Från tryckt till strömmad – om utlåning av digitala böcker på folkbibliotek

Folkbiblioteken har i många år tampats med att erbjuda digitala böcker till sina användare. Trots att tekniken finns på plats så begränsas tillgången av licensavtal, ekonomiska ramar och förlagsbranschens affärsstrategier. I denna översiktsartikel undersöks varför utlåningen av e-böcker och e-ljudböcker på folkbiblioteken fungerar som den gör, vilka aktörer som är inblandade och vilka utmaningar som präglar den så kallade ”e-boksfrågan”, framförallt med fokus på länderna i Skandinavien.

Folkbiblioteken har följt den teknologiska utvecklingen och i många länder har man etablerat system och infrastruktur för utlåning av e-böcker och e-ljudböcker (Whitney & de Castell 2017, EBLIDA 2023). Digitala utlåningar är en viktig del av biblioteksverksamheten också i Sverige, men under många år har man gång på gång diskuterat hur den så kallade ”e-boksfrågan” ska lösas. Många i bibliotekssektorn har uttryckt en önskan om ett mer ändamålsenligt, gemensamt system som kan göra de digitala utlånen till en mer komplett, effektiv och tillgänglig tjänst för alla användare som föredrar att läsa på skärm eller genom hörlurar. I grund och botten handlar e-boksfrågan om bibliotekens ekonomiska förutsättningar. När e-böcker och särskilt e-ljudböcker har blivit ett alltmer populärt sätt att ta till sig litteratur på, blir efterfrågan på folkbiblioteken större och den tvingar dem till att begränsa tillgängligheten av sina digitala samlingar av kostnadsskäl. Konsekvensen för biblioteken blir, att för att kunna erbjuda dessa tjänster måste de begränsas och tillgången till dem måste göras sämre. Kritiska röster har även ställt frågan om dåligt fungerande digitala utlåningar kan utgöra ett hot mot de svenska bibliotekens legitimitet, som vilar på idealet att oavsett format erbjuda alla fri och likvärdig tillgång till litteratur, och genom detta arbeta läsfrämjande.

Digitala böcker har blivit en betydlig del av svenskarnas medievanor: enligt den nationella SOM-undersökningen läste 24 procent av den svenska befolkningen e-böcker och 41 procent lyssnade på ljudböcker åtminstone någon gång under 2024.

Som forskningen har påpekat är e-böcker och särskilt e-ljudböckers popularitet kopplad till mediernas materiella premisser: vi behöver inte längre bära med oss inbundna böcker och kan till och med läsa med öronen, nästan var och när som helst (Have & Pedersen 2015, Tattersall Wallin 2022).  Utlån av e-böcker och e-ljudböcker ger därför folkbiblioteken möjlighet att nå ut med litteratur till användare och målgrupper och främja läsning. Det kan handla om personer som bor långt från närmaste biblioteksfilial, personer som föredrar att lyssna snarare än att läsa, personer som av olika skäl inte kan läsa tryckta böcker eller de som inte har råd att prenumerera på digitala abonnemangstjänster som erbjuder strömmade e-böcker och e-ljudböcker.

Digitala böcker har blivit en betydlig del av svenskarnas medievanor: enligt den nationella SOM-undersökningen läste 24 procent av den svenska befolkningen e-böcker och 41 procent lyssnade på ljudböcker åtminstone någon gång under 2024 (Tattersall Wallin & Gunnarsson Lorentzen 2025). Detta är dock knappt synligt på folkbiblioteken: under 2024 utgjorde digitala utlåningar bara 9 procent av hela bokutlåningen på svenska folkbibliotek (Kungliga Biblioteket 2024). En jämförelse av dessa två siffror pekar på att det inte är folkbiblioteken som står bakom växande digital läsning och lyssning, utan kommersiella abonnemangsbaserade strömningstjänster.

