Kunskapen och folkbibliotekens demokratiuppdrag

1759 gav Peter Forsskål ut en skrift mot censuren vilken genast blev förbjuden i hela landet. Hotet mot den fria kunskapen ser annorlunda ut i dag. Det kommer inte uppifrån, från kung och kyrka, utan från desinformation, algoritmer och faktaresistens. Vad gör biblioteken åt detta? Svaret finns kanske i det vardagliga: vilka medier som köps in, hur rummet används och upplevs, vilka som bjuds in att tala och vad personalen gör och kan. Detta är den första av tre texter om demokrati och bibliotek av Marika Alneng.

Ibland blir vi alla tvungna att erkänna vår okunskap, även om det svider till. Det hände mig i höstas när jag hamnade bredvid en statsvetare på en middag och litet lättsamt försökte middagskonversera. Jag berättade att jag forskar om bibliotekens demokratiska uppdrag, vilket fick honom att utbrista “Då skriver du väl om Peter Forsskål”. Kommentaren lämnade mig med känslan att jag borde veta mer, men jag kunde inte säga annat än att namnet lät bekant. Min lärde bordsherre såg förvånad ut – jag borde alltså ha vetat mer. Men nog var han även road, nu fick han ju en ypperlig chans att glänsa.

“Näst livet kan ingenting vara människorna kärare än frihet” citerade han och berättade att Peter Forsskål var en ung filosof och naturforskare som 1759, endast tjugosju år gammal, argumenterade för fullständig tryckfrihet, rätten för alla medborgare att kontrollera myndigheterna genom att få läsa offentliga handlingar, och för att lagar skulle gälla lika för alla. Detta skrev han i ett Sverige där censur var normen och där varje text måste godkännas i förväg av makthavarna. Universitetet nekade honom tryckningstillstånd för avhandlingen, vilket gjorde att han gav ut den i femhundra exemplar på egen bekostnad. Dessa förbjöds omedelbart i hela landet och böter på sexhundra daler silvermynt, motsvarande över en miljon kronor i dagens penningvärde, hotade den som hade skriften i sin ägo.

Näst livet kan ingenting vara människorna kärare än frihet

Peter Forsskål

Forsskål själv slapp straff, men enbart för att han kort efter utgivningen reste till Jemen på en vetenskaplig expedition där han dog i malaria 1763, trettioett år gammal. Han fick aldrig se hur hans tankar bidrog till att Sverige 1766 blev första landet i världen att lagfästa tryckfrihet. Han fick aldrig bevittna hur hans argument om offentlighetsprincipen skulle bli en hörnsten i svensk demokrati. Men hans ord överlevde honom. Och på en middag i oktober 2025 nådde de mig och närde min nyfikenhet att fylla den historiska kunskapsluckan.

Mellan Forsskåls handskrivna manuskript 1759 och våra bibliotek i dag finns en röd tråd. Det som förenar är övertygelsen att tillgång till kunskap och information är grundläggande för demokratin och för friheten, både den individuella och den kollektiva. Men dagens utmaningar är annorlunda. Vi kämpar inte mot kunglig censur, utan mot informationsöverflöd, desinformation, algoritmisk styrning och faktaresistens. Frågan är vilken roll biblioteken kan spela för demokratin i vår tid med tillgängliggörandet av kunskap för alla i fokus.

Demokratins kunskapsberoende

Det som tydligast förknippas med demokrati är rösträtten. På valdagen är vi alla lika och har varsin röst med vilken vi kan påverka landets styrning. Samtidigt är vi numera överens om att demokratibegreppet innebär mer än det som sker på just valdagen. När vi tolkar bibliotekslagens skrivning om att biblioteken ska verka för det demokratiska samhällets utveckling så är kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning det som särskilt tydligt lyfts fram.

Så vad mer än rösträtt är demokrati, och hur kan den mätas? V-Dem-institutet (Varieties of Democracy) vid Göteborgs universitet är ett av världens ledande forskningsinstitut för demokratimätning. Sedan 2014 publicerar de årliga rapporter om demokratins tillstånd i världen, och deras forskning bygger på samarbete med över 4000 experter och forskare globalt. V-Dem mäter inte bara om ett land har fria val, utan skapar en nyanserad bild av demokratins olika aspekter.

