Vad är rättvisa?

Vad är rättvisa? Ska länder som utsatts för diverse förtryck och övergrepp gottgöras och ges upprättelse och i så fall hur? Ska rättvisa kopplas till individer eller grupper? Och bör inte djur och natur också ha rättigheter? Dessa är frågor som tas upp av Jenny Björkman från Riksbankens Jubileumsfond i förordet till essä-serien Rättvisa. Hon konstaterar att det finns all anledning att fundera över rättvisan.

Inget är att föredra framför rättvisan.
(Sokrates i Platons dialog Kriton)

Om ynka fem år är det tänkt att världen ska vara rättvis. Åtminstone enligt de mål som finns uppsatta i Agenda 2030. Fram till dess så jobbar goda krafter världen över mot de 17 globala målen, de 169 delmålen och de drygt 230 indikatorerna för hur arbetet ska genomföras och följas upp. 

Heja! vill man utropa, fast man har svårt att känna sig pepp eftersom världen i mångt och mycket tycks mörkare och mer orättvis än på länge. Målen känns inte nåbara. Men på kavajslag här och var riktar ändå den färgglada symbolen för de 17 globala målen för hållbar utveckling ljuset mot förhoppningen om en rättvis framtid. 

De globala målen antogs av FN:s medlemsländer 25 september 2015 och speglar måhända den tiden mer än framtiden. Genom dessa förband sig världens ledare att göra världen mer rättvis genom att avskaffa extrem fattigdom, minska ojämlikhet och orättvisor, främja fred och lösa klimatkrisen. De globala målen bröts samtidigt ner i det som kallas Agenda 2030, en handlingsplan för hur vi ska nå den där rättvisa världen. Det finns en air av tv-serien Star Treks planetära överorganisation United Federation of Planets över Agenda 2030, och av den romantiska tron i serien att det i upplysningsanda går att styra universum mot frihet, jämlikhet, rättvisa, fredlig samexistens och framsteg. 

I universitetsvärlden har Agenda 2030 satts som mål för forskning. Sedan 2021 kräver till exempel svenska Vetenskapsrådet att alla vetenskapliga projekt i sin återrapportering anger vilka av de globala målen (men av någon anledning max tre) som beviljade projekt anknyter till eller är relevanta för. 

I en värld som är demolerad känns det måhända tryggt att det finns en plan och en rättvis världsordning som bara är en kryssruta bort. Samtidigt är förstås risken att rättvisa reduceras genom alla indikatorer och bara blir en kryssruta och inget mer. Att det så att säga räcker att köpa rättvisemärkt kaffe för att världen ska bli rättvis. 

Rättvisan känns som så mycket annat i vår samtid outsourcad. Någon annan – organisationer som Rättvisemärkt eller företag som hjälper till att välja etiska fonder, någon längre upp i hierarkin, regeringen, EU eller vem det nu kan vara – har ansvaret. Världen är för svår att bedöma, för komplex och oöverblickbar. För vad är rättvist? 

Och de senaste 12 åren har antalet människor på flykt ökat varje år, enligt UNHCR. Är det så att orättvisorna ökar – trots att det finns en gemensam målbild och en handlingsplan för hur vi ska nå rättvisa?

Världen är en annan 2025 än 2015. Konflikterna har ökat enligt Uppsala universitets konfliktdatabas. Också antalet autokratier ökar enligt forskningsinstitutet V-Dem, som mäter olika indikatorer på demokrati. Vi har inte lyckats stoppa uppvärmningen. Om man ska tro forskare inom projektet Earth Commission kommer klotet inte att kunna erbjuda plats till oss alla om vi inte drastiskt ändrar sättet vi lever på. Helst idag.¹Joyeeta Gupta, Johan Rockström m.fl., ”A just world on a safe planet: A Lancet Planetary Health – Earth Commission report on Earthsystem boundaries, translations, and transformations”, The Lancet Planetary Health Commission vol. 8, nr 10, 2024, E813–E873, The Lancet.

Och de senaste 12 åren har antalet människor på flykt ökat varje år, enligt UNHCR. Är det så att orättvisorna ökar – trots att det finns en gemensam målbild och en handlingsplan för hur vi ska nå rättvisa? Trots kryssrutor och hjälp att välja?

Temat för den här samlingen essäer är rättvisa. Rättvisa är svårt. Rättvist för vem? Och hur då? Ska alla ha samma? Eller ska man kompensera för bristande resurser? Ska var och en få efter behov? Eller bör vi belönas för våra förtjänster? Är möjligen utvecklingen i världen, hur dyster den än är, trots allt rättvis och mänskligheten får bara vad den förtjänar? Ju mer man pillar på rättvisan desto mer faller den sönder. Kanske är det inte så konstigt att det i den grekiska mytologin fanns en hel familj som ansvarade för detta område. Themis styrde över den gudomliga rättvisan, hennes dotter Dike hade Zeus skickat till jorden för att hålla mänskligheten rättvis. Dikes ena syster, Eunomia, var lagstiftningens gudinna och den andra, Eirene, var fredens och välståndets gudinna. 

