Censur på gott och ont − hur har dess roll förändrats över tid?

Idag uppfattas censur som en inskränkning av människors rätt till information och uttryck, men det går också att argumentera för censur på basis av rättvisa. Det kan till exempel vara rättvist att skydda utsatta grupper från diskriminerande innehåll. Jon Helgason är docent i litteraturvetenskap. I denna essä berättar han om censurens roll, och hur synen på den har skiftat genom historien.

Censuren och rättvisan 

För några år sedan genomförde jag en studie av tre fall där svenska kommunbibliotek kritiserats av Justitieombudsmannen (JO).¹Jon Helgason, ”Truth, Knowledge, and Power: Censorship and Censoring Policies in the Swedish Public Library System”, Forbidden Literature: Case Studies on Censorship, red. Erik Erlanson, Jon Helgason, Peter Henning & Linnéa Lindsköld, Lund: Nordic Academic Press, 2020. Ett av fallen var från 1996 (Västerås), två var från 2016 (Falköping och Botkyrka). JO-kritiken var föranledd av att biblioteken vägrat köpa in eller låna ut böcker med antisemitiskt och främlingsfientligt innehåll till specifika låntagare. Vart och ett av dessa fall var på sin tid relativt uppmärksammade, inte minst med anledning av den hårda kritik som JO framförde, där biblioteken bland annat ansågs ha utsträckt sitt ansvar för vad ”människor bör läsa eller ta del av på annat sätt långt utanför vad som kan anses rimligt” – det vill säga att de faktiskt hade utövat en form av censur.²Dnr 2654-2016, Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 2017– 18 (2017/18:JO1, s. 577). Det som inte minst var intressant var JO:s grundläggande argumentation avseende svenska biblioteks delikata balansgång i uppdraget att tillhandahålla medborgarna fri information och samtidigt värna demokratiska principer.

Studien av dessa moderna censurfall gav i sin tur upphov till funderingar kring svensk litteraturcensur under 1900-talet. I Sverige är vi, med rätta, stolta över våra starka demokratiska institutioner och traditioner. I det sammanhanget brukar den tidigt införda tryckfrihetslagen från 1766 ofta anföras som exempel. Lagen gjorde Sverige till det första landet i världen med lagfäst tryckfrihet. Det är ofta där som narrativet om svensk litteraturcensur närmast upphör. Vi känner möjligen till den tillfälliga censur i huvudsak riktad mot tidningar och tidskrifter som infördes under andra världskriget. Några kan säkert även dra sig till minnes ett fåtal tryckfrihetsmål, varav åtalen mot Strindberg (1884) och Fröding (1896) är de troligen mest uppmärksammade.

Det är emellertid inte riktigt så enkelt som att censur varit en icke-fråga i Sverige sedan 1700-talets andra hälft. Ända sedan tryckfriheten infördes 1766 har det funnits begränsningar av tryckfriheten – censur av olika slag. Som en jämförelse avskaffades teatercensuren i Sverige 1872 medan vi hade filmcensur från 1911 ända fram till 2011. Fastän det gamla censorsämbetet censor librorum, bland annat med uppgift att granska det som trycktes eller de trycksaker som importerades till Sverige, aldrig återkom, så har staten på andra sätt även i modern tid försökt att inskränka eller kontrollera vad som ges ut och vad som ska finnas tillgängligt att läsa. Det framgår av Riksdagstrycket – Sveriges riksdags dokumentsamling bestående av samtliga parlamentariska dokument från tvåkammarriksdagen (1867–1970), däribland motioner, betänkanden, protokoll och Statens offentliga utredningar (SOU).³Materialet finns tillgängligt i en sökbar databas, Kontext, som tillhandahålls av Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet, .

Sammantaget utgör dessa dokument ett slags ”myndighetsdiskurs”, också om det som diskuterades inte resulterade i en lag eller på annat vis realiserades praktiskt eller politiskt. I materialet förekommer en (kultur)politisk rationalitet där censur, primärt av skönlitteratur, har framförts som en rimlig lösning, ja rent av rättvis.⁴Det innebär att förslag och diskussioner om censur av exempelvis tidningar, tidskrifter, politiska pamfletter eller flygblad, teaterstycken och kyrkomusik, har utelämnats, liksom den under 1900-talet mycket omfattande debatten om filmcensurens vara eller icke vara. För att travestera Willy Kyrklund: jag har sökt de frågor varpå censuren är ett svar – för att på samma gång skissera en form av utvecklingslinje för litteraturcensurtänkandet under delar av det svenska 1900-talet.

De stolta demokratiska traditionerna till trots finns det nämligen gott om exempel från svenska riksdagsdebatter, motioner och utlåtanden under det svenska 1900-talet där krav eller förslag på censur inom litteraturområdet livaktigt diskuteras. I takt med det demokratiska genombrottet under 1900-talets början har censurfrågan övergått till att kretsa kring idéer om vad som är rimligt och rättvist för medborgarna – endast i liten omfattning har den tagit form av en auktoritär teknik för att kontrollera vad som skrivs eller läses. I mitt material hittar man en rad olika, mer eller mindre övertygande, motiveringar till censur – en form av rationaliseringar eller rättvisemärkta begränsningar av tryckfriheten – så som ”ansvarsmedveten censur”, ”en utifrån mentalhygiensk synpunkt arbetande censur” eller ”preventiv censur”. Med det synsättet kan det finnas goda skäl, ja till och med rätta och rättvisa skäl, att inte tillåta allt. Det kan handla om kränkande texter eller bilder, om hot, hat och hets, som det inte bara är rimligt utan till och med rättvist att begränsa, reglera eller censurera. Den typen av inskränkningar har vi också i nutid och ytterligare regleringar i den riktningen diskuteras ganska ofta. Det är om denna grundläggande demokratiska konflikt som den här texten handlar.

Upplysningens dualistiska arv

Vad är egentligen censur? En snäv, men stundom anförd, definition av begreppet är att det avser myndigheters kontroll av skrifter före publicering. Det är emellertid tämligen lätt att visa på att en sådan definition är missvisande och otillräcklig. Det finns censuringripanden där redan tryckta skrifter dragits in. Idag talas det dessutom inte sällan om en långtgående självcensur som auktoritära stater runt om i världen utnyttjar för att begränsa yttrandefriheten. Den kanske mest effektiva delen av den kinesiska bokcensuren vilar på att staten kontrollerar utfärdandet av så kallade ISBN – de internationellt standardiserade nummer som krävs för identifiering av tryckta medier. Om ett förlag ger ut litteratur som betraktas som misshaglig, riskerar förlaget att inte få nya ISBN utfärdade och kan då följaktligen inte ge ut fler böcker. Den kinesiska censuren bygger alltså väsentligen på en självcensur från förlagens sida. Det kinesiska systemet har för övrigt påtagliga likheter med det så kallade tryckprivilegiesystemet som gällde i stora delar av Europa, inklusive Sverige, från slutet av 1400-talet och, i många fall, fram till slutet av 1700-talet. I detta system, som var en integrerad del av censuren i tidigmodern tid, behövde boktryckare en fullmakt (ett privilegiebrev) från regenten för att få bedriva tryckeriverksamhet.

Inte sällan är censuren en del av ett kulturkrig. Skolor, bibliotek och förläggare kan välja att utesluta vissa böcker på grund av innehållet eller till följd av påtryckningar.

Den moderna forskningen betonar snarare att censur bör förstås som ett vittomfamnande begrepp som inbegriper allt från direkta förbud till mer subtila kontrollformer och strategier som påverkar vad som skrivs, publiceras och läses. I en globaliserad värld sker dessutom censur inte enbart på nationell nivå utan också transnationellt, där globala normer, handelsavtal och internationella lagar spelar en viktig roll. Digitaliseringen har därtill skapat nya former av kontroll där digitala plattformar, sökmotorer och sociala medier filtrerar innehåll med hjälp av algoritmer. Även här ingår självcensur, när författare eller förlag anpassar innehåll för att undvika digitala restriktioner. Självcensur förekommer även i form av att författare och förlag anpassar sina texter av andra skäl: för att undvika konflikt eller straff, baserat på kommersiella överväganden, politiskt klimat eller rädslan för sociala konsekvenser. Självcensuren medför att frågan om vad som är tillåtet eller inte blir vagare och svårare att besvara. Många skulle säga att det innebär en större orättvisa.