Institutet mäter demokrati utifrån fem dimensioner – elektoral demokrati (val och rösträtt), liberal demokrati (rättsstatens principer och skydd av minoriteter), egalitär demokrati (olika gruppers faktiska möjlighet att delta), deliberativ demokrati (den offentliga debattens kvalitet och beslutsfattande genom dialog), och deltagardemokrati (aktivt medborgerligt engagemang utanför valen).

Varje dimension förutsätter en form av kunskapstillgång. Utan information om politiska förslag kan vi inte utöva vår rösträtt med omdöme. Utan kunskap om våra rättigheter kan vi inte värna rättsstatens principer. Och utan en gemensam faktagrund riskerar den offentliga debatten att enbart hamna i ett läge där påstående står mot påstående. Det som binder samman alla fem dimensioner är förmågan att delta på lika villkor, och den förmågan stärks av tillgången till kunskap.

Och utan en gemensam faktagrund riskerar den offentliga debatten att enbart hamna i ett läge där påstående står mot påstående.

V-Dems senaste rapport belyser oroande trender. Demokratin försvagas globalt, och även etablerade och robusta demokratier som Sverige visar tecken på tillbakagång inom vissa områden. Särskilt den deliberativa dimensionen – förmågan till konstruktiv offentlig debatt – är under press. Desinformation, polarisering och minskande förtroende för expertis hotar kvaliteten i det offentliga samtalet (V-Dem Institute 2026).

Men just vid den deliberativa dimensionens sårbarhet bör vi stanna upp och problematisera. Demokrati kräver egentligen inte kunskap, alla har lika rösträtt oavsett utbildningsnivå eller kunskapsnivå. Historiskt har dessutom krav på kunskap för rösträtt använts för att exkludera grupper som kvinnor, arbetare och minoriteter.

Risken är uppenbar för att kunskapskrav blir maktverktyg. Ändå är kunskap relevant för demokratins kvalitet och djup. Skillnaden ligger mellan kunskap som formellt krav och kunskap som funktionell förutsättning för egenmakt. Demokratin blir rikare och mer robust när medborgare har verktyg att förstå komplexa frågor, värdera information och aktivt delta. Och det är här bibliotekens roll blir central genom att erbjuda kunskap utan att kräva den, att sänka trösklar för att fler ska få möjlighet att ta del av trovärdig information.

Och det är här bibliotekens roll blir central genom att erbjuda kunskap utan att kräva den, att sänka trösklar för att fler ska få möjlighet att ta del av trovärdig information.

Biblioteket är en av få samhällsinstitutioner som arbetar med alla demokratins dimensioner samtidigt. Kan biblioteken, som mediestrategen Brit Stakston skriver i Biblioteken som tankesmedjor?, ha “en uppgift som verkstad för demokratin” och ”agera demokratistärkande utan att ta politisk ställning”? Hur kan detta i så fall göras rent konkret?

Bibliotekets praktiska demokratiarbete

När bibliotekscheferna i Gävleborgs län sätter ord på sitt demokratiuppdrag utkristalliserar sig fyra centrala sätt på vilket de tar sig an det i praktiken. De menar att de gör det via medierna och urvalet, i det fysiska rummet, i programverksamheten och med personalens kompetens. Tillsammans utgör dessa stommen i bibliotekets demokratiska infrastruktur.

Medierna och urvalet

“Vi gör främst demokrati utifrån medierna, att vi tillhandahåller information ur olika aspekter”, säger en av bibliotekscheferna. “Biblioteken är viktiga i sig i och med att de tillhandahåller medier, information och litteratur, en väg att bilda sig en åsikt”, bekräftar en annan. Medieplanering och urval är alltså inte bara bibliotekstekniska frågor – de är demokratiska handlingar.

Men mediearbetet är komplext. Ekonomin sätter gränser och invånarnas förslag ska tas i beaktande, samtidigt som det ingår i professionen att göra urval utifrån kvalitet och allsidighet. “Det är bra att ha medieplanen att förhålla sig till”, reflekterar en bibliotekschef. “Å andra sidan har vi nog varit lite fega och undanglidande i vår argumentation ibland. Vi vågar inte vara helt raka med varför vi inte vill köpa in sådant vi tycker är opassande.”

