Mångspråk och minoritetsspråk – att främja läsning för alla

Inledning

Våren 2024 startades en fristående kurs på Bibliotekshögskolan i Borås med fokus på det mångspråkiga biblioteket. Kursen i sig var, till viss del, svar på en efterfrågan från biblioteksprofessionen där man i vissa fall känt att man saknat kompetens när det gällde arbetet för och med människor med annat modersmål än svenska (Svensk biblioteksförening, 2023). Att bibliotekspersonal anser att kompetens kring mångspråksfrågor saknas är något som även bekräftas av forskning gjord på området, forskning som även påvisar att detsamma tycks gälla för kunskaper om arbetet för och med de nationella minoriteterna (se till exempel Brisander & Rundqvist, 2018; Lagerkvist, 2016).       

Enligt bibliotekslagen (2013) är vissa grupper prioriterade och ska visas särskild uppmärksamhet. Tre av dessa prioriterade grupper är barn och unga, människor med annat modersmål än svenska och de nationella minoriteterna. Barn och unga med annat modersmål än svenska eller med kopplingar till de nationella minoriteterna är, i laglig bemärkelse, således dubbelt prioriterade. 

Denna artikel syftar till att förmedla en samlad bild, i den mån det går, av de kunskaper som finns att tillgå när det gäller mångspråksarbete och läsfrämjande riktat mot barn och ungdom med annat modersmål än svenska eller med anknytning till de nationella minoriteterna. Utifrån forskning, artiklar och rapporter är målsättningen att kunna bistå med vägledning i arbetet med läsfrämjande insatser med relevans för bibliotekspersonal som i någon form arbetar med mångspråkiga barn och ungdomar och/eller nationella minoriteter.        

Det mångspråkiga biblioteket är ett begrepp som ofta används i bibliotekssammanhang när man vill diskutera eller synliggöra det arbete som utförs ute på landets olika bibliotek med koppling till användargrupper med annan kulturell eller språklig bakgrund (se till exempel Atlestam & Myhre, 2021; UR, 2017). När vi i denna artikel använder oss av begreppet mångspråk syftar vi främst på användare med annat modersmål än svenska samt biblioteksverksamhet riktad åt denna grupp. De nationella minoriteterna hålls i detta sammanhang utanför begreppet mångspråk och diskuteras i förhållande till forskning och lagstiftning som berör just nationella minoriteter.

Lagstiftning att förhålla sig till 

För att förstå vad det innebär att arbeta med och för de etablerade målgrupperna behövs en grundläggande förståelse för vilka lagar som styr de svenska bibliotekens arbete med det mångspråkiga biblioteket. 

I bibliotekslagen (2013) framgår det i klara ordalag vilka åtaganden som gäller för det svenska allmänna biblioteksväsendet.

Biblioteken ska ägna särskild uppmärksamhet åt de nationella minoriteterna och personer med annat modersmål än svenska. Som en del av detta ska biblioteken erbjuda litteratur på minoritetsspråken, på andra språk utöver minoritetsspråk och svenska samt på lättläst svenska. Vidare ska folkbiblioteken ägna särskild uppmärksamhet åt barn och unga med syfte att främja språkutveckling samt stimulera till läsning. Som en del av detta ska folkbiblioteken erbjuda barn och unga litteratur utifrån behov och förutsättningar.

De nationella minoriteterna och arbetet med dessa grupper regleras även genom lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk (2009). Här fastställs att judar, romer, samer, sverigefinnar och tornedalingar utgör de nationella minoriteterna samt att de nationella minoritetsspråken, med hänvisning till språklagen (2009), är finska, jiddisch, meänkieli, romani chib och samiska.

Bibliotek i sig nämns inte i lagtexten, i stället används begreppet ”det allmänna”, det vill säga offentlig verksamhet, stat, kommuner samt deras anställda. Detta innebär förstås att offentlig biblioteksverksamhet är inkluderad i detta sammanhang och därmed, som en del av offentlig verksamhet, skyldig att följa lagen. Vidare fastställs att det allmänna har särskilt ansvar för att skydda och främja de nationella minoritetsspråken samt främja de nationella minoriteternas rätt att behålla, utöva och utveckla sin kultur i Sverige. Något som i detta sammanhang blir viktigt är att barns utveckling av en kulturell identitet och användning av det egna minoritetsspråket särskilt ska främjas (lagen om nationella minoriteter och minoritetsspråk, 2009, 4 §). 

