Folkbiblioteket – demokratins kanariefågel?

Folkbiblioteken blir allt oftare en arena för politiska konflikter. I denna text vill biblioteks- och informationsvetarna Hanna Carlsson, Fredrik Hanell och Joacim Hansson i dialog med Maria Ehrenberg, som arbetat som regionbibliotekarie i Region Halland, diskutera de utmaningar och möjligheter som folkbiblioteksinstitutionens demokratibärande uppdrag står inför i samtidens politiska landskap.

Forskarnas inledning

Vad är ett folkbibliotek? Frågan kan besvaras på flera sätt. En humanistisk och litterär förståelse erbjuds i den brittiska författaren Ali Smiths novellsamling Bibliotek. I denna varvas personligt färgade hågkomster och berättelser som på olika vis är kopplade till bibliotek med korta texter där både kända och okända människor bjuds in till att reflektera över bibliotekens betydelse. I en sådan text beskriver poeten Sophie Mayer det offentliga biblioteket som ”den idealiska samhällsmodellen, den bästa tänkbara delade platsen, en gemenskap i samtycke” (Smith, 2017: 75).

Den idealism som omgärdar folkbiblioteket fångas möjligen bäst i en skönlitterär språkdräkt. Det är tydligt att folkbiblioteket förknippas med höga samhällsvärden och demokratifrämjande praktiker som i flera fall påminner om den idealism som bland annat Ali Smith och Sophie Mayer ger uttryck för. Detta gäller när vi närmar oss folkbiblioteket som en lagstyrd och skattefinansierad samhällsinstitution, som ett historiskt fenomen och när folkbiblioteket studeras vetenskapligt.

Institutionellt är folkbiblioteket en verksamhet som varje kommun enligt bibliotekslagen ska erbjuda, i syfte att ”verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning” (SFS 2013:801). Bibliotekslagen slår också fast att biblioteksverksamheten ska vara tillgänglig för alla. Historiskt har folkbiblioteken i Sverige, liksom i flera andra västerländska demokratier, vuxit fram vid tiden då centrala demokratiska institutioner och praktiker etablerades och landet blev en demokratisk rättsstat (Torstensson 2012). Biblioteksforskningen har länge lyft fram folkbibliotekets betydelse som en typ av lågintensiv mötesplats, nödvändig för de möten och samtal som en liberal demokrati är beroende av (Aabø m.fl. 2010). Enligt detta perspektiv spelar folkbiblioteket en viktig roll för demokratin genom att möjliggöra möten mellan människor från olika delar av samhället.

Senare års händelser har dock visat att stödet för den liberala demokratin inte kan tas för givet. På flera håll i västvärlden kan en generell tendens skönjas där den representativa liberala demokrati som den svenska bibliotekslagen både baseras på och ger uttryck för har kommit att ifrågasättas (Mounk 2018), i synnerhet av röster från den radikala högern. I etablerade demokratier som Tyskland, Brasilien och USA ser vi till och med exempel på våldsamma aktioner som syftar till att kullkasta det demokratiska styrelseskicket. Även om detta är extrema exempel står det klart att den västerländska liberala demokratin står inför nya utmaningar, vilket får konsekvenser för de institutioner och yrkesgrupper som har till uppdrag att främja denna samhällsmodell.

I det pågående forskningsprojektet ”Folkbiblioteken i ett förändrat politiskt landskap: Ett demokratiuppdrag för en ny tid?” har vi sedan 2021 undersökt hur folkbibliotekens uppdrag att verka för det demokratiska samhällets utveckling påverkas när synen på vad demokrati är ifrågasätts. Motiven till att utveckla och sjösätta forskningsprojektet just vid denna tidpunkt var flera, men bottnade samtliga i ett intresse och en oro för vad den högerradikala våg som svept över västvärlden och genom Sverige kommer att medföra för folkbiblioteksinstitutionen, bibliotekarieprofessionen och i förlängningen för vårt demokratiska styrelseskick. Under den tid vi har arbetat med projektet har vi sett flera exempel på hur folkbibliotekens verksamhet på ett nytt sätt blivit föremål för politiska debatter mellan olika politiska läger. Inte sällan handlar dessa diskussioner om hur biblioteken ska förhålla sig till sexuella minoriteter och mångkultur, frågor som ofta är av symbolisk karaktär för den radikala högern och spelbrickor i den alltmer polariserade kulturpolitiska debatt som följt i spåren av ökat inflytande för radikal höger (Hanell m.fl. 2022; Carlsson m.fl. 2022).

Även i de berättelser som biblioteksanställda förmedlat till oss under studiens gång framträder folkbiblioteken i allt högre grad som en arena för politisk konflikt och turbulens. Denna utveckling ger i sin tur upphov till ett flertal dilemman – dilemman som ännu inte hunnit få sin lösning, men som har sin grund i professionsetiska frågor kopplade till vem biblioteket är till för samt den centrala utmaningen att vara till för alla i en tid präglad av polarisering och växande motsättningar i samhället. Med utgångspunkt i biblioteksanställdas vittnesmål är syftet med denna första del av interaktionen att teckna en bild av vad det konkret kan innebära att i sin yrkesvardag arbeta för en demokrati som är ifrågasatt. I kapitlet söker vi besvara följande frågor:

• Vilka professionsetiska dilemman framträder i de biblioteksanställdas berättelser?
  
• Förekommer politisk påverkan och politiskt motiverade konflikter i de biblioteksanställdas vardag? Hur tar sig detta i så fall uttryck?
  