Denna osäkerhet är begriplig, och samtidigt problematisk. Medieplanen och bibliotekslagen ger ramverket – bredd, kvalitet, allsidighet och att lagens prioriterade grupper särskilt ska beaktas. Det betyder inte att allt som står i bibliotekens hyllor behöver vara sant, eller innehålla åsikter som biblioteken står bakom. Men när biblioteken inte vågar stå för sina professionella bedömningar, och stå för inköp som ibland utmanar, riskerar deras roll som värnare av yttrandefriheten att undermineras.

En bibliotekschef menar att det “är olika saker att ha exempelvis Mein Kampf i hyllan och att ha den typen av röst i rummet. Jag är inte för att censurera i beståndet, men tror inte på att ha debatt med agiterande i biblioteksrummet.” Citatet rör egentligen två separata frågor: mediebeståndets innehåll och ett programs innehåll. Men distinktionen är inte enkel – att köpa in och tillgängliggöra ett verk och att kontextualisera kunskap i form av program är aktiva professionella ställningstaganden om vad som ska bidra till det samlade kunskapsutbudet. Skillnaden handlar kanske snarare om graden av aktivt främjande. En bok i beståndet är tillgänglig för den som söker den, medan ett program erbjuder en inbjuden talare en plattform och möjligtvis en institutionell legitimitet åt en ståndpunkt. Frågan är var gränsen går och vem som har rätt att dra den.

Flera bibliotek använder också magasinet strategiskt. Medier som uppfattas som problematiska av olika anledningar kan finnas tillgängliga utan att skyltas. Oftast är anledningen av kvalitetsskäl, men det kan också vara böcker för barn som belyser våld i nära relationer eller exempelvis medicinsk facklitteratur som brister vetenskapligt. Att använda magasinet blir ett sätt att balansera olika krav utan att kompromissa med den professionella integriteten.

Det fysiska rummet – demokratins infrastruktur

Detta fysiska rum är en del i demokratins infrastruktur på ett mycket konkret sätt.

“Biblioteken är de enda öppna mötesplatserna”, konstaterar en bibliotekschef. “Vi har knappt några caféer som informella mötesplatser längre.” I intervjumaterialet betonas att biblioteket är “ett rum dit alla är välkomna utan krav att prestera. Platsen är viktig, den ska värnas.” En annan framhåller att det är “en plats utan förväntningar, man behöver inte köpa eller låna, man kan bara vara”.

Detta fysiska rum är en del i demokratins infrastruktur på ett mycket konkret sätt. Bibliotek finns i alla kommuner i hela landet. Här finns tidningar för den som inte har råd med prenumeration, datorer för den som saknar dator hemma och personal som hjälper till med informationssökning. Men också med diverse digitala ärenden.

Som Giovanna Jörgensen skriver i essäsamlingen Bankdosor, skam och sms-poesi: “Att gå människor till mötes som kommer dit [till biblioteket] med sina bankdoseärenden och utskrifter är då ur ett demokratiperspektiv alldeles avgörande” (Jörgensen 2020). Det som kan te sig som praktisk IT-hjälp är i själva verket demokratins grundarbete – att se till att alla kan delta i ett samhälle som i allt högre grad digitaliseras. Samtidigt ställer detta biblioteken inför svåra gränsdragningar, hur långt sträcker sig bibliotekets uppdrag när andra myndigheter och verksamheter dragit ner på sin tillgänglighet? Biblioteken kan bidra till digital delaktighet, men får inte bli en ersättning för andra samhällsaktörers ansvar.

Att rummet är öppet för alla innebär inte att det är neutralt. Det öppna biblioteksrummet är en demokratisk satsning som formas av vad som finns i det och av dem som vistas där. Johanna Rivano Eckerdal och Hanna Carlsson visar i sin undersökning Styrdokumenten i vardagen att personalens närvaro är avgörande för att skapa den meningsfulla kontakt som gör att rummet upplevs som välkomnande, tryggt och tillgängligt. “Det gäller att röra på sig som personal, att finnas i lokalen”, säger en av bibliotekscheferna. Trygghet i det fysiska rummet är inte en egenskap hos rummet, den skapas kontinuerligt av de professionella val som fattas varje dag, och ställer i sin tur krav på kompetens att hantera konflikter och möta olika behov.

Programverksamheten – kunskapens kontextualisering

Vid sidan av medier och rum ses programverksamheten som en viktig del i kunskapsförmedlingen. En bibliotekschef reflekterar: “Vi har en roll att spela för folkbildningen. Vi skulle kunna synliggöra och adressera aktuella frågor bättre, göra program som förklarar och fördjupar.”