Inte sällan är censuren en del av ett kulturkrig. Skolor, bibliotek och förläggare kan välja att utesluta vissa böcker på grund av innehållet eller till följd av påtryckningar. Identitetspolitik är likaså en aspekt av modern censurforskning, där censur (i vid bemärkelse) både kan främja och tysta olika gruppers röster. När censur tystar marginaliserade röster rättfärdigas det ofta som ett sätt att skydda samhället från ”skadliga” idéer. Censur kan således vara både synlig och osynlig: synlig i direkta förbud mot vissa typer av yttranden eller publikationer, och osynlig genom sociala och kulturella normer som styr vad som kan sägas eller tänkas. Det kan finnas censur som är inbäddad i institutionella strukturer och praktiker, såsom i medier, utbildningssystem och vetenskapliga discipliner, där den bidrar till att forma vilka perspektiv och åsikter som får legitimitet.

Ett av problemen med denna breda censurbeskrivning är emellertid, som kulturhistorikern Robert Darnton har konstaterat, att om ”begreppet censur utvidgas till att omfatta allt, betyder det ingenting”.⁵Robert Darnton, ”First Steps Toward a History of Reading”, Australian Journal of French Studies vol. 23, nr 1, 1986. Också andra forskare, som kulturhistorikern och språkvetaren Beate Müller ser risker med att ”likställa mycket olika former av regleringar, genom att förväxla censur med sociala normer som påverkar och kontrollerar kommunikationen”.⁶ Beate Müller, ”Censorship and Cultural Regulation: Mapping the Territory”, Censorship and Cultural Regulation in the Modern Age, red. Beate Müller, Amsterdam: Rodopi, 2004, s. 9ff. Det är mer fruktbart, menar Müller, att skilja på censur, självreglering, kanonbildning och social kontroll och sammanhållning. Hennes förslag är att termen ”censur” ska begränsas till de sammanhang som inbegriper ”ett auktoritärt ingripande från en tredje part i en kommunikationsakt mellan ett meddelandes avsändare (författaren) och dess mottagare (läsaren)”. Även Müllers arbetsdefinition rymmer ett relativt brett censurbegrepp, som inom ramen för denna studie kan utgöra en form av probersten för de fall som jag redogör för längre fram.

Medieforskaren Nicola Moore tillför en ytterligare dimension till förståelsen av censur genom att argumentera för att den inte enbart handlar om förbud eller borttagande av material, utan att den också aktivt formar litteraturens innehåll, stil och distribution. Moore poängterar att censurens påverkan inte alltid är negativ; i vissa fall kan den leda till en kreativ motståndskraft där författare utvecklar nya former av uttryck för att kringgå restriktioner. En annan av hennes centrala slutsatser är att utvecklingen av det moderna samhället är sammanflätad med olika former av regleringar och kontrollmekanismer som styr kulturella uttryck, såsom litteratur, konst och medier. Med Moores ord föreligger det en ”interdependence of modernity and cultural regulation”.⁷Nicola Moore, ”Censorship and Literature”, Oxford Research Encyclopedia of Literature, Oxford: Oxford University Press, 2016 [digital resurs], s. 1. Hon beskriver det som att i kölvattnet av de sociala och historiska förändringarna i västvärlden från 1600-talet och framåt – sekularisering, vetenskaplig rationalism, individualism, industriell utveckling och politisk liberalism, med ökad betoning på frihet och yttrandefrihet – följde också nya former av social och kulturell reglering i form av censurlagar, religiösa påbud och sociala normer.

Moores utsaga belyser en för det moderna demokratiska samhället inherent och central konflikt. Samtidigt som modernitetens liberala statsbildningar främjar yttrandefrihet och individens rättigheter, krävs lagar och normer för att hantera yttranden som anses hota social stabilitet eller moral, vilket kan leda till censur eller inskränkning av yttrandefriheten. En demokratisk stat kan till exempel införa regler mot hatpropaganda eller uppvigling till våld för att skydda värderingar som jämlikhet och mänskliga rättigheter. Därmed är censuringrepp, menar Moore, både en produkt av och en reaktion på moderniteten.

Det går också att närma sig frågan om censur från motsatt håll: utifrån en uppfattning om yttrandefriheten. Denna förståelse stammar från upplysningstiden då idén om yttrandefrihet som en universell rättighet – inte bara en förmån som beviljades av staten – formulerades. Filosofer som Rousseau, Locke och Kant argumenterade för yttrandefrihet som en rättighet baserad på mänsklig värdighet och förnuft. I samma anda hävdades att sanning och kunskap endast utvecklades genom fri diskussion och öppet utbyte av idéer. Följaktligen blev yttrandefrihet ett grundläggande villkor för ett samhälle baserat på förnuft, eftersom den gör det möjligt för medborgarna att fritt diskutera, debattera och ifrågasätta både vetenskapliga teorier och politiska beslut.

Men som bland andra filosofen Mogens Laerke har visat var begreppet yttrandefrihet långt ifrån oomtvistat bland upplysningstidens tänkare.⁸Mogens Lærke, ”Introduction”, The Use of Censorship in the Enlightenment, red. Mogens Lærke, Leiden: Brill, 2009. Faktum är att den moderna förståelsen av yttrandefrihet grundar sig på en uppfattning om ”tolerans” som endast omfamnades av det Lærke betecknar som den ”radikala upplysningen”. Spinozas Tractatus Theologico-Politicus (1670) innehöll exempelvis en inflytelserik tolkning av yttrandefrihet och tolerans som motsatte sig alla former av censur. Andra, mindre radikala tänkare, uppfattade ”tolerans” som ett tillstånd av fredlig interreligiös samexistens där censur var ett legitimt medel för att säkerställa social status quo. Locke förespråkade exempelvis en form av tolerans som legitimerade censur av katolska och ateistiska skrifter, eftersom han ansåg att de utgjorde hot mot statens stabilitet. En liknande inställning till inskränkningar till förmån för social stabilitet och sammanhållning kan också hittas hos upplysningstänkare som Leibniz och Voltaire.

Historikern Sophia Rosenfeld, som studerat yttrandefrihetsbegreppet mot bakgrund av franska revolutionen, menar att vi ärvt denna dualistiska syn på yttrandefriheten.⁹Sophia Rosenfeld, ”Writing the History of Censorship in the Age of the Enlightenment”, Postmodernism and the Enlightenment: New Perspectives on Eighteenth-Century French Intellectual History, red. Daniel Gordon, New York: Routledge, 2001. Det är en dualism som inbegriper en ofta motstridig strävan efter å ena sidan individuella friheter och å andra sidan social stabilitet och sammanhållning. Upplysningen var, menar Rosenfeld, en tid av både kamp mot censur och för nya former av kulturell reglering. Upplysningsidéerna bidrog till att utmana och ifrågasätta censurens legitimitet, samtidigt som nya metoder för att kontrollera informationsflödet och begränsa den intellektuella friheten utvecklades. Tydligare uttryckt: medan vår föreställning om yttrande- och tryckfrihet är färgad av censur på gott och ont den radikala upplysningens tankegods, så har den radikala uppfattningen om tryck- och yttrandefrihet endast i begränsad omfattning omsatts i praktiken. Vår tids moderna demokratier kännetecknas nämligen av samma dualistiska konflikt mellan att värna om individuella rättigheter och främja allmänintressets kollektiva rättigheter. Oavsett hur man närmar sig censuren finns det alltså en dubbelhet, som både Moore och Rosenfeld belyser, inbyggd i yttrandefrihetskonceptet: en konflikt mellan att värna enskildas rättigheter och allas frihet att uttrycka det de vill. Vad som är rättvist i den konflikten är aldrig självklart.