• Hur framställer de biblioteksanställda folkbiblioteksinstitutionens relation till den lokala politiska styrningen i en tid då folkbiblioteket politiseras alltmer?

Innan vi tar oss an dessa frågor är det dock på sin plats att tydliggöra vad folkbibliotekets demokratiska uppdrag kan sägas bestå i och hur detta uppdrag förstås av institutionens anställda.

Folkbibliotekens demokratiska uppdrag

Som det nämndes inledningsvis växte de svenska folkbiblioteken fram i samklang med det svenska samhällets demokratisering under 1900-talets första hälft (Hansson 2010; Torstensson 2012). I det svenska välfärdsbygget, med sitt utpräglade framstegstänkande, hade institutionen en särskild roll att spela genom spridningen av kunskap och litteratur av god kvalitet. Med bildade och informerade medborgare som kunde fatta välgrundade beslut i valbåset kunde det demokratiska styrelseskickets legitimitet säkerställas och den fortsatta samhällsprogressionen säkras. En underliggande utgångspunkt vid denna tidpunkt var att vissa socioekonomiska grupper var i större behov av bildning än andra. Även om detta fostrande perspektiv kommit att ifrågasättas, lever folkbildningstanken och i viss mån idén om folkbiblioteket som en plats för den bildade medelklassen kvar (Sundeen och Blomgren 2020), vilket vi kommer att få anledning att återvända till senare i kapitlet.

En grundläggande tanke med välfärdsstaten som idé är de samhälleliga institutionernas kompensatoriska uppdrag som syftar till att utjämna olika typer av ojämlikheter i samhället, såsom sociala, ekonomiska och utbildningsmässiga. Folkbibliotekets uppdrag att vara till för alla, vilket fick sitt tydligaste uttryck i 1970-talets kulturpolitiska ambitioner, vilar på denna grund och har fortsatt en fast förankring i många bibliotekariers förståelse av sin egen yrkesroll och institutionens demokratiska uppdrag. I vår studie diskuterar bibliotekarier exempelvis bibliotekens betydelse när det gäller att motverka växande klyftor i samhället genom att skapa mer jämlika uppväxtvillkor och livsvillkor.

I detta sammanhang kan bibliotekens arbete för ett mer jämlikt samhälle förstås som en del av uppdraget att främja det demokratiska samhällets utveckling. Detta arbete beskrivs av de bibliotekarier vi samtalat med som särskilt betydelsefullt i kommuner där stora grupper har låg utbildningsnivå. Här anses biblioteken särskilt kunna bidra till utjämnandet av kunskapsmässiga klyftor, men också till att motverka polarisering och sociala motsättningar.

Biblioteken tillskrivs också fortsatt betydelse när det gäller att främja delaktighet i det demokratiska samhället, bland annat genom att tillgängliggöra information, kunskap och digital teknik (Olsson Dahlquist 2019; Engström och Olsson Dahlquist 2020). I verksamhet som riktar sig till barn och unga beskrivs biblioteken i flera fall som goda exempel på hur demokrati fungerar i praktiken och olika biblioteksaktiviteter anses bidra till att lära barnen att verka i ett demokratiskt samhälle (jfr Hedemark och Jonsson 2021). I detta samtida folkbildningsarbete, där barn ska fostras till goda demokratiska medborgare, framhåller bibliotekarier vi talat med att det är viktigt att inskärpa att biblioteken är till för alla oavsett bakgrund:

”Det handlar om att öppna upp och göra biblioteket till en plats som barnen sedan kan växa upp med, att det här en plats för alla.”

Betydelsen av biblioteken som platser och institutioner öppna för alla är en annan tydlig tematik i bibliotekariernas diskussioner om bibliotekens demokratiska uppdrag: Här framträder ekon från den biblioteks- och informationsvetenskapliga forskningen om biblioteket som mötesplats och bibliotekslagens skrivning om att bibliotekens verksamhet ska vara tillgänglig för alla. Denna sammanfattning av bibliotekets roll i relation till institutionens demokratiska uppdrag utvecklas av flera intervjupersoner. Till exempel framhåller de betydelsen av bra öppettider och hur bibliotek inte kräver någon typ av motprestationer från användare. I intervjupersonernas svar kan vi på så vis skönja den ovannämnda föreställningen om biblioteket som en idealisk samhällsmodell där alla och envar ges utrymme och möjlighet att utforska och förverkliga både individuella och gemensamma strävanden efter kunskap, upplevelser, frigörelse, samhörighet och lycka.

Förståelsen av folkbiblioteket som samhällets goda plats, där människor med olika bakgrund och utgångspunkter kan mötas för att nå samförstånd, är djupt rotad såväl i biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning som i bibliotekarieprofessionens föreställningsvärld. I vad som följer kommer vi att presentera vittnesmål från bibliotekarier som deltagit i vår studie, i vilka de på olika sätt beskriver sina upplevelser av de utmaningar som det öppna biblioteksrummet och samtalet står inför i vår politiska samtid.

