Angelägen podd – barnbibliotekets pionjärer

Maria Tidblom: Vad tänker du gör forskning angelägen?

Margareta Aspán: Jag måste säga att den forskning som är angelägen är all medicinsk utveckling och alla teknologiska framsteg som gör både hälsan och omvärlden enklare, bättre och mer hälsosam på alla sätt. Men eftersom jag själv arbetar med barns rättigheter vill jag ändå lyfta fram att forskningen kan visa vikten av att värna demokratiska institutioner och demokratins grundstenar, så att barn får växa upp i rimliga världar.

Maria: Hej och varmt välkommen till Angelägen podd. I det här avsnittet har vi bjudit in Margareta Aspán, som är universitetslektor vid Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen vid Stockholms universitet och föreståndare för Centrum för barnkulturforskning vid samma lärosäte. Varmt välkommen, Margareta!

Margareta: Tack så jättemycket! Kul att få vara här och vara med i dag.

Maria: Innan vi drar igång med det vi ska prata om i dag, skulle du kunna börja med att presentera dig själv kort och berätta om din forskning?

Margareta: Jag kommer från Stockholms universitet, där jag har jobbat i alla år – jag har varit där sedan grundutbildningen, och det var där jag gjorde min forskarutbildning. Jag är disputerad i pedagogik, och redan under forskarutbildningen, och faktiskt även innan dess, har mina frågor alltid rört sig kring barns rättigheter i samhället. Avhandlingsarbetet utgick från ett par projekt som BRIS drev i en socialt utsatt förort till Stockholm, för att arbeta med elevinflytande på olika sätt. Utifrån de projekten fick jag väldigt mycket material, som så småningom blev en avhandling. Efter det flyttade jag över till Barn- och ungdomsvetenskapliga institutionen, där vi har arbetat mycket med olika lärarutbildningar och frågor kring det. Men numera är jag, som du sa, föreståndare för Centrum för barnkulturforskning, som också är organiserat under samma institution. Jag är nu inne på mitt fjärde år som föreståndare där.

Maria: Kan du berätta lite om vad Centrum för barnkulturforskning är, och kanske också vad barnkulturforskning är?

Margareta: Det är svårt att ringa in, för det är egentligen vi själva som formar innehållet. Vi bjuder in forskare som är intresserade av fältet barnkultur. Vi har ingen egen forskarutbildning, men vi har kurser upp till magisternivå. Vår centrumorganisation vilar på tre ben. Det första är att ge utbildning i ämnet, upp till magisternivå. Vi har också ett särskilt uppdrag att stödja och initiera forskningssamverkan, så att forskare inom exempelvis teatervetenskap, litteraturvetenskap och museipedagogik hittar varandra i frågor som kan knytas till barnkultur. 

Sedan har vi ett särskilt uppdrag att samverka med barnkulturfältet, och det gör vi på många olika sätt. Jag kan nämna några exempel. Vi har varit referensgrupp till olika barnutställningar som tagit form i Stockholm, och vi deltar på Scenkonstbiennalen i Helsingborg, där det vartannat år hålls en stor festival dit forskningen också bjuds in. 

Vi har också haft ett samarbete under några år med Riksteaterns barn- och ungdomsavdelning, där vi erbjudit scenkonstresidens. Den som fått ta emot möjligheten har valts ut bland alla sökande och har fått vara dels hos oss på CBK, dels ungefär halva tiden på Riksteatern, där de fått möta olika professioner inom hela produktionsprocessen. Hos oss får de i stället möta studenter, forskare och den akademiska miljön – det hoppas jag att vi kan fortsätta med. Vi har också en kollega som är filmvetare i grunden, och som deltar på Buff, den årliga filmfestivalen i Malmö – även där möts fält och forskning. 

