Med blicken på bibliotekariens egen läsning

Är alla bibliotekarier läsare? Hur påverkar bibliotekariers läshistoria deras yrkespraktiker? Sofie Samuelsson, bibliotekarie och bibliotekskonsulent, undersöker läsarminnen och läsarlivet hos sig själv och andra bibliotekarier. I texten, som baseras på en masteruppsats, gläntar hon på dörrar till litteraturförmedling, meningsfullhet och förundran.

Jag har länge varit nyfiken på bibliotekariers eget förhållande till bokläsning och om de ser sig som läsare. Ibland misstänker jag att bibliotekarier till vardags inte alls läser böcker, i alla fall inte så mycket som folk i allmänhet tror och som bibliotekarierna själva önskar att de gjorde. 

Under paraplyet Angelägen forskning lyfter Digiteket utöver forskning även fram intressanta studentarbeten. Den här artikeln baseras på en uppsats skriven inom masterprogrammet i den praktiska kunskapens teori vid Södertörns högskola. Texten är skriven av Sofie Sameulsson. Masteruppsatsen Som att glänta på en dörr: En essä om bibliotekarier, läsminnen och läsarliv som publicerades i juni 2025.

En kväll satt jag med en vän, som är bibliotekarie, på krogen. Vi delade, när vi var yngre, flera intensiva år med litteraturvetenskapliga studier och eget skrivande. Nu berättade hon att hon inte läser längre, att det var länge sedan hon läste. Jag frågade: ”Varför då?” Hon svarade att det är så mycket annat att göra. ”Jag tror det har något med fokuset att göra också, men inte kan det väl bara ha att göra med det här”, fortsatte hon och pillade på sin mobil. Kan det vara något som går förlorat med att min vän, och kanske andra bibliotekarier med henne, inte är läsare? Något med känsla av äkthet, kanske meningsfullhet? Går något förlorat i mötet på biblioteket mellan bibliotekarien och den som vill låna böcker? Jag tänker att det beror på. Det är olika utifrån vilken situation det är och vilka personer som är involverade i situationen.

Vi är goda. Vi har till uppdrag att främja läsning och erbjuda litteratur. Vi är bra och vi gör det rätta. Vi pratar om allt det positiva med läsning. Det kommer att bli så mycket bättre om alla läser. Vi är bibliotekarier.

Jag skrev raderna ovan under en läsfrämjandekonferens då föreläsaren ville att vi i grupper skulle diskutera om vi bibliotekarier är goda. När han gav oss uppgiften hördes spridda skratt i lokalen. Vad skulle godheten ligga i? Att böcker och läsning i sig står för det goda? Att vi alltid vänder oss ut och in för att hjälpa människor på allra bästa sätt? Att vi är som väktare av en unik plats i samhället – biblioteket? 

Vi älskar att läsa. Det har vi alltid gjort, fortsatte jag att skriva. Hur är det egentligen med den där första lilla meningen: vi älskar att läsa. Gör jag det? Gjorde jag det när jag var yngre? Gör andra bibliotekarier det?

Bibliotekariers läshistoria

En annan sak som jag funderar på är hur bibliotekariers egen läshistoria påverkar deras yrkespraktiker. Hur inverkar tidigare erfarenheter av skönlitteraturläsning deras arbete idag? Egentligen bör jag inte skriva ”de” utan ”vi”, för jag är själv utbildad bibliotekarie. Jag vill rikta frågorna till mig själv. Hur påverkar mina erfarenheter min yrkesutövning?

 I våras avslutade jag masterprogrammet ”Den praktiska kunskapens teori” genom att bli klar med en uppsats skriven i essäform som heter Som att glänta på en dörr: En essä om bibliotekarier, läsminnen och läsarliv. I skrivandet av uppsatsessän fick jag möjlighet att grotta ner mig i mina funderingar. Masterprogrammet studerade jag vid Centrum för praktisk kunskap på Södertörns högskola. Centrum för praktisk kunskap arbetar med att utforska och lyfta fram den kunskap som finns i yrkeslivet, särskilt den som handlar om möten mellan människor. Här möts teori och praktik, konst och vetenskap. Som student utgår du från egna erfarenheter vilka möter humanistiska perspektiv och teorier, och ambitionen är att broar byggs mellan erfarenhetskunskap och vetenskaplig kunskap.