Professionsetiska dilemman: att möta röster i rummet

Den förändring av det politiska samtalet som skett i Sverige under senare år har inneburit en förskjutning av gränsen för vilka åsikter som antas vara tillåtna att uttrycka i det offentliga rummet (Lindsköld 2015). Många bibliotekarier vi samtalat med vittnar om ett hårdare samtalsklimat i biblioteksrummet, där rasistiska och homofoba tillmälen som tidigare ansetts otänkbara att ventilera nu yttras tämligen fritt. Den fria mötesplatsen och det välkomnande vardagsrummet har således kommit att rymma konflikter av ett slag som rör sig utanför det demokratiska samtalets gränser. För många bibliotekarier väcker detta frågor om vilket agerande som anses vara rätt i sådana situationer. Frågan om alla verkligen är välkomna på biblioteket, oavsett vilka åsikter de ger uttryck för, har aktualiserats för flertalet av de biblioteksanställda vi samtalat med. En bibliotekarie berättar om en särskild händelse som ägde rum då biblioteket var förtidsröstningslokal vid de allmänna valen 2018. Ett äldre par, en man och en kvinna, som väntade på sin tur att rösta, började med höga röster uttrycka grovt rasistiska åsikter. Ingen som befann sig i lokalen kunde undgå att höra dem och bibliotekarien som var i tjänst bad dem efter upprepade tillsägelser att lämna lokalen.

Bibliotekarien som berättar om händelsen redogör för dess efterspel och de känslor av obehag som den väckte hos hen och bland kollegorna. Att behöva avvisa besökare från biblioteket är aldrig ett enkelt beslut. Om någon avvisas görs det på grundval av att någon uppträder hotfullt eller är berusad, inte som i detta fall på grund av de åsikter de uttrycker. Det krävs alltså goda skäl för att någon inte längre ska vara välkommen att vistas på biblioteket. Idén om institutionens låga trösklar, att människor inte ska behöva betala för eller redovisa sina ärenden för att vistas på biblioteket, är djupt rotad i de flesta bibliotekariers yrkesmedvetande. Vidare utgör fritt tillhandahållande av information och möjliggörandet av åsiktsutbyten mellan människor med olika bakgrund ett av de demokratiska uppdrag som folkbiblioteken enligt lag ska arbeta för.

I samtalen vi har fört diskuterades hur iscensättningen av den demokratiska mötesplatsen alltmer kommit att handla om att balansera motstridiga intressen. Flera bibliotekarier känner oro för hur de förväntas bemöta odemokratiska och kränkande åsikter som, när de uttrycks i biblioteksrummet, medför att vissa grupper känner sig mindre välkomna på biblioteket. En bibliotekarie reflekterar över den osäkerhet hen upplever vid tillfällen när misogyna och rasistiska åsikter ventileras fritt, trots att andra personer i rummet tillhör de grupper som kritiseras och kränks. Frågan om hen ska ingripa eller låta det fortgå tycks inte ha något tydligt svar. I stället framstår bemötandet av rasistiska åsikter i rummet som föremål för en ständigt levande diskussion, inte minst för de bibliotekarier som själva blir utsatta för dylika tillmälen. En bibliotekarie med utländsk bakgrund beskriver hur vissa låntagare i stället önskar hjälp från en ”svensk” bibliotekarie när det är hen som står bakom disken. Den grupp av äldre män som ofta frekventerar tidningsrummet på biblioteket talar bakom hens rygg om hur biblioteken ”degenereras” när bibliotekarierna inte pratar ”ordentlig svenska” och hur detta inte är ”rätt mot barnen”. Här används uttryck som ”våra” bibliotek och ”våra” barn, med en tydlig vinkning till högerradikala idéer om nationsbygge och ett enat etniskt vi. ”Jag vet att dom [männen i tidningshörnan] är välkomna”, säger den utsatta bibliotekarien under en av våra intervjuer, ”men ibland tänker jag ’fan heller, ni är inte välkomna här’”.

Männen som sitter i tidningshörnan, ”gubbdagiset” som det benämns av flera bibliotekarier, är ett återkommande tema i samtalen vi fört. De verkar finnas på i stort sett alla bibliotek och beskrivs på ett liknande sätt av de bibliotekarier vi mött. Män som av olika skäl inte befinner sig på en arbetsplats under dagtid och som i stället ägnar sin tid åt att läsa bibliotekets dagstidningar och uttrycka åsikter som inte alltid faller inom det demokratiska samtalets ramar. Bilden är givetvis onyanserad och generaliserande, och det finns säkert många exempel på besökare även i denna del av biblioteket som inte delar nämnda kännetecken. Bibliotekarierna uttrycker också mycket kärlek till tidningshörnans stammisar som lever och andas i deras bibliotek under veckans alla dagar. På det bibliotek där de i pandemins spår nästan försvunnit är de till och med mycket saknade.

Vi uppehåller oss vid männen i tidningshörnan här eftersom de, i alla fall om vi anammar den stereotypa beskrivningen av dem, kan sägas representera en grupp som behöver biblioteket och använder biblioteket, men som ändå inte omfattas av bibliotekslagstiftningens prioriteringar. På många sätt svarar de mot de socioekonomiskt svaga samhällsgrupper som var i fokus för välfärdsbyggets kompensatoriska kulturpolitik. De grupper som bibliotekslagen i dag särskilt lyfter fram speglar i stället i första hand den pluralistiska kulturpolitiska inriktning som det sedan länge funnits en politisk konsensus kring, men som nu utmanas av Sverigedemokraternas mer etnocentriska kultursyn. Även om bibliotekarierna vi samtalat med inte upplever att bibliotekslagens prioriteringar bör ifrågasättas eller ändras, talar flera om de många andra grupper som inte omfattas, men som också är i stort behov av stöd. I synnerhet gäller det samhällets socioekonomiskt svaga eller dem med psykosociala problem som är särskilt utsatta när det offentliga drar sig tillbaka. Ibland sammanfaller dessa grupper med bibliotekslagens prioriteringar, ibland inte. För många bibliotekarier väcker det frågor om vem som behöver biblioteket mest, de som prioriteras i lag eller de som kommer för att de behöver och vill. Motsättningen är till viss del konstruerad, men samtidigt reell då bibliotekets resurser är knappa.