Gud, makt och sex

Den konflikt som beskrivits ovan framgår även av mitt material från Riksdagstrycket, där jag av omfångsskäl har valt att fokusera på perioden 1900 till 1970. Ur ett globalt, historiskt perspektiv har censur utövats av tre övergripande skäl: religion, politik och sedlighet. Censur på religiösa grunder är emellertid inte särskilt framträdande i mina underlag. Det går dock att utläsa en pågående kamp mellan arbetar- och bildningsrörelserna och kyrkan i början av 1900-talet – i sig en blixtbelysning av tidens pågående samhällsomvandling. Av riksdagens protokoll från 1905 framgår detta av en debatt om skillnaden mellan folk- och församlingsbibliotek, med anledning av en proposition angående understöd åt folkbibliotek.¹⁰Riksdagens protokoll, Andra kammaren, 1905:12, s. 9ff. Propositionen hänvisades till vidare beredning inom Statsutskottet, som fram till 1970 var ett beredande organ till riksdagen. Den liberale riksdagsmannen Jacob T. Larsson anförde, med medhåll av bland andra Hjalmar Branting, att respektive beteckningar representerade ”två helt motsatta linjer, framåtskridandets och tillbakagångens”. Larsson uttryckte farhågan om att ifall folkbiblioteken förväntades bedrivas i kyrklig regi i form av församlingsbibliotek, något som propositionens ordalydelse bjöd in till, riskerade folkupplysningen sättas under kyrkligt förmyndarskap och kyrklig censur. Propositionen innehöll även direktiv om hur man skulle kontrollera folkbibliotekens bestånd och de böcker som fick tillgängliggöras. Av debatten framgår att det ansågs relativt självklart att inkludera ett förbud mot böcker med osedligt innehåll. Däremot diskuterades frågan om man även kunde reglera skrifter utifrån politiska och religiösa grunder. Tidigare förslag på att införa sådan kontroll hade avfärdats, bland annat med hänvisning till ”svårigheten att afgöra, hvad som kunde anses såsom agitationsskrifter eller såsom opartiska objektiva framställningar”. Larsson konstaterade att ett religiöst baserat granskningsförfarande riskerade att stöta på ännu större svårigheter:

”Att konflikter skola uppstå, är alldeles uppenbart. Den kyrkliga styrelsen måste naturligen såsom agitationsskrift beteckna hvarje häfdande af en mening, som står i strid med eller afviker från det officiella kyrkliga lärosystemet. För så vidt en sådan mening häfdas med öfvertygelsens skärpa, är det alldeles klart, att den skall stämplas såsom agitation mot den bestående statskyrkan, och en sådan agitation skall naturligtvis icke det kyrkliga öfverförmynderskapet tillåta att insmugglas bland dessa församlingsbibliotek.”

Utredningen och debatten mynnade så småningom ut i Sveriges första folkbiblioteksförordning år 1905 (SFS 1905: 29), där endast förbudet mot osedlig litteratur kvarstod. Förordningen fastslog vidare att bibliotek som erhållit statsbidrag skulle kunna inspekteras av folkskoleinspektörer.

När det gäller politiskt grundad censur är exemplen fler. 1908 diskuterade riksdagen ett lagändringsförslag ”angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum”.¹¹Riksdagens protokoll 1908:64, s. 57–72. Debatten gällde proposition 1906:49 som innehöll förslag på ändringar i vissa delar av strafflagen, däribland lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum samt lagrådets (1908: Lu71) kompletteringsförslag som förordade följande tillägg till §7 med följande: ”Vill fånge afsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras, skall, ehvad skriften är affattad såsom bref eller ej, fängelsets styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej finnes, Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden har att bestämma, huruvida skriften får afsändas; och må tillstånd vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande eljest finnes olämpligt.” Med anledning av denna debatt klubbades därefter en reviderad proposition (1908:175) igenom. Diskussionen rörde den utifrån censur- och medborgarrättighetssynpunkt intressanta frågan om rätten för fångar att skicka egna skrifter avsedda för publicering. Enligt dåtidens lag kunde en intagen få tillstånd att ”utföra arbete för egen räkning eller arbete åt arbetsgivare utom anstalten” istället för straffarbete. Att ägna sig åt skrivande var emellertid ovanligt och det framgår av debatten att frågan rör ett fåtal ”ungsocialister” eller ”unghinkar” (uppkallade efter vänsterdebattören Hinke Bergegren). Dessa fångar refereras rent av till som ”politiska fångar” i debatten. Stötestenen var hur hårt fångarnas skrifter skulle granskas och vem som skulle ansvara för denna granskning. Det som betecknas som ”brev” skulle enligt gällande regelverk endast underkastas en summarisk granskning av fängelseledningen, enbart med syfte att ta ställning till om innehållet äventyrade fängelsets ordning och säkerhet. Skriverier avsedda för publicering skulle dock granskas mer ingående av en särskild kungligt tillsatt tillsynsman. Tillsynsmannen hade som uppgift att avgöra om en skrift fick lämna fängelset och kunde stoppa den om den ansågs anstötlig eller om ett offentliggörande var olämpligt. Några riksdagsledamöter menade att fångvårdsstyrelsen schablonmässigt behandlat skriverier som ”brev” och därmed brustit i sin myndighetsutövning.

Den liberale riksdagsmannen Theodor Zetterstrand påpekade att det var otydligt var gränserna mellan brev och ”litterära alster” gick. Fångvårdsstyrelsen hade emellertid redan tidigare konstaterat att eftersom litterär verksamhet ansågs acceptabelt för intagna, så kunde granskningen bara syfta till att motverka skrifter som i sig kunde klassas som ”brottsliga företag”. Myndigheten ville heller inte att dess tjänstemän skulle utöva censur – det var helt enkelt inte lämpligt och inte heller förenligt med gällande lag. Den dåvarande borgerlige justitieministern Albert Petersson menade emellertid att det inte var censur att granska fångars skrifter. De hade liksom hospitaliserade ”dårar” förverkat en del av sina rättigheter och en del av straffet var att stängas av från den yttre världen. Tryckfriheten innebar helt enkelt inte sådana rättigheter: ”att få skriften tryckt och lagd under allmänhetens ögon, det kan han [den intagne] icke utan biträde af fängelsets tjänstemän – men detta har tryckfrihetsförordningen icke garanterat honom”.

Diskussionen kring censur av fångars skrifter belyser att det inte var självklart vad som ansågs vara rättvis censur. I praktiken fanns en motvilja mot att förhindra att dessa skrifter publicerades. Fångvårdsstyrelsen framhöll bland annat att det var en orimlig och orättvis uppgift för tjänstemän inom kriminalvården. Justitieministern delade emellertid inte denna syn. I hans ögon var det rimligt att brottslingar hade förverkat sina medborgerliga rättigheter, och censur eller kontroll av deras yttranden ansågs därför både nödvändig och rättvis.

1912 fattade riksdagen ett beslut om en ny biblioteksförordning.¹²SFS 1912:229 angående understödjande av folkbiblioteksverksamhet. Denna förordning hade mycket stor betydelse för det svenska biblioteksväsendets utveckling under 1900-talet. Förutom att den nya lagen innebar ett mer effektivt ekonomiskt stöd, ledde den även till inrättandet av den första statliga myndigheten inom biblioteksväsendet. Tanken var att myndigheten skulle säkerställa bibliotekens kvalitet. Det innebar att två bibliotekskonsulenter tillsattes. I samband med att förordningen arbetades fram inhämtades en rad betänkanden och utlåtanden från sakkunniga, myndigheter och folkbildningsanstalter.¹³SOU 1912:8, Kommunala bibliotek, skolbibliotek; se även Valfrid Palmgrens betydelsefulla underlag Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige, Stockholm 1911. Likt diskussionen några år tidigare handlade en del av betänkligheterna om censur. Det gällde inte minst på vilket sätt den nya myndigheten var tänkt att bistå bibliotekspersonal att tolka förordningens formulering om att ”att böcker af osedligt innehåll ej må med biblioteket införlifvas”.

Det är värt att framhålla att de flesta instanser vid den här tiden var positiva till en kontroll av detta slag. Folkbildningsförbundets överstyrelse framhöll det självklara behovet av censur för såväl bokinköp som av det befintliga biblioteksbeståndet. De konstaterar samtidigt att tolkningen av ”osedligt innehåll” var oklar och att vacklande tolkningar av förbudet stundom lett till att också ”böcker af allmänt erkändt värde” ibland censurerats. De föreslog därför en ändring av formuleringen till ”böcker med osedligt syfte”, vilket de trodde skulle ge bättre vägledning. Redan innan den nya lagen trätt i kraft förekom det att populärvetenskapliga sexualupplysningstexter som Anton Nyströms Könslifvet och dess lagar: Medicinsk-sociala undersökningar (1904) och den svenska översättningen av Wilhelm Bölsches Kärlekslifvet i naturen (1906) hade gallrats ut från biblioteken. Folkbildningsförbundets förslag gjorde egentligen inte den typen av gallring olaglig, eftersom det gick att argumentera för att just den typen av böcker kunde locka till osedlighet.