Det största vi gör varje år är Barnkultursymposiet, en öppen och gratis konferens i mars. Varje år väljer vi ett tema. Vi har två fulla dagar med forskare som talar om ämnet – senast var temat tro, religion och andlighet i barnkulturen. Då bjuder vi också in några praktiker. Vi hade med Fryshusets interreligiösa projekt, som handlar om hur man pratar om de här frågorna med unga, och en förening från Lund, BURB – Barns och ungas rätt till begravningsplatser. Det är ett ämne man inte vet så mycket om. De arbetar med skol- och förskolebarn på begravningsplatser och pratar om vilket kulturarv som finns där, vilken natur och vilka blommor som växer, hur man sköter om platsen, och förstås det rituella – hur man begraver döda i olika samhällen och kulturella traditioner. Det var ett stort tema. Förra året handlade symposiet om barnkultur som klassfråga – vilka som egentligen kommer till tals och har tillgång till barnkultur. Så varje år väljer vi ett sådant stort tema för två dagar.

Vi har också mindre evenemang, ett par gånger per termin, som kallas Mötesplats barnkultur och riktar sig mer till pedagogerna. Senast handlade det om kulturkanon och vad det betyder i pedagogiska sammanhang, och vi har också haft bildning som tema. Det är mindre tillställningar, men jätteviktiga för olika grupper.

Maria: Samarbetar ni med de biblioteks- och informationsvetenskapliga utbildningarna och forskningen?

Margareta: Alldeles för lite, faktiskt. Vi har bjudit in Sofia Lindström Sol till ett av våra symposier, så vi har ändå fått med den forskningen på det sättet. Men i våra utbildningar har vi ingen samverkan med biblioteks- eller bibliotekarieutbildningarna. Det har vi faktiskt pratat om. Några av studenterna har kommit till oss och läst en valfri termin, och det är kanske något som egentligen alla borde göra. Det är en utvecklingsfråga att försöka ha mer kontakt med den utbildningen.

Maria: Vad tycker du är de mest intressanta aspekterna av forskningen inom barnkultur?

Margareta: Det är just att den blir tvärvetenskaplig. Barnkulturfältet bygger dels på humaniora – litteraturvetenskap, filmvetenskap och liknande ämnen – men vi kopplar hela tiden ihop det med samhällsvetenskapliga frågor, som barns position i samhället och klassfrågan jag nämnde tidigare. Man gör de här delarna samtidigt, tillsammans. Den tvärvetenskapliga forskningen tycker jag är otroligt spännande. Vi har till exempel en dag då vi samlar forskare, som kallas Tvärforskardagen. Senast var det ett par jurister med också. Det vi gjorde då handlade om barnkultur, eftersom de hade tittat närmare på arbetsrättsliga frågor för unga som arbetar inom scenkonst – vad det betyder för dem att missa skolan. Det finns massor av skyddsaspekter i lagstiftningen, men barnen hamnar lite mellan de olika regelverken. 

Det var roligt att prata om juridiska frågor utifrån att barn har rätt att fritt delta i det konstnärliga livet. Det tycker jag är själva poängen med ämnet – att vi på det sättet är gränslösa på ett bra, konstruktivt och generativt sätt. Vi kan ta det bästa från alla håll och knyta ihop det. Ett tydligt exempel är en sommarkurs vi ger på distans för första gången i år – vi får se hur det faller ut – men den har vi verkligen byggt utifrån de här benen. Den heter ”Barnkulturens pedagogiska och estetiska dimensioner, från 1900 till nutid”. Där kan man verkligen se hur estetiska ideal och uppfattningar om vad barn bör läsa eller titta på förändras utifrån pedagogiska frågor och barns plats i samhället, hur skolan har förändrats och hur kulturen förändras. Vi tar också upp film och spelande, som är en helt ny företeelse i barnkulturen. Det ska bli jätteroligt att se hur studenterna tar sig an det här arbetet.

Maria: Du har deltagit i en konferens som Region Skåne anordnade, där du pratade om vilka förändringar som skett under 1900-talet vad gäller barnbiblioteket eller barnavdelningarna.