Bibliotekarier, skönlitteratur och litteraturförmedling

Min essä handlar om läsning, men inte vilken läsning som helst utan om läsning av skönlitteratur. Den handlar om bibliotekarier, skönlitteratur och litteraturförmedling. Utgångspunkten för mina reflektioner är mina och fyra andra bibliotekariers berättelser om läsning, böcker och skönlitteratur. Allt tar sin början i en workshopövning som kallas Den biblioterapeutiska livslinjen. Den har jag kommit i kontakt med i samband med mitt intresse för biblioterapi. Biblioterapi är ett paraplybegrepp som rymmer olika sätt att använda texter för att utforska tankar, känslor, minnen och framtidsdrömmar. Den biblioterapeutiska livslinjen cirkulerar kring frågorna: Vad har jag läst under mitt liv? Vilka böcker och berättelser har betytt något särskilt för mig? Vad söker jag i litteraturen och varför och vilka läsminnen har varit viktiga för mig?

Essän, bibliotekarier, normer och värden

I essän delar jag med mig av min biblioterapeutiska livslinje, men framförallt är det fyra bibliotekariers berättelser om sina livslinjer som är materialet i essän. Mitt i pysslandet med min egen biblioterapeutiska livslinje kom jag att tänka på en romankaraktär som jag just hade fastnat för: Elisa i Silvia Avallones roman En vänskap. Den handlar om Elisa och hennes resa mot att bli författare och läsare, en litteraturbrukare. Romanen är en berättelse om läsning och skönlitteratur, vilken jag upplever som personlig och unik, precis som bibliotekariernas. I essän kopplas En vänskap samman med bibliotekariernas livslinjeberättelser.

Reflektionerna i essän är inspirerade av narrativ teori, vilken belyser att berättelser bär på både personliga erfarenheter och större kulturella idéer. Essäns syfte är att undersöka normer och värden gällande bibliotekariepraktiken och skönlitteraturläsning. Jag resonerar kring föreställningen om ”den goda litteraturen” och hur den kan påverka bibliotekariers arbete. Resonemangen och reflektionerna rör sig mellan flera forskningsfält: från praktisk kunskap och biblioteks- och informationsvetenskap till litteraturvetenskap. För att få fler perspektiv vävs tankar från bland andra Simone de Beauvoir, Aristoteles, Jenny Lindberg, universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap, och Sven Anders Johansson, professor i litteraturvetenskap, in. På det viset är min ambition med essän att belysa bibliotekariens yrkeskunskap och skönlitteraturens roll i både arbetslivet och livet i stort.

Slutet av essän

I slutet av Som att glänta på en dörr: En essä om bibliotekarier, läsminnen och läsarliv sammanfattar och reflekterar jag, med utgångspunkt i tre olika frågeställningar, över mitt arbete med essän. Nedan följer den avslutande delen av min uppsatsessä, tillsammans med citat från de fyra bibliotekarier som jag samtalat med i arbetet med essän.

I centrum för uppsatsen står det mellanmänskliga mötet mellan bibliotekarier och de personer som kommer till biblioteket för att låna böcker. Jag utgår från att bibliotekariers personliga erfarenheter och känslor kring läsning och litteratur är viktiga i dessa möten. Jag har samtalat med fyra bibliotekarier. Tre frågeställningar har väglett mig genom arbetet med den här uppsatsessän: 

Vad innehåller bibliotekariers personliga berättelser om läsminnen, läsarliv och yrkesliv och vilka teman stiger fram i deras berättelser? 

Det som slår mig är hur gärna bibliotekarierna vill tänka och prata om litteratur; vad litteratur betyder för dem och hur de ser på sitt arbete med läsning och litteratur. Det var som att öppna en kran där det forsade fram minnen och funderingar. De fyra bibliotekarier som jag samtalade med har ända sedan barndomen haft ett nära förhållande till böcker och läsning, det är i alla fall det som stiger fram i deras berättelser.