Som nämnts ovan hänvisas det till språklagen. När det gäller biblioteken finns det en del av denna lag som även den är av intresse då den reglerar den enskildes tillgång till språk. Här framgår det att den som tillhör en nationell minoritet ska ges möjlighet att lära sig, utveckla och använda minoritetsspråket. Det fastställs även att den som har ett annat modersmål än svenska ska ges möjlighet att utveckla och använda sitt modersmål (språklagen, 2009). 

Slutligen tas de nationella minoriteterna även upp i lagen om Förenta nationernas konvention om barnets rättigheter (2018). För bibliotekens räkning är artikel 30 särskilt relevant då det fastställs att barn som tillhör en minoritet inte ska förvägras rätten att tillsammans med andra från sin grupp ha ett eget kulturliv eller använda sitt språk. 

Utöver ovanstående lagar behöver biblioteken förhålla sig till styrdokument av olika slag eftersom sättet på vilket bibliotekspersonalen rent praktiskt ska jobba mot och med olika målgrupper, inklusive mångspråksgrupper och nationella minoriteter, ofta fastställs i biblioteks- och medieplaner. Även politiska beslut gällande biblioteksverksamheten i sig behöver tas i beaktande eftersom de i viss mån kan komma att påverka hur man jobbar med det mångspråkiga biblioteket samt vilka grupper som man kanske satsar extra på.

Grunden för arbetet med det mångspråkiga biblioteket samt de nationella minoriteterna utgår alltså från lagar, styrdokument och politiska beslut. Utifrån dessa får man på biblioteken en klar bild av de skyldigheter man har när det kommer till arbetet för människor som tillhör de berörda grupperna. För bibliotekspersonal med en god förståelse av lagar och bestämmelser kvarstår dock frågan: Hur arbetar man rent praktiskt med mångspråksgrupper och de nationella minoriteterna?        

Läsfrämjande arbete i praktiken för nationella minoriteter 

Rapporter från Sörmland (Lagerkvist, 2016) och Västra Götalandsregionen (2021) samt en mer övergripande rapport från Regionbibliotek Stockholm och Kungliga biblioteket (Brisander & Rundqvist, 2018) påvisar alla att det finns brister av varierande grad i hur man arbetar med de nationella minoriteterna ute på landets bibliotek. Detta trots lagar och i många fall biblioteksplaner som betonar vikten av att uppmärksamma de nationella minoriteterna. En stor del av dessa brister tycks bero på att man från bibliotekshåll anser att målgruppen i sig inte använder biblioteken. Denna åsikt baseras främst på den låga efterfrågan på litteratur på de nationella minoritetsspråken. Eftersom ingen kommer in på biblioteken och frågar efter litteratur på minoritetsspråk dras slutsatsen att det därmed inte finns några biblioteksanvändare med minoritetsbakgrund att nå (Brisander & Rundqvist, 2018). Brisander & Rundqvist (2018) anser att bibliotekens utbud av litteratur på de olika minoritetsspråken framför allt är en viktig symbolfråga. Att trots en synbart låg efterfrågan erbjuda litteratur på de olika minoritetsspråken signalerar att man som bibliotek tar det i minoritetslagen fastställda uppdraget att främja minoritetsspråk och kultur på allvar. 

I en hel del av de texter som behandlar de nationella minoriteterna diskuteras grupperna övergripande utan att man går in på situationen för barn och ungdomar.

