Att hitta sin röst och varandra – bibliotekarier som litteraturkritiker

På många bibliotek, inte minst mindre, efterfrågar både besökare och personal mer kvalificerade samtal om litteratur. Hur kan bibliotekarien ta plats i samtal om litteratur? Kursen Kritisk och redaktionell kompetens på bibliotek– att skriva litteraturkritik, som erbjuds av Kritiklabbet, ger nya tankar om bibliotekariens roll i vår tid, skriver Eva Fred, litteraturkonsulent i Västra Götalandsregionen.

Nyligen fick jag vara med om något av det roligaste, svåraste och mest kreativa jag gjort på länge. Jag gick en kurs som verkligen gjorde avtryck. Det var inte bara en skrivkurs. Kursen i kritisk och redaktionell kompetens på bibliotek öppnar upp för ett nytt sätt att tänka kring bibliotekariens roll, litteraturen och samtalet däremellan.

2016 tog poeten, författaren och översättaren Magnus William-Olsson initiativ till Kritiklabbet, en plattform och ett experimentellt projekt som syftar till att undersöka, diskutera och pröva nya former för konst- och kulturkritik i det samtida medielandskapet. Inom dess ram finns även poesikritiksajten Örnen och Kråkan. Jag har varit nyfiken på och följt deras arbete under en tid och det var med deras pilotprojekt på Varbergs bibliotek – vilket pågick mellan 2022 och 2023 och som finansierades av Region Halland – som mitt intresse verkligen växte. Projektet handlade om att utveckla ett redaktionellt arbetssätt på bibliotek och stärka bibliotekens kompetens som publicister och resulterade i att Varbergs bibliotek sedan fyra år tillbaka regelbundet publicerar redaktionella texter om litteratur.

Efter att ha tagit del av projektutvärderingen blev vi som arbetar med litteraturfrågor på kulturförvaltningen i Västra Götalandsregionen (VGR) taggade att göra ett liknande projekt hos oss och bjöd in Magnus William-Olsson till bibliotekskonferensen Bibliotopia i april 2023. Efter hans presentation trodde vi att alla i hela församlingen skulle ropa: ”Ja, vi vill vara med!” eftersom vi av Magnus fick det mest inspirerande medskicket vi hört på länge: ”Att ha en redaktion är mycket mera som att ha ett popband än som att jobba på kontor.”  

Men saker tar som bekant ofta längre tid än man tror, idéer måste marineras ett tag innan de kan sättas i verket. I november 2025 var dock tiden mogen och vi kunde äntligen erbjuda kursen även i Västra Götaland. Åtta deltagare från fyra olika kommuner i regionen deltog.

Vikten av kritik idag

Bibliotek publicerar hela tiden innehåll online – till exempel boktips, blogginlägg, poddavsnitt och liveströmmade program och är i sig en slags publicister, men de har ofta behov av redaktionella rutiner för att nå ut bättre och producera vassare texter. Målet för kursen är att hitta hållbara, roliga och utvecklande modeller för redaktionellt arbete i biblioteksmiljö. Idén med kursen – att bibliotekarier utbildas i kritisk och redaktionell kompetens, inte som en extrasyssla utan som en del av kärnuppdraget – är genialisk.

För biblioteket är inte, och ska inte, vara en institution som endast tillgängliggör litteratur utan också utvecklar den genom samtal, kontext, värdering och analys.

Bibliotekens uppgift är att verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning. Men när information finns i överflöd och ofta styrs av algoritmer har begrepp som bildning, upplysning och främjande blivit ganska diffusa. Kritiken är viktig. Den hjälper till att sortera, förstå och värdera information. Utan ett kritiskt förhållningssätt riskerar biblioteken att bara anpassa sig till förändringar, istället för att aktivt försvara sin roll i samhället. För biblioteket är inte, och ska inte, vara en institution som endast tillgängliggör litteratur utan också utvecklar den genom samtal, kontext, värdering och analys. Bibliotekslagen är tydlig: biblioteken ska “främja litteraturens ställning”. Vi ville undersöka vad som händer när man tar den formuleringen på allvar.

Från läsare till kritiker

Kritiklabbet har under flera år drivit projektet Kritikbibliotekarien, med målet att stärka bibliotekariers kritiska och redaktionella kompetens, för att bevara och lyfta fram kritikens värde inom biblioteksväsendet. Det är ett initiativ som känns både angeläget och inspirerande. För mitt i bibliotekens breda uppdrag finns en kärna som ibland riskerar att hamna i skymundan: att aktivt arbeta med litteraturen. Den här kursen visar hur det kan göras – inte bara genom att tillgängliggöra böcker, utan genom att också lyfta, värdera och sätta dem i sammanhang. Och det är precis där något händer.

Att skriva kritik handlar inte om att ha “rätt” åsikter. Det handlar om att våga lita på sin egen läsning. Att formulera varför en text berör, skaver eller överraskar. Att hitta sin röst – att våga lita på den och använda den.

