Myndigheten för psykologiskt försvar: Att arbeta mot informationspåverkan

Vem är du och vad jobbar du med?

– Jag heter Lisa Mobrand och arbetar som utredare på Myndigheten för psykologiskt försvar. Myndigheten har flera avdelningar. Den avdelning jag arbetar på heter Förmågehöjande avdelningen, där mitt ansvarsområde är civilsamhället. Där ingår bland annat kulturaktörer och bibliotek. Vi arbetar strategiskt med att utveckla, utbilda och höja civilsamhällets förmåga att motstå informationspåverkan och desinformation.

Vad är Myndigheten för psykologiskt försvar och hur skiljer sig er verksamhet från relaterade myndigheter som Myndigheten för samhällsskydd och beredskap eller Statens medieråd?

– En del av det som Myndigheten för psykologiskt försvar arbetar med låg tidigare på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap. 2017 insåg man att informationspåverkan var en stor och ny faktor i den moderna tidens konflikter och säkerhetspolitik. Efter en utredning beslöt man sig för att skapa en särskild myndighet som kunde fokusera på de här frågorna.

Myndigheten för psykologiskt försvar är både en försvarsmyndighet och en underrättelsemyndighet. Huvuduppgiften, som sköts av myndighetens operativa avdelning, är att hantera utländsk informationspåverkan och hot –som riktas mot Sverige. Den förmågehöjande avdelningen arbetar strategiskt med att hjälpa befolkningen, myndigheter, organisationer med flera att motstå informationspåverkan. Det gör vi till exempel genom att utbilda och knyta kontakter med alla möjliga aktörer i samhället som bland annat sysslar med MIK, medie- och informationskunnighet. MSB arbetar mycket med skydd av och med att kommunicera med befolkningen. Vi är framför allt en –försvarsmyndighet och sysslar i stället med att utveckla och utbilda samhällsaktörer och upptäcka hot mot Sverige.

Vad är informationspåverkan och desinformation?

– Inom det säkerhetspolitiska området definieras informationspåverkan som en medveten kampanj, i vårt fall från främmande makt eller aktörer. Vi använder SÄPO:s definition på vad som är aktörer. Det kan vara nätverk, exempelvis islamistiska nätverk, och statliga aktörer som vill påverka Sverige, vårt demokratiska system, våra beslutsfattande processer och det öppna samhället genom den här typen av verksamhet.

Ett av medlen i informationspåverkan är desinformation. I informationspåverkan surfar man gärna på ryktesspridning eller desinformation som redan florerar i det land som man vill påverka. Om det redan finns någon form av aktivitet bland befolkningen, så använder man sig alltså gärna av den för att skruva upp den lite till och för att kognitivt skruva på verkligheten. Har man kognitivt gått med på en sak, så är det sedan lättare att gå med på en annan. Det är en typ av redskap som handlar om att jobba med människors tankeprocesser kring hur verkligheten är beskaffad.

Vi brukar prata om narrativ. Narrativ betyder ju berättelse. Har man en väldigt stark berättelse om hur verkligheten är beskaffad, att samhället är i förfall, att det pågår en konspiration eller något liknande, så kan den på sitt eget konstiga vis ge trygghet till människor som känner att världen är konstig och att de inte riktigt förstår den. Sådana här kraftfulla berättelser kan ju, på gott och ont, samla människor.

Vi hjälper till att hantera de här typerna av hot från externa aktörer och bidrar till att öka förmågan hos olika aktörer, myndigheter, organisationer och civilsamhällets aktörer att förstå vad de kan göra för att inte påverkas eller bli en del av påverkanskampanjer.

Varför är frågor om informationspåverkan och desinformation i fokus just nu?

– Just nu händer det rätt mycket i samhället avseende de här frågorna. Mest känd är kanske LVU-kampanjen. Det är en desinformationskampanj där man försöker omkullkasta förtroendet för myndigheter, i det här fallet främst socialtjänsten. I botten finns självklart enstaka människor som har blivit felbehandlade, men det finns också väldigt tydliga exempel på att det här rör sig om ett försök att måla upp Sverige som ett land där man omhändertar barn på felaktiga grunder och där man försöker omskola barn. Helt enkelt att det är ett farligt land att vara förälder i. Det hänger samman med att man vill underblåsa synen på landet som ett dåligt land. En nation med dåliga värderingar.

