Extraspråkligt berättande – att mötas bortom orden

Personalen på Oxiebiblioteket i Malmö har tillsammans med scenkonstkollektivet Kollaborativet inrett ett sinnligt rum dit barn och unga från anpassad skola bjudits in att upptäcka och uppleva. Med hjälp av taktila material, ljus och ljud ville de skapa en sinnlig upplevelse som i sin tur öppnar upp och breddar begreppet läsfrämjande. I den här artikeln skriver kulturpedagog Tove Mörkberg om projektet och vad Extraspråkligt berättande innebär.

Kollaborativet är ett scenkonstkollektiv med bas i Malmö som skapar föreställningar i gränslandet mellan rörelse, performance, bild- och installationskonst. De har många års erfarenhet av att möta och involvera barn och unga med funktionsnedsättningar i sina produktioner. I sina scenkonstupplevelser bygger de upp sinnliga miljöer med hjälp av olika material som har tydliga auditiva, taktila och visuella kvaliteter och som fungerar som en yta för kommunikation med den medskapande publiken, en kommunikation som kan benämnas som extraspråklig.

Jag kom i kontakt med Kollaborativet första gången då de genomförde en typ av medskapandeprocess på den anpassade skola min dotter gick på. Processen på skolan mynnade ut i en sinnlig scenkonstupplevelse vid namn I spiralens mitt, som byggdes upp i ett rum på Malmö konsthall och dit vi föräldrar också bjöds in. Det var en unik och väldigt rörande upplevelse att få ta del av det sinnliga rummet tillsammans med min dotter. Unik, både för att uttrycksformen som blandar scenkonst och installationskonst och är ordlös kändes helt ny, och även för att kultur sällan så uttalat riktar sig till och anpassar sig efter målgruppen min dotter tillhör – barn och unga med funktionsnedsättningar. Min dotter, som är icke-verbal och blind, kunde ta del av det sinnliga rummet på ett sätt som jag aldrig tidigare upplevt att hon kunnat ta del av kultur. Hon kunde själv vara med och styra hur vår gemensamma upplevelse utformades i rummet genom att visa oss vilka material hon var intresserad av. Det var stort.

Vikten av att bjuda in och anpassa

På biblioteket i Oxie jobbar vi ständigt med att försöka nå och möta olika målgrupper och under den här perioden hade vi etablerat kontakt med en anpassad grundskola, Sockerbruksskolan. Vi hade också en del programverksamhet för barn och unga med funktionsnedsättning utanför skoltid. Jag höll till exempel i Musikstund för alla sinnen för just den målgruppen. För att fortsätta utvecklas till en verksamhet som alla kan ta del av på sina egna villkor bestämde vi oss för att bjuda in Kollaborativet och deras sinnliga rum. De kom med sin scenkonstupplevelse Lilla spiralen som är en lite mindre variant av I spiralens mitt hösten 2021. Den besöktes både av anpassad skola, personer från daglig verksamhet och av andra barn och unga utanför sin skoltid. 

När vi hösten 2022 åter hörde av oss till Kollaborativet för att initiera ett samarbete ville vi fokusera helt på anpassad skola och involvera pedagoger och elever under en lite längre tid. Vi landade i upplägget att under två veckor våren 2023 göra om bibliotekets berättarrum, som vanligtvis fungerar som rum för sagostunder, till ett sinnligt rum. 

När orden inte tar över blir det mer plats till annat i rummet. Ljuden som uppstår, både från materialen i rummet och elevernas egna ljud, hörs mer, blir viktigare. I tystnaden växer också ett fokus fram, som hjälper en att uppleva det sinnliga, taktila och visuella på ett mer medvetet sätt.

Sockerbruksskolan är den största av sitt slag i vårt närområde. Där går barn och unga som har autism och intellektuell funktionsnedsättning. De flesta av eleverna är icke-verbala och många blir hjälpta av TAKK och bildstöd. Vissa av eleverna på Sockerbruksskolan hade varit på biblioteket på biblioteksvisning och sago- och musikstund, andra hade vi träffat på skolan eller på fritids. En del av eleverna har dock svårt att komma till biblioteket av olika anledningar. Det kan vara att biblioteksrummet i sig är en för rörig miljö eller att själva vägen dit är för svår. Vi har gjort anpassningar, dels lokalmässigt – de elever som inte kan eller vill vara i själva biblioteksrummet kan gå in via en annan entré och komma direkt in i berättarrummet – men vi har också anpassat upplägget på sagostunder och biblioteksvisning för denna målgrupp. 