Margareta: Ja, jag kan berätta hur jag hamnade i det projektet. Det var Bibu-kontakterna vi har, och kontakten med Region Skåne, som hörde av sig till CBK och frågade om någon av oss kunde hänga med i ett projekt som heter Biblioteket som spelplats. En av studenterna skrev sin C-uppsats om projektet, där tre av Skånes bibliotek – Bjuv, Åstorp och Klippan – gick in och lät scenkonstgrupper vara på plats. Särskilt Hélène Kimblad var mycket engagerad, tog del av hur det gjordes och intervjuade både scenkonstnärerna och bibliotekarierna. Scenkonstgrupperna var Kollaborativet och Johanssons pelargoner och dans. Där kom det fram att önskan om samverkan mellan det större samhället, scenkonsten och biblioteken verkligen finns, men att det också finns trösklar man behöver ta sig över.

Hélène tittade särskilt på rummet och de sociala delarna – hur vi förstår rummet som plats. Biblioteket har ett väldigt brett uppdrag, och frågan blir hur man skapar förutsättningar för alla barn att kunna ta del av kulturen. I samband med det här projektet skrev jag också en kunskapsöversikt.

Maria: Kan du berätta lite mer om den?

Margareta: Ja, gärna. Jag har aldrig gått någon utbildning inom biblioteks- eller informationsvetenskap, men bibliotek som plats för barnkultur har jag varit intresserad av länge. Jag har ett bra tag hållit på med Ellen Key, som är den grundläggande barnrättsförespråkaren i Sverige. När jag själv läste pedagogik var hon konstigt nog inte aktuell. Nu tycker jag att hon fått tillbaka mer uppmärksamhet, och i år är det just hundra år sedan hon dog på sin gård Strand. Det har blivit fler minnesdagar och konferenser kring hennes verk.

Det har varit intressant att läsa om hennes ideal om en förnyad barndom, som hon ville åstadkomma. Man kan verkligen säga att hon stod för barns rätt till respekt och barns rätt till god litteratur, minst sagt. Det var hon som skrev att “böckerna i skolan begår själamord på elevernas läslust”. De var väldigt förnyande för sin tid – och den tiden var det sena 1800-talet, hennes bok Barnets århundrade kom 1900. Hon var mycket av en pionjär inom barnfrågorna. I vissa kretsar är hon mer känd för rösträtt för kvinnor och för att äktenskap ska bygga på kärlek snarare än överenskommelser. Oäkta barn skulle inte kallas oäkta barn, sa hon, utan varje barn har rätt till goda föräldrar som är ämnade för sitt kall.

Det är roligt att läsa hennes texter, för hon har en uppfordrande och nästan ironisk ton – hon kräver att vuxenvärlden ska skärpa till sig. Hon skrev om vad barn behöver, till exempel att barnens dag inte ska vara en gång om året – varje dag måste vara barnens dag. Det var verkligen krävande, och man kan tänka sig att villkoren var svåra för väldigt många barn på den tiden – fattigdom, dålig utbildning och så vidare – så hon hade verkligen något att tala för. 

Hon arbetade tillsammans med Anna Whitlock, i den skola de drev tillsammans, även om den kallades Whitlockska skolan. Där bröt de också med konventioner. De ville inte alls ha en flickskola, utan efter ett par år blev det en samskola, precis som några andra skolor vid den tiden, och de bröt med kravet på kristendomsundervisning – man ville i stället bygga fritt på vetenskaplig grund.

Det finns också uppgifter om att hon och Anna Whitlock, medan skolan fortfarande var en flickskola, drev diskussionsklubbar tillsammans med flickorna och samtalade om spännande ämnen som unionen med Norge, tjänarnas ställning i samhället och puberteten. Det här är, tycker jag, någon sorts medborgarskapsfostran i praktiken – att flickorna skulle få känna att de hade en röst och rätt att argumentera och ta ställning. Där var hon otroligt progressiv.

Maria: Hur tänker du att det här är grogrunden för barnbiblioteket?