Teman som träder fram är läslust, föräldrars, syskons och andra släktingars betydelser för deras läsning, men även biblioteks och framförallt skolbiblioteks inflytande. Frågor om bokgemenskaper och kollektivt läsande togs upp liksom att vår samtid innehåller mycket som kan dra bort fokus från läsning och skönlitteratur. Vad som egentligen menas med läsning, och även med litteratur och skönlitteratur, var en ständig följeslagare i våra samtal. 

Hur kopplas och stångas bibliotekariers personliga berättelser om läsminnen, läsarliv och yrkesliv med normer om läsning, litteratur och bibliotekariepraktiken?

En relativt outtalad norm, eller berättelse, som finns med i samtalen är myten om den goda litteraturen. Även myten om den goda bibliotekarien stiger fram i uppsatsessäns material. Ett annat raster som finns med i bibliotekariernas berättelser är att biblioteket inte bara är böcker och läsning, utan så mycket mer. Jag ser att bibliotekarierna är måna om att hålla fast vid att det bör vara så, men att det är svårt att få plats med allt – att till exempel litteratur och läsning inte får det utrymme som de kanske borde. Jag tänker att det är för att dessa aktiviteter kan uppfattas som onyttiga och att det är därför som de får stå tillbaka. 

En annan stark berättelse som finns med är att människor läser mindre och mindre, framförallt att barn inte läser. Den berättelsen kan problematiseras genom att begreppen läsa och litteratur vidgas, genom att lyfta upp att unga exempelvis visst läser och att det inte bara är barn som inte läser utan att även vuxna, till och med bibliotekarierna själva, inte läser. I samtalen stiger föreställningen fram att det är viktigt att ha läst de böcker som bibliotekarien ska tipsa om, för att göra ett gott arbete, men att det är svårt att hinna med att läsa så mycket som en önskar. Det är tydligt att den privata läsningen för de bibliotekarier jag samtalade med inte alltid är till stöd i det litteraturförmedlande arbetet, då de som kommer till biblioteket ofta har andra läspreferenser än de själva. 

Att visa upp sin egen skönlitteraturläsning för kollegor är något som inte är självklart. Det behöver vara rätt sammanhang eftersom det på samma gång blir ett sätt att träda fram som person, bortom yrkespersonen.  

Har bibliotekariers skönlitteraturläsande påverkat deras yrkesval och hur påverkar bibliotekariers skönlitteraturläsande deras yrkespraktiker? 

En underliggande norm är att bibliotekarier är läsande människor, vilket uppsatsessän visar kan utmanas. Om vi utgår från att det är en sanning med modifikation kan vi fråga oss hur vi kan läs- och litteraturfrämja även bibliotekarier, samt hur bibliotekarier kan uppleva och umgås med litteratur under arbetstid. 

”Du vet vad folk är intresserade av och du kan hjälpa dem att hitta böcker, men jag tror inte det betyder att du läser själv.” (Alex, bibliotekarie)

En annan berättelse som vi ofta möter är att bibliotekarier valde sitt yrke för att de ville arbeta med böcker. För mig personligen, och för de fyra bibliotekarier som jag samtalade med, stämmer det inte. Eller, det var inte vår första och mest framträdande orsak till att biblioteket blev vår arbetsplats.     

Det framkommer i uppsatsessäns material att den mest centrala kompetensen för bibliotekarier som arbetar med litteraturförmedling är litteraturkännedom. Uppsatsessän fördjupar vad litteraturkännedom kan innebära. Här blir bibliotekariernas klokhet uppmärksammad, samt deras erfarenheter av skönlitteraturläsning. Hur dessa erfarenheter kan förstås utforskas i essän.

”På grund av att man är bokslukare så kan ibland det kanske inte öppna förståelsen för de som inte vill läsa. Det är min största utmaning.” (Tintin, bibliotekarie)

Om bibliotekarier ges möjlighet att reflektera över och utveckla kunskapsformer som med Aristoteles heter episteme, techne och fronesis (klokhet), öppnas stora möjligheter för att skapa en biblioteksverksamhet av hög kvalitet. En sådan verksamhet kan uppfylla uppdragen att inspirera människor att börja läsa, läsa mer eller att utforska skönlitteratur på kanske nya vis. Genom detta kan biblioteket bidra till att människor upplever skönlitteraturläsning som värdefullt, meningsfullt, roligt och viktigt – och känna att skönlitteratur verkligen är något för dem.