Jag tror att den etablerade relationen mellan Sockerbruksskolan och biblioteket underlättade när vi hösten 2022 presenterade idén om projektet Där vi möts. Jag, Kollaborativets producent Jonna Wakeham Ölund och scenkonstnär Ellen Spens besökte skolan på ett personalmöte och berättade om projektet. Pedagogerna var försiktigt optimistiska, de konstaterade att de gärna vill ta del av kultur, men att det inte är mycket de kan ta del av med sina elever eftersom det ofta krävs extra förberedelser och personalresurser. Vi hade ytterligare ett möte med skolan då pedagogerna fick chans att ställa frågor och ventilera farhågor, till exempel om rummet skulle innehålla saker som var ömtåliga eller som eleverna potentiellt kunde skada sig på. Vi pratade om säkerhet och anpassningar och bestämde att pedagogerna först skulle få besöka rummet utan eleverna för att kunna känna på, fota, filma rummet och be om eventuella ytterligare anpassningar. 

Det sinnliga rummet

I mars 2023 var det sedan dags för det sinnliga rummet att byggas. Bibliotekets berättarrum lämpade sig väldigt bra eftersom det var lagom stort och lätt att tömma på möbler. 

Inför det här projektet hade Kollaborativet ett samarbete med den taktila konstnären Laura Blake, som skapar konst med bland annat trä, tyg och garn. Bland hennes verk finns ett stort draperi av tyg uppspänt på en metallram och täckt av hängande trästavar. Om man drar med handen över draperiet skapas både en auditiv och en visuell effekt.

Ett annat konstverk var en matta skapad av sopborstar som är stickig vid lätt beröring, men om man står på den och låter fötterna sjunka ner så blir känslan en annan. Ytterligare ett verk var ett tyg fullt av klädnypor längs med kanten. 

Kollaborativets egna material var bland annat ett stort lätt tyg som både inbjuder till stora rörelser som att dansa runt med tyget eller gömma sig under det, men också små, stillsamma rörelser som att känna tyget mot handen eller kinden.

Längs med väggarna fanns det wellpapp, ett material som är taktilt intressant och går att skapa många olika ljud med. I rummet fanns också tygpåsar i olika former, fyllda med ris och sand, som skapar tyngd på ben eller rygg. En av tygpåsarna hade doft av lavendel. Detta är några exempel på hur vi med hjälp av konstverken och materialens olika egenskaper i kombination med ljussättningen kunde skapa det sinnliga rummet. 

Kollaborativet har en ljusdesigner som bygger ljussättningar anpassade till rummet och som också under själva scenkonstupplevelsen justerar ljuset utifrån det som sker i rummet, exempelvis förändrar ljussättningen efter det tempo som någon rör sig i. 

Efter en inledande byggdag var det sinnliga rummet klart och pedagogerna från Sockerbruksskolan fick nu möjlighet att besöka rummet. Det visade sig vara en bra idé. Jag upplevde att många av de farhågor, kring exempelvis säkerhet, från personalens håll försvann när de fick vara i rummet. Vi informerade dem om att allt material i rummet är slitstarkt, men om något går sönder så är det ingen fara. Ett föremål med skruvar föreslog en av pedagogerna att vi skulle ta bort när en väldigt fingerfärdig elev skulle besöka rummet. Besöket skapade också ett tillfälle för pedagogerna att möta scenkonstnärerna och de fotograferade även rummet för att skapa bildstöd till eleverna. Foton på mig, scenkonstnärerna, entrén och hallen hade jag skickat till dem tidigare.  

Att mötas i det sinnliga

På tisdagen var vi redo att ta emot den första elevgruppen. Scenkonstnärerna Ellen Spens, Lisbeth Hagerman och Herman Müntzing samt ljusdesignern Meike Deppert var på plats i rummet under varje besök. Vi hade bestämt oss för att även jag skulle vara med i rummet för att kunna ta del av upplevelsen och interagera med eleverna. Vi hoppades också att det kunde skapa en trygg känsla hos eleverna att se ett bekant ansikte. Scenkonstnärernas roller i rummet var att guida till materialen och inspirera eleverna att interagera med dem. Initialt intog de dock en relativt passiv roll för att låta eleverna själva styra skeendet. Jag hade ett liknande förhållningssätt till min egen roll i rummet. 

Under scenkonstupplevelsen använder inte scenkonstnärerna ord. Tanken är att barnen och ungdomarna, som ofta är icke-verbala, ska ha tolkningsföreträde. När orden inte tar över blir det mer plats till annat i rummet. Ljuden som uppstår, både från materialen i rummet och elevernas egna ljud, hörs mer, blir viktigare. I tystnaden växer också ett fokus fram, som hjälper en att uppleva det sinnliga, taktila och visuella på ett mer medvetet sätt.