I denna översiktsartikel utgår jag från existerande forskning i ämnet för att belysa varför utlåningen av digitala böcker (eng. e-lending) på folkbiblioteken fungerar som den gör. Syftet är att bidra med en fördjupad förståelse av digitala utlån som fenomen samt att diskutera de olika utmaningarna som detta fenomen har kantats av. Mitt fokus ligger på utvecklingen i Sverige och två andra länder som jag har studerat i min forskning – Danmark och Norge – men artikeln inkluderar även exempel från andra nationella kontexter, särskilt från engelskspråkiga länder.

Bibliotek utan egna böcker

Både biblioteksanvändare och bibliotekarier kanske frågar sig varför man inte kan låna ut digitala böcker på samma sätt som tryckta böcker. Det är en helt rimlig fråga, men här måste man komma ihåg att det egentligen inte är teknologin i sig som är problemet. För att förstå komplexiteten i digitala utlåningar behöver man börja med att titta närmare på hur boken regleras av upphovsrätten – både i en analog och i en digital kontext.

Många hävdar att en tryckt bok och en digital bok i grunden är samma sak, och det ligger mycket sanning i det. Ur ett juridiskt perspektiv är en tryckt bok en kopia av originalverket, inbunden i sin materialitet bestående av papper och pärmar. E-böcker och e-ljudböcker är på samma sätt kopior av originalverket, men eftersom de är digitala, kan de överföras – det vill säga kopieras – potentiellt utan några som helst begränsningar. Enligt gällande internationell och svensk upphovsrätt kräver skapandet av en ny kopia tillstånd från upphovsrättsinnehavaren – det vill säga förlaget. Detta är bakgrunden till att bokbranschen och biblioteken har landat i att digitala böcker förmedlas till användare genom licenser (Giblin & Weatherall 2015).

Biblioteken har länge varit en viktig aktör på bokmarknaden som stora inköpare av tryckta böcker. Enligt upphovsrätten har rättighetshavaren efter försäljningen av en tryckt bok inte inflytande över vad som händer med den senare, det vill säga vad biblioteket gör med den. En tryckt bok kan lånas ut så länge den håller, den kan ställas på hyllorna, kasseras eller skänkas bort utan förlagets medgivande. I den digitala kontexten är situationen en annan: licenslösningar ger förlagen rätt att bestämma vilka titlar som blir tillgängliga i bibliotekets bestånd, när och hur de blir tillgängliga och hur mycket de ska kosta att låna ut. På ett större plan innebär detta att marknadskrafterna i större utsträckning än tidigare påverkar hur biblioteken uppfyller sitt samhällsuppdrag som läsfrämjande institution.

Att bygga upp, ge tillgång till och förmedla samlingar av böcker har traditionellt utgjort bibliotekets kärnuppdrag och är fortfarande en grundsten för folkbiblioteket. Samtidigt har denna väletablerade samhällsinstitution under de senaste decennierna fått en rad nya funktioner och roller.

E-böcker eller e-ljudböcker ägs inte av folkbiblioteken i praktisk och juridisk mening. De betalar för förmedling av tillgång till dem, vilket inte i sig är något ovanligt i dagens samhälle, där tillgången till varor allt oftare ersätter ägande (Perzanowski & Schultz 2016). Det förlorade ägandet av digitala samlingar har lett till flera initiativ där bibliotekarier, forskare och jurister har föreslagit lösningar som gör det möjligt för folkbiblioteken att kringgå licenslösningar. Här kan man nämna ett intressant koncept, Controlled Digital Lending (CDL), utvecklat i USA. CDL bygger på att ett bibliotek, i de flesta fallen ett akademiskt, efter lagligt inköp av en tryckt bok, digitiserar den till e-boksformat och därefter lånar ut den – helt inom ramen för amerikansk upphovsrätt – enligt principen ”en kopia/en användare”. Det innebär också att när e-boken är utlånad, är även den tryckta boken otillgänglig för andra låntagare (Wang & Lipinski 2023). Modellen har bland annat tillämpats av Internet Archive som i början av covid-19-pandemin öppnade ett nödbibliotek och tillgängliggjorde stora mängder e-bokstitlar för allmänheten. Detta har resulterat i en uppmärksammad rättsprocess då fyra stora amerikanska förlag anklagade Internet Archive för brott mot upphovsrätten.