Margareta: Valfrid Palmgren, som var den som skapade det första biblioteket för barn och unga i Stockholm, SBUB, inspirerades av Ellen Key. Både vad gäller kvinnans rätt att vara yrkesarbetande, även om de skilde sig något åt kring vad kvinnor egentligen skulle få göra, och det här med att skapa en hemlik miljö på biblioteket. Det skulle finnas tavlor, blommor, goda sittplatser och hög kvalitet på allt. Det var något hon hämtade från Ellen Key, det ska vara funktionellt och hålla god kvalitet, för är det funktionellt är det också vackert. Det fanns verkligen en linje här. Det var inte bara de två, även Carl och Karin Larsson stod för mycket av det här hemtrevliga, som spreds som idé i det tidiga 1900-talet. Men Ellen Key är en av dem Valfrid Palmgren hänvisar till när hon skriver om sin ambition.

Maria: Och när startades då det första riktiga barnbiblioteket eller barnavdelningen?

Margareta: Valfrid Palmgren öppnade det 1911. Då hade hon redan varit bibliotekarie ett tag på Kungliga biblioteket, och hon hade rest i USA för att hämta inspiration från barnbiblioteken och barnbiblioteksavdelningarna där. Hon hade uppenbarligen väldigt mycket kraft – en otroligt driven person, som det beskrivs, och politiskt engagerad. Hon skapade det här som öppnade 1911 i en separat lokal i Stockholm. 

Verksamheten drevs främst med donationer, förutom vissa bidrag från staden – det var volontärarbete, så staden tog inte fullt ansvar, utan hon fick hitta mecenater för att kunna driva den. Men det är också, när man läser om det, en del av problemet – verksamheten blev inte särskilt stabil. Även om den var väldigt populär fanns det ekonomiska problem. Ganska tidigt började man prata om att det här borde ingå i stadens uppdrag i stället, men det tog lång tid innan det hände. Man väntade in det nya stora stadsbiblioteket, som öppnade 1928, och då fick SBUB bli en avdelning där i stället – en avdelning som också var ritad särskilt för det ändamålet i det nya huset.

Maria: Hur har Valfrid Palmgren påverkat biblioteksverksamheten för barn?

Margareta: Jättemycket, tror jag. Utan henne hade den här typen av tänkande kanske inte ens fått en sådan start, ärligt talat. Det behövs eldsjälar för att sätta sådana frågor på dagordningen. I USA fanns det redan öppna salar där barn kunde hämta och leta upp sina böcker själva, utan att fråga en bibliotekarie efter något särskilt, och hon förespråkade samma sak här hemma. 

Det skulle vara tillgängligt för barn, vilket jag tänker tyder på en syn på barn som aktiva, nyfikna och kompetenta. Det finns några punkter som återkommer i det man läser om hennes ambitioner: biblioteket skulle vara tillgängligt nästan alla dagar, hela dagarna, och det skulle vara för alla – det var huvudsaken. Tidigare former av bibliotek hade ofta varit föreningsdrivna, eller så fick man låna mot en avgift, men nu skulle det vara öppet för alla. Hon skrev också att det nya biblioteket skulle erbjuda barn och unga nöjesläsning, vilket var stort. Och som jag sa skulle miljön vara hemtrevlig, med blommor och konst på väggarna – barnen behövde fostras i sitt skönhetssinne, även det ett arv från Ellen Key. Ett annat exempel är att biblioteket skulle ha texter i blindskrift, så det fanns också en ambition om att verkligen alla skulle kunna vara där.

En lite märklig eller rolig sak som hände i det tidiga 1900-talet, när det gäller barns läsning, var den kända Nick Carter-fejden. Folk blev upprörda över att barnen läste smutslitteratur, och många reagerade mot det här billiga krafset – det uppstod närmast en moralpanik kring den dåliga läsningen. Biblioteket fick en god grund i den diskussionen: vi behöver ordna god litteratur för barn via biblioteken. Hon uteslöt inte nöjesläsning – men det fanns ändå en idé om kvalitet, till skillnad från den masskommersialiserade, dåliga litteraturen. Det handlade inte bara om lärande i skolmässig mening, utan barnen skulle gilla att vara på platsen – till skillnad från att vara på gatan. Hon ville att barnen skulle vilja hänga där. På vissa bilder är det så trångt att det står köer i trapporna – hon lyckades verkligen. 

