Att dela språk och bröd – om läskultur inom tigrinja

Konstnären Makda Embaie har i snart tio år arbetat med en metod där deltagare översätter poesi som ett sätt att närma sig och skapa en relation till språket tigrinja. Genom sitt arbete har hon kommit att reflektera över läskulturer, och då särskilt i relation till diaspora, skam, tillgång till läsning och möjligheten att känna sig som en läsare. Detta presenterade Makda på ett webbinarium om tigrinsk läskultur, sammanfattat i den här artikeln av Åsa-Maria Berg Levinsson.

Makda Embaie är konstnären som arbetar med språk inom fältet social praktik. Det betyder att hon inte ser språket främst som ett system för kommunikation utan som någonting vi skapar mening, identitet och relationer genom. Förutom text, ljud, film och installation utövar hon sitt konstnärskap genom något hon kallar för sociala språksituationer. 

– Två centrala begrepp i mitt konstnärskap är nationalstaten och språk, där jag undersöker vad som händer när vi inte betraktar språket som någonting som tillhör en stat utan någonting som tillhör en erfarenhet. Vad händer när vi praktiserar ett språk i stället för att bara definiera det? säger Makda.

Nationalstater tenderar att betrakta språk som knutna till ett specifikt territorium och som en färdigt definierad företeelse. I verkligheten är språk någonting mer levande och komplext, precis som erfarenheterna hos de människor som talar dem. 

– Språk kan vara fragmenterat, kroppsligt, emotionellt, ofullständigt och även förändrat genom migration. Att praktisera språk kräver kropp, närvaro och att vi stannar kvar i någonting som kanske inte alltid är helt begripligt.

Hennes projekt och metod Breaking bread and language utgår ifrån, och är ett exempel på, förståelsen för hur språk kan uppstå genom gemenskap och genom att tillsammans stanna kvar i det som är obegripligt eller ofullständigt. Makdas konstnärliga metod går ut på att skapa ett sammanhang där deltagarna tillsammans kan närma sig språket tigrinja utifrån sina egna språkliga erfarenheter. 

Språk i diasporan

Makda lyfter fram att människor som migrerat och befinner sig i diasporan bär med sig sina egna och tidigare generationers erfarenheter av hur politiska och historiska strukturer har format deras tillgång till språk, utbildning och litteratur. I Sverige är vi vana vid att det är självklart att fullfölja grundskolan, samt att ha tillgång till det svenska språket överallt omkring oss. Människor med migrationserfarenhet kan ha erfarenheter av att deras modersmål har blivit marginaliserade och att de har behövt lära sig ett annat språk för att ta sig fram i samhället. Makda menar därför att det inte bara är en persons vilja eller förmåga som formar en människas relation till språk och läsning utan även dessa tidigare eller nedärvda erfarenheter. 

Att leva i en diaspora innebär ofta att personer har med sig flera språk och bär på en mångfald av egna och nedärvda erfarenheter, vilket påverkar dessa människors självbild och sociala samspel. Detta påverkar förstås även deras relation till läsning.

– Språk existerar då inte som ett separat system, utan som någonting som lever samtidigt i kroppen, i minnet och i vardagen. Den levda språkliga verkligheten gör att relationen till läsning fortsätter att förändras och omförhandlas, förklarar Makda.

Nationalstaternas sätt att betrakta språk, som tillhörande ett speciellt territorium, såsom att svenska talas i Sverige, ger konsekvensen att andra språk då blir främmande eller sekundära. I praktiken är människors relation till språk mycket mer komplex och kan leda till en förvirring när samhällets förväntningar inte matchar individens upplevelse.

– Språk förändras genom migration, genom minne, genom användning och genom tystnad. Många människor har erfarenhet av att ha varit föremål för modersmålsundervisning och att bli definierad genom ett språk, samtidigt som ens faktiska relation till detta språk ofta är fragmenterad eller komplex. Detta skapar ibland en känsla av att inte fullt ut äga något av sina språk, berättar Makda.   

Metoden Breaking bread and language

I snart tio år har Makda anordnat översättningssessioner som har fungerat som en social praktik, där hon tillsammans med deltagarna översätter poesi från tigrinja, utan att deltagarna kan läsa eller skriva på språket. I översättningssessionerna eftersträvar Makda en tillåtande och trygg atmosfär i rummet, utan krav på korrekthet eller språknivå. En språkbärare, oavsett nivå, behöver känna att språket tillhör hen, att hen faktiskt har rätt till sin relation till språket. Relationen till språket, och den upplevda rätten till det, påverkar även läsningen. En osäkerhet kring rätten till sitt språk eller relationen till det, resulterar i att även läsningen belastas av samma osäkerhet.