Bibliotek – mitt i det komplexa

Den norske biblioteksforskaren Ragnar Audunson definierade bibliotek som en institution som initierar och främjar sociala processer som handlar om lärande, kunskapsdelning, kulturella och litterära upplevelser med utgångspunkt i en organiserad samling av dokument (Edquist et al. 2022; Audunson, 2018). Att bygga upp, ge tillgång till och förmedla samlingar av böcker har traditionellt utgjort bibliotekets kärnuppdrag och är fortfarande en grundsten för folkbiblioteket. Samtidigt har denna väletablerade samhällsinstitution under de senaste decennierna fått en rad nya funktioner och roller. Folkbiblioteken har gått från “collections” till “connections” (Aabø & Audunson 2012), något som blir synligt i det faktum att biblioteken har förnyat sin roll i samhället genom att bli sociala mötesplatser, viktiga aktörer i lokala samhällen, men också ett slags upplevelsecenter.

Även om den digitala teknologin underlättar förmedling av digitala böcker, har bruket av licenser lett till att digitala utlåningar egentligen är en ganska komplex process, som involverar en rad olika aktörer med olika funktioner och intressen. En digital fil går genom en lång utlåningskedja – något som bibliotekarierna Anna Corlin och Jessica Malmström har illustrerat på ett översiktligt sätt i en interaktiv visualisering. Förutom rättighetshavarna, det vill säga författare och förlag, spelar även distributörerna en viktig roll. Det är de kommersiella företagen som levererar tekniska och administrativa lösningar för bibliotekarier och användare – allra viktigast är admingränssnitt och användargränssnitt – och i de flesta fall även själva innehållet. I Sverige har bolaget Axiell Media (numera Publizon) varit en dominerande distributör och har bland annat levererat Biblio-appen till många bibliotek (Bergström 2017, Wallin 2019). Sedan 2018 har dåvarande Axiell utmanats av det amerikanska företaget Overdrive, som på den svenska marknaden för ett antal år sedan började erbjuda digitala böcker till allt fler folkbibliotek i Sverige genom appen Libby.

På den praktiska och operativa nivån använder folkbiblioteken sig av flera olika utlåningsmodeller (e-lending models) för att förmedla tillgång till digitala böcker (Waller 2022, Liguziński 2023). I de flesta svenska folkbibliotek har man under många år föredragit den så kallade accessmodellen (Cost per Circulation), vilket innebär att biblioteket i efterskott betalar ett belopp (i många år var det exakt 20 kr) för varje enskilt lån. Den här modellen erbjuder en stor flexibilitet i att bygga upp digitala samlingar och den utnyttjar på ett ganska bra sätt potentialen i den digitala teknologin, eftersom många användare kan få tag i boken samtidigt. Men att biblioteket betalar för varje gång en användare klickar på “låna ut” i appen, kan leda till att denna modell genererar stora kostnader och blir till en börda för bibliotekets mediebudget. Samtidigt kan biblioteken i sina administrativa system sätta ett pristak eller andra typer av spärrar. Accessmodellen har även använts i olika grad på folkbiblioteken i Danmark och Norge.

I andra länder, särskilt i den engelskspråkiga världen (Giblin et al. 2019a, Giblin et al. 2019b), är det däremot vanligare att använda olika former av stycklicensmodellen (One Copy, One User). I denna modell betalar biblioteket i förskott för en titel för ett högre engångsbelopp och lägger in den i sin katalog, där den kan lånas av en användare åt gången så länge biblioteket är kund hos denna distributör. Det påminner mer om inköp av tryckta böcker, eftersom biblioteket måste göra ett aktivt val genom att köpa en titel utan att veta om den kommer att bli utlånad överhuvudtaget. Det är inte ovanligt att användare måste köa för de mest efterfrågade titlarna. En variant av denna modell (Metered Access) innebär att licensen är begränsad till ett visst antal utlåningar – till exempel fem – och när licensen förbrukas, måste den köpas på nytt. De två senare modellerna tillämpas ofta – men inte nödvändigtvis alltid – på de mest populära och efterfrågade digitala titlarna, som förlagen vill hålla tillbaka från distribution via folkbibliotek.

