om arbetsgruppens uppdrag och förmåga att fatta av myndigheten oberoende beslut.

En ytterligare synpunkt är att stödets utformning inte längre svarar mot dagens verklighet. Förlagsbranschen har idag helt andra utmaningar, som tilltagande maktkoncentration och en digital omställning. Dagens bokpriser är låga, något som pressar branschens marginaler. Sedan 2010 är inte heller stödet villkorat till bestämda maximala f-priser. 2002 sänktes bokmomsen från 25 till 6 procent. Det är alltså inte längre självklart att stödformen fungerar som den var tänkt.

De många litteratur- och kulturutredningar som gjorts sedan 1975 har emellertid noga utvärderat litteraturstödet. Det får anses väl dokumenterat att stödet, som tänkt, har bidragit till bredd och mångfald på förlagsmarknaden genom att stödet haft störst effekt på etableringen av och utgivningen på små- och mellanstora förlag, samt inom den barn- och ungdomslitterära utgivningen.

Övriga artiklar ur skriften