Men programverksamheten kräver en annan typ av kompetens än medieurvalet. Som Brit Stakston påpekar i sin rapport, behöver biblioteken utveckla metoder för att hantera program – det räcker inte med den kunskap som finns om litteraturval och källkritik (Stakston 2021). Det handlar om att kunna moderera samtal och att bemöta personer som ger uttryck för starka åsikter. När bibliotekspersonalen exponeras på olika sätt i samband med program som av vissa uppfattas som kontroversiella, är det en arbetsmiljöfråga – som i de fall representanter för den radikala högern besökt bibliotek med kameror i syfte att skapa provocerande innehåll och förstärka sina budskap till sina följarskaror på nätet. Biblioteken hamnar i dessa situationer mitt i polariserade konflikter som handlar om mycket mer än ett specifikt program. Det är en helt ny dimension som inte funnits tidigare.

Personalens kompetens – från bokhistoria till digital källkritik

Det som förenar arbetet med medierna, rummet och programmen är att det i stor utsträckning vilar på den professionella kompetensen hos den som arbetar där. Det är bibliotekariens omdöme som avgör vad som köps in och vad som väljs bort. Det är personalens närvaro som gör rummet tryggt. Och det är bibliotekarieprofessionen som avgör hur ett program modereras, hur en kontroversiell fråga hanteras och hur en besökare som söker information, men kanske saknar verktyg för att värdera den, faktiskt får hjälp. Kompetensen är central för det demokratiska uppdraget.

Historiskt sett har bibliotekariers professionella kompetens handlat om att tillhandahålla, men också värdera informationskällor. Tidigare var bokhistoria och förlagskännedom centrala kompetenser – bibliotekarier behövde veta vilka förlag som var seriösa, hur en boks kvalitet bedömdes utifrån utgivare, författare och recensioner. Källor värderades utifrån materiella attribut – förlaget, encyklopedins anseende, tidskriftens peer review-process. Denna professionella bedömningsförmåga var och är själva kärnan i bibliotekarieprofessionen. Kunskapen om att bedöma information har förändrats i takt med tiden och den digitala utvecklingen.

Numera krävs kunskap om det digitala medie- och informationslandskapet. Bibliotekarier behöver förstå hur information och kunskap skapas, hur algoritmer fungerar, hur information sprids i sociala medier, vilka sajter som är trovärdiga och varför. Det är samma typ av professionell kunskap – förmågan att värdera informationens och källornas trovärdighet – men tillämpad på nya medier och plattformar. Den traditionella källkritiken behöver kompletteras med vad Lisa Engström, docent vid Lunds universitet, kallar en “utvidgad syn på informationskompetens” som inkluderar förståelse för den digitala infrastrukturens maktdynamik (Hanell, Carlsson, Engström & Hansson 2025).

“MIK-uppdraget är också kopplat till demokrati”, konstaterar en bibliotekschef. “MIK-uppdraget skapar trygghet särskilt för äldre och särskilt de som har en känsla av att det är lätt att bli lurad”, tillägger en annan. Medie- och informationskunnighet har blivit en central del av bibliotekariers kompetens.

Läsfrämjande är fortfarande centralt i bibliotekens demokratiuppdrag. “Läsfrämjande och demokrati går ihop, läskunnigheten är grunden för att tillgodogöra sig kunskap”, säger en bibliotekschef. En annan utvecklar tanken: “Alla behöver vara i ett livslångt lärande för att ta en aktiv roll i samhället. Vi behöver inte bara läsare utan goda läsare.” Det som utmärker en god läsare, tänker jag, inkluderar förståelse för komplex information, värdering av olika perspektiv och att bilda sig en egen åsikt baserad på fakta.

Från information till bildning – kunskapens förändrade landskap

Att bara tillhandahålla litteratur och information räcker inte. Siri Sylvan, doktor i statskunskap vid Uppsala universitet, pekar i sin essä Bortom populism och teknokrati på att vi befinner oss i en paradoxal situation där medborgarna å ena sidan måste ha tillräckligt omdöme för att styra sig själva, men å andra sidan vara mottagliga för påverkan och expertis. Vi måste inte bara veta vad som är sant, utan också förstå varför vissa källor är mer trovärdiga än andra, hur kunskap produceras och varför expertis är något annat än åsikter. När alltmer kunskap finns tillgänglig dygnets alla timmar måste vi, för att kunna sålla och värdera, också bli “experter på experterna”.