En gemensam lösning underlättar till exempel vid förhandlingar med förlagen och kan effektivisera bibliotekens kompetensutvecklande på området. Man sparar dessutom pengar på det redaktionella arbetet och säkrar mer likvärdig tillgång till digitala böcker för användare.

Det finns en rad uppgifter som varje biblioteksorganisation måste ta ställning till i det praktiska arbetet med digitala utlåningar: att upprätthålla kontakter med distributörer, ingå avtal med förlag, hantera olika utlåningsmodeller och arbeta med inköp, urval av böcker, och självklart betala för utlåningar. Det är inte ovanligt att några av funktionerna blir automatiserade i digitala admingränssnitt, men om det inte är möjligt, kan det vara en krävande uppgift särskilt för många mindre bibliotek med begränsade resurser. Precis som jag tidigare har argumenterat i en forskningsartikel, har skillnader i storlek och resurser inom bibliotekssektorn bidragit till att man har skapat olika institutionella ramar för digitala utlåningar (Liguziński & Kann-Rasmussen 2024). Det betyder att man överför ansvaret för bland annat förhandlingar och upprätthållandet av avtalsverk med förlagsbranschen och koordinering av inköp (det redaktionella ansvaret) till en specifik aktör inom eller utanför bibliotekssektorn, exempelvis till ett regionalt eller nationellt konsortium.

I Sverige har det nationella ansvaret lagts på Sveriges Kommuner och Regioner (SKR) och dess inköpsbolag Adda, som företräder kommuner (Bergström et al. 2017, Wallin 2019). Adda har ansvar för upphandlingar av ramavtal för e-litteratur för alla svenska kommuner. Det har också uppstått flera regionala samarbeten där kommuner samarbetar om gemensamt medieinköp, men ännu finns det ingen annan form av gemensam nationell samordning, det vill säga teknisk plattform eller koordinering av urval av titlar. I denna kontext blir spänningen mellan varje biblioteks autonomi (och kommunalt självstyre) och sektorssamverkan extra påtaglig. Det är varje enskilt folkbibliotek som står för kostnaderna för inköp av medier (både tryckta och digitala), varje enskilt bibliotek har också sina specifika användargrupper och behov.

Många i Bibliotekssverige pekar på att ett gemensamt administrativt eller teknologiskt ramverk, som alla 290 kommuner i Sverige är nöjda med, inte är enkelt eller ens möjligt att skapa. Samtidigt leder dagens brist på samverkan till att digitala utlåningar inte fungerar på ett smidigt sätt och att det finns stora skillnader i likvärdig tillgång till e-litteraturen över hela landet. Den ojämlikheten kan bero på skillnader i kompetens om digitala medier hos bibliotekspersonalen, olika ekonomiska resurser eller att man använder olika tekniska lösningar (och olika leverantörer) i olika delar av landet.

I de länder där man har lyckats etablera någon form av gemensam nationell lösning för inköp av e-litteratur (och/eller andra e-medier), såsom exempelvis i Danmark (eReolen), Finland (E-kirjasto) eller Norge (Bibliotek24, som en del av KS Digital), skedde det både med någon form av politiskt beslut och statligt stöd (till exempel bidrag från statsbudgeten), men i huvudsak var det själva bibliotekssektorn som tog initiativ och drev utvecklingen. En gemensam lösning underlättar till exempel vid förhandlingar med förlagen och kan effektivisera bibliotekens kompetensutvecklande på området. Man sparar dessutom pengar på det redaktionella arbetet och säkrar mer likvärdig tillgång till digitala böcker för användare. Att driva en sådan plattform kräver en god organisatorisk förankring i folkbibliotekssektorn (exempelvis en särskild förening eller en enhet på nationalbiblioteket eller någon annan myndighet), en stark legitimitet inom bibliotekssektorn, men också förståelse för den digitala bokmarknadens utveckling.