Rättvisa behöver för all del inte innebära jämlikhet, demokrati eller hållbarhet, som det antyds i Agenda 2030. Men det verkar finnas ett sinne för rättvisa som likabehandling både bland barn och bland andra primater. Primatologen Frans De Waal har sålunda tillsammans med kollegor visat att schimpanser och kapucinapor har en känsla för jämlikhet och blir upprörda när de inte behandlas på samma sätt som de apor de lever med. Evolutionärt skulle det kunna förklaras av att likabehandling kan förbättra samarbetet i grupp och stärka gruppen.²Malin Attefall, ”Rättvisa viktigt även för apor”, SVT, 19 september 2014. Att vi ofta ser rättvisan som en kusin till jämlikhet kan till viss del också kopplas till John Rawls. 

Rawls gav 1971 ut sin A Theory of Justice som snabbt gjorde succé. Han blev en av de stora filosoferna och hans, visserligen kritiserade, idé om vad rättvisa är har sedan dess utgjort en klangbotten för diskussionen och förståelsen av rättvisa. Rawls, som framför allt intresserade sig för rättvis fördelning inom ett land, förde samman rättsstatsprincipen, demokratiska fundament och idéer om att slåss mot fattigdom och ojämlikhet. Rättvisa är för politiken vad sanningen är för vetenskapen, det vill säga den yttersta grund som allt vilar på. Ingen politisk ordning bör försvaras om den inte är rättvis, skrev han. Problemet är förstås hur man enas om vad rättvisa är – och för detta lanserade Rawls idén om ”okunnighetens slöja”, för att därmed kunna identifiera ett opartiskt perspektiv. I en möjligen tidstypisk tankelek låter Rawls ett antal människor dra upp riktlinjerna för en rättvis ordning i ett samhälle med alla de olikheter som samhällen brukar ha. Men, tänkte han sig, om de församlade inte vet något om vad de kan få ta del av när allt är klart, kommer de att drivas mot jämlikhet och rättvisa eftersom ingen vill riskera att dra en nitlott. Okunnigheten bidrar därmed till rättvis, det vill säga jämn, fördelning, även om Rawls inte såg några problem med ojämlikhet som gynnade fattiga – det senare kunde faktiskt vara rättvist. 

Kanske vittnar Rawls idé om en okunnighetens slöja om en annan tid, en tid som präglades av Förintelsens efterspel och kalla krigets konflikter – en tid när United Federation of Planets kunde skapas och te sig rimlig. Han har som sagt kritiserats, från alla möjliga olika håll. Det är ju inte säkert att människorna i Rawls tänkta församling ens kan enas om att de har lika rättigheter och att de alla har samma friheter – det tas bara för givet. Inte heller är det säkert att man bara tolererar ekonomisk ojämlikhet om det gynnar de fattigaste, som Rawls också menade. Varför skulle inte den som är snuskigt rik kunna köpa alla de andra? Skulle inte viss ojämlikhet och konkurrens kunna gynna framsteg och tillväxt? Och är det inte troligt att den som är starkast (oavsett om det handlar om muskler, pengar, intellekt eller något helt annat) skulle utnyttja det? Rawls tankar präglas på så sätt av den liberala demokrati som några årtionden senare sades vara historiens slutpunkt (vilket visserligen visade sig vara fel). Dessutom fokuserade både han och flera av hans kritiker på rättvisan inom stater, inte den mellan länder – en fråga som fått allt större utrymme med tiden. Inte minst hur kolonisatörer ska kompensera före detta kolonier har diskuterats under 2000-talet. Den frågan rymmer dessutom inte bara kronor och ören, utan också frågor om upprättelse och gottgörelse i andra hänseenden. 

I såväl fiktionen som i verkligheten är den liberala demokratin inte längre en historisk slutpunkt. Identitetspolitik utmanar individuella rättigheter och värden. Historiska oförrätter kräver sin tribut. Men hur?

Idag präglas inte bara Sverige utan hela världen av polarisering. När rymden återigen blev skådeplatsen för remaken av tv-serien Battlestar Galactica (2004–2009) är allt således mörkare än i Star Treks universum. Mänskligheten har i princip utplånats av en AI, vilket ställer saker och ting på sin spets för den spillra som finns kvar. Varken demokrati eller mänskliga rättigheter är givna när själva existensen står på spel. Kriget mot en omänsklig fiende och det ständiga hotet om förintelse legitimerar såväl tortyr som diskussioner om huruvida man ska tvinga befolkningen att reproducera sig. Religionen spelar en avgörande roll i denna den yttersta av tider. Även om kvinnor blir både presidenter och stridspiloter i denna rymdserie, är världen mindre rättvis och mänskligheten mer utsatt. 