Att skriva kritik handlar inte om att ha “rätt” åsikter. Det handlar om att våga lita på sin egen läsning. Att formulera varför en text berör, skaver eller överraskar. Att hitta sin röst – att våga lita på den och använda den.

Det redaktionella arbetets magi

En av kursens stora styrkor, och som ligger till grund för hela konceptet, är det redaktionella arbetet och att lära sig hur det funkar. Strukturen innehåller vissa moment: 

• Idéskapande och planering där redaktionen sätter en publiceringskalender, håller redaktionsmöten och beslutar om innehållsstrategi. 
• Produktion och bearbetning där artiklar skrivs och man läser varandras texter för bättre struktur och stil. 
• Redaktionssekreteraren gör en sista korrekturläsning och ser till att innehållet är redo för publicering och spridning. 

När någon annan läser din text och kommenterar, ställer frågor eller ber dig att utveckla en tanke i texten, blir texterna så mycket bättre och mer intressanta. Det är också en bra metod för att öva på att både få kritik och synpunkter från någon annan, och att själv ge till andra. En deltagare i kursen uttrycker det så här: “Det mest värdefulla för mig var kombinationen av att läsa och bli läst. Det var nyttigt och lärorikt att gå in i redaktörsrollen och få ta medansvar för en text. Att i dialog få reflektera över vad en specifik text vill säga och vad som gör den bättre. På samma sätt var det mycket givande att faktiskt ha en redaktör, även om det på många sätt var ansträngande och jobbigt att bli läst och kommenterad. Jag tror att det är just upplägget med fokus på redaktionella principer som gör att det här blev så pass lyckat.”

Kursupplägg

Kursen tog sin början i en fördjupande och tankeväckande föreläsning av Magnus William-Olsson om kritikens väsen. Under en timme vidgade han kritikbegreppet bortom den traditionella litteraturkritiken och placerade det i ett större sammanhang – som något som genomsyrar hela vår tillvaro. Trots att kritik ofta kan upplevas som obekväm, rymmer den också ett löfte om förändring. Föreläsningen rätade ut begrepp, öppnade perspektiv och lade grunden för det fortsatta arbetet.

Inför den efterföljande workshoppen, som var en fysisk träff, fick varje deltagare välja en aktuell bok att recensera, i första hand från förlagens utgivning i början av året, men även titlar från sen höst föregående år fungerade. Förlagen kontaktades och försåg oss generöst med recensionsexemplar, ofta i form av pdf-filer. Med stöd från Magnus William-Olssons föreläsning om kritik samt en Lathund för kritiker skrev vi våra första utkast – texter som fick vara prövande och ofärdiga, men som utgjorde startpunkten för det gemensamma arbetet.

När vi sedan samlades några veckor senare stod dessa utkast i centrum. I gemensamma genomgångar diskuterade vi texterna högt, gav varandra återkoppling och prövade formuleringar. Under Magnus William-Olssons trygga och kunniga ledning mejslades texterna fram steg för steg – vad behövde vässas, vad kunde fördjupas, vad saknades för att recensionen verkligen skulle lyfta?

Därefter gick vi in i en mer redaktionell fas. Varje deltagare/skribent tilldelades en redaktör, och texterna bearbetades vidare i flera omgångar. Texter skickades fram och tillbaka med kommentarer, frågor och synpunkter. Det blev tydligt hur mycket en text kan utvecklas i dialog med andra – hur perspektiv fördjupas, argument klarnar och uttryck skärps. Vi fick också inblick i redaktörens roll, där rubrik och ingress sätter tonen för hela texten, samt i redaktionssekreterarens arbete med att samla, samordna och hålla ihop helheten. Inför publicering producerades också en bild på bokens omslag och författarporträtt som hämtades från förlagens pressidor. Det var intensivt, utmanande – och otroligt utvecklande.

Under processen, när vi mejlade våra texter fram och tillbaka, kunde man se hur texterna blev skarpare, modigare och mer personliga. Ett gemensamt självförtroende växte fram. Och kanske var det just där det blev tydligt – att detta inte bara var ett projekt, utan början på ett nytt arbetssätt.

Arbetet präglades av ett tydligt flöde och en gemensam puls. Deadlines var skarpa – och viktiga att respektera. Under processen steg vi också in i olika roller och rutiner, något som skapade både struktur och framåtrörelse.

Till slut publicerades recensionerna enligt förlagens recensionsdatum på Kritiklabbets webb. De spreds sedan vidare till Biblioteksutveckling i VGR och medverkande biblioteks sociala medier, och skickades även till respektive förlagsredaktörer och marknadsansvariga.

Under processen, när vi mejlade våra texter fram och tillbaka, kunde man se hur texterna blev skarpare, modigare och mer personliga. Ett gemensamt självförtroende växte fram. Och kanske var det just där det blev tydligt – att detta inte bara var ett projekt, utan början på ett nytt arbetssätt. Ett sätt att arbeta med litteratur på bibliotek som faktiskt har potential att utveckla bibliotekets arbete med, och inte minst samtalen om, litteratur. Vi lärde oss också den hårda – och nyttiga – sanningen: en deadline är en deadline.