Det var väldigt få av de tidigare bibliotekstyperna som hade barn- och ungdomslitteratur, så det var också ett nytt sätt att tänka, utöver det skolan gav eleverna i handen. Men där finns också ett nytänkande genom Selma Lagerlöf i skolan – hennes läsebok Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige var en antites till de fostrande, plugginriktade böckerna. Det fanns en anda av att kulturen skulle vara lustfylld och lockande för barn – men man lär sig ändå på köpet.

Maria: När jag hör dig berätta det här tänker jag på vilken förskjutning det innebär för ett barn att slippa be någon annan välja ut något åt en, och i stället själv få gå och titta på alla böckerna, välja själv, röra sig i rummet och känna att det här är en plats för mig.

Margareta: Ja, att kunna hitta saker man inte ens visste att man kunde fråga efter – att saker får uppenbara sig. Annars måste man ju ha en aning om vad man vill läsa för att kunna be om det. Men här fanns verkligen olika öppnande möjligheter för ett barn som faktiskt var nyfiket.

Maria: Och så är det ju nu också.

Margareta: Ja, det är verkligen så även i dag. Det hemtrevliga – att det ska vara mysigt att vara där och att man ska kunna sitta länge – är också något som har följt med. 

Maria: Det Valfrid Palmgren startade var ett renodlat barnbibliotek, ett bibliotek enbart för barn. Men det finns ju också barnavdelningar, som är det vi mestadels har på folkbiblioteken i dag. 

Margareta: Det finns texter om hur det förändrades – till exempel skapade Stockholm och de andra stora städerna en barnavdelning på stadsbiblioteken under ungefär det tidiga 1910-talet. Både Göteborg, Malmö, Gävle och Norrköping brukar nämnas. Så småningom, kring 60-talet, blev det populärt att hela familjen gick tillsammans, och då gjorde man i stället större rum i stället för en specifik avdelning. 

Nu får vi se om det blir något nytt tänkande kring de bibliotek som ska byggas framöver. Stadsbiblioteket i Stockholm renoveras just nu i grunden, och som jag förstår det ska barnen få en egen rotunda. Vi får se om det kommer kännas som en avdelning, som det har varit, eller om det blir en mer avskild plats – nästan som ett eget barnbibliotek. 

Maria: En utveckling jag tycker mig se är att man bryter ut och skapar separata ungdomsavdelningar, ibland till och med på olika våningsplan. 

Margareta: Det är nog rimligt – kanske för att man inte vill bunta ihop noll- till artonåringar som en och samma grupp, utan i stället iscensätter i rummet att vissa behöver sitta och grupparbeta eller sitta med en dator, i stället för att vara bredvid bilderbokslådorna. Att bygga in en lockelse i det tycker jag också kan vara helt rimligt.

Maria: Det är väldigt talande i dag med lustläsningen – det är ju det folkbiblioteken framför allt ska arbeta med, och det är intressant att det har hängt med sedan 1900-talets början. 

Margareta: Å andra sidan hade skolan också en ambition om lustläsning, i och med att man verkligen tog fasta på Nils Holgersson – så det finns även där.

Maria: Men om vi zoomar ut lite – vad tänker du att folkbiblioteken har för roll när det gäller barnkultur? Är den framträdande?

Margareta: Jag tänker att biblioteken, och barnbiblioteken eller barnavdelningarna på biblioteken, har en otroligt stor roll. Framför allt för läsfrämjandet, men också kopplat till mycket i den bredare barnkulturen – var och en ska kunna hitta dit och hitta något man trivs med att göra. Jag tror att det är en central del för både bildning, folkbildning, läsning och för att över huvud taget ha ett meningsfullt sammanhang. Jag tror att biblioteken är oerhört centrala. 

Att ta fasta på barns rättigheter har gjorts sedan länge, även om barnkonventionen som lag är ganska ny – den blev lag 2020, men vi har varit förbundna till den sedan 1989. De rättigheterna har, som jag har förstått det, varit vägledande i bibliotekens arbete under lång tid, både på ledningsnivå och kunskapsnivå för bibliotekarier – hur man kan arbeta praktiskt med ett barnperspektiv. Man har verkligen diskuterat det.