Sylvan beskriver hur vi befinner oss i en kunskapskris – en kombination av vårt begränsade förnuft, vår bristande tilltro till vetenskapen samt vår mottaglighet för idéer om vad kunskap är och hur den nås. Hon menar att motståndet mot experterna inte primärt handlar om okunskap eller irrationalitet, utan har sitt ursprung i den moderna omvandlingen av relationen mellan politiker, experter och medborgare. I ett samhälle där vi har förlorat traditionella auktoriteter som religiös tro, historiska traditioner och etablerade makthierarkier tvingas medborgare att navigera med sitt eget omdöme. Detta är både en frigörelse och en börda, ett ansvar som kräver att vi utvecklar förmågan att bedöma kunskap och expertis själva (Sylvan 2019).

Denna kunskapskris manifesterar sig även på biblioteken menar Maria Ehrenberg, före detta regionbibliotekarie i Region Halland. Hon skriver i kapitlet “Folkbiblioteket – demokratins kanariefågel?” i antologin En ifrågasatt demokrati: Forskare och praktiker i dialog, om hur biblioteken upplever en ökad fakta- eller kunskapsresistens bland sina besökare.

Varför har det blivit så? Varför har faktaresistens uppstått? Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet, förklarar i sin bok Därför demokrati: om kunskapen och folkstyret oviljan att ta till sig kunskap utifrån tre faktorer. Den första är rent önsketänkande – vi vill helt enkelt att verkligheten ska vara på ett visst sätt. Den andra faktorn är grupplojalitet, vi har en tendens att värna vår egen grupp och dess uppfattningar. Sist har vi bekräftelsebias som handlar om vår vilja att hålla fast vid de uppfattningar vi redan har. Tillsammans förklarar dessa faktorer varför det inte räcker med att erbjuda tillgång till pålitlig information. Människor behöver också utveckla förmågan att hantera kognitiv dissonans och utmana sina egna förutfattade meningar (Wikforss 2021).

Medie- och informationskunnighet som demokratisk grundfärdighet

Det är här medie- och informationskunnighet (MIK) kommer in som en central del av bibliotekens demokratiuppdrag. MIK handlar om mer än att lära sig söka på internet eller värdera källor. Det handlar om att förstå hur information produceras, distribueras och konsumeras i dagens medielandskap.

Som professorerna Olof Sundin och Jutta Haider vid Lunds universitet visat i sin forskning om algoritmer och informationskompetens, måste biblioteken hjälpa människor att förstå hur digitala plattformar formar det vi ser och därmed vad vi vet. När Facebook-algoritmen väljer vilka nyheter som visas, när Google rangordnar sökresultat, när TikTok bestämmer vilka videor som hamnar i ditt flöde så skapas en kunskapsordning som påverkar vår världsbild och därmed demokratin (Sundin & Haider 2018).

Biblioteken behöver därför inte bara lära ut källkritik i traditionell mening, utan också hjälpa medborgare att förstå hur digitala plattformar formar oss. Detta är kärnan i ett modernt MIK-uppdrag. För att motverka den digitala klyftan krävs att biblioteken utvecklar nya former av stöd. Det räcker inte med traditionell källkritik.

Kunskap som demokratins grund

När en kommun därför drar ner på biblioteksbudgeten är det inte bara böcker som försvinner, utan demokratins infrastruktur som urholkas.

Demokratiuppdraget i kommunala biblioteksplaner kopplas ofta till upplyst kunnande, det vill säga den kunskap som gör att medborgare kan bilda sig, utveckla sina intressen och fatta informerade beslut. Biblioteken fungerar även som kompensatoriska institutioner, som är särskilt viktiga för de grupper som annars har svårt att hävda sig i samhället. När en kommun därför drar ner på biblioteksbudgeten är det inte bara böcker som försvinner, utan demokratins infrastruktur som urholkas.

I en tid då demokratin världen över står under press blir bibliotekens roll som kunskapsförmedlare och demokratiska arenor än viktigare. Vi befinner oss i en tid då demokratin behöver förnyelse och fördjupning och biblioteken kan och bör spela en central roll i denna förnyelse. Inte genom att återgå till någon föreställd gyllene tidsålder, utan genom att utveckla sina metoder och verktyg för att möta dagens utmaningar.