Utbudet av litteratur på minoritetsspråk är generellt sett påfallande tunt både på barn- och vuxensidan. En del av den litteratur som återfinns tenderar även att vara distribuerad av Kulturrådet och är därmed inte inköpt av bibliotekspersonal (Västra Götalandsregionen, 2021). Brisander och Rundqvist (2018) anser att problematiken kring litteraturutbudet dels beror på att det saknas kompetens om minoritetsspråken, dels på att bibliotekspersonal har svårt att hitta litteratur på minoritetsspråken, vilket till stor del beror på att bibliotekspersonal saknar kunskap om varifrån nyförvärv införskaffas. Bristande kunskaper och kompetens är även något som uppmärksammas i en utredning från kulturdepartementet (Utredningen om en stärkt minoritetspolitik, 2017) som fastställer att det saknas kunskaper på såväl lokal som nationell nivå när det gäller litteratur för nationella minoriteter. Undantaget i sammanhanget är litteratur på finska som sticker ut på ett positivt sätt. Enligt Lagerkvist (2016) har i stort sett alla bibliotek i Sörmland ett finskt bestånd, vilket även tycks gälla för Västra Götaland (Västra Götalandsregionen, 2021). Man kan misstänka att det även ser ut på samma sätt i landets övriga biblioteksregioner. 

I en hel del av de texter som behandlar de nationella minoriteterna diskuteras grupperna övergripande utan att man går in på situationen för barn och ungdomar. När barn och unga väl nämns görs det i samband med satsningar på framför allt finsk barnlitteratur. En del aktiviteter genomförs, exempelvis teaterföreställningar för barn och unga med minoritetsbakgrund, men även här sker det mesta på finska (se till exempel Lagerqvist, 2016; Västra Götalandsregionen). Det ges även exempel på bibliotek som ordnar sagostunder för minoriteter samt specifika dagar riktade åt finsktalande barn (Brisander & Rundqvist, 2018). Överlag verkar det dock som bibliotekspersonal är mer proaktiva när det gäller barn och unga med minoritetskoppling. I Västra Götalandsregionen försöker bibliotekspersonal exempelvis att samarbeta med förskolor och skola och ger gärna tips om lämplig barnlitteratur samt tar fram informationsmaterial om minoritetsgrupper. Det framgår även att bibliotekspersonalen gärna tar kontakt med förskolor för att förhöra sig om behovet av litteratur på minoritetsspråk. Satsningar riktade mot förskolor återkommer även på andra håll, ett exempel är temalådor om de nationella minoriteterna som delas ut av Umeå bibliotek till förskoleklasser, något som även görs i ett antal andra kommuner (Brisander, 2018.) Vidare uppmärksammar personal på olika bibliotek i Västra Götalandsregionen även betydelsefulla dagar för de nationella minoriteterna, såsom den samiska nationaldagen. På andra håll förekommer det att bibliotekspersonal utöver att uppmärksamma högtider, har skapat olika koncept som exempelvis ”Finska söndagar” eller ”Samisk språkvecka”, då man på biblioteken ordnat sagoläsning och pyssel för barn på vederbörande minoritetsspråk (Brisander & Rundqvist, 2018; Västra Götalandsregionen, 2021). Det syns även satsningar ämnade att komma till rätta med de kunskapsbrister man identifierat, Region Norrbotten har exempelvis sammanställt information om inköpskanaler för medier på minoritetsspråk (Brisander, 2018). 

I ett antal av varandra oberoende texter lyfts biblioteken i Borås (fr.o.m. 2024 Knallebiblioteken) arbete med de nationella minoriteterna som ett positivt exempel (Västra Götalandsregionen, 2021; Brisander & Rundqvist, 2018). Av intresse i detta sammanhang är att mångspråksbibliotekarier på biblioteken i Borås skapat en taxonomi för arbete med mångspråk där det bland annat fastställs att samtliga bibliotek i kommunen ska ha en nationell minoritetshylla där litteratur på minoritetsspråk delar plats med information om de nationella minoriteterna. På barnsidan återfinns en permanent skyltning med böcker på de olika minoritetsspråken samt en föräldrahylla med litteratur på finska. Biblioteken arbetar även aktivt och uppsökande mot de nationella minoriteterna och samarbetar kring olika aktiviteter, som exempel nämns finska körer, romsk läxhjälp, författarbesök och sagostunder. På biblioteken i Borås sker även utdelning av gåvoböcker på samtliga minoritetsspråk till barn i fyraårsåldern (Brisander, 2018; Västra Götalandsregionen, 2021).    