Också IOGT:s storloge pekade på svårigheter i att tolka förbudet och varnade för att konsulenternas subjektiva bedömningar riskerade att påverka bibliotekens tilldelning av statsmedel. De föreslog att konsulenterna skulle ses som rådgivare i censur snarare än domare. Stockholms Arbetarebiblioteksförbund rekommenderade i samma anda att konsulenterna skulle kunna vägleda biblioteken kring litteratur i allmänhet. Till och med en liberal organisation som studentföreningen Verdandi var i någon mån positiv till att folkbiblioteken utövade censur – alla böcker ansågs inte lämpliga att tillgängliggöra. Förordningens förbudsformulering bjöd dock in till ”en alltför obestämd och till sina verkningar vidsträckt censur”, menade Verdandi. De föreslog istället att förbudet skulle omfatta ”kol­portagelitteratur”. Denna samlingsbeteckning användes för det som uppfattades som kvalitativt dålig litteratur, i typfallet skildringar med starka inslag av onyanserade personteckningar, händelsemättad intrig, romantik, sentimental kärlek och våld.¹⁴Namnet kom sig av att sådan litteratur under 1800-talet sålts av kolportörer, det vill säga kringvandrande försäljare.

Från kyrkligt håll efterfrågade man rent av utökade befogenheter till censur. Domkapitlen i Uppsala och Göteborg yrkade på att folkbiblioteken skulle förbjudas att tillhandahålla böcker med religionsfientligt innehåll. Domkapitlet i Skara ville utsträcka censuren till all ”samhällsvådlig litteratur”. Ett par folkskoleinspektörer i Västergötland ville helt utesluta samhällsvådlig litteratur i biblioteken och menade att statsanslag överhuvudtaget inte skulle ges till ”af socialistiska och samhällsfientliga idéer genomsyrad och ledd förening” (syftande på föreningsbibliotek, som var vanliga vid denna tid). En annan folkskoleinspektör förslog att den myndighet som föreslogs skulle ha som primär uppgift att ansvara för censur av böcker – ”då den blefve enhetlig och finge större auktoritet”. Domkapitlet i Lund menade att folkbibliotek inte borde ha böcker som den tänkta publiken inte förstod – ”notoriskt oförståeliga” böcker gjorde nämligen mer skada än nytta, löd resonemanget.

Av dessa många och spretiga förslag var det endast förbudet mot osedlig litteratur som hittade in i 1912 års biblioteksförordning. Företrädarna för den statliga utredning som utgjorde underlag till den nya förordningen ansåg att censurfrågan, utöver förbudet mot osedlig litteratur, egentligen inte behövde diskuteras alls. Motiveringen till det hade karaktären av ett retoriskt alexanderhugg: ”agitatoriska böcker äro naturligtvis inte biblioteksböcker; inte heller andaktsböcker höra hemma i biblioteken, då sådana böra ägas, ej lånas”.¹⁵SOU 1912:8, s. 27. Utredarna medgav samtidigt svårigheten med att avgöra vilka böcker som skulle klassas som osedliga, men argumenterade för att goda experter – bibliotekskonsulenterna – skulle säkra att censuren blev effektiv, sakkunnig och enhetlig.

Den underliggande rationalitet som går att utläsa i samband med 1912 års biblioteksförordning och de möjligheter till censur den medgav, var säkerställandet av att en statligt finansierad verksamhet inte skulle bidra till olika former av osedlighet och omoral. Censuren syftade således inte till att stoppa idéer eller åsikter. Syftet var att styra folk mot ett bättre, och mer initierat läsande – att bilda dem. Censurfrågan träder fram som legitim och rättvis i kraft av att ändamålet helgade medlen.

På många sätt är detta ett illustrativt exempel på den dualism som Sophia Rosenfeld påvisar angående vår syn på yttrandefrihet. Kollektivets stigande bildning ansågs kräva censur, något som gjorde censuren rättmätig, ja rättvis, också om den faktiskt begränsade individuella rättigheter. I början av 1900-talet var således denna form av uppfostrande insatser självklara för de allra flesta och det som diskuterades var inte om utan hur censuren skulle se ut.

Frågan om den censur som utövades av bibliotekskonsulenterna återkom 1932 när riksdagen ånyo diskuterade statliga anslag till skolor och bibliotek.¹⁶Riksdagens protokoll 1932:23, s. 83–99. Anledningen till debatten var en föreslagen minskning av anslagen till folkbiblioteksväsendet. Under de två årtionden som förlupit hade synen på vad som var politisk censur och vad som var en rimlig och rättvis uppfostran av massorna delvis förändrats. Vänsterpolitikern Ture Nerman argumenterade för att de statliga bibliotekskonsulenterna ägnade sig åt orättmätig, politiskt färgad censur när de valde vilka böcker som fick köpas in med statliga medel. Censur hade under denna tid fått en mer negativ klang, så anklagelsen var allvarlig. Som stöd för sin argumentation pekade Nerman på en rad litterära verk som inte hade fått köpas in med statsstöd, av författare som Erik Asklund, Sven Backlund, Hjalmar Söderberg och Agnes von Krusenstjerna jämte Boccaccio, Jack London, Upton Sinclair och Heinrich Mann. På listan fanns även Nermans eget namn och hela produktion. Hans fullständiga sammanställning över denna ”förbjudna” litteratur finns, så vitt jag har kunnat utröna, inte längre att tillgå. Det är därför svårt att i efterhand extrapolera på vilka grunder denna uppsättning författare och verk blev förbjudna. Ett antal av namnen räknas till de svenska arbetarförfattarna, medan några verk troligen har inkluderats för deras anti-religiösa, kulturradikala respektive potentiellt sedlighetssårande inslag. Nermans förteckning innehöll även ett antal verk av sakprosakaraktär, företrädesvis sådana med radikalt eller progressivt budskap inom politik, barnuppfostran, skolväsende och familjeplanering, som Nikolaj Bucharins Den materialistiska historieuppfattningen (svensk utgåva 1923), Ben Lindsays Den moderna ungdomens uppror (svensk utgåva 1928) och Marie Stopes Ett sunt föräldraskap (svensk utgåva 1922). Ingreppen tedde sig enligt Nerman ”godtyckliga och politiskt partiska”, och han menade att bibliotekskonsulenternas censur stred mot tryckfrihetsförordningen. Han påpekade också att biblioteken faktiskt kunde köpa in de berörda böckerna för andra medel än statsanslagen, något som gjorde censuren verkningslös.

Fastän det fortfarande fanns politiskt stöd för att inte ge statsbidrag till vilka inköp som helst, fick Nerman visst medhåll av den liberale politikern Johan Bergman som påtalade olämpligheten i att ha en förteckning med förbjudna verk: ”Detta har alltid visat sig medföra den tendensen, att folk söker upp just de förbjudna böckerna.” Bergman ville istället att experter arbetade fram kataloger med titlar på rekommenderade böcker. Dessa listor skulle sedan vara styrande för vilka titlar som kunde köpas in via statsanslag.

I kultur- och litteraturhistorien finns många verk som fått ett oväntat stort genomslag i kraft av att de åtalats, censurerats eller förbjudits.

Bergmans kommentar om vådan av att upprätta en förteckning med förbjudna verk är troligen korrekt. Det är ett fenomen – närmast en psykologisk eller medielogisk reflex – som idag ofta kallas Streisandeffekten.¹⁷Termen myntades efter en händelse 2003 där den amerikanska skådespelerskan Barbra Streisand försökte förhindra spridningen av ett fotografi av hennes hem, vilket ledde till att fotot blev viralt. Termen betecknar det fenomen där försök att censurera, dölja eller begränsa tillgången till information istället resulterar i ökad spridning och uppmärksamhet. I kultur- och litteraturhistorien finns många verk som fått ett oväntat stort genomslag i kraft av att de åtalats, censurerats eller förbjudits. Sofokles Antigone, Ovidius Ars Amatoria, Dantes Den gudomliga komedin och Victor Hugos Les Misérables är bara några av exemplen. Under 1900-talet kan man även nämna verk som D.H. Lawrences Lady Chatterley’s Lover, Joyces Ulysses, Nabokovs Lolita och Rushdies The Satanic Verses.