När recensionerna sedan publicerades på dessa olika forum, infann sig en speciell känsla, det var både fasa och förtjusning! Detta att bli läst, på riktigt, förändrar något. Jag tror det handlar om stolthet. Att våga lita på sin egen läsning, att våga vara personlig och att tycka något. Att andra läser dig i skrift är något annat än att prata. Det är definitivt på något vis …

Mod, kollegialitet och nya perspektiv

När vi deltagare summerade kursen framträdde en tydlig bild. Det handlar om mod. Om att våga ta plats i samtalet om litteratur. Om att gå från att vara förmedlare till att också vara en röst. En deltagare beskrev det såhär: “Jag har lärt mig massor och fått blodad tand att försöka uttrycka mig om litteratur på annat sätt […] Hur ska vi få detta att bli en ordinarie arbetsuppgift för bibliotekarien som är lika viktig som inköp? Det är ju ett sätt att ta makt över bibliotekets uppdrag!”

Det handlar också om kollegialitet. Att läsa varandras texter, ge respons och själv ta emot den – det är kanske det mest värdefulla av allt. Skrivandet blir mindre ensamt och mer gemensamt. En av kursdeltagarna, Maria Nordin, som till vardags arbetar på biblioteken i Borås formulerade det såhär:

“Jag hade aldrig vågat det här på egen hand. Men med hjälp av Magnus och min redaktör samt resten av gruppen, så utmanade jag mig själv till mer än jag någonsin trott. Samspelet mellan mig och redaktören var otroligt värdefullt, vi strävade båda mot samma mål med att få ihop en bra recension. Att samtidigt själv vara redaktör åt en annan skribent gjorde att man kunde se skrivprocessen från två olika håll. Behållningen är nog framför allt det kollektiva arbetet, det är en styrka att jobba i team!”

Flera av deltagarna beskriver kursen som en av de mest meningsfulla utbildningar de gått. Inte för att den gav färdiga svar, utan för att den öppnade en dörr. Till ett nytt språk, en fördjupad yrkesidentitet – och kanske ett framtida nätverk.

Flera av deltagarna beskriver kursen som en av de mest meningsfulla utbildningar de gått. Inte för att den gav färdiga svar, utan för att den öppnade en dörr. Till ett nytt språk, en fördjupad yrkesidentitet – och kanske ett framtida nätverk. Som en deltagare uttryckte det: “Jag känner mig som en nybörjare. Men en entusiastisk sådan. ”Det är svårt att tänka sig ett bättre betyg.

Kritikens plats på biblioteket

Samtidigt väcker kursen viktiga frågor. Varför arbetar biblioteken inte mer systematiskt med kritik? Hur skapar vi utrymme för det i arbetsvardagen? Och hur kan kritik bli en självklar del av bibliotekariens profession?

Svar finns – eller börjar ta form. Jag, och andra som gått kursen, ser möjligheter med lokala redaktioner på biblioteken, där recensioner skrivs och publiceras regelbundet. Flera av oss ser också möjligheten att integrera kritik i bokcirklar, samarbeten med skolor eller i digitala format som poddar och nyhetsbrev.

…på många bibliotek, inte minst mindre, efterfrågar både besökare och personal mer kvalificerade samtal om litteratur.

Det handlar också om samtalet. Något som jag fångat upp i rollen som litteraturkonsulent är att på många bibliotek, inte minst mindre, efterfrågar både besökare och personal mer kvalificerade samtal om litteratur. Bibliotekarier uttrycker att arbetet med litteraturen många gånger trängs undan av mer praktiska funktioner och ett allt större samhällsuppdrag. Personalen vill gärna erbjuda besökare ett fördjupat litteratursamtal men saknar tid eller metodik för att genomföra det. Här kan kritikens verktyg ge en ny trygghet och skärpa.

Och kanske är det just här som något viktigt händer: biblioteket tar tillbaka det litterära rummet, och fördjupar bibliotekets roll som kulturinstitution. En handling som stärker både litteraturen, förmedlaren och läsaren. Att främja litteraturens ställning som lagtexten säger, handlar om att lyfta litteraturen på ett djupare plan. 

En början – inte ett slut

För mig personligen har kursen varit en påminnelse om varför litteraturen är så central. Och varför jag utbildade mig till bibliotekarie en gång i tiden. Men också om hur mycket mer vi kan göra med litteraturen.

Vår redaktion fortsätter att arbeta tillsammans enligt den rutin vi lärde oss på kursen. Vi har en redaktion, en redaktionssekreterare och planer på fler publiceringar under våren. Och visst vore det fantastiskt med en nationell plattform för bibliotekskritik – en plats där bibliotekariers röster samlas och hörs. Det finns initiativ, såsom i Varberg och även Västerås, men potentialen är så mycket större än att det enbart ska vara upp till varje enskilt bibliotek. För i slutändan handlar kritik inte bara om att bedöma litteratur. Det handlar om att läsa vidare. Tänka vidare. Samtala vidare. Och kanske, viktigast av allt – att fortsätta utvecklas, tillsammans.

Läs mer om litteraturkritik i VGR