Det mångspråkiga biblioteket

Om de nationella minoriteterna upplevs som eftersatta i bibliotekssammanhang, med vissa undantag, så syns arbetet med det mångspråkiga biblioteket i något högre grad. En rapport från Kultur i Väst (2011) visar på resultatet av ett flertal satsningar gjorda i Västra Götalandsregionen med syfte att utveckla interkulturella mötesplatser. Bibliotek i regionen har, med en mångspråkig målgrupp i fokus, infört en rad åtgärder som exempelvis medieinköp ämnade att stärka svenskinlärning, språkkaféer och inköp av skolböcker på svenska samt de språk som efterfrågats. När det gäller barn och unga återfinns läxhjälp i samarbete med Röda Korset och Rädda Barnen samt olika former av sagoberättande för barn. Vid en första anblick ser detta ut som standardinnehållet när det gäller mångspråksverksamhet på dagens bibliotek, men det är intressant i sammanhanget därför att det sker innan 2015.

Det har nämligen blivit så att det i bibliotekssammanhang ofta talas om den stora flyktingvågen 2015, och hur den blev ett uppvaknande när det gäller mångspråksarbete på de svenska biblioteken (till exempel Pilerot & Hultgren, 2017; Svensk biblioteksförening, 2017). Kultur i Västs rapport (2011) visar dock på att många av de tankar kring interkulturalitet och läsfrämjande för en mångspråkig målgrupp som vi förknippar med ett modernt bibliotek var i rörelse även tidigare. Med det sagt så har de svenska biblioteken arbetat med mångspråk under en betydligt längre tid, böcker på temat förekommer från mitten av 70-talet (Pilerot & Hultgren, 2017).  Kultur i Västs rapport är dock intressant i sammanhanget, framför allt eftersom många av idéerna i rapporten fortfarande introduceras som nya ute på en del bibliotek. Detta kan förstås ses som positivt, tanken på det mångspråkiga biblioteket i någon form av modern tappning har med andra ord funnits ett bra tag, och på landets bibliotek börjar mångspråksverksamhet synas. Samtidigt indikerar det också att utvecklandet av det mångspråkiga biblioteket skett relativt långsamt.  

Att utveckling sker och att aktiviteter genomförs innebär dock inte att arbetet med barn och unga utifrån ett mångspråksfokus är väldokumenterat, något som bland annat Sandin och Berge Kleber fastställde så sent som förra året (Sandin & Berge Kleber, 2023). Rent generellt syns arbetet som görs för en vuxen målgrupp i betydligt större omfattning. Utöver att lista en del aktiviteter likt tidigare nämnda sagostunder är det svårt att hitta något underlag för hur bibliotekspersonal tänker och resonerar kring barn och det mångspråkiga biblioteket. Detta innebär dock inte att ingenting görs men det väcker frågan om varför barn och unga, som en av de enligt lag prioriterade grupperna, syns så lite. Pilerot och Hultgren (2017) fastställer i sin rapport om nyanländas biblioteksanvändning att man från bibliotekshåll tenderar att se barn som någon form av resurser ämnade att få även föräldrarna till biblioteken. 

I skrivande stund finns ingen övergripande sammanställning av de aktiviteter som görs på biblioteken för barn och unga med mångspråksbakgrund.

I den rapport som presenteras av Pilerot och Hultgren (2017) har bibliotekspersonal i Dalsland och Uppland fått frågan om vad som prioriteras när det gäller arbetet med nyanlända på bibliotek, och det visar sig att läsfrämjande insatser prioriteras högst. Mer specifikt har bibliotekspersonalen rankat införskaffandet av medier på andra språk än svenska och lättläst svenska som högsta prioritet. Inte långt därefter syns dock barnperspektivet, då man på många bibliotek anser att anordna sagostunder på olika språk hör till deras viktigare uppgifter.