Mellankrigstidens fokusförskjutning

Av mitt material framgår att sättet att tänka kring och motivera censur och kulturell reglering förändras under mellankrigsåren. Det var förväntat och skälen för det är troligen många. Genomslaget för radion och filmen i Sverige under 1920- och 1930-talen hade en djupgående påverkan på det svenska samhället. Tillkomsten av den masskultur som dessa medier gav upphov till möttes av stor misstänksamhet från politiskt och kulturellt håll och betraktades som hot mot konsten och den riktiga kulturen. Masskulturen, resonerade man, manipulerade och passiviserade medborgarna genom att förvränga verkligheten. På litteraturens område är denna utveckling skönjbar i så måtto att censurdiskussioner avseende enskilda litterära verk eller författare närmast försvinner. Likaså blir argumenten för censur utifrån politiska och religiösa bevekelsegrunder mer sällsynta. Det sker även en tydlig fokusförskjutning från repressiva till positiva åtgärder, där kvaliteten på den litteratur som tillgängliggörs och läses hamnar i fokus, liksom frågan om hur statliga insatser kunde bidra till att påverka läsningen i rätt riktning. På samma gång tillskrevs (rätt) litteratur, konst och kultur en större roll i samhällsbygget, som nödvändiga motvikter till det som uppfattades som förrädiska masskulturella yttringar.

Ett illustrativt exempel på denna kulturpolitiska fokusförskjutning är den inflytelserika valskriften Demokratisk kulturpolitik (1938), skriven av den socialdemokratiske riksdagsmannen och ecklesiastikministern, Arthur Engberg.¹⁸Arthur Engberg, Demokratisk kulturpolitik: Idéer och exempel, Stockholm: Tiden, 1938. Skriften syftade till att skapa ”upplysta, ansvarsmedvetna och självständiga medborgare” som besatt förmågan att styra sig själva. Målet var att ”ge hjälp till självhjälp åt allt livsdugligt och främja vidsyn och fördragsamhet” samt att förfina nationens mest värdefulla resurs: dess ”människomaterial”. Engberg har en närmast evolutionär syn på bildning – ett tydligt spår i det svenska folkbildningstänkandet sedan slutet av 1800-talet. Udden var framför allt riktad mot den framväxande masskulturen. Kultur av dålig kvalitet, menade han, kunde bromsa eller i värsta fall hindra människan att nå sin fulla potential. Han såg det som angeläget att med kulturpolitiska medel forma, rikta och vitalisera medborgarnas liv i syfte att skapa en mer ”modern” och mer levande befolkning. Detta skeptiska perspektiv på olika masskulturella yttringar var dominerande inom arbetarrörelsen under stora delar av 1900-talet. Engberg menade att staten borde och skulle medverka till medborgarnas bildning och kulturella utveckling. Det var en vision som också legitimerade både viss styrning och censur. Om det tidigare varit angeläget att skapa goda medborgare genom rätt sorts läsning – en läsning som alltså inte bestod av osedlig eller socialistisk litteratur – så blev det nu viktigt att skapa moderna medborgare som förstod sig på litteraturen. Ytterst handlade det om att arbetarklassen skulle lieras med ett klassiskt borgerligt bildningsideal för att därigenom, med hjälp av kulturen, överbrygga klassamhällets ojämlikheter och orättvisor.

I myndighetsdiskursen syns den beskrivna fokusförskjutningen genom att förslagen på reglering och censurering av ”smutslitteratur” eller ”kolportagelitteratur” blev vanligare. Förskjutningen är också märkbar genom att förslagen om regleringar och censur i allt högre grad inriktas mot barn- och ungdomslitteraturen. Det sistnämnda kan tas till intäkt för att en utveckling där censuringripanden riktade mot litteratur för vuxna var på väg att tappa sin legitimitet och att censur alltmer entydigt uppfattades som en orättvisa.

Idéerna om ett ”bokråd” och ett statligt förlag realiserades först genom Kulturrådets tillkomst och grundandet av bokförlaget En bok för alla, vilket först skedde i kölvattnet av 1974 års kulturproposition.

1942 avhandlade riksdagen en motion angående samhällets ungdomsvård.¹⁹Motion 1942:32 Andra kammaren. Motionen (jämte en rad andra motioner med liknande frågeställningar) hänvisades till behandling av tillfälligt utskott, som emfatiskt förordade positiva framför restriktiva insatser (Andra kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande, Nr 4, s. 10). Motionens frågeställningar flyttades slutligen över till den pågående utredning som 1939 års ungdomsvårdskommitté förestod. Motionen, skriven av två socialdemokrater, Lars V. Lindén och Rolf Edberg, syftade till skärpt lagstiftning ”mot den s.k. nöjesindustrin och alla som profitera på ungdomens nöjesbehov” och föreslog höjda åldersgränser i biograferna, strängare censur av det som betecknades som undermålig film samt införande av transportförbud och andra restriktiva åtgärder mot ”all smutslitteratur”. 1945 väcktes frågan om det inte borde införas en särskild granskningsnämnd som kunde förbjuda eller hindra vissa publikationer, sådana som i samtiden benämndes ”den kolorerade veckopressen”. Samtliga sakkunniga som tillfrågades i utskottsberedningen, som exempelvis Publicistklubben, Läroverkslärarnas riksförbund och flera bildningsförbund, avvisade förslaget med hänvisning till att det vore att införa statlig censur.²⁰Motion 1945:281; Första kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande, nr 7, 1945. Motionen avslogs. Fastän förslagen i dessa båda fall avslogs, vittnar det om en levande föreställning om att staten hade ett ansvar för att bilda medborgarna, och att denna plikt i vissa fall påbjöd censur och regleringar.

1947 diskuterade riksdagen ”förhållandena inom bokförlagsverksamheten och bokdistributionen inom landet”, med anledning av motioner med förslag på att starta ett statligt bokförlag och inrätta en statligt kontrollerad tryckeriverksamhet. Det fanns också förslag på ett statligt bokråd med rådgivande och, som några fruktade, övervakande funktion.²¹Debatten utspelade sig mot bakgrund av den utskottsberedning som motionerna hade gett upphov till. Riksdagens protokoll 1947:25; Andra kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande nr 10, 1947. Riksdagen avslog både motionerna och utskottets hemställan. Dessa frågeställningar kom för övrigt att bli en riktig långkörare i svensk kulturpolitik. Idéerna om ett ”bokråd” och ett statligt förlag realiserades först genom Kulturrådets tillkomst och grundandet av bokförlaget En bok för alla, vilket först skedde i kölvattnet av 1974 års kulturproposition.

Under 1940-talets senare hälft var riksdagen dock betänksam mot förslagen. Dels uttrycktes farhågor om att ett statligt tryckeri skulle gynnas och därmed konkurrera ut andra tryckerier och förlag, dels påtalades risken att ett statligt förlag skulle föra med sig en föreställning om ”direkt eller indirekt auktoriserad litteratur” och att en sådan statsauktorisering av bokutgivningen riskerade att bli liktydigt med censur. Frågan om ett statligt bokförlag var tydligt polariserande. De argument som anfördes för förslagets genomförande handlade om billigare bokutgivning och att det skulle leda till högre ersättning till författare. Bokförläggareföreningen var kritisk mot förslaget, medan Sveriges Författareförening tyckte att det förtjänade att utredas.²²Sveriges Författareförening bildades 1893. Föreningen, tillsammans med tre andra organisationer, ingick sedermera i bildandet av Sveriges Författarförbund år 1971. Vilhelm Moberg var direkt emot. I ett av inläggen i denna debatt menade Gunnar Adolfsson, representant för Sveriges kommunistiska parti, att ett statligt bokförlag i själva verket skulle kunna utgöra en motvikt till den censur som han ansåg att de kommersiella förlagen ägnade sig åt genom att inte ge ut viss typ av litteratur: ”Censur utövas även i den formen, att de stora dominerande bokförlagen varje år i samråd med bokhandlarna bestämma, vilka böcker som skola bli bestsellers och vilka som skola ingå i bokcirklarna. Detta är ofta ett geschäft med tydlig politisk bismak.” Ett förlag i statlig regi skulle således enligt Adolfsson vara ett ”korrektiv till den privata bokmonopolism, som faktiskt förekommer i detta land”.²³Riksdagens protokoll 1947:25, s. 35.