Vilken sorts informationspåverkan och desinformation har myndigheten i uppdrag att fokusera på?

– Vår uppgift är att fokusera på det som riktas mot Sveriges intressen, den svenska demokratin och den svenska tryggheten. Alltså de skyddsvärden som landet vill värna. Det handlar ju bland annat om demokratiska processer och ett öppet samhälle. Om man tar några aktuella exempel, så är det LVU-kampanjen och olika frågor kring Nato-tillträdet. Vissa frågor gällande elförsörjning är också i fokus just nu. I år har Sverige dessutom EU-ordförandeskapet. Då är det extra viktigt att hålla koll, så att strålkastarljuset på Sverige inte nyttjas som ett tillfälle att försöka få igång fler informationspåverkanskampanjer.

Vår uppgift är alltså inte att titta på befolkningen. Det är ju i så fall säkerhetspolisens uppgift.

Varför kan informationspåverkan och desinformation påverka samhället i så hög grad? Vad riskeras?

– Förr i tiden hade vi telefon och tidningar, men kommunikationen var för det första långsammare och det gick för det andra mycket tydligare att se vem som var avsändaren. Ryktesspridningen var långsammare och den nådde oftast också bara en begränsad krets.

Sociala medier och det nya medielandskapet innebär att allt går väldigt fort. Det är inte alltid lätt att förstå var någonting började eller vem som står bakom det som sägs. Man kan jobba med starka bilder, snabba ”fakta” och rida på starka känslor. Det är egentligen samma redskap man använder som när man gör reklam. Man vill få människor att känna sig påverkade och ta ställning snabbt.

Internet och sociala medier erbjuder stora möjligheter: alla kan vara med och producera. Samtidigt innebär det att alla som har tillgång till en smartphone eller en dator måste förhålla sig till informationsflödet på ett sätt som man kanske inte behövde göra förr i tiden. Förr innebar det en mindre risk om man spekulerade eller delade felaktigheter. Färre blev påverkade.

Genom att kommunikationen går så snabbt och att det som läggs ut får en sådan stor spridning är det också ett praktiskt redskap för dem som vill destabilisera landet. Det bästa kriget för en angripande nation är det krig som inte blir av, för att landet redan är i spillror. Det gör att informationspåverkan och desinformation kan ses som ekonomisk krigföring. Man sår split i det land man vill påverka, destabiliserar beslutsprocesser, vänder folkopinionen och skapar oro.

Sverige är ett av de länder som har den starkaste tryck- och yttrandefriheten. Det är i stort någonting mycket positivt. Sverige är också ett land med hög utbildningsnivå, vilket skapar stora möjligheter, men friheten och möjligheterna är också en stor utmaning. Det ställer höga krav på befolkningen som måste fråga sig: Vad innebär tryck- och yttrandefrihet? Vad kan jag säga? Vad får jag säga? Vad borde jag kanske inte säga, även om jag får säga det? Vilka konsekvenser får det jag säger?

Vi måste hjälpas åt för att försvara tryck- och yttrandefriheten. Därför är diskussionen om vad man själv har för ansvar som mediekonsument viktig.

Sker informationspåverkan och desinformation bara av främmande makt?

– Vår definition av begreppet har fokus på främmande makt. I Sverige har vi tryck- och yttrandefrihet. Det innebär att man ju har rätt att sprida och göra näst intill vad man vill på nätet. Samtidigt finns det organisationer och intressen i Sverige som inte är intresserade av ett demokratiskt samhälle. Olika typer av icke-demokratiska organisationer eller sammanslutningar som är ett hot mot samhället. Men det är inte vår uppgift specifikt att titta på dem. Däremot brukar vi prata om hot och sårbarhet och den typ av opinionsbildning som ibland sker på nätet bidrar till sårbarhet. Det är inte förbjudet att misstro offentliga organisationer och sprida det man sprider, men självklart har den sortens aktivitet en negativ påverkan.