I en tid då demokratin världen över står under press blir bibliotekens roll som kunskapsförmedlare och demokratiska arenor än viktigare.

Maria Ehrenberg beskriver träffande hur biblioteken ofta är “osynliga” – det är många som inte förstår vad biblioteken gör. Det är hög tid att göra sig synliga, att tydligt artikulera och försvara bibliotekets demokratiska uppdrag. Inte som ett försvar av en institution för institutionens skull, utan som ett försvar av de demokratiska värden och praktiker som biblioteken bär på.

Biblioteken sänker trösklar

När jag återigen tänker på Peter Forsskål och på dagens bibliotek och dess utmaningar, slås jag både av vikten av kontinuitet i arbetet med det demokratiska uppdraget och förändringen när det gäller dess förutsättningar. Forsskål kämpade för rätten till information och för principen att alla medborgare ska ha tillgång till offentliga handlingar. Biblioteken fortsätter den kampen, men i ett helt annat sammanhang. Under Forsskåls tid kom hotet om censur uppifrån – kungen och kyrkan bestämde vad som fick skrivas och läsas. Numera styrs och formas våra informationsflöden av algoritmer och kommersiella intressen som prioriterar klick framför kvalitet, desinformationskampanjer som medvetet lyckas så tvivel om grundläggande fakta, och en faktaresistens som ibland verkar djupare rotad än viljan till kunskap.

Men Forsskåls grundprincip står sig: “Näst livet kan ingenting vara människorna kärare än frihet.” Och frihet, eller egenmakt, kräver förmågan att ta till sig information, att kritiskt kunna granska påståenden, att förstå komplexa sammanhang och att delta i meningsfulla samtal med människor som tänker annorlunda.

Det finns hopp i kunskapen. Inte som en blind tro på att mer information automatiskt leder till bättre beslut, snarare genom att djupare kunskap skapas i dialog, prövas genom reflektion och utvecklas i möten med andra perspektiv. I denna process är biblioteket inte bara en resurs utan en aktör – en institution som aktivt bidrar till att bygga det demokratiska samhället.

Det finns hopp i kunskapen.

Men detta aktörskap måste utövas med både tydlighet och ödmjukhet. Biblioteken gör det främst genom att sänka trösklarna för lärande. De ska vara platsen där någon kan få hjälp med digitala ärenden och samtidigt upptäcka en bok om historia. Platsen där barn kan läsa sagor och unga kan lära sig källkritik. Platsen där pensionären kan läsa tidningen gratis och den nyanlände kan öva svenska. Men också platsen där kompetens i att värdera information finns och förmedlas. Biblioteken gör demokrati genom att göra kunskap tillgänglig för alla, en besökare i taget.

Diskussionsfrågor

Diskutera gärna artikeln utifrån dessa biblioteksnära frågor.

1. Essän beskriver hur en bibliotekschef reflekterar över att personalen ibland är ”lite feg och undanglidande” när det gäller att stå för professionella urvalsbeslut. Känner du igen det? I vilka situationer är svårast att motivera ett nej — och vad skulle ge dig stöd i att vara tydligare?

2. Åsa Wikforss beskriver tre mekanismer bakom faktaresistens: önsketänkande, grupplojalitet och bekräftelsebias. Alla tre handlar om att vi håller fast vid det vi redan tror – oavsett hur mycket information vi erbjuds. Vad innebär det för hur vi arbetar med MIK? Räcker det att tillhandahålla fakta, eller behöver biblioteket också skapa situationer där besökare faktiskt utmanas att tänka om?

3. Essän beskriver situationer där bibliotekspersonal har exponerats och filmats i syfte att skapa konfronterande innehåll — och ställer frågan om vad som skiljer att tillhandahålla information från att ge plattform åt ett budskap. Hur diskuterar ni det hos er? Har ni gemensamma principer för vad ni bjuder in till – och vem är det som bestämmer dem?

4. En bibliotekschef i essän konstaterar att bibliotek i allmänhet inte lyckas förklara vad de faktiskt gör och kan bidra med. Hur kommunicerar ni ert demokratiuppdrag — till besökare, till politiker, till kommunledning? Och finns det ett värde i att inte alltid sätta etiketten ”demokrati” på det ni gör, eller är det tvärtom dags att bli tydligare?