Bibliotek – kannibal eller kassako?

Att licenser binder folkbiblioteken så tätt till förlagen leder till att utbudet som är synligt i digitala biblioteksappar blir ytterst beroende av förlagens affärsstrategier och relationen med folkbiblioteken. Villkoren för själva förlagsbranschen har ändrats enormt mycket under de två senaste decennierna: den digitala utvecklingen har gjort att litteratur produceras, distribueras och konsumeras på ett helt annat sätt än i den analoga verkligheten. Folkbibliotekens digitala utlåningar har vuxit samtidigt som den kommersiella marknaden för e-böcker, men utvecklingen har många gånger kantats av konflikter. I Skandinavien är det också en annan viktig faktor som spelar in, nämligen en stark position på marknaden av strömningstjänster, såsom Storytel eller Bookbeat, som har väldigt nära band till stora förlag. Deras affärsmodell är baserad på månadsprenumerationer, vilket skapar en annan dynamik än om man jämför med till exempel Amazons ställning i USA.

Början av 2010-talet, då e-böcker gjorde sitt intåg på både den kommersiella marknaden och på folkbiblioteken, kännetecknas dock av relativt fredliga relationer mellan de skandinaviska folkbiblioteken och bokförlagen, vilket jag har lyft fram i min forskning (Liguziński 2023). Med tiden, när e-boksmarknaden började växa, blev förlagen alltmer oroliga för utvecklingen, när användare oftare vände sig till gratisalternativ (på folkbiblioteken) än till deras kommersiella försäljningskanaler (e-bokhandel). Flera stora förlag började införa så kallade karenstider – perioder då nya titlar endast var tillgängliga på den kommersiella marknaden och först efter flera månader kunde lånas via biblioteken. I Sverige, där man i många år betalat ett fast pris på 20 kronor per utlån, introducerade de stora förlagen under denna period en mer varierande prissättning för att differentiera mellan olika boktitlar (Waller 2022).

Som tidigare forskning har visat – och som jag själv har kunnat bekräfta – är det framför allt de största förlagen som förhållit sig mest skeptiska till digital biblioteksutlåning. 

Det som pågick i Danmark i mitten av 2010-talet blev av forskare kallat för “e-bokskrig”. När e-boksutlåning på danska folkbibliotekens plattform eReolen började öka i omfattning, valde flera av de största danska förlagen att hoppa av plattformen och dra tillbaka sina titlar (Grøn & Balling 2016, Worsøe-Schmidt 2019). I många år har eReolens utveckling varit turbulent, med förlag som kommit och gått. Biblioteken tog saken i egna händer: fleråriga förhandlingar med förlag, större flexibilitet i användning av utlåningsmodeller (mest attraktiva titlar under mest restriktiva modeller), samt utvecklingen av gemensam nationell redaktionell och teknisk infrastruktur bidrog till att den danska e-bibliotekstjänsten med tiden fann sin stabila och profilerade plats på den digitala bokmarknaden i Danmark. År 2023 stod eReolen för 28 procent av de danska förlagens intäkter, vilket gav den samlade folkbibliotekssektorn en god förhandlingsposition gentemot förlagsbranschen (Liguziński, Colbjørnsen & Tallerås 2025). Den digitala utlåningen på folkbiblioteken i Danmark har tidigare varit kantad av konflikter, men har de senaste åren beskrivits de senaste åren som exemplarisk, också i europeisk jämförelse (EBLIDA 2023).