Likaså väcktes frågor om utformningen av den rådgivning som ett statligt bokråd kunde tänkas tillhandahålla. Det varnades bland annat för införandet av ”något slags dirigerande och kontrollerande smak- och intresseråd på det andliga livets område”. Utskottsberedningen ställde sig därför också avvisande till förslaget:

”Ännu starkare anmäla sig betänkligheter av denna art inför motionärernas skissering av ett ”statens bokråd”. Här ligger tanken på en statsauktorisering av bokutgivningen direkt i synfältet. Men det behöver icke understrykas, hur oförenlig varje ansats i sådan riktning måste sägas vara med medborgarfriheten i ett samhälle, vars grundlag stadgar icke blott tros- och tankefrihet utan jämväl yttrande- och tryckfrihet. Varje åtgärd som kan innebära risker i sådan riktning måste bestämt avvisas.”²⁴Andra kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande nr 10, 1947, s. 9.

Sammantaget vittnar denna diskussion om att ordet censur nu tolkades mycket mer negativt. Det var en naturlig följd av andra världskriget och av den intensiva inhemska debatt om censur som hade utlösts under krigsåren och införandet av tillfälliga censurlagar, 1941–45. Det var därför få som såg censuren som rättvis och legitim på samma självklara vis som i det tidiga 1900-talets diskussioner. Från vänsterhåll blev det fortsatt vanligt att argumentera för att statliga ingripanden var nödvändiga för att motverka kommersialisering och masskultur. Sådan reglering sågs som rättmätig då det uttalade syftet var att främja det som ofta kom att kallas ”kulturdemokrati”. Censur i bemärkelsen förbud och inskränkningar hade i praktiken helt förlorat sin legitimitet, men det ansågs samtidigt rimligt att styra utbudet i syfte att åstadkomma mer rättvis kultur. Tankekomplexets kvardröjande aktualitet visar sig inte minst genom att det formaliserades genom ett av 1974 års kulturpropositions kulturpolitiska mål om ”att motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet” – ett mål som kvarstod ända till 2009.

Censur som ett legitimt och rättfärdigt sätt att styra den vuxna befolkningen i syfte att skapa ett bättre och mer rättvist samhälle, eller en mer rättvist fördelad bildning, hade mer eller mindre spelat ut sin roll.

1950-talets myndighetsdiskurs tar form i skuggan av 1952 års inflytelserika bokutredning.²⁵SOU 1952:23, Bokutredningen. Utredningen resulterade bland annat i införandet av biblioteksersättningen – en central del i efterkrigstidens välfärdsinriktade svenska och nordiska kulturpolitik. Tydligt är att censur nu helt klart har blivit något negativt. På de ställen där frågan om regleringar och censur kommenteras är det i varnande ordalag. Utredarna avvisade bland annat förslaget att inrätta en särskild granskningsnämnd av barn- och ungdomslitteratur: ”En auktorisation av vissa slags böcker leder lätt tanken in på offentlig censur och övervakning, och några åtgärder i detta syfte vill utredningen ej föreslå.”²⁶SOU 1952:23, s. 271. Likaså avvisade utredningen alla ansatser till ingrepp i fria konsumtionsval för litteratur och slog fast att yttrandefriheten ”har sin naturliga konsekvens i friheten att välja litteratur”. ²⁷SOU 1952:23, s. 274 Censur som ett legitimt och rättfärdigt sätt att styra den vuxna befolkningen i syfte att skapa ett bättre och mer rättvist samhälle, eller en mer rättvist fördelad bildning, hade mer eller mindre spelat ut sin roll.

Bokutredningens slutsatser till trots finns det ändå förslag på olika former av regleringar och censuringripanden både under 1950- och 1960-talen. 1953 grundades en kommitté med målet att begränsa spridningen av veckotidningar av serietidningstyp och att främja serier av bättre kvalitet. Seriekommittén, som hade sina rötter i ett brett spektrum av politiska och opolitiska föreningar och intresseorganisationer, fick även under en begränsad tid statligt anslag för att bedriva sin verksamhet. Det var också seriemagasinen och det som Seriekommittén betecknade som kriminal- och skräckmagasin som utmålades som ett hot för samhället i en motion från 1954, författad av Gustav Johansson, företrädare för Sveriges kommunistiska parti, samt vänsterpartisterna Gerda Nilsson och Helmer Holmberg. Motionärerna efterlyste en utredning angående barns och ungdomars förströelseläsning:

”Seriemagasinen uppehåller sig utförligt vid alla slag av brott och vid de grymmaste metoder att mörda människor. Seriernas kvinnor degraderas till sexualattribut, som följer hjältar och bovar i spåren. Barnens verklighetsbild utplånas genom serier av stupida stålmän, fantomer och andra övermänniskor, som reder upp alla problem för en hjälplös mänsklighet. Serierna har inget rum för vanligt hederligt arbete, ty i denna konstruerade värld finns bara illvilja, asocialitet, förbrytelser och allas kamp mot alla. Hela denna depraverade värld av våld, brott, skräck, blod och sadism släpps in i hem och barnkammare.”²⁸Motion 1954:356 Andra kammaren. Motionen avslogs.

Motionen begärde en snabbutredning med syfte att införa dels importrestriktioner för (företrädesvis amerikanska) seriemagasin, dels ”restriktiva åtgärder genom lagstiftning eller på annat sätt”. Den moralpanik som motionen ger uttryck för påminner i flera avseenden om flera senare debatter: 1980-talets om videovåld, 1990- talets om rollspel och 2000-talets återkommande ”larm” om datorspelens respektive de sociala mediernas förment förråande inverkan.²⁹Under första hälften av 1950-talet pågick en mycket intensiv samhällsdebatt om seriemagasinens förment skadliga verkan på unga läsare. En i tiden aktuell och uppmärksammad debattskrift var Nils Bejerots Barn – serier – samhälle, Stockholm: Folket i bild, 1954. Denna form av reaktioner kan sägas utgöra illustrativa exempel på Nicola Moores förut beskrivna tes om ett ömsesidigt beroende mellan modernitet och kulturell reglering, där den sociala och mediala utvecklingen driver fram önskemål, krav och reformer om reglering och censur.

1955 ventilerades ytterligare motioner som förespråkade ökad reglering av seriemagasinen, skrivna av Gustav Johansson, Helmer Holmberg och Hilding Hagberg respektive Helmer Persson och Gunnar Öhman, samtliga vänsterpolitiker.³⁰Motion 1955:151 Andra kammaren, respektive Motion 1955:120 Första kammaren. Ett av de framförda förslagen var inrättandet av en seriejury som förväntades få ett ”normerande inflytande”.³¹Riksdagens protokoll 1955:10; Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 1955 (1955:Abu8). Riksdagen avslog samtliga motioner och uppmärksammade särskilt förslaget om en statlig seriejury vars ”verksamhet skulle kunna komma att få karaktären av en censur, vilken skulle strida mot den allmänna uppfattningen av tryckfrihetens innebörd”. Utlåtandet erkände samtidigt Seriekommitténs arbete för befrämjande av serier av bättre kvalitet, som framhölls som en mer konstruktiv metod.

Det ansågs särskilt angeläget (och berättigat) att reglera tillgången till serielitteratur, som enligt kommitténs resonemang huvudsakligen lästes av barn och unga.

1961 var det dags igen för en motion om ”åtgärder i syfte att skydda barn och ungdom mot osunda, förråande och moralupplösande skrifter”. Motionen var författad av folkpartisten Axel Gustafsson med flera, vilket understryker att censurivern avseende den ”moralupplösande” serielitteraturen inte var knuten till partifärg eller blockpolitiska överväganden. Motionärerna förespråkade censur av viss serielitteratur och det som i motionen benämndes ”pocket books”.³²Motion 1961:441 Andra kammaren. Inom utskottsberedningen inhämtades även Seriekommitténs synpunkter.³³Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18 år 1961 (1961: Abu18). Utlåtandet avfärdade ånyo kraven på inrättandet av en seriejury liksom även de repressiva åtgärder som föreslogs, men hänvisade motionens innehåll till en framtida utredning om sådana skrifters skadliga verkningar för barn och ungdom. Kommittén föreslog ett granskningsförfarande utformat på så vis att det inte riskerade att äventyra tryckfriheten och drog paralleller till den rådande filmcensuren. Det ansågs särskilt angeläget (och berättigat) att reglera tillgången till serielitteratur, som enligt kommitténs resonemang huvudsakligen lästes av barn och unga. Kommitténs förslag mynnade ut i att frågan borde utredas inom ramen för en ny brottsbalk. De föreslog även att svenska lagstiftare granskade hur motsvarande censur hade utformats i andra västeuropeiska demokratier.