Att klassfrågan i viss mån sopats under mattan gör att somliga problem blir svåra att formulera och hantera. Flera bibliotekarier reflekterar över vem det är som kommer till biblioteket och vilka det är som avstår. Även om bilden av folkbiblioteket som en elitistisk bastion för medelklassdamer och litteraturkonnässörer inte delas av alla är den levande för vissa och bidrar till att stänga ute dem som inte identifierar sig med denna socioekonomiska grupp. Bilden av folkbiblioteket som en plats för eliten finner också näring i den politisering av biblioteken som skett i kölvattnet av en ökad debatt om minoritetsgruppers behov och rättigheter. Grupper som i dag uppfattar biblioteken som vänstervridna och alltför fokuserade på mångfalds- och HBTQ-frågor ser inte folkbiblioteket som sitt. Därför menar några av de bibliotekarier vi samtalat med att en grupp som borde ägnas särskild uppmärksamhet är de som i dag har en negativt färgad bild av folkbiblioteket och som därför inte ser biblioteken som relevanta för dem, utan snarare som en arena för tänkta eliter och en pluralistisk kulturpolitik. Som det påpekas av en bibliotekarie, ”de som röstar på Sverigedemokraterna har ju oftast inte en så bra bild av bibliotek”. Detta kommer vi att diskutera vidare i det följande.

Hat, hot och påverkansförsök

Att arbeta i en öppen verksamhet som folkbibliotekets innebär alltid en viss utsatthet. De flesta bibliotekarier som arbetar publikt har någon gång fått hantera konflikter, stök och kanske till och med hot i sitt arbete. Uttryck för sociala spänningar och olika typer av ordningsstörningar är enligt de svar vi fått i våra studier betydligt mer vanligt förekommande vid svenska folkbibliotek än politiskt motiverade kontroverser och konflikter. Vi menar dock att det är just de politiskt motiverade konflikterna och försöken till politisk påverkan utanför formella kanaler som har störst potential att utgöra ett existentiellt hot mot de politiska ideal som folkbibliotek ska verka för. Denna typ av händelser är därför centrala när det gäller att förstå de hot som den liberala demokratin står inför i dag. I våra studier framstår det som tydligt att politiskt motiverade konflikter vid svenska folkbibliotek huvudsakligen kan kopplas till högerradikala diskurser och aktörer. I detta avsnitt belyser vi två exempel på politiskt färgade konflikter som tillsammans representerar huvuddelen av den högerradikala attacken mot folkbiblioteken: bibliotekens arbete kopplat till HBTQ-frågor och kulturell mångfald.

Bibliotekens engagemang för dessa frågor kan kopplas till ett internationellt organiserat arbete för mänskliga rättigheter och motverkandet av olika typer av diskriminering där den svenska välfärdsdemokratin, liksom de svenska folkbiblioteken, länge haft en framskjuten position. Den hårda kritiken och de ibland direkt hotfulla attackerna mot detta arbete är dock en relativt ny företeelse. Biblioteksverksamhet har tidigare inte väckt reaktioner av detta slag, och flera av de bibliotekarier vi talat med ger uttryck för förvåning och till och med chock över de starka reaktioner deras jämlikhetsarbete mött på senare tid. En bibliotekarie berättar om den utsatthet hen och hens kollegor upplevde i samband med att biblioteket uppmärksammade pride-veckan. Efter att ha blivit omskrivna i den högerradikala nättidningen Samnytt möttes de av flera hundra hot- och hatkommentarer i olika digitala kanaler. Eftersom ingen var förberedd på reaktionen fanns ingen beredskap och personalen lämnades tämligen ensamma att hantera situationen. Förloppet känns igen i flera av intervjuerna med bibliotekarier och bibliotekschefer. Ett återkommande scenario är att radikalhögerns digitala mediekanaler skriver om hur ett bibliotek engagerar sig för HBTQ-frågor eller kulturell mångfald. Ibland försöker man visa på kostnaderna för sådant arbete och kontrastera det mot andra ”nyttigare” verksamhetsområden för biblioteken.

Nätaktiva sympatisörer samlas, kommentarer utbyts via den digitala mediekanalen och näthat och näthot följer sedan riktat mot både specifika bibliotek och specifika bibliotekarier.

I ett annat samtal berättar en bibliotekarie om en liknande situation då tillkännagivandet av att en arabisk film skulle visas på biblioteket väckte starka negativa reaktioner, återigen orkestrerade av en artikel i Samnytt. Missnöje, hat och hot förmedlades till biblioteket och den bibliotekarie som arbetade särskilt med mångfaldsfrågor. Situationen förvärrades ytterligare när bibliotekariens privata sociala medier också blev kanaler för en personlig attack. Även om hen fick lämna det publika arbetet i disken för nya arbetsuppgifter under en period vittnar händelsen om den nya form av utsatthet som bibliotekarier som arbetar med mångfaldsfrågor drabbas av.

Hat och hotfulla attacker mot bibliotekens personal kan förstås som försök till politisk påverkan. I den intervjustudie som vi genomförde med bibliotekschefer 2021 nämner flera av bibliotekscheferna att sådan påverkan, vid sidan av de formella kommunala beslutsvägarna, främst förekommer kopplat till frågor om vilka medier som bör köpas in eller inte och till bibliotekens programverksamhet. Detta är inte en vanligt förekommande företeelse, men när sådan politisk påverkan sker är det vanligtvis kopplat till bibliotekets arbete för HBTQ-frågor eller kulturell mångfald. En bibliotekschef berättar om hur påverkansförsöken ofta är koordinerade i form av samordnade brev eller upprepade kontakter och de kommer alltid från den yttersta politiska högerkanten: ”SD-relaterade eller ännu längre till höger, eh, nazister eller vad de nu kallar sig […].”