Vad ska man som individ vara uppmärksam på? Hur kan man identifiera informationspåverkan och desinformation?

– Jag brukar säga att om man ser desinformation och informationspåverkan som inte är riktad mot en själv, så ställer man sig ofta kritisk till den: ”Hur kan man gå på det där? Hur kan man vara så dum?” Att du så enkelt lyckas avfärda den som falsk betyder oftast att det inte är du som är målgruppen.

Det försåtliga är att det alltid finns en angreppspunkt i alla människor. Det kan vara någonting som man brinner extra mycket för. Ofta är det också en större grupp som brinner för frågan. Det kan handla om barns rättigheter. I Sverige är det en stark fråga. I Sverige kan det också handla om att få leva livet som vi vill ha det, att få ta hand om sig själv, att få leva i lugn och ro och att få ha tillgång till naturen, exempelvis. Det gör dem också till angreppsytor. Det är ofta där man kan bli påverkad och rusa iväg utan att tänka efter. Om man känner att ”oj, nu blir något som jag tycker är viktigt angripet”, så får man kanske andas en gång extra innan man responderar och först ställa sig frågan: ”Är det så allvarligt eller ska jag kanske avvakta lite och se hur illa det verkligen är?”

När det handlar om informationspåverkan arbetar man mycket med att skapa stress, få mottagaren att tänka att den måste handla, visa handlingskraft, dela och sprida informationen eller agera på ett visst sätt.

I Sverige finns det en fin och stark tradition av att kunna interagera med tjänstemän och företrädare för olika verksamheter. Det är viktigt och bra, men den möjligheten är lite hotad nu. Den hotas av ageranden där alla plötsligt ska tagga in en viss person, en viss tjänsteman, eller där jättemånga ska skriva mejl till en viss person. Det blir en form av attacker som människor kanske inte inser att det är just det. Det som sker är att man belastar och kanske förhindrar de människor som utsätts från att göra sitt jobb. Samtidigt finns det de som gör det med flit. Det liknar det som vid datorangrepp kallas för DoS-attack, en överbelastningsattack där man anropar en tjänst med så mycket förfrågningar att den överbelastas. Därigenom förhindras den belastade personen att utföra sitt arbete. I förlängningen är det en typ av aktivism som kan skada till exempel förvaltningsprocesser och möjligheter för alla att få komma till tals.

En annan skadlig mekanism är det vi brukar kalla för ”bandwagon-effekten”; om det verkar som att många människor tycker samma sak, så är det psykologiskt mycket svårare att ifrågasätta och säga: ”Är det här verkligen sant?” Det är svårt att gå emot känslan av att det är ett jättestort gäng som är överens om att det här är sanningen. De personer som säger att de inte håller med kan känna sig och bli utsatta. Man väljer hellre att åka med, eftersom man inte vill bli utsatt. Det leder till att det demokratiska samtalet tystnar. Det innebär i sin tur att vi går bort från det demokratiska samhället, där man har rätt att ha olika åsikter.

Varför är det viktigt för en biblioteksanställd att vara uppmärksam på och hålla sig à jour med dessa frågor? Hur ska till exempel en bibliotekarie tänka?

– Det har redan funnits en diskussion om olika typer av förbjuden och tillåten litteratur. I Sverige har vi en ganska lång och stolt tradition av att erbjuda det mesta på bibliotek och det ska vi vårda. I USA, däremot, kan det vara så att man inte låter högstadieelever läsa en viss del av världslitteraturen. Det kan till exempel bero på att man tycker att den innehåller sådant som ungdomar inte ska behöva ta del av.