“Det är det som det är svårt att sätta fingret på. […] Det finns inget direkt, det är en självklarhet för att. För gör man det för instrumentellt då har man tappat funktionen, det här kanske den mer, den filosofiska klurigheten. […] instrumentellt värde och egenvärde. […] Vi tar det för givet att läsning är viktigt. Vi försöker aldrig liksom motivera det. Det tror jag vi är ganska dåliga på, i alla fall i folkbiblioteken. Vi har inte tiden för den typen av reflektion, den typen av utveckling. Vad är det vi håller på med? Varför håller vi på med det?” (Charlie, bibliotekarie)

Det har slagit mig att en bra möjlighet vore att lyfta meningsfullhet när vi bibliotekarier arbetar med litteraturförmedling och läsfrämjande. Istället för att fastna i fokus på läslust, som gärna förknippas med nöje och underhållning, eller verklighetsflykt, borde vi också ta upp perspektiv som rör livets mening.

”Böcker kan vara ganska bra stöd. Man kan spegla sina känslomässiga upplevelser. Som inte riktigt kan sortera för sig själv. Ok, jag är inte ensam. Det är något starkt i det där.” (Lo, bibliotekarie)

I materialet har det kommit fram att en väg att få människor att ägna sig åt skönlitteraturläsning är att skapa möjligheter för läsupplevelser som engagerar och att skapa rum där samtal om dessa kan ta plats. Den digitala tekniken, som ofta ses som ett hot mot litteraturläsning, kanske kan erbjuda lösningar. Det vidgade litteraturbegreppet, där litteratur inte längre bara är fysiska objekt utan även digitalt strömmad, förändrar vår förståelse av litteratur. Läsakten blir mer diffus. Möjligen är det kanske så att det inte finns tillräckligt med sammanhängande och lugn tid i vår värld, som litteraturläsning kräver. Tålamodet för tryckt text är svagt, kanske har vi förlorat förmågan att tänka sammanhängande och fånga den berättelse som finns i litteratur.

Att plocka upp en fysisk bok på tunnelbanan och börja läsa, känns ibland som en form av motstånd mot en värld jag inte är nöjd med. Jag är inte helt säker på varför det känns så. Kanske beror det på att jag uppfattar det som något ovanligt att göra i en tid som präglas av smarta telefoner och andra digitala möjligheter. Eller så handlar det om att jag tycker att litteraturläsning generellt känns ganska onyttigt. Och att jag vill omfamna onyttigheter.

”Nu bejakar jag bara … haha … onyttigheterna. […] läsande är en stor del av mitt liv.” (Lo, bibliotekarie)

Det har kommit fram i mitt material att bibliotekarier behöver vara läsare och ha egna erfarenheter av litteratur. I mina samtal poängteras det exempelvis att framförallt barn vill ha boktips från bibliotekarier som läst boken i fråga. Jag tänker att föreställningen går att utmana: kanske är det mest centrala att ha erfarenheter av skönlitteraturläsning som bibliotekarien kan dela med människor som kommer till biblioteket för att låna böcker, inte att bibliotekarien just läst den bok som personen vill låna eller som bibliotekarien tipsar om. Jag tänker att det är viktigt att bibliotekarier kontinuerligt reflekterar över sitt yrkeskunnande gällande skönlitteratur, litteraturförmedling och sig själv som läsare. Det kan även samtidigt öppna för att uppmärksamma vilka erfarenheter och kontinuerliga formuleringar som finns hos personer som bibliotekarier är till för. Vi behöver gång på gång fylla skönlitteraturläsning med värde. Det finns inget helt färdigt svar på frågan varför vi ska ägna oss åt skönlitteraturläsning som gäller för alla i alla sammanhang. 

Mina erfarenheter har format mig till den person jag är idag. När jag gör min biblioterapeutiska livslinje får jag fatt på en berättelse om den jag var samtidigt som jag i och med den medvetandegör, och på ett vis skapar, den jag är idag och den jag kommer att vara i framtiden. 