Vi som jobbar på bibliotek är vana att jobba med böcker, läsning och ord. Det är också det många associerar till när vi pratar om läsfrämjande. Men för att biblioteken ska kunna inkludera alla i sin verksamhet behöver vi bredda begreppen

Den första gruppen från Sockerbruksskolan bestod av tre elever och tre pedagoger. Vi mötte dem i hallen utanför berättarrummet där de fick ta av sig jackor och skor. En av scenkonstnärerna visade vägen in i rummet med en slags vinge, ett tyg med trästavar liknande de på draperiet i rummet, hängandes över armen. Eleverna gick in i rummet utan att tveka. Vi blev alla lite överraskade över deras mod och faktum är att i stort sett alla elever som under veckorna besökte rummet gick in med lika bestämda steg. Hur länge de stannade skilde sig åt. Någon gick ett varv, betraktade föremålen och var klar redan efter några minuter. Andra satte sig tillrätta vid något material de verkade tycka var intressant och kunde sitta nästan hur länge som helst. En elev hittade korgen med trästavar i olika färger och storlekar och hen började genast sortera dem och gjorde det gång på gång. En del elever rörde sig mycket runt i rummet, hoppade och sprang. 

Det stora, lätta tyget gick hem hos många. Vid ett tillfälle tog Herman och Lisbeth upp tyget och gjorde stora böljande rörelser, vilket fick en elev att ställa sig under tyget för att känna det mot ansiktet. En annan elev lindade tyget om sig. De tunga sandpåsarna verkade fungera lugnande för vissa, som stillnade när påsarna lades över axlarna. Många fascinerades av den röda borstmattan och även av en ”orm” av små borstar knutna till varandra. 

Ur loggboken:
X sätter sig vid borstarna och jag sätter mig bredvid. Jag har träffat X tidigare, på musikstund, och då satte hen sig nära mig och hjälpte till att spela gitarr. Jag märker att X känner igen mig idag och hen verkade känna sig trygg. X tar initiativet att känna på den röda borstmattan och jag följer hens exempel. Den är sträv men känslan är ändå rätt fin av materialet och X verkar gilla det. Hen sitter nästan hela tiden kvar vid borsten. Efter en stund tar jag det tunna tyget från golvet framför och känner på tyget över mina kinder och låter det vidröra hens hand. Hen känner på tyget och lyfter det mot ansiktet. Håller tyget en stund för att sedan återgå till borsten.

I det här exemplet möttes jag och eleven X helt utan ord, men i förhållande till rummet och dess material. Hen initierade en rörelse jag följde. Jag märkte att jag tog in materialet och hur det kändes mot handen på ett helt annat sätt än jag hade gjort om jag samtidigt hade använt ord. Som vi ofta gör. Kanske framför allt när vi möter den här målgruppen och barn i allmänhet. Vi verbaliserar, förtydligar och förklarar. Jag kanske hade sagt till X: ”Känner hur den här känns, ganska stickig. När jag gör så här så blir det ett ljud, hör du?” Det är inget som helst fel på detta sätt att kommunicera, jag gör det ständigt och så ska det också vara. Men här fanns ett tillfälle att mötas på nya sätt och det hände något med både barnen och oss verbala vuxna när andra saker än ord stod i fokus. Nästan som ett sorts maktskifte. 

Berättelser bortom orden

I rummet var det barnen som var experterna. De tog sig an rummet utan några som helst förutfattade meningar, eller med känslan att något skulle göras eller upplevas på ”rätt” sätt, något som vi neurotypiska vuxna ofta drabbas av. Mötet som uppstod i rummet, i kontakt med materialen, i det ordlösa, är det Kollaborativet kallar för extraspråkligt. Begreppet har formulerats tillsammans med Liselott Mariett Olsson, professor i pedagogik vid Malmö universitet, som Kollaborativet för en dialog med genom samarbete inom olika forskningsprojekt som rör skapandet av förutsättningar för likvärdig utbildning för alla barn, specifikt inom förskoleverksamhet. Det är ett begrepp Kollaborativet använder för att uppmärksamma den kommunikation som sker bortom orden i relation till rum och material som gemensamma mellanmänskliga kontaktytor. 

Det är en träningssak att våga vara ordlös och låta andra kommunikationssätt få vara i fokus. Att låta elevernas sätt ta sig an rummet och dess ting bli en vägvisare och en inspiration för oss vuxna. Att inse hur mycket vi har att lära av dem. Vi som jobbar på bibliotek är vana att jobba med böcker, läsning och ord. Det är också det många associerar till när vi pratar om läsfrämjande. Men för att biblioteken ska kunna inkludera alla i sin verksamhet behöver vi bredda begreppen. En sagostund kanske inte behöver innehålla en bok, utan kan istället utgå ifrån tyger, burkar och musik. En berättelse kanske inte behöver ha en början och ett slut, utan vara det som uppstår när vi rör oss runt i ett rum och upplever taktila material tillsammans.