I såväl fiktionen som i verkligheten är den liberala demokratin inte längre en historisk slutpunkt. Identitetspolitik utmanar individuella rättigheter och värden. Historiska oförrätter kräver sin tribut. Men hur? Kan man ens genom en okunnighetens slöja kompensera för århundraden av förtryck? Vad är rättvist för den vars förfäder tvingats från en kontinent till en annan? Ska stöld, rov och kolonial plundring kompenseras ekonomiskt? Ska länder som utsatts för diverse förtryck och övergrepp gottgöras och ges upprättelse och i så fall hur? Ska rättvisa kopplas till individer eller grupper? Och bör inte djur och natur också ha rättigheter? Är rättvisa ens något som vi människor har att avgöra eller är det faktiskt upp till högre makter att på det yttersta döma oss? 

Sådana tankar väcks nu runt om i världen. Det finns således all anledning att fundera över rättvisan. Hur svårt det är framgår av essäerna i den här samlingen. 

För många hänger rättvisa tätt samman med demokratiska rättigheter. Hit hör inte censur, men som litteraturvetaren Jon Helgason visar i denna essä kan censur verka på olika sätt. Finns det till och med tillfällen då det är både rätt och rättvist att begränsa folks läsning och utbudet av texter? 

De flesta av oss är överens om att brott behöver få konsekvenser, och just nu befinner vi oss i en tid där föreställningar om vad som är ett rättmätigt straff håller på att omvärderas. Kriminologen Magnus Hörnqvist skriver i sin essä om rättvisa straff och hur de förändrats över tid. 

Fördelning är en klassisk rättvisefråga, som faktiskt inte bara handlar om pengar. I sin essä fördjupar sig filosofen Lena Halldenius i frågan om fördelningen av olika typer av resurser och vad den får för konsekvenser för samhället. 

Nationalekonomen Andreas Bergh slår i sin essä fast att världen är orättvis, men frågar sig om världen som helhet trots det blivit mer rättvis med tiden. För den som lyfter blicken och ser på utvecklingen ur ett längre perspektiv finns tydliga tecken på att i alla fall en del blir bättre. 

Att kräva upprättelse efter olika typer av konflikter och övergrepp känns intuitivt rättvist, men som fredsforskaren Karin Aggestam visar i sin essä riskerar det att driva på konflikter. Och hur gör man när olika gruppers uppfattning om vad som är rättvist står i direkt motsättning till varandra? 

Idag finns det många som undrar om inte naturen också borde tilldelas rättigheter – ett slags naturrättigheter i paritet med de mänskliga rättigheterna. Juristen Yaffa Epstein drar i sin essä upp riktlinjerna för hur rättvisa kan utökas till naturen. 

Dike, den grekiska motsvarigheten till Justitia, som Zeus skickade till jorden för att upprätthålla rättvisan, blev inte långvarig bland oss dödliga. Hon upptäckte nämligen att det var omöjligt att göra mänskligheten rättvis: hennes våg var i ständig obalans, hennes svärd fick aldrig vila. Dike lämnade således jorden och mänsklighetens korruption och ondska. Enligt myten blev hon en del av stjärnbilden Jungfrun och spanar därifrån ner på oss orättfärdiga i väntan på att någon gång, när vi äntligen blivit rättvisa, komma tillbaka. Så kanske om fem år då?

Jenny Björkman är författare till förordet i essä-serien Rättvisa 2025 samt redaktör för hela serien. Hon är docent i historia och samverkansdirektör på Riksbankens Jubileumsfond inom konst och kultur.

Foto: Stefan Tell (c)

Så här får du använda innehållet på denna sida

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

• får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
• får remixa, återanvända och bygga på materialet
• får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
• inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

• Ge ett korrekt Erkännande
  • ange verkets namn,
  • ange vem som skapat verket,
  • ange länk till verkets ursprungsplats,
  • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
  • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
  • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Fotnoter

• 1
  Joyeeta Gupta, Johan Rockström m.fl., ”A just world on a safe planet: A Lancet Planetary Health – Earth Commission report on Earthsystem boundaries, translations, and transformations”, The Lancet Planetary Health Commission vol. 8, nr 10, 2024, E813–E873, The Lancet.
• 2
  Malin Attefall, ”Rättvisa viktigt även för apor”, SVT, 19 september 2014.