”Jag trodde att jag var i böckerna. Jag trodde att det var min familj, jag ville inte lämna böckerna.” (Alex, bibliotekarie)

När vi samtalar med varandra om våra läsminnen och vårt läsarliv får vi även gemensamma erfarenheter. Erfarenheterna, både mina personliga och de gemensamma, spelar roll i våra yrkespraktiker. Under skrivandet av den här texten har det blivit tydligt för mig att det finns erfarenheter från mitt liv innan jag blev bibliotekarie som påverkar min yrkesutövning. Mina erfarenheter av läsning och skönlitteratur börjar redan när jag är barn. Mina upplevelser, tankar och känslor från möten med litteratur påverkar mig som bibliotekarie och mitt professionella förhållningssätt till litteratur och litteraturförmedling.

In i vår yrkesroll spelar alltså våra erfarenheter och personliga historia, de påverkar våra yrkespraktiker. Jag tycker att det är intressant när jag tänker på att utbildningar och kompetensutveckling ofta är framåtblickande. Om våra personliga erfarenheter och livshistoria påverkar vår yrkespraktik borde de lyftas in mer. Jag vill även poängtera att vi behöver lyfta in osäkerhet och nyfikenhet gällande definitioner och värden av bibliotekarier och skönlitteraturläsning. Där finns möjligheten att reflektera över betydelsen av bibliotek och skönlitteraturläsning, vilket kan ha en positiv påverkan på bibliotekens uppdrag att få människor att hitta till läsning och skönlitteratur. Detta resonerar jag kring i essän.

Som den läs- och litteraturfrämjare jag är vill jag förstås uppmuntra människor till skönlitteraturläsning. Dock vill jag med den här essän inte säga att bibliotekarier bör läsa mer utanför arbetstid, utan om jag ska komma med en uppmaning vill jag lämna bibliotekariernas fritid. Jag anser att i bibliotekariernas arbetstid bör det finnas utrymme där de eftertänksamt kan, enskilt och tillsammans, fundera och sätta ord på sig själva som läsare – gång på gång, eftersom det hela tiden förändras – samt att det i deras arbetstid ingår reflektion över yrkeskunnande gällande litteraturförmedling och annat arbete med skönlitteratur. Detta borde rimligen innebära att bibliotekarier på olika sätt läser och på andra vis umgås med litteratur under arbetstid.   

”Rollspel är ju så kul för det handlar om berättelser, det här skapandet, du styr ju själv.” (Tintin, bibliotekarie)

Det finns en risk att fastna i myten om den goda litteraturen, där skönlitteraturens värde tas för given och där läsningens positiva effekter förutsätts. Myten om den goda litteraturen kan anas i mina samtal med de fyra bibliotekarierna. Om den är svag där i samtalen, är den desto mer påtaglig och tydlig i Silvia Avallones roman En vänskap. Det är något som jag uppskattar i boken. Jag vill inte med den här uppsatsessän kasta bort allt det som finns i myten om den goda litteraturen, utan främja ett samtal där värden smakas på och testas.

Det är lätt hänt att vi sjunker ner i berättelsen om den goda bibliotekarien, och stelnar som en allvarsmänniska. För allvarsmänniskan, ett begrepp som Simone de Beauvoir använder, finns färdiga och givna värden och genom att tillägna sig dessa värden får hen själv ett permanent värde.

”Du vill inte säga saker för det kanske låter som du är en dålig bibliotekarie.” (Alex, bibliotekarie)

Allvarsmänniskan ifrågasätter ingenting. Bilden av den goda bibliotekarien är att hen är någon som verkar för goda saker – att människor har tillgång till skönlitteratur, att hjälpa människor med alla möjliga frågor och att bemanna ett bibliotek som i sig har goda värden, som att vara en öppen, avgiftsfri, offentlig plats där du kan vara utan att prestera. Om vi oreflekterat kopplar värden till vår bibliotekariepraktik kan vi stelna till allvarsmänniskor. För att komma ifrån den allvarliga inställningen och kunna skapa biblioteksverksamhet med bibliotekarier som lyhört möter människor, behöver vi bjuda in tveksamhet och förundran.