– Jag försöker skapa situationer där denna relation kan återuppstå, inte genom undervisning utan genom gemensam praktik, förklarar Makda.

Ur erfarenheterna från hennes översättningssessioner skrev hon boken Breaking bread and language, som en fortsättning på projektets ursprungliga intention att skapa tillgång till språk samt att låta människor närma sig språk, läsning och översättning på sina egna villkor.

Hennes metod innebär en samvaro där närvaro, möten och lyssnande samt tvekan och minnen får ta plats. Metodens process är svårfångad, då den utgår ifrån de medverkandes relationer till och upplevelser av språk över tid. Med boken har Makda försökt tillgängliggöra metoden även för personer som inte deltagit i sessionerna. “En slags metodbok i diktform”, som hon uttrycker det. En central aspekt av metoden är att fokus just är på relationen till språk, språkfragment och gemenskap i stället för exakthet och krav.

Makda utgår till stor del ifrån translanguaging, på svenska transspråkande, vilket hon beskriver som ”att se på språket som en sammanhängande språklig repertoar i kroppen och som man kan använda i lärandesituationer”. Detta perspektiv fokuserar på hur flerspråkiga personer använder sina språkliga resurser parallellt snarare än separat.

Makdas väg till tigrinja

Tigrinja är ett språk som talas främst i Eritrea och i norra Etiopien, men också i stora delar av diasporan. Makda är uppvuxen i Småland med föräldrar som tålmodigt och envist pratade tigrinja med henne tills hon förstod. Hennes yngre systrar pratade mer med varandra och fick därför inte en lika stark tigrinja. Eftersom Makda var ensambarn i sju år, pratade hon mycket med vuxna och fick därmed med sig mer av språket. Makdas mormor bodde hemma hos dem under ett års tid, vilket gjorde att mormodern också väsentligt kom att forma Makdas språk. Det har gjort att hon har en betydande prägel av tigrinja från fyrtiotalet i sitt språk, vilket hon har upptäckt när hon har pratat med andra tigrinjatalande. Makda tänker att detta fenomen är något som kan uppstå för andra generationens talare – att man omedvetet tar över en ålderdomlig form av språket.

I mötet med andra tigrinjatalande, har Makda även upptäckt att hennes språk har präglats av resan som hennes föräldrar gjorde på vägen till Sverige. Det innehåller därför influenser från flera andra språk, från de platser hennes förfäder rörde sig igenom. I grannländerna runt Eritrea finns många flyktingar vilket gör att många språk existerar samtidigt och ibland sammanflyter. Detta har Makda fått en djupare förståelse av genom sitt utforskande av språket.

Sedan Makda började med översättningssessioner har hon lärt sig läsa lite tigrinja, men känner att det finns en slags omedveten spärr. Den handlar om att som vuxen ta till sig ett språk utan emotionellt stöd. Makda ser språket och översättningssessionerna som en spännande väg till språket, samtidigt som sårbarheten inför språket är en resurs i mötet med andra som arbetar med liknande processer.

Reflektioner kring läskulturer

Makdas arbete med översättningssessioner har gett henne många tillfällen att reflektera över läskulturer och då ofta i samband med deltagarnas migrationserfarenheter, skamkänslor och tankar kring sig själva som läsare. Termen läskultur kan uppfattas handla om läsförmåga, kompetens eller nivåer, men genom sin metod har Makda insett att läskulturer också handlar om andra, mer komplexa aspekter.  

– Det handlar en hel del om vem som känner sig som en läsare. Vilka språk som känns tillgängliga att läsa på och vilka människor och känslor som är kopplade till läsning. Det vill säga om läsningen är förknippad med trygghet, glädje och tillhörighet, eller om den förknippas med stress, skam eller förlust, berättar Makda.

Läskultur handlar också om hur personer uppfattar litteraturen. Om den tillhör ens eget liv eller någon annan, som samhället, majoriteten, staten. Därför handlar läsning inte bara om en förmåga, utan om en relation till språk och litteratur, som är i förändring genom till exempel migrationserfarenhet, tillgång till utbildning, diaspora samt de språkliga och sociala sammanhang som man befinner sig i. 