Friheten att välja litteratur

Det är värt att notera att censurfallen i mitt material, med enstaka undantag, inte avser myndighetsingripanden före publicering. De olika formerna av censur som framträder handlar istället framför allt om olika former av åtgärder eller inrättande av instanser för att hindra eller reglera spridning och tillgängliggörande av publikationer.

De konstitutionella förutsättningarna för sådana censuringripanden på svensk mark har varierat under den granskade perioden. Idag gäller 1949 års Tryckfrihetsförordning (TF 1949:105). Den innehåller en formulering om ”en rätt för var och en att ge ut skrifter utan att en myndighet eller ett annat allmänt organ hindrar detta i förväg” (1 kap. § 1). Under rubriken ”Censurförbud och förbud mot andra hindrande åtgärder” (1 kap. § 8) preciseras att en skrift inte får granskas av en myndighet eller ett annat allmänt organ före tryckningen och att tryckning inte får förbjudas. Hinder mot spridning av en skrift bland allmänheten får inte heller förekomma. Det sistnämnda tillägget är särskilt intressant i ljuset av min granskning. Det framgår även att hinder för utgivning, utifrån gällande tolkning, också omfattades i den tryckfrihetslag som gällde under första halvan av 1900-talet.³⁴Konstitutionsutskottets utlåtande 1948:Ku30. Sett till såväl lagstiftning som tillämpning och tolkning fanns det alltså under hela den granskade perioden ett starkt juridiskt skydd av yttrandefriheten. Samtidigt, som det har framgått av mina exempel, finns det ändå åtskilliga politiska förslag som involverar censur eller sådan reglering som kan likställas med censur.

Det faktum att jag i det ovanstående har använt begrepp som ”rättvis” och ”legitim” kring censur bör inte tas till intäkt för att jag försvarar eller pläderar för censur. Jag har inte ett aktivistiskt förhållningssätt, varken åt det ena eller andra hållet, till min egen forskning. Det finns dock skäl att utifrån olika rättvisebegrepp nyansera på vilka grunder jag tillåter mig beteckna censur som endera rättvis eller orättvis.

Utifrån ett distributivt perspektiv handlar rättvisa om fördelning av resurser och tillgångar. Det kan även appliceras på information och yttrandefrihet. Enligt detta perspektiv bör alla människor ha lika tillgång till information och kulturella uttryck, eftersom dessa är viktiga resurser för att kunna fatta informerade beslut och vara delaktig i samhället. Censur kan ses som en inskränkning av denna rättvisa eftersom den begränsar tillgången till information och yttrandeutrymme, beroende på vad som anses lämpligt eller tillåtet av makthavarna. Utifrån samma perspektiv kan man därför hävda att censur inskränker individens rätt till information och utrymmet för olika åsikter. Det kan leda till en ojämlik fördelning av kunskap och kultur, där vissa grupper – ofta de redan marginaliserade – får minskad tillgång till vissa uttryck, vilket i sin tur påverkar deras förmåga att förstå, delta i och ifrågasätta samhället.

Att skydda barn från exempelvis våldsamt eller sexuellt explicit innehåll kan betraktas som rättvist och ses som en trygghet.

Samtidigt kan distributiv rättvisa användas som argument för censur. Det gäller särskilt när det handlar om att skydda utsatta grupper från skadligt eller diskriminerande innehåll. Det är också den underliggande rationaliteten för att rättfärdiga begränsandet av sådan information som kan uppfattas som skadlig eller hotfull för specifika grupper. Att skydda barn från exempelvis våldsamt eller sexuellt explicit innehåll kan betraktas som rättvist och ses som en trygghet. Samhället tar, skulle man kunna säga, ansvar för att sårbara grupper inte utsätts för potentiellt skadliga intryck.

Proceduriell rättvisa inbegriper att beslutsprocesser ska vara rättvisa, opartiska och transparenta. När det gäller censur innebär det att processen för vad som censureras och varför bör vara tydlig, rättvis och öppen för insyn. Om censur beslutas av en liten grupp utan tydlig förklaring, kan det betraktas som orättvist eftersom legitimiteten kan ifrågasättas. All censur kan egentligen sägas vara problematisk eftersom den ofta sker utan att allmänheten har insyn eller inflytande över vad som censureras och varför. Å ena sidan kan man argumentera för att beslut om att begränsa information eller uttryck är en form av maktutövning som kan missbrukas om det inte finns tydliga och rättvisa procedurer. Rättvisan kräver i den meningen att människor kan ifrågasätta och förstå varför vissa beslut fattas. Om censurprocessen saknar transparens kan den lätt uppfattas som godtycklig eller partisk, och därmed orättvis. Å andra sidan kan man hävda att det är rättvist att låta professionella eller sakkunniga besluta om vad som behöver censureras för att skydda samhällsvärden. Enligt ett sådant synsätt innebär rättvisa att man litar på att de som är ansvariga för censuren gör det i enlighet med rådande lagstiftning och regler, som skydd för de samhällsintressen som annars skulle kunna hotas.

Censur kan framhållas som rättvis om den begränsar skadeverkan och gynnar det allmännas bästa. Censur kan exempelvis vara nödvändig för att skydda människor från våldsamt eller hatiskt innehåll som kan orsaka psykisk eller fysisk skada. Samtidigt är argument mot censur att samhället också tar skada av att begränsa det offentliga samtalet.

Idag talar man också om social rättvisa, det vill säga att ett samhälle bör arbeta för att skydda och stärka utsatta grupper och skapa lika möjligheter för alla. Ett argument för censur är att vissa typer av information eller uttryck kan bidra till diskriminering, rasism, sexism eller andra former av förtryck. Genom att censurera sådant innehåll kan man skydda de mest utsatta från att påverkas negativt av fördomar och stereotyper och därigenom arbeta för en mer rättvis och inkluderande samhällsmiljö. Med utgångspunkt i ett socialt rättviseperspektiv kan censur motiveras med att barn och ungdomars psykiska hälsa bör skyddas. Det innebär exempelvis att dessa grupper inte ska exponeras för våldsamma eller sexuella skildringar. Enligt ett sådant synsätt är det samhällets skyldighet att censurera innehåll som kan vara potentiellt skadligt för den unga generationens utveckling. Medan distributiv rättvisa i detta sammanhang kan sägas handla om att säkerställa rättvis tillgång till kommunikationskanaler och rätten att uttrycka sig, innefattar det sociala rättviseperspektivet frågan om censur som en del av större sociala strukturer och hur den påverkar jämlikhet, rättigheter och maktbalans i samhället.

Men social rättvisa kan även användas som ett argument mot censur. Många hävdar att censur förvärrar ojämlikheten eftersom marginaliserade grupper, som minoriteter och samhällskritiker, kan få sina röster tystade genom censur. Om viss information censureras, särskilt sådan som utmanar rådande normer eller politiska strukturer, kan det leda till att viktiga sociala problem inte får den uppmärksamhet de behöver.

På liknande vis kan man argumentera både för och emot censur med utgångspunkt i fördelning av rättvisa. Censur kan framhållas som rättvis om den begränsar skadeverkan och gynnar det allmännas bästa. Censur kan exempelvis vara nödvändig för att skydda människor från våldsamt eller hatiskt innehåll som kan orsaka psykisk eller fysisk skada. Samtidigt är argument mot censur att samhället också tar skada av att begränsa det offentliga samtalet. När vissa åsikter eller perspektiv censureras riskerar man att missa värdefulla idéer och kritiska röster. Detta kan, som redan upplysningsfilosoferna var medvetna om, leda till ett sämre fungerande samhälle där alla perspektiv inte beaktas och friheten att utvecklas som individ begränsas.

Det är som både den historiska genomgången av svensk myndighetsdebatt, censurteori och teorierna kring rättvisa visar, inte helt lätt att slå fast vad som är rättvis censur. Fastän empirin visar att censur kommit att uppfattas som alltmer negativ, och därmed i praktiken orättvis, finns det fortfarande legitima och rättvisa skäl att begränsa det offentliga samtalet. Möjligen beror det på upplysningens dualistiska arv, där vi både eftersträvar individualism och sammanhållning. Det är en, uppenbarligen, inte alltid lätt kombination, som troligen gör att vi kommer att fortsätta leva med censur på gott och ont.