Biblioteket ska vara ett ställe där allt ska få plats. Men med det sagt så har ju bibliotekarier ett stort ansvar i vad man väljer att lyfta fram och hur man frontar den litteratur man har. I de fall man till exempel ska göra ett urval eller ha en tematisk framställning av någonting, så är det bibliotekariens roll att ge en balanserad bild av saker och ting. En balanserad bild innebär dock inte alltid att man låter båda sidor komma till tals. Ofta är det så, men inte alltid. Ett exempel: Jorden är bevisligen rund. Då behöver man kanske inte lyfta fram att det finns de som tycker att jorden är platt. Att man som individ har möjlighet att, och får, säga det behöver inte betyda att de här åsikterna är lika mycket värda.

Där tänker jag att man som bibliotekarie har en stor uppgift, att tillåta all litteratur, låta allt finnas, men att hjälpa till att värdera: Vad är fakta och vad är någonting annat? Vad är åsikter?

– Jag tänker också att man som bibliotekarie kan bli utsatt. Det kan vara temakvällar när man bjuder in personer som talar om ett ämne som är kontroversiellt. Då är det viktigt att man som biblioteksanställd ser till att få stöttning att hantera och genomföra evenemanget, så att inte de samtalen tystnar. Ett aktuellt exempel i Sverige är det här kring vilka som ska få läsa sagor för barn. Bibliotek ska ju vara en plats där man ska få möta allt möjligt. Sedan är det upp till föräldrarna att välja om de vill ta barnen dit eller inte. Men det är inte på biblioteken censuren ska ske. Det ska vara ”låt tusen blommor blomma”.

Vi vill stödja bibliotekens roll i att vara en aktör dit människor kan gå för att ta del av information. Det är extra viktigt i kris. Att veta att biblioteken är en plats där det finns information att tillgå. Det är viktigt att medborgarna både behärskar källkritik och känner källtillit.

Hur kan man bemöta och hantera informationspåverkan i biblioteksverksamhet? Vilka exempel kan det handla om och hur kan en biblioteksanställd gå till väga?

– Om det är en direkt farlig situation ska man självklart höra av sig till polisen. Man ska aldrig behöva utsättas för hot eller våld. Samtidigt kan det vara bra att förbereda sig för eventuella anstormningar genom att ha god koll på vad som sägs på sociala medier. Då blir det ofta lättare att förbereda sig.

Om man som bibliotek använder sociala medier, kan det också vara bra att ha en jämn och proaktiv kommunikation i stället för att använda kanalerna efter att någonting hänt för att hantera en kris. På så sätt vet personer att kanalen finns, att den är öppen och att det är en plats där man kan ta reda på vad som händer.

Ibland måste man också våga ta besvärliga beslut, till exempel genom att säga att den här människan förtjänar att höras. Det är bibliotekens roll.

Under våren håller Myndigheten för psykologiskt försvar vid ett antal tillfällen en grundkurs i skydd mot informationspåverkan. Kan du lite kort berätta om denna kurs och vem den vänder sig till?

– Kursen är 4×2 timmar, uppdelat på två dagar, på nätet eller på plats, och vi håller den regelbundet.

De första kurserna vi gjort har nog främst vänt sig till kommunikatörer, beredskapssamordnare och journalister, men jag tycker att alla som möter människor och som behöver hantera den här typen av informationssamhälle har nytta av kursen. Man får lite insikt i vad informationspåverkan är, hur man kan bemöta den och hur man kan arbeta proaktivt med det. Jag skulle rekommendera kursen till alla biblioteksanställda, eftersom de arbetar med att vakta det fria ordet.

På MSB:s hemsida finns det också en tvåtimmars introduktion som man kan göra själv. Den kan vara bra att göra för att se om den här typen av utbildning är någonting för en själv.

Material och filmer

För dig som vill lära dig mer om informationspåverkan och desinformation kan Digiteket tipsa om följande material och filmer:

Hos Myndigheten för psykologiskt försvar kan du läsa mer om myndighetens uppdrag samt tal del av ytterligare material och filmer.

Publikationen Att möta informationspåverkan: handbok för kommunikatörer kan laddas ner på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Webbkursen Skydd mot informationspåverkan finns tillgänglig på Myndigheten för samhällsskydd och beredskap.

Läs även artiklarna Bildning och utbildning emot desinformation samt Nya riktlinjer för hur man kan undervisa om desinformation på Digiteket.