Maria: Skulle du säga att det finns några utmaningar när det gäller folkbibliotekens roll och barnkultur?

Margareta: Jag tror att det finns utmaningar, men jag har inte själv studerat det. Det finns ett projekt i Borås tillsammans med Örebro om det sociala ansvaret – vad det betyder när man anställer socionombibliotekarier. Där ingår även gruppen barn och unga, för att kunna möta barn och unga i svåra situationer eller med olika behov. Men jag tror att det är en utmaning för biblioteket som verksamhet över huvud taget – när ska man säga nej, det här måste någon annan göra? Även om platsen kanske är den rätta – den ligger centralt och ska finnas överallt – är det inte säkert att det är bibliotekets uppgift att möta alla sådana behov. 

Det finns också ambitioner på olika nivåer om att verksamheten ska vara hälsobefrämjande, och där ställer jag mig fortfarande frågan vad det egentligen betyder – mer än att det är bra att läsa böcker och att man mår bra av att vara tillsammans. Men vad betyder ett hälsofrämjande arbete egentligen, och hur ska biblioteket kunna agera på det? Det finns väl ingenting i bibliotekarieutbildningen som direkt möter ett sådant mål. Så risken är, tror jag, att det blir lite för mycket av diverse uppdrag.

Maria: Går det att se några motsättningar i forskningen när det gäller vuxnas och barns syn på folkbiblioteket som plats?

Margareta: Jag tror att det är svårt att säga att vuxna ser biblioteket som en sak och barn som en annan – det blir olika. Vuxna ser olika saker, precis som barn också gör. Den gränsdragningen, eller perspektivskillnaden, tror jag är svår att göra på det sättet. Det är vuxna som har ansvaret för att verksamheten är bra, och det är vuxnas ansvar att se till att barnkonventionen och bibliotekslagen följs. Där har vuxna ett gemensamt ansvar som barn inte själva bär – det finns en tydlig uppdragsskillnad. Och man får väl också tänka att alla vuxna inte har en så positiv syn på barns och ungas position, så det blir en utmaning att värna alla platser så att de är bra för barn. Det tänker jag är ett uppdrag vi alla har i olika sektorer – att värna barns rättigheter på olika sätt, att stå emot dåliga idéer från vuxna, och att motverka att barn manövreras ut från olika delar av samhället.

Maria: När det gäller den levande diskussionen kring biblioteken är det också ett återkommande dilemma att biblioteket vänder sig till alla och ska vara en plats för alla, men det uppstår krockar mellan olika målgrupper. Jag minns själv när jag jobbade på ett bibliotek i Stockholm att det alltid var tidningsläsande vuxna som ville sätta sig i de mysiga sofforna på barn- och ungdomsavdelningen. Det är en utmaning att värna platsen och biblioteket för barn och unga ibland – även inom personalgruppen kan man ha olika syn på vad barn och unga ska kunna göra på biblioteket. 

Margareta: Jag tror att det är en väsentlig del, och samtidigt något av det som är både roligt, utmanande och svårt att lösa – att biblioteket ska vara både en tyst plats och en plats för samtal. Etnologen Barbro Johansson skriver mycket om biblioteket som plats. Hon menar att det ska vara en lärandemiljö, men inte skola; lustfyllt, men ingen lekplats – hon beskriver det på sätt och vis som en tredje position. Det är förstås svårt att förhålla sig till, och det blir säkert olika på olika bibliotek. Men det är kanske också det som gör det spännande, att följa olika rörelser och kunna sätta sin egen prägel som verksam – att man väljer att testa något nytt. Det är ganska löst i kanterna, och mycket forskning visar att det inte är rikspolitiken som styr verksamheten, utan professionen.

Maria: Du har också skrivit specifikt om barnkonventionens artikel 31, som handlar om barns rätt till vila, lek, fritid och rekreation samt till att fritt delta i det kulturella och konstnärliga livet. Du har beskrivit den som den bortglömda artikeln. Varför är den bortglömd?