Att våga backa

Även pedagogerna diskuterade i samband med besöken i rummet sina egna förhållningssätt till eleverna. De är vana att vara nära, stötta och guida och ligga steget före. När vi under ett seminarium efter projektets slut pratade om vikten av scenkonstnärernas närvaro i rummet sa Lara Ulusoy, mentor på Sockerbruksskolan: 

”Konceptet med ett sinnligt rum är ju att eleven ska kunna uttrycka sig på sitt sätt och det är många gånger man glömmer att ge dem lite andrum och backa. Då är det skönt att det är bemannat, att vi bara kan glida in och låta eleven göra sin grej i rummet, om det är att pilla på saker eller bara sitta och titta upp i taket och kolla på tyget. Det har vi också diskuterat mycket, att vi måste backa. Det är mänskligt att det är svårt, också när vi vet att de är beroende av oss. Vill vi alltid vara ett steg före, men vi märker att det ibland kan skapa lite problem, om eleven vet att man hela tiden är ett steg före vågar de inte ta steget själv.” 

För att pedagogerna skulle våga “backa” och inte alltid behöva ligga steget före var också förberedelserna avgörande, till exempel att de hade fått se rummet innan. Vi upplevde också att det fanns en stor skillnad i vissa grupper mellan det första och det andra besöket. Andra gången hade både eleverna och pedagogerna erfarenheterna från första tillfället, de visste vad som väntade och stämningen under besöket blev tryggare och lugnare. 

Vi hade även kontakt med pedagogerna mellan tillfällena. En pedagog ringde efter första besöket och föreslog att enbart jag skulle möta upp eleverna vid entrén och resten av gänget inne i rummet. Det var glädjande att pedagogerna verkligen tagit oss på orden när vi sagt: “Ge oss gärna feedback och kom med önskemål om anpassningar både innan, under tiden och efter de två veckorna med det sinnliga rummet.” 

Sista dagen bjöd vi också in personalen på skolan till ett reflektionsmöte. Jag visste sedan tidigare hur svårt det kan vara för dem att avvara personal så vi var nöjda att i alla fall en av dem hade möjlighet att komma. Hen hade också med sig skriftliga utvärderingar från de andra pedagogerna. Överlag upplevde personalen att eleverna som besökte det sinnliga rummet på biblioteket hade fått ut mycket av det. Vi pratade också om det som gått mindre bra, till exempel att vissa elever tyckte det var för många, för dem nya, människor på samma gång i rummet och de föreslog att scenkonstnärerna ibland kunde vara mer passiva och avvakta. 

Under de två veckorna Kollaborativet var på Oxiebiblioteket byggde de också upp ett sinnligt rum på Sockerbruksskolan. Det var en mindre variant än det på biblioteket och utan scenkonstnärernas närvarande i rummet blev upplevelsen en annan. Men eftersom ett antal av eleverna inte kunde komma till biblioteket, hur mycket vi än anpassat, blev rummet ett alternativ för dem. På det sättet kunde de i alla fall få en liten del av den sinnliga upplevelsen. 

Bibliotekets arbete framöver

Vi fortsätter att bjuda in Sockerbruksskolan och även en annan anpassad skola i området till biblioteket i Oxie. Under hösten 2023 var vi dock tyvärr tvungna att pausa aktiviteterna i berättarrummet på grund av en vattenläcka. I stället besökte jag och en kollega skolan och hade sagostunder där. Med oss hade vi då våra stora, lätta tyger, som precis som tyget i det sinnliga rummet inbjöd till rörelse och kommunikation. 

Vi har en idé om att göra om vårt berättarrum, som i nuläget är ganska kalt, med fokus på vad barn och unga i anpassad skola efterfrågar och behöver. Vi har redan nu köpt in en hylla på hjul med böcker utvalda till just den här målgruppen som vi kan rulla in i berättarrummet. Detta för att de elever som inte klarar av att vara i det stora biblioteksrummet ändå ska kunna få ta del av både biblioteket och böckerna. Framöver hoppas vi kunna skapa ett rum där också sinnligheten och det taktila får en mer naturlig plats.  

För det här projektet fick Oxiebiblioteket stöd av Region Skåne genom deras experimentspår. Kollaborativet finansierades delvis av Region Skånes stöd för nya berättarformer för barn och unga.