I skrivande stund finns ingen övergripande sammanställning av de aktiviteter som görs på biblioteken för barn och unga med mångspråksbakgrund. En dylik sammanställning skulle dels kunna leda till en bättre översikt över vad som genomförs på biblioteken för målgruppen, dels kunna bidra med tips och inspiration för landets mångspråksbibliotekarier. Utifrån de texter vi kan ta del av (Lagerkvist, 2016; Kungliga biblioteket, 2017; Bengtsson & Sandström Låstberg, 2023) ser vi dock att följande sker med fokus på målgruppen mångspråkig barn och ungdom:  

• Sago- och sångstunder på olika språk. 
• Viss uppsökande verksamhet, ofta kopplad till förskoleverksamhet. 
• Barnteater.
• Inköp av medier på efterfrågade språk. 
• Barnverksamhet kopplad till projekt av olika slag.

Pilerot och Hultgren (2017) poängterar att mångspråksarbetet ute på de svenska biblioteken till viss del är präglad av osäkerhet, både när det gäller budget och vid anskaffandet av medier. Detta bekräftas även i Lagerkvists rapport över biblioteksverksamheten i Sörmland, där hon ser att bristande litteraturkompetens i kombination med bristande litteraturutgivning skapar en problematik. Situationen påminner därmed till viss del om hur det ser ut med arbetet för de nationella minoriteterna. En skillnad ligger dock i att man på biblioteken ser en stor efterfrågan när det gäller mångspråkslitteratur (Lagerkvist, 2016). Inköpen tenderar att baseras på de språk som man på de berörda biblioteken upplever är de största i kommunen. I Sörmland har bibliotekspersonalen även jobbat mycket med depositioner som framför allt beställts från Länsbiblioteket. Överlag har bibliotekspersonalen i Sörmland, precis som i de fall som studeras av Pilerot och Hultgren (2017), haft svårt att hitta inköpsvägar och bland annat fått svårt att täcka efterfrågan på somaliska barnböcker eftersom det helt enkelt inte finns fler böcker att köpa in (Lagerkvist, 2016).     

När det gäller den budgetmässiga problematiken kan den möjligen härledas till bristande redovisning av hur mycket som faktiskt läggs på specifikt mångspråkig litteratur. Lagerkvist (2016) påvisar exempelvis att när det gäller de sörmländska biblioteken är det enbart i Eskilstuna som de kan redovisa hur mycket av budgeten biblioteken lagt på inköp av litteratur på andra språk. Notera att detta rör sig om en rapport från 2016 och att mycket kan ha hänt sedan dess. Positivt är dock att bibliotekspersonal är medvetna om de budgetrelaterade redovisningssvårigheterna, och för att komma runt detta har barnbibliotekarier på ett par av biblioteken på eget initiativ avsatt en viss procent i budgeten för barnböcker på andra språk (Lagerkvist, 2016)

Kungliga biblioteket har i en rapport från 2017 redogjort för en kartläggning som gjorts över bibliotekens arbete med migration och språklig mångfald. Även i detta sammanhang är det dock något knapert med information om hur biblioteken arbetar läsfrämjande mot målgruppen barn och unga. När det gäller medieförsörjning ser vi att det bland annat genomförts projekt i Örebro i samarbete med regionbiblioteket för att införa kostnadsfria medietransporter och därmed göra fler mångspråksmedier tillgängliga för en större målgrupp. Inget specifikt åldersintervall anges, men samarbetet berör all mångspråksmedia och inkluderar därmed barn- och ungdomslitteratur på andra språk än svenska (Kungliga biblioteket, 2017).  

Något som står ut i positiv bemärkelse är det kartläggningsarbete som utförs på många bibliotek.

Projekt av olika slag är vanligt förekommande i mångspråkssammanhang. Att arbeta i projektform med ekonomiskt stöd från exempelvis regional biblioteksverksamhet (Kungliga biblioteket, 2017) eller Kulturrådet (Bengtsson & Sandström Låstberg, 2023) är ett vanligt sätt att få extra resurser till sin mångspråksverksamhet. Ett par projekt som tas upp i Kungliga bibliotekets rapport om språklig mångfald (2017) är värda att ta upp som exempel: i Ovanåker har man genomfört ett projekt som syftar till att barn i förskoleåldern ska få bättre tillgång till sånger och berättelser på hemspråket. Ett annat projekt har genomförts i Gävle där man i samarbete med regionbiblioteket och BVC delat ut 1 000 barnböcker av Anna-Clara Tidholm på svenska och engelska till asylsökande familjer. På många sätt verkar projekt av olika slag vara en lösning på problemet med viss bristande spetskompetens och magra resurser.