I de flesta fall står bibliotekarierna vi talat med emot dylika försök genom att nya strategier och nya former av konfliktberedskap utvecklas. Det kan handla om moderering av nätdiskussioner och tydligare mediepolicyer, eller ibland till och med väktarstöd och flyktberedskap vid författarbesök. Syftet tycks vara att mötesplatsen och arenan för samtal ska bibehållas, hat och hot till trots. Samtidigt har vi också sett exempel på när bibliotekens verksamhet på olika sätt anpassas för att undvika potentiella konflikter med politiskt motiverade aktörer av olika slag. Det behöver inte vara något konkret som hänt. Det är en bedömning som görs löpande rörande en möjlig hotbild. Finns det en risk att till exempel en viss programpunkt kan väcka anstöt eller en föreläsare kräver en anpassning till en upplevd oro eller hotbild förekommer det att biblioteken prioriterar andra program eller inbjudningar. Även om folkbiblioteket sedan länge varit en politiskt styrd organisation har politiken på detta sätt nu kommit närmare och blivit mer påtaglig i den dagliga verksamheten.

Lokal politisk styrning och biblioteket som politisk symbol

Ett återkommande klagomål från bibliotekarier och kanske i synnerhet bibliotekschefer, är folkvalda politikers bristande engagemang och intresse för folkbibliotekets verksamhet. Bibliotek har betraktats som en tämligen okontroversiell verksamhet som kan tillåtas sköta sig själv när tid och engagemang krävs för socialtjänst, skola eller vad som för tillfället anses vara mer akuta frågor att lösa på den kommunala agendan. Bilden av den bristfälligt insatta lokalpolitikern bekräftas också i flera biblioteks- och informationsvetenskapliga studier (Michnik 2014, 2018; Hansson 2019). Många av de röster från biblioteksvärlden som vi samlat in under detta forskningsprojekts gång ger uttryck för samma missmod och frustration över främst kommunpolitikers brist på kännedom och visioner för folkbiblioteksverksamheten. Snarare än att oroa sig för politikers klåfingrighet eller försök att påverka uttrycker många önskemål om mer närvarande och insatta politiker som ”vill något” med biblioteken.

Detta betyder inte att biblioteken är helt befriade från politisk styrning. Många bibliotekarier i studien återger hur politiska beslut fattas som får högst reella konsekvenser för folkbibliotekets verksamhet. Beslut om att ge medel till en ny bokbuss eller indragna medel till e-boksutlåning är två exempel som nämnts i vårt material där bibliotekarierna tolkar beslut baserade på kommunala budgetbestämmelser och behov av ekonomiska besparingar som uttryck för en politisk vilja. Ofta faller dock dylika beslut inom ramen för den kommunala byråkratin och administrationen, medan uttryck för en ideologiskt grundad vilja med den lokala kulturförmedlingen och folkbiblioteket som samhällsinstitution i hög grad saknas. Bibliotekarier som vi intervjuat talar om detta som ett demokratiskt problem, då det ofta innebär att de folkvalda politikerna i alltför hög grad avsäger sig makt till tjänstemän som inte på samma sätt kan ställas till svars för sina beslut.

Avsaknaden av politisk vision för biblioteken kan också sägas ha skapat ett ideologiskt tomrum som kan fyllas av nya röster. Precis som kulturpolitiken på nationell nivå i Sverige kommit att omvandlas från en konsensusfråga till en spelplan för identitetspolitik och ideologisk debatt vittnar flera bibliotekarier om att folkbiblioteken kommit att få rollen av en sådan spelplan lokalt. Vi ser flera exempel på hur Sverigedemokraterna använder biblioteken som ett skyltfönster för sin kultursyn. Inte sällan är det den lokala biblioteksplanen som står i fokus där partiet väcker diskussion genom att politiskt driva frågor om krav på medborgarskap och stopp för inköp av mångspråkslitteratur. Bibliotekarier som verkar i kommuner där detta skett pratar om hur biblioteksplanen kapas och blir en scen för propagerandet av Sverigedemokraternas kultursyn, snarare än ett arbetsredskap för dem i deras dagliga verksamhet. Det berättas också om fall där starka och högljudda lokalpolitiker från högerpopulistiska partier återkommande använder bibliotekens programverksamhet i sin retorik som ett avskräckande exempel på samhällets utvecklingsinriktning om ”inget görs”. Återigen blir bibliotekets verksamhet med HBTQ-frågor och mångkultur ett polariserande slagträ, dels genom att generera stöd från dem som är emot denna verksamhetsinriktning, dels genom att skapa en konfliktorienterad debatt med dem som är för. Mitt emellan dessa motstridiga läger befinner sig bibliotekarierna med ett nationellt uppdrag som hamnat i konflikt med den lokala politikens krav och inriktning.