Tips för vidare läsning

Censorship and the Limits of the Literary: A Global View, red. Nicola Moore, New York: Bloomsbury, 2015.
Forbidden Literature: Case Studies on Censorship, red. Erik Erlanson, Jon Helgason, Peter Henning & Linnéa Lindsköld, Lund: Nordic Academic Press, 2020.
Funcke, Nils, Tryckfriheten: Ordets män och statsmakterna, Stockholm: Carlsson, 2006.
Jansen, Sue Curry, Censorship: The Knot That Binds Power and Knowledge, New York: Oxford University Press, 1988.
Spangenberg, Carl Gustaf, Censur och liknande ingrepp mot tryckta skrifter, Litteraturbanken, 2016.
Åhlén, Bengt & Agneta Åhlén, Censur och tryckfrihet: Farliga skrifter i Sverige 1522–1954, Stockholm: Ordfront, 2003.

Reflektionsfrågor

Vill du diskutera texten med andra? Digiteket ställer några följdfrågor att reflektera kring.

• Vilka böcker köper ni inte in till biblioteket och på vilket sätt motiveras detta?
• Är det censur att ett bibliotek väljer att inte köpa in en viss bok?
• Diskuteras censur och vad det innebär på ert bibliotek?
• Finns det någon bra censur?
• Var går gränsen mellan att skydda medborgare och att tillåta komplicerat material?

Jon Helgason är docent i litteraturvetenskap vid Linnéuniversitetet. Hans forskning berör frågor om litterärt värde, modern litteratur­ och kulturdebatt samt svensk och nordisk kulturpolitik. Tidigare har han bland annat varit ordförande för Kulturrådets arbetsgrupp för skönlitteratur samt för Kulturrådets referensgrupp för läs och litteratur-främjande insatser.

Foto: Linnéuniversitetet (c)

Så här får du använda innehållet på denna sida

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

• får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
• får remixa, återanvända och bygga på materialet
• får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
• inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

• Ge ett korrekt Erkännande
  • ange verkets namn,
  • ange vem som skapat verket,
  • ange länk till verkets ursprungsplats,
  • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
  • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
  • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Fotnoter

• 1
  Jon Helgason, ”Truth, Knowledge, and Power: Censorship and Censoring Policies in the Swedish Public Library System”, Forbidden Literature: Case Studies on Censorship, red. Erik Erlanson, Jon Helgason, Peter Henning & Linnéa Lindsköld, Lund: Nordic Academic Press, 2020.
• 2
  Dnr 2654-2016, Justitieombudsmännens ämbetsberättelse 2017– 18 (2017/18:JO1, s. 577).
• 3
  Materialet finns tillgängligt i en sökbar databas, Kontext, som tillhandahålls av Centrum för digital humaniora vid Göteborgs universitet, .
• 4
  Det innebär att förslag och diskussioner om censur av exempelvis tidningar, tidskrifter, politiska pamfletter eller flygblad, teaterstycken och kyrkomusik, har utelämnats, liksom den under 1900-talet mycket omfattande debatten om filmcensurens vara eller icke vara.
• 5
  Robert Darnton, ”First Steps Toward a History of Reading”, Australian Journal of French Studies vol. 23, nr 1, 1986.
• 6
  Beate Müller, ”Censorship and Cultural Regulation: Mapping the Territory”, Censorship and Cultural Regulation in the Modern Age, red. Beate Müller, Amsterdam: Rodopi, 2004, s. 9ff
• 7
  Nicola Moore, ”Censorship and Literature”, Oxford Research Encyclopedia of Literature, Oxford: Oxford University Press, 2016 [digital resurs], s. 1.
• 8
  Mogens Lærke, ”Introduction”, The Use of Censorship in the Enlightenment, red. Mogens Lærke, Leiden: Brill, 2009.
• 9
  Sophia Rosenfeld, ”Writing the History of Censorship in the Age of the Enlightenment”, Postmodernism and the Enlightenment: New Perspectives on Eighteenth-Century French Intellectual History, red. Daniel Gordon, New York: Routledge, 2001.
• 10
  Riksdagens protokoll, Andra kammaren, 1905:12, s. 9ff. Propositionen hänvisades till vidare beredning inom Statsutskottet, som fram till 1970 var ett beredande organ till riksdagen.
• 11
  Riksdagens protokoll 1908:64, s. 57–72. Debatten gällde proposition 1906:49 som innehöll förslag på ändringar i vissa delar av strafflagen, däribland lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum samt lagrådets (1908: Lu71) kompletteringsförslag som förordade följande tillägg till §7 med följande: ”Vill fånge afsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras, skall, ehvad skriften är affattad såsom bref eller ej, fängelsets styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej finnes, Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden har att bestämma, huruvida skriften får afsändas; och må tillstånd vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande eljest finnes olämpligt.” Med anledning av denna debatt klubbades därefter en reviderad proposition (1908:175) igenom.
• 12
  SFS 1912:229 angående understödjande av folkbiblioteksverksamhet.
• 13
  SOU 1912:8, Kommunala bibliotek, skolbibliotek; se även Valfrid Palmgrens betydelsefulla underlag Förslag angående de åtgärder, som från statens sida böra vidtagas för främjande af det allmänna biblioteksväsendet i Sverige, Stockholm 1911.
• 14
  Namnet kom sig av att sådan litteratur under 1800-talet sålts av kolportörer, det vill säga kringvandrande försäljare.
• 15
  SOU 1912:8, s. 27.
• 16
  Riksdagens protokoll 1932:23, s. 83–99. Anledningen till debatten var en föreslagen minskning av anslagen till folkbiblioteksväsendet.
• 17
  Termen myntades efter en händelse 2003 där den amerikanska skådespelerskan Barbra Streisand försökte förhindra spridningen av ett fotografi av hennes hem, vilket ledde till att fotot blev viralt
• 18
  Arthur Engberg, Demokratisk kulturpolitik: Idéer och exempel, Stockholm: Tiden, 1938
• 19
  Motion 1942:32 Andra kammaren. Motionen (jämte en rad andra motioner med liknande frågeställningar) hänvisades till behandling av tillfälligt utskott, som emfatiskt förordade positiva framför restriktiva insatser (Andra kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande, Nr 4, s. 10). Motionens frågeställningar flyttades slutligen över till den pågående utredning som 1939 års ungdomsvårdskommitté förestod.
• 20
  Motion 1945:281; Första kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande, nr 7, 1945. Motionen avslogs.
• 21
  Debatten utspelade sig mot bakgrund av den utskottsberedning som motionerna hade gett upphov till. Riksdagens protokoll 1947:25; Andra kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande nr 10, 1947. Riksdagen avslog både motionerna och utskottets hemställan.
• 22
  Sveriges Författareförening bildades 1893. Föreningen, tillsammans med tre andra organisationer, ingick sedermera i bildandet av Sveriges Författarförbund år 1971.
• 23
  Riksdagens protokoll 1947:25, s. 35.
• 24
  Andra kammarens första tillfälliga utskottsutlåtande nr 10, 1947, s. 9.
• 25
  SOU 1952:23, Bokutredningen.
• 26
  SOU 1952:23, s. 271.
• 27
  SOU 1952:23, s. 274
• 28
  Motion 1954:356 Andra kammaren. Motionen avslogs.
• 29
  Under första hälften av 1950-talet pågick en mycket intensiv samhällsdebatt om seriemagasinens förment skadliga verkan på unga läsare. En i tiden aktuell och uppmärksammad debattskrift var Nils Bejerots Barn – serier – samhälle, Stockholm: Folket i bild, 1954.
• 30
  Motion 1955:151 Andra kammaren, respektive Motion 1955:120 Första kammaren.
• 31
  Riksdagens protokoll 1955:10; Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 8 år 1955 (1955:Abu8).
• 32
  Motion 1961:441 Andra kammaren.
• 33
  Allmänna beredningsutskottets utlåtande nr 18 år 1961 (1961: Abu18). Utlåtandet avfärdade ånyo kraven på inrättandet av en seriejury liksom även de repressiva åtgärder som föreslogs, men hänvisade motionens innehåll till en framtida utredning om sådana skrifters skadliga verkningar för barn och ungdom.
• 34
  Konstitutionsutskottets utlåtande 1948:Ku30.