Spänningar mellan förlag och folkbibliotek är långtifrån ett nordiskt fenomen. I USA har de så kallade ”big five”, de fem största förlagen – HarperCollins, Penguin Random House, Hachette, Simon & Schuster och Macmillan – under många år valt en ganska restriktiv linje mot folkbibliotekssektorn. Höga priser, restriktiva utlåningsmodeller och ibland rena embargon för nya titlar har lett till skarp kritik från bibliotekens sida. Kritiken har inte alltid varit helt rättvis, men den visar hur laddad frågan varit (Sisto 2022). En liknande dynamik går att spåra i Norge. Också där har de största förlagen länge varit försiktiga med att släppa in e-böcker och e-ljudböcker på folkbiblioteken. Argumentet har ofta varit att den kommersiella marknaden ännu inte är tillräckligt mogen, det vill säga att gratis tillgång till e-böcker och e-ljudböcker skulle riskera att skada den, då den fortfarande befinner sig i en uppbyggnadsfas (Colbjørnsen 2017).

Som tidigare forskning har visat – och som jag själv har kunnat bekräfta – är det framför allt de största förlagen som förhållit sig mest skeptiska till digital biblioteksutlåning. Deras motstånd är särskilt tydligt när det gäller de nyutgivna titlarna, det som kallas frontlist, där den största delen av deras intäkter ligger. I min egen studie (Liguziński, Colbjørnsen & Tallerås 2025) framträder dessutom ett tydligt mönster: de förlag som både äger andelar i strömningstjänster och har en stark profil inom underhållningslitteratur tenderar att vara de mest kritiska. Förlagens resonemang är i grunden enkelt: om bibliotek erbjuder samma produkt gratis, riskerar det att underminera både deras försäljning och deras abonnemangsintäkter. Ett attraktivt digitalt folkbibliotek kan, ur förlagens perspektiv, bli ett direkt hot mot betalningsviljan hos konsumenter.

Det är just genom att spegla samtidens litterära landskap som folkbiblioteken kan attrahera läsare och samtidigt fullgöra sitt läsfrämjande uppdrag.

Samtidigt är sambandet mellan biblioteksutlåning och försäljningssiffror långtifrån självklart. De australiska forskarna Rebecca Giblin och Kimberlee Weatherall, som lett det omfattande elending project om engelskspråkiga marknader, menar att vi fortfarande vet för lite för att dra några bestämda slutsatser. Om digitala lån faktiskt urholkar förlagens intäkter – eller kanske snarare fungerar som en kompletterande kanal – är en fråga som kräver mer djupgående analyser (Giblin & Weatherall 2022).

Ett ofta upprepat argument från förläggarhåll är att de inte motsätter sig digital biblioteksutlåning i sig, så länge det gäller kvalitetslitteratur, smalare genrer eller äldre utgivning. Dessa så kallade backlist-titlar är ofta kommersiellt sett ”färdiga” och kan, som flera förläggare uttryckt det, få nytt liv när de blir tillgängliga via biblioteken (Liguziński, Colbjørnsen & Tallerås 2025). Men här skiljer sig förlagens och bibliotekens perspektiv på ett tydligt sätt. För bibliotekarier är det avgörande att också kunna erbjuda de mest efterfrågade och senast utgivna titlarna. Det är just genom att spegla samtidens litterära landskap som folkbiblioteken kan attrahera läsare och samtidigt fullgöra sitt läsfrämjande uppdrag. En samling som till stor del består av äldre titlar riskerar att skapa en bild av biblioteket som ett slags litterärt museum – värdefullt för fördjupning, men inte för den breda publiken.

I min egen forskning har jag också mött förläggare som intagit en annan hållning. De säljer gärna sina digitala böcker till biblioteken utan några restriktioner alls och ser utlåning som vilken försäljningskanal som helst (Liguziński, Colbjørnsen & Tallerås 2025). Det som särskiljer dessa aktörer är att de ofta är mellanstora förlag, med en mer nischad eller specialiserad profil – till exempel inom facklitteratur – och, inte minst, att de saknar ägarintressen i strömningstjänster och/eller inte är så fokuserade på ljudboksproduktion. För just dessa förlag kan folkbiblioteksmarknaden vara ekonomiskt attraktiv. När en växande del av den digitala konsumtionen sker via strömningstjänster, där ersättningen till förlag och författare ofta är låg, framstår biblioteksutlåningen i stället som en stabil och förhållandevis god inkomstkälla. I vissa fall är intäkterna från biblioteken till och med högre än från de kommersiella plattformarna.