Polariseringen är inte begränsad till den politiska debatt som förs utanför de formella kommunpolitiska arenorna. Vi får även ta del av berättelser om hur biblioteket blir ett slagfält för motstridiga politiska åskådningar inom ramen för den formella politiken. I samtal med en bibliotekarie framkommer hur Sverigedemokraternas politiska motståndare ständigt är på sin vakt mot partiets politiska utspel. Då det lokala biblioteket tidigare varit fokus för sådana händelser har även lokalpolitikens vänsterfalang nu blicken ständigt fäst på de beslut och de frågor som berör bibliotekets verksamhet. Biblioteken har hamnat i det politiska blickfånget, men som en bibliotekarie påpekar: ”Bibliotekens vara eller icke vara, det är egentligen inte det de diskuterar eller liksom argumenterar för, utan det är ett verktyg i en större diskussion. Om kultur och demokrati.” Biblioteket har politiserats och blivit en politisk symbol och det är denna alternativa, nya berättelse om politisk påverkan som vi ser som särskilt viktig att föra vidare från vår studie.

Något som också är slående är hur många av de bibliotekarier vi talat med som känner farhågor inför framtiden till följd av den samtida politiska utvecklingen i Sverige. Intervjuerna gjordes innan de allmänna valen 2022 och flera uttrycker funderingar och oro för vad det skulle innebära för biblioteken om den sverigedemokratiska kulturpolitiken skulle ges större spelrum, såväl nationellt som lokalt. En återkommande diskussion i flera intervjuer handlar om rädslan för att något håller på att ske, något som kanske är oåterkalleligt eller iallafall kommer att ge utslag under lång tid framöver. En bibliotekarie beskriver det som en ”sakta förskjutning när man börjar nagga i kanten på vad demokrati är”. I detta sammanhang är frågan huruvida biblioteket ska anpassa sig till krav från politiker och allmänhet inte längre ett enkelt spörsmål om anpassning till användarstyrning och folkvilja, utan en del av en grundläggande diskussion om vilken roll som folkbibliotek kan och bör spela som demokratifrämjande institution, nu och i framtiden.

Konklusion: Folkbiblioteket – en demokratins kanariefågel?

Det synliggörande av nya politiska konfliktmönster och förskjutningar i det demokratiska samtalet som lyfts fram i det ovanstående visar upp folkbiblioteket som en samhällsinstitution där förändringar framträder tydligare än på många andra platser i samhället. En politisk förskjutning som den vi skisserar ovan sker ju steg för steg och smyger sig ofta långt in i det offentliga samtalet innan vi ser några verkliga konsekvenser. Detta ger associationen till de kanariefåglar som fram till för inte så länge sedan fungerade som ett slags larmsystem för gruvarbetare i Centraleuropa och Storbritannien, eftersom fåglarna var mer känsliga för farliga gruvgaser än människor. Överfört till vår tids politiska landskap kan biblioteket förstås som en kanariefågel när luften i den liberala demokratin förgiftas av antidemokratiska idéer.

Folkbiblioteket är en av de första demokratifrämjande institutioner som attackeras och hotas när den liberala demokratin ifrågasätts. Detta visar sig inte minst i den förvåning som präglar flera av de intervjuade bibliotekariernas vittnesmål efter att vissa programpunkter och annat mötts av ifrågasättanden, samt att ifrågasättandet ofta skett genom hotfulla kommentarer. Detta leder fram till frågan: ska folkbiblioteken ses just som en kanariefågel som varnar för förändringar i den politiska kulturen som behöver tas på allvar på ett nytt sätt?

Praktikerns reflektioner

Det första som slår mig när jag läser biblioteks- och informationsvetarnas intressanta och intresseväckande text är den viktigaste slutsatsen, nämligen: ”Avsaknaden av politisk vision för biblioteken kan också sägas ha skapat ett ideologiskt tomrum som kan fyllas av nya röster.” Under mina år som yrkesverksam inom biblioteksfältet är det ett annat mantra som varit starkt från professionens sida och det är inte ovanligt att höra meningar som ”ingen ser bibliotekens fantastiska arbete, vi är alltid osynliga”. Med ”ingen” menas makthavare av olika slag, men kanske främst lokalpolitiker.

Känslan av att vara hotad som institution har också varit ständigt närvarande och jag tror mig minnas åtminstone två kampanjer från Sveriges författarförbund på temat ”Rädda biblioteken”. Lobbyorganisationen Svensk biblioteksförening har under samma tid oförtrutet och förtjänstfullt försökt visa bibliotekens breda arbetsfält. Så har även det fackförbund som organiserar flest bibliotekarier, DIK. Trots dessa insatser kvarstår känslan av osynlighet och att inte vara förstådd hos många. Så när biblioteks- och informationsvetarna för fram att en vision saknas kan jag på många sätt hålla med. Men inte helt.

Från statligt håll har det funnits ett långvarigt intresse för (folk)bibliotekens mål och syfte. Bibliotekslagen antogs 1996 och reviderades 2013. Arbetet med en nationell biblioteksstrategi har pågått länge och den antogs 2022. De senaste åren har både folk- och regionbibliotek fått utökad budget från staten för flera satsningar: ”Digitalt först med användaren i fokus”, ”Bokstart” och nu ”Läsfrämjandelyftet”. Folkbiblioteken har under flera år kunnat söka välbehövliga pengar ur ”Stärkta bibliotek” från Kulturrådet, varav en del även har kommit regionbiblioteken till del som permanenta förstärkningar. Anledningarna till statens intresse har varit flera, men alla går i bibliotekslagens anda: att stärka invånarnas kompetensnivå inom olika områden. Digital och språklig kompetens lyfts fram som grundbultar i ett samhällsbygge.

