Gå direkt till kursmenyn Gå direkt till innehållet

Att dela med sig av text

På kurser i kreativt skrivande jobbar man ofta med respons och textsamtal. Vi ser dock Skriv ditt liv som något annat. Det djupt personliga arbetet med att väcka och formulera sina minnen, i kombination med att deltagarna oftast är ovana skribenter, gör att vi har fokuserat på att skapa mod att skriva. Varken vi ledare eller andra deltagare ger regelrätt respons på texterna.

Uppläsningsrundor

Däremot är uppläsningsrundorna en viktig del. Med undantag för flödesskrivningen ber vi oftast deltagarna läsa upp efter varje övning. Här gäller det att sänka trösklarna så att många, helst alla, vill läsa. Vi brukar berätta att uppläsningen är bra eftersom andras minnen kan hjälpa oss att komma ihåg. Vi informerar också om att det alltid är ok att säga pass.

Varför vill vi så gärna att deltagarna ska läsa upp? Jo, därför att det händer något med texten när den lämnar skribenten. Det är som att den som skrivit texten får syn på vad det egentligen står.

En grupp på tre sitter runt ett bord och skriver i skrivblock Endast en person syns med ansiktet i bild. På bordet finns också  pennskrin, ljus, och kakor.
Karin, 73, närmast kameran, är en av deltagarna i Skriv ditt liv-gruppen. Hon började eftersom hon vill skriva sitt livs historia och göra en bok till barn och barnbarn. Foto: Monika Israelsson (c)

Respons i form av kommentarer

“Tack för att du delade med dig!” All text är bra text på en Skriv ditt liv-kurs. Efter att en person läst upp brukar vi eller övriga deltagare ofta kommentera något i texten, till exempel något stycke som kändes i magen eller lockade till skratt. Däremot kommenterar vi ytterst sällan skribentens språk och vi har aldrig heller varit med om att någon annan deltagare försökt inleda en textkritisk granskning. Kanske eftersom vi är så tydliga med att det är deltagarnas personliga minnen och de kan aldrig vara fel.

Från en kurs med Malin Isaksson har vi tagit med oss olika varianter av uppläsning, som att låta deltagarna läsa medan övriga blundar, att läsa viskande eller liggande på en soffa. Det är spännande att se vad som händer med skribenten, texten och lyssnarna. Men att läsa rakt upp och ner räcker också långt.

Vi märker att uppläsningsrundorna ofta leder till reflektion. Ibland väcker texten nya minnen hos andra deltagare, ibland kommer oväntade känslor. Vår erfarenhet är att starka känslor generellt tas emot lågmält och fint av grupperna.

En annan sak som kan hända är att deltagare släpper sina texter när de ska läsa och börjar berätta i stället, fritt ur minnet. Det är inget som vi brukar anmärka på utan vi ser berättandet, i alla dess former, som det viktiga.