Något som står ut i positiv bemärkelse är det kartläggningsarbete som utförs på många bibliotek. Det kan exempelvis röra sig om kartläggningar av språkbehov eller av nyanlända grupper för att fastställa vem och vilka som faktiskt ingår i den mångspråkskontext som biblioteken verkar i. Överlag är tanken att få en så bra överblicksbild som möjligt av det behov som finns i de olika kommunerna (Kungliga biblioteket, 2017; Bengtsson & Sandström Låstberg, 2023). Genom att få en överblick har man som bibliotekspersonal möjlighet att nå en mer definierad målgrupp, vilket även bör underlätta inköpsprocesser och planering. Som en del i detta syns samarbeten med föreningsliv, förskolor, SFI och modersmålslärare (Lagerkvist, 2016). Genom att samverka etableras kontaktnätverk, vilket ger nya ingångar och möjligheter. Samverkan med modersmålslärare kan exempelvis bidra med nya vägar för att nå specifika språkgrupper. Dessa grupper kan i sin tur dels bidra med nya biblioteksperspektiv och dels bidra med inköpsförslag eller hjälp med att genomföra aktiviteter av olika slag. En förutsättning för detta är dock bibliotekspersonal som arbetar uppsökande och som tar steget ut från det egna biblioteket. 

Forskningsläget

Det finns en begränsad mängd svensk forskning om bibliotekens arbete med mångspråk och minoritetsspråk kopplat till barn och ungdomar. Några exempel har redan nämnts i texten. Här ges ytterligare ett antal nedslag i relevant forskning inklusive internationella exempel. 

Sammanfattningsvis finns det mer forskning som berör mångspråk än som berör nationella minoriteter. Det är också viktigt att notera att när internationell forskning behandlar ”minority languages” (till exempel Nomura & Caidi, 2013) är det ofta i generell mening, helt enkelt andra språk än de som talas av majoritetsbefolkningen. Sveriges officiella erkännande av ett antal nationella minoritetsspråk är ju av en mer specifik, avgränsad och lagbunden karaktär. Det är även aningen skralt med barn- och ungdomsperspektivet i denna forskning. Sammanfattningsvis visar forskningen att frågorna är viktiga för både biblioteken och användarna, men att det är svårt i praktiken att kunna tillhandahålla tillräckliga utbud för alla användares språkbehov.

Rivano och Eckerdal (2018) analyserar folkbibliotekens förhållningssätt till policy och ägnar en stor del av studien åt mångspråksfrågor kopplat till tillgänglighet och där även minoritetsspråk och barnperspektivet vägs in. Studien visar att flera bibliotek kämpar med att rent materiellt kunna fullfölja sitt uppdrag och möta alla målgruppers behov, både med avseende på ett fullgott mångspråkigt utbud men även ändamålsenliga lokaler, där det är en ständig prioriteringsfråga hur utrymmena ska tillgängliggöras för vilka målgrupper. Samtidigt finns exempel på bibliotek där just den mångspråkiga verksamheten för barn lyfts fram som särskilt lyckad, exempelvis med sagostunder på olika språk (Rivano & Eckerdal, 2018). En annan studie av Rojas (2017) tar utgångspunkt i den ökande migrationen efter 2015 och diskuterar vilken betydelse biblioteken har för nyanlända. Biblioteken beskrivs som en frizon för dessa utsatta människor. Vad gäller mångspråk är det inte primärt tillgång till litteratur och läsning utan snarare stöd med mer praktiska informationsfrågor som exempelvis kommunikation med myndigheter som är viktiga för målgruppen, ett behov vi kan räkna med bara kommer att öka (Rojas, 2017). Denna bild bekräftas delvis av Pilerot och Lindbergs (2018) studie av hur nyanlända använder biblioteket; studien fokuserar visserligen främst på utveckling av svenska språkkunskaper genom språkkaféer och läsning men mångspråk berörs också. Exempelvis att när det handlar om viktig information ”prioriteras informationskällor på det språk man behärskar bäst” (s. 63). Varken Rojas eller Pilerot och Lindberg har dock något uttalat barn- och ungdomsperspektiv, inte heller nationella minoriteter och minoritetsspråk ges något större utrymme även om de nämns.