Så saknas en vision för folkbiblioteken? Nej, portalparagrafen i bibliotekslagen är tydlig:

Demokratiuppdraget är det som tydligast pekas ut och kanske borde lagen därför justeras. Som lagen är skriven i dag gör man åtskillnad mellan det demokratiska uppdraget, som enbart kopplas till kunskapsförmedling, och fri åsiktsbildning. Den andra delen – att främja litteraturens ställning och bildning – kan också ses som ett effektivt medel för att stärka demokratin. Därför kunde lagen lämpligen skrivas om på följande sätt:

Det finns en vision, det finns en målinriktning men frågan bibliotekspersonal i dag ställer sig är vad som händer om bibliotekslagen skrivs om. En annan och kanske än viktigare fråga är vilken lag som har företräde om två lagar kommer i konflikt med varandra. Är till exempel kommunallagen överordnad bibliotekslagen?

Bibliotekslagen upplevs som en säkerhet från bibliotekshåll. Här finns tydligt beskrivet att biblioteken är till för alla, inte bara kommuninvånare eller svenska medborgare. Här finns också ett fokus på vissa grupper om vilka det finns konsensus att de behöver lite extra stöd och biblioteken har ofta dåligt samvete för att man upplever sig inte göra tillräckligt för dessa grupper. Det gäller bland annat svårigheten att nå ut till minoriteterna och att effektivt nå och arbeta med personer med annat modersmål än svenska. På senare tid upplever jag att flera funderar över bibliotekslagens stabilitet. Skulle den kunna försvinna? Hur förhåller den sig till andra lagar? Kommunallagen, som stipulerar kommunernas självständighet, skulle den kunna ”slå ut” bibliotekslagen? Här finns en fundering om bibliotekens uppdrag kan förminskas, att användare enbart får vara kommuninvånare till exempel. Mot dessa funderingar står insikten att bibliotekslagen fint följer Agenda 2030, som ratificerats av Sverige och som har en djup förankring i de mänskliga rättigheterna.

Folkbiblioteken verkar tycka att den statliga nivån ser deras behov och önskningar. Flera har i samtal med mig lyft hur Kulturrådet nu effektivt arbetar med att informera om olika bidragsformer och sökvägar och man har även noterat att Kungliga biblioteket nu närmar sig folkbiblioteken genom olika nätverk och samarbetsplatser. Samma uppmärksamhet upplever inte alla inom professionen i den egna kommunen, utan det är en upplevd osynlighet på hemmaplan som det pratas mest om. Bibliotekschefer som arbetat länge har en känsla att det dessutom blivit sämre med åren och en förklaring är att biblioteken flyttar längre och längre ner i den kommunala hierarkin.

Flera kommuner arbetar numer med stora nämnder där många olika frågor hanteras. I stället för en kultur- och fritidsnämnd kan biblioteksfrågor hamna under till exempel ”samhällsbyggnadsnämnden” som ska hantera allt från planarbete, va-frågor och kultur. En förvaltningschefs uppdrag kan spänna över flera stora områden. Det säger sig självt att biblioteksfrågor kanske inte alltid är på agendan. Är man dessutom i en nämnd som också handhar verksamheter med stora lagkrav – exempelvis skola och socialtjänst – upptar oftast dessa ett stort utrymme. Samma sak är det med bibliotekscheferna. Förr var dessa utan undantag föredragande i nämnderna, men nu sköts inte så sällan biblioteksärenden av en kulturchef eller en chef som har många ansvarsområden och som därmed inte kan besitta den djupare kunskapen.

Egentligen borde inte stornämnderna vara ett problem utan en möjlighet. Vi är flera som konstaterat att biblioteksvärlden i sig har en god struktur – mellan olika typer av bibliotek och olika så kallade nivåer. Biblioteksvärlden vertikalt är inget problem. Men folkbibliotekens uppdrag är brett och för att uppfylla det behövs samarbete horisontellt – mellan olika nämnder och med civilsamhället i kommunerna. Att man då delar nämnd med flera av de verksamheter som man borde och vill samarbeta med kunde vara en fördel. Jag hör också sådana tongångar ibland. Vad som saknas är att staten ägnar sig åt samma horisontella arbete, och där ser vi inte att de kommit lika långt. Vi är flera som anser att detta är ett problem.

Vilka grupper ska prioriteras?

Artikelförfattarna tar också upp frågan om bibliotekens förhållande till bibliotekslagens prioriterade grupper, det vill säga personer med funktionsnedsättning, som har andra modersmål än svenska, som tillhör en av minoriteterna samt barn och unga. Sant är att många inom professionen ser att fler grupper borde lyftas fram; äldre, i synnerhet äldre med liten möjlighet att själva ta sig till bibliotek, är en grupp. Personer som bor i socialt utsatta områden en annan. Trots att dessa inte nämns i bibliotekslagen upplever flera bibliotek att de har ett uppdrag som inbegriper dessa grupper, ofta kopplat till den lokala biblioteksplanen eller till en övergripande kommunal plan som fokuserar på socialt utsatta områden. Från flera håll i Sverige förs just nu en diskussion om vilket beslutsunderlag som kan plockas fram ur GIS, som är ett geografiskt informationsprogram, och som emanerar ur ett behov av att kunna urskilja grupper som biblioteken önskar nå. Genom att plocka fram avstånd till närmsta bibliotekspunkt för bland annat olika åldrar, socioekonomiska parametrar och utbildning önskar man se var framtidens biblioteksservice ska ligga.