Bibliotek och kulturpolitiska möjligheter

Olika statliga aktörer i olika länder har under de senaste åren på många sätt försökt att lösa e-boksfrågan och bidra till mer hållbara ramverk. Samtidigt är folkbiblioteken i grunden en kommunal angelägenhet, vilket innebär att det är svårt för centrala myndigheter – vare sig det handlar om kulturdepartementet eller nationella kultur- och biblioteksmyndigheter – att direkt styra utvecklingen eller fördela ekonomiskt stöd till kommunerna.

Det är två kulturpolitiska principer som är fundamentala för både nordisk kulturpolitik och de två viktigaste aktörerna för digitala utlåningar, folkbiblioteken och förlagen. Den första är upphovsrätten, vars syfte är att ge författare och förlag ekonomiska incitament att skapa litteratur. Men det är också upphovsrättens bristande anpassning till den digitala verkligheten, som har lett till att digitala utlåningar existerar i form av licenser. Den andra kulturpolitiska principen är gratis och likvärdig tillgång till kultur, som är väsentlig för folkbibliotekens institutionella identitet och uppdrag, och som är drivkraften bakom bibliotekens arbete med digitala böcker. Om vi placerar upphovsrätten på förlagens sida och tillgångsprincipen på bibliotekens sida, och uppfattar dem i ljuset av de spänningar som digitala utlåningar har kantats av, kan det vid första anblick verka som att de står i motsättning till varandra. Men många forskare har framhållit att de egentligen har samma syfte: att säkerställa att kultur skapas och att samhället drar nytta av det kreativa verk som upphovspersoner (författare och förlag) har skapat (Geiger 2017, Giblin & Weatherall 2017).

Samtidigt finns det exempel på kulturpolitiska initiativ som visar vilken aktiv roll staten kan spela i att forma villkoren för digitala utlåningar – och där både förlagens, bibliotekens och användarnas intressen kan tillgodoses. I Norge har bokmarknaden sedan 1960-talet präglats av omfattande statliga regleringar och stödordningar, utvecklade i nära samarbete med branschorganisationer. Dessa inkluderar bland annat generösa författarstipendier, fasta bokpriser och inköpsordningar för norsk litteratur, administrerade av norska Kulturrådet. Inköpsordningarna innebär att staten köper in ett stort antal exemplar av nyutgiven norsk litteratur och distribuerar dem till alla folkbibliotek i landet. På så sätt får författare och förlag ekonomiskt stöd, samtidigt som biblioteken får tillgång till aktuell litteratur.

2012 startade norska Kulturrådet ett pilotprojekt för att inkludera e-böcker i detta system, och efter goda erfarenheter blev detta en permanent del av ordningarna 2015. Idag köper norska Kulturrådet, utöver tryckta böcker, även ett antal e-bokslicenser inom såväl skönlitteratur som sakprosa och översatt litteratur. Dessa distribueras till de regionala biblioteken, som i sin tur gör dem tillgängliga för folkbiblioteken genom en stycklicensmodell. På så sätt har folkbibliotek i Norge alltid ett garanterat antal e-bokslicenser för sina låntagare, utöver sina egna inköp. Däremot finns det ännu ingen motsvarande lösning för e-ljudböcker (Bjerke & Halvorsen 2020). Även i Sverige har det svenska Kulturrådet utrett möjligheten att inkludera digitala böcker i litteraturstödet, vilket resulterade i en rapport framtagen av Erik Wikberg (2024). Hittills har detta dock inte lett till några konkreta politiska åtgärder.

Ett annat exempel på hur staten har integrerat digitala utlåningar i befintliga kulturpolitiska stödordningar är biblioteksersättningen (Public Lending Right, PLR). Systemet infördes i hela Skandinavien under 1940- och 1950-talen med syftet att kompensera författare för den potentiellt uteblivna inkomst som följer av att deras böcker görs gratis tillgängliga på folkbiblioteken.