Margareta: Egentligen kanske jag inte skulle säga att hela artikeln är bortglömd, utan just den sista delen om rätten att fritt delta i det konstnärliga och kulturella livet. Den andra delen, som du nämnde, om lek och rekreation, är mer aktualiserad – lek är väl det första man tänker på när det gäller barn, och det är både väl beforskat och prioriterat i förskolan. Men just konst och kultur glöms bort, inte minst på affischer och i material där barn ska lära sig om konventionen – där försvinner ofta just konst och kultur. Man kan undra om det bara handlar om att det tar för mycket plats, eller om det är något som hamnar i skymundan av andra skäl. 

Jag tror att det hamnar i skymundan – det har länge setts som något vi kan ägna oss åt när vi har lite tid och pengar över. Det är också det första vi väljer bort när det blir knapert, och det kan ibland vara en rimlig avvägning. Men jag tror att vi behöver se konst och kultur som något annat än en guldkant vi unnar oss när pengarna räcker. Jag tycker att det blir en större diskussion om vikten av konst och kultur nu, när vi hör hur till exempel ukrainarna har det – vi vet att de spelar teater för barn nere i skyddsrummen för att kunna leva ett liv över huvud taget och behålla sin mänsklighet, och att de håller konserter. Det behövs verkligen, för att vi ska behålla vår mänsklighet i kristider, men egentligen alltid – det är den kreativa människan, och vi behöver ha konsten och kulturen.

Maria: Men är det några specifika verksamheter du tänker på då?

Margareta: Ja, det är framför allt skolan som får välja bort, tänker jag. Eftersom nästan alla barn går i skolan blir det så tydligt när man drar ner på teaterbesök eller kulturskolans medel, eller på folkbildningen, som också har fått stryka på foten mycket. Men det är väl mer generellt att man vill ha mätbara resultat för att bevilja medel till olika konstnärliga projekt. Vi får många förfrågningar där man frågar om vi kan tala om vad de ska skriva för att kunna visa att ett visst kulturellt projekt är bra i sitt sammanhang – och det kan inte vi göra.

Maria: Då kan vi väl avrunda samtalet med en sista fråga: Hur tänker du att biblioteken för barn kommer att formas framåt? Ser du några tendenser?

Margareta: Nej, jag har inte forskat på det. Man skulle kunna titta mer, som Cecilia Eriksson gjorde, på fackpressen och politiska utredningar och liknande – det har inte jag gjort. Om hon gjorde det i dag skulle hon kanske kunna se tendenser för vart det bär, men jag hoppas att politiken och samhällsverksamheterna ser vikten av det här – det vi redan har att bygga vidare på och som i grunden fungerar väldigt bra, även om det finns utmaningar, som vi har pratat om. 

Maria: Själv tänker jag att biblioteket som plats för barn kommer att handla mindre om ett fysiskt rum på biblioteket, och att man kommer att röra sig mer utanför bibliotekslokalerna och arbeta med biblioteksverksamhet på de platser där barn och unga redan finns. Jag tycker man ser mycket av det i samarbeten med fritidsgårdar och liknande – det är ett sätt att nå barn, men förstås också digitalt.

Margareta: Jag lyssnade på den förra läsambassadören, som pratade om att ta ungas egna uttryck i anspråk – att börja prata om hiphop. Vad är det för text i hiphoptexter? Hur förhåller den sig till poesi? Man möter ungdomarna i det kulturella uttryck de kanske redan befinner sig i, och tar dem på allvar där de redan finns – och ser att det också är text, läsning eller skrivande som de faktiskt ägnar sig åt. Det tyckte jag var väldigt fint sagt. De gör redan massor – vi kan börja där, i stället för att bara komma med att ”nu ska du läsa en riktig bok för en gångs skull”. Då tappar man nog lusten, och känner sig inte inräknad eller delaktig.

Maria: Precis – och då är vi tillbaka lite i det Ellen Key stod för: att ta barn på allvar. Tusen tack, Margareta!

Margareta: Tack själv.

Maria: Du har lyssnat på ett avsnitt av Angelägen podd – en podd som riktar sig till personal på folkbibliotek och som produceras av Digiteket. Klippningen är gjord av mig, och jingeln är skapad av Linnéa Jönsson.