I en internationell forskningsöversikt visar Grossman med flera (2021) att många studier kommit fram till att immigranter ofta är nöjda med bibliotekens utbud och tjänster på värdlandets språk, men att det mångspråkiga utbudet anses undermåligt, bland annat för att det är utdaterat eller inte relevant. Ett bibliotek med ett välutvecklat mångspråksutbud kan fungera som en brygga mellan hemlandets och det nya landets kultur. Även för användare som inte själva nyttjar mångspråksresurserna menar Audunson, Essmat och Aabø (2011) att ”the mere existence of it can encourage trust and confidence” (s. 225). Ett fungerande mångspråksutbud är viktigt även mer specifikt ur ett barnperspektiv eftersom det är en resurs för föräldrar att i sin tur stödja sina barn i att lära sig sitt hemspråk (Nomura & Caidi, 2013). I övrigt handlar barnperspektivet även i den internationella forskningen främst om vägar in i det nya språket och den nya kulturen (Grossman med flera, 2021). 

Hillén (2021) har studerat ett Stärkta bibliotek-projekt i Göteborg om läsfrämjande för barn som även betonar betydelsen av mångspråk. Författaren förenar barn- och mångspråksperspektiv under ett mer övergripande jämlika villkor-begrepp och konstaterar att:

Jämlikhet är ett brett begrepp som inbegriper många olika perspektiv, och problematiken med ojämlikhet är komplex och kräver många olika lösningar och angreppssätt. Det som skett inom Stärkta bibliotek utgör en liten del av Göteborgs jämlikhetsarbete, och ett projekt kan inte lösa allt. Däremot kan många mindre insatser utgöra viktiga delar av ett större sammanhang. (Hillén 2021, s. 77)

Arbetets komplexitet och de begränsade möjligheterna att åstadkomma långtgående resultat inom ramarna för ett enda projekt innebär att utbildning och fortbildning av personal är centralt för att det läsfrämjande arbetet ska bli hållbart och långsiktigt (Hillén, 2021). Gällande långsiktighet använder Housel (2020) begreppet intergenerational family literacy, direktöversatt intergenerationell familjelitteracitet. Detta aningen osmidiga begrepp kan vara användbart för att förstå barns mångspråkighet i en större generationskontext. Det intressanta med ett sådant perspektiv är att långsiktigheten går i båda riktningar: den generationella dimensionen tar hänsyn såväl till föräldrars och barns gemensamma bakgrund som till deras nutida och framtida livssituation. Generationsbegreppet lämnar samtidigt utrymme för att hantera skillnader, alltså att barns relation till mångspråk kan se annorlunda ut än deras föräldrars, och så vidare för varje generation. Barn i skolåldern går i skolan, många av deras yngre syskon går i förskolan, och bara därigenom skiljer sig deras livssituation och relation till mångspråk ganska markant gentemot föräldrarnas. Familjelitteracitet bör därför inte tolkas som att en familj förstås som en enda sammansatt biblioteksanvändare, utan snarare att familjen i sig utgör en komplex kontext av tätt sammankopplade men samtidigt utpräglat individuella användare. Folkbiblioteken beskrivs i sammanhanget som ett slags närsamhällets nav, ”points of coalition-building” (Housel, 2020, s. 194), där de mångspråkiga familjerna, barnens skolor och andra resurser i närsamhället sammanförs.

Utöver de exempel på forskning som presenterats ovan är mångspråksfrågor också ett relativt populärt ämne i svenska studentuppsatser: Bakkejord och Zandi (2022), Islamović (2022) och Wahlstrand (2022) för att nämna några.

Denna artikel har tagits fram i samarbete mellan Kulturrådet och Digiteket, inom ramen för satsningen Läsfrämjandelyft för folkbibliotek. Mer information om de vetenskapliga lärresurserna.