I Danmark omfattas e-böcker och e-ljudböcker av PLR sedan 2018 (Slots- og Kulturstyrelsen 2025). Andra länder som har inkluderat digitala format i sina system är Kanada och Storbritannien (detta gäller e-böcker, sedan 2017), och Australien (digitala böcker sedan 2023). Men eftersom beräkningsmodellerna för PLR ser olika ut i varje land är det inte enkelt att överföra en lösning från en kontext till en annan. Det danska systemet kan därför inte utan vidare fungera som modell för exempelvis Sverige, där biblioteksersättningen fungerar enligt en annan logik. En särskild utmaning gäller samspelet mellan licensmodeller och PLR. Digitala utlåningar bygger på licenser, där förlagen – och i vissa fall även författarna (beroende på kontrakt) – får en löpande betalning för varje utlåning. Om förlaget får ersättning från biblioteken för licensen, och författaren får sin del av denna ersättning, uppstår frågan om PLR i sådana fall leder till en form av dubbelbetalning med offentliga medel. Det är inte självklart att detta alltid är önskvärt eller kulturpolitiskt motiverat.

Avslutande diskussion

Att folkbiblioteken erbjuder e-böcker och e-ljudböcker visar att de följer med i förändringarna i samtidens mediekonsumtion. Men tillgången till litteratur blir inte automatiskt enklare bara för att tekniken gör det möjligt. Den påverkas och begränsas av upphovsrätt, bibliotekens ekonomiska ramar och förlagens affärsstrategier.

Detta skapar en ny situation för folkbiblioteken. Deras grundläggande uppdrag – att bygga upp, organisera och förmedla en samling böcker formas nu i högre grad av intressen och farhågor hos dem som äger och producerar litteraturen: förlagen. Därmed blir det nödvändigt med nya former av dialog och diskussion om bibliotekens plats på den digitala bokmarknaden. I den här kontexten behöver bibliotekarier också vara medvetna om att den digitala utlåningen kan uppfattas – även om många säger bestämt att det inte är så – som marknadsstörande och som ett hot mot förlagsbranschens kommersiella intressen.

Digitala utlåningar kräver också en sorts flexibilitet från folkbiblioteken: situationen på bokmarknaden ändrar sig, på samma sätt som människors medievanor. När man införde e-böcker på folkbiblioteken i början av 2010-talet, vem visste då att det var ljudböcker som några år senare skulle bli det dominerande bokformatet? Och vem kan veta vilken roll digitala böcker kommer att spela år 2035? Med de frågorna i åtanke vill jag påstå att digitala utlåningar kanske inte bör anses vara ett system som någon gång blir färdigt, utan mer som en ständigt pågående process.

För biblioteken innebär digitala utlåningar en chans att bekräfta sin relevans i ett samhälle där läsningen allt oftare sker på skärmar och i hörlurar.

Utlån av e-böcker och e-ljudböcker rymmer både möjligheter och utmaningar. För biblioteken innebär digitala utlåningar en chans att bekräfta sin relevans i ett samhälle där läsningen allt oftare sker på skärmar och i hörlurar. Men utmaningarna är många: Hur kan och ska biblioteken bygga ändamålsenliga och välfungerande plattformar för digitala utlån? Hur kan de upprätthålla goda relationer med förlagsbranschen? Och vilken plats ska folkbiblioteken ha på den digitala bokmarknaden?

En aktör jag hittills bara har antytt, men inte analyserat närmare är användaren. Är det verkligen så att svårigheterna i att få tag på e-böcker och e-ljudböcker på folkbiblioteken gör att denna institution tappar sin relevans för användarna? Många i förlagsbranschen menar att när avgiftsfria och kommersiella erbjudanden finns sida vid sida, så väljer människor alltid det avgiftsfria. Men stämmer det egentligen? Här öppnar sig en tydlig kunskapslucka – vi behöver förstå användarna bättre, för att utveckla bättre lösningar för digitala böcker, så att folkbiblioteket kan uppfylla sitt uppdrag.