Sina erfarenheter från arbetet med metoden Breaking bread and language beskriver Makda så här: 

– Jag har sett hur språk kan vara både sårbarhet och styrka samtidigt, hur människor kan känna skam inför ett språk och i samma ögonblick längta efter det. Relationen till läsning uppstår inte genom krav utan genom rum och relationer. Det centrala är att människor praktiserar språk, använder det, förändrar det och delar det på platser där människor kan närma sig text tillsammans.

Hon tänker sig biblioteken som platser där människor får använda sina språk utan att bli tillrättavisade och utan att språkliga erfarenheter bedöms. 

Makda ser att biblioteken kan ha en unik potential i det här sammanhanget. Inte bara som en plats som erbjuder böcker, utan som ”fysiska rum där människor inte behöver bevisa att de är läsare, utan får bli det”. Hon tänker sig biblioteken som platser där människor får använda sina språk utan att bli tillrättavisade och utan att språkliga erfarenheter bedöms. Biblioteken kan vara fysiska mötesplatser som bjuder in till olika språkliga aktiviteter, där människor kan mötas i samtal och lära sig tillsammans.

Det går att blåsa liv i en läskultur som blivit bortglömd, menar Makda. Bara att få uttala ett ord på sitt språk utan att bli rättad kan vara en avgörande händelse för en person för att hen ska våga återskapa en relation till sitt språk. Men det är ingen snabb lösning. Makdas metod är en långsiktig process. Hon berättar att hon själv har översatt en och samma dikt “snart tusen gånger” och ständigt upptäcker nya lager av den genom olika människor.

Litteratur på tigrinja

Det finns en skriftlig språkstandard inom tigrinja, men den håller en väldigt hög nivå och kan därför vara otillgänglig för många som pratar språket, eftersom tigrinja ursprungligen är ett muntligt språk. Det kan vara lättare att ta till sig litteratur som är skriven i diasporan, menar Makda. Att läsa utan krav på expertis kan också vara en viktig ingång för att väcka ett växande intresse och lossa språkspärrarna. Det finns förstås personer som har en stark läsförmåga inom tigrinja, men de är ganska få. 

Det sägs att standardiseringen av tigrinja uppstod i slutet av artonhundratalet, när en svensk missionär reste till Eritrea och enligt den protestantiska kyrkan standardiserade och alfabetiserade språket. Sanningshalten i historiebeskrivningen är dock inte helt oomtvistad. Samtidigt har alla kolonialmakter förstört och bränt litteratur som har tillkommit innan koloniseringen. Makda anser att det är både märkligt och intressant att det bara är religiösa skrifter som finns kvar och tänker att den tigrinska befolkningen säkert har producerat mycket mer än så. Det finns en gåtfull lucka i den litterära tigrinska traditionen.

När det gäller utgivningen av litteratur på tigrinja i Eritrea idag, är det ofta bokhandlare i mindre verksamheter som ger ut dikter eller historiska texter. Det finns alltså en produktion, om än i liten skala. Biblioteken i Eritrea har inte heller så stort fokus på litteratur på tigrinja, utan mer på andra språk. Litteratur på tigrinja utgiven i Eritrea kan därför vara så gott som omöjlig att få tag på här i Sverige. De böcker Makda har fått tag på har hon skaffat på plats under resor – och det är inte heller alltid hon får tag på det hon eftersöker på plats.

I de nordiska länderna består utgivningen främst av barnlitteratur. Det finns författare som har skrivit tidigare, men som inte skriver längre eller som har svårt att hitta förlag som vill publicera böckerna. Många tvingas därför till självpublicering, vilket är dyrt, och dessutom blir det svårare att nå ut med böckerna. 

Bibliotekens roll i ett flerspråkigt sammanhang

– Biblioteken har potential att ge människor möjligheten att återupprätta sin relation till läsning, säger Makda.

Hon upplever att det finns väldigt få plattformar där man kan prata om språk på ett lite mjukare och mer elastiskt sätt. Hennes dröm har varit att införa metoden Breaking bread and language i skolsystemet, men det finns väldigt lite utrymme för den typen av tänkande i rådande läroplaner.

– Här kan biblioteken spela en avgörande roll, inte bara genom att tillhandahålla böcker, utan också genom att skapa en känsla av att läsning är en möjlighet och att alla språk och alla läsrelationer är legitima, fortsätter hon.

Makda uppmanar biblioteken att skapa mötesplatser och bjuda in olika språkgrupper till gemensamma översättningssessioner med hjälp av hennes metod.