Diskussion om de grupper som inte är prioriterade förekommer också. De ”medelklassdamer och litteraturkonnässörer” som artikelförfattarna talar om är inte prioriterade. Samtidigt bär medelklassdamerna upp en stor del av kulturinstitutionerna, inte enbart bibliotek, och frågan är väl snarare hur deras intresse kan tas tillvara och förmedlas till andra. ”Litteraturkonnässörerna” är däremot en grupp få personer inom biblioteksvärlden känner igen. Få bibliotek prioriterar den konstnärliga och experimentella litteraturen utan de arbetar mer med litteratur som har ett bredare tilltal. Var litteraturkonnässörerna har tagit vägen är en intressant fråga att ställa och forska om.

Det finns också en växande insikt hos folkbiblioteken att det inte räcker att finnas för att nå prioriterade grupper, lika viktigt är hur man arbetar. En obekväm men nödvändig diskussion om rekrytering inom yrket, rasifiering och exotisering har påbörjats. Att biblioteksvärlden på intet sätt speglar samhället i stort är en sanning vi länge levt med. En vilja att ändra detta finns, men så långt har vi ännu inte kommit. En annan och lika viktig diskussion är hur besökarna eller användarna blir mer delaktiga i den verksamhet som bedrivs. Att ”bredda deltagandet”, ett ofta använt begrepp i kultur- och biblioteksplaner och andra styrdokument, kan inte enbart handla om att erbjuda precis samma saker överallt, eftersom inflytandet från dem som önskar våra tjänster behöver öka.

Det nyvaknade intresset för bibliotekens uppgift och känslan av att vara ifrågasatt upplevs av många som obehaglig. Samtidigt är man beredd att se det som något som egentligen är positivt – förhållningssätt och tankar som känts självklara har kanske inte riktigt formulerats. Men vid ett ifrågasättande behöver var och en – men särskilt chefer – noga tänka igenom vad lagkravet innebär, definiera det demokratiska uppdraget och verbalisera detta i klara och tydliga termer. Att detta egentligen stärker biblioteken och det demokratiska uppdraget finns det en tyst konsensus om. Det flera chefer jag talat med ser som en risk är att ett nyanserat och fördjupat samtal har svårt att ta plats i den nutida debatten där samtalsklimatet tenderar till svart-vitt-tänk och enkla one-liners. Flera biblioteksföreträdare jag mött vill mer än gärna föra denna dialog med lokalpolitiker men känner sig osäkra på hur ett sådant samtal ska gå till. Flera biblioteksmedarbetare vill känna större säkerhet i att bemöta till exempel rasistiska uttalanden i biblioteksrummet. Man är beredd att föra en fördjupad diskussion, men känner inte att man har medlen. För att avhjälpa denna upplevda brist har regionbiblioteksverksamheterna i södra Sverige (Regionsamverkan Syd) startat ett projekt kallat ”Biblioteken som tankesmedjor”, där utbildningsinsatser och workshoppar ska stärka bibliotekens arbete med demokratifrågor.

En större fråga när det gäller påverkan på bibliotek och påverkan på samhället överhuvudtaget som jag saknar i artikeln är tillgången till litteratur och synen på information. I dag är det så att biblioteken har allt svårare att få tag i litteratur. Grundproblemet är att alltmer enbart finns i digitala format som biblioteken inte kan köpa in utan bara hyra genom att betala för licenser. När man inte längre äger, har man inte heller rätt att låna ut till andra. Denna ”inlåsning” är katastrofal och något som bland annat lyfts i Nationell biblioteksstrategi och i många av remissvaren till denna (Fichtelius m.fl. 2019). Förutsättningarna har ändrats dramatiskt på senare år och frågan om medietillgång börjar segla upp som den demokratiska fråga den är, och tiden börjar bli mogen att ta ett större grepp. Min personliga reflektion är att om vi förr diskuterade vilka medier vi borde ha så svänger frågan till: ”Vilka medier kan vi inte längre få tag i?” Med en bibliotekslag som påbjuder att bibliotek ska finnas för alla kan jag se att tillgången till medier är en demokratisk grundbult. Och den är i fara.

Ljudböcker och e-böcker är en utmaning. Att e-böcker är dyra för biblioteken – framför allt för att man bara hyr dem och inte köper verket en gång för alla – är väl känt. Lika känt är att den plattform som biblioteken har att tillgå av många upplevs som sämre än de som är marknadsledande. De som har råd skaffar egna abonnemang. De som inte har råd hänvisas till bibliotekens plattform. Innehållet har i många år känts för snävt och lutar åt de mest populära och efterfrågade titlarna och har inte den bredd som biblioteken eftersträvar.

Ljudböcker innebär samma problem, men här tillkommer en förändrad utgivningsmodell. Flera författare skriver enbart för hörmedier och deras texter finns då endast tillgängliga i detta format. De som föredrar tryckt text kommer inte att kunna tillgodoses. Finns dessa böcker dessutom bara i de kommersiella kanalerna minskar bibliotekens utbud än mer.

För alla strömmande tjänster innebär att ingen står för ett bredare bevarandeperspektiv – något biblioteken är experter på. Titlar försvinner för att inte återkomma. Hade biblioteken kunnat köpa strömmade titlar hade detta kunnat förhindras.

Fjärrlån är kanske den senaste byggstenen som börjar krackelera. Att låna av varandra för att bibliotekens användare ska få tillgång till litteratur och information har varit en hörnsten i biblioteksverksamheten. Vi är alla för en och en för alla. Att detta inneburit en arbetsbörda för de bibliotek som har de större samlingarna är klart. Inte sällan har det utgått en form av kompensation från regionalt håll och regionerna står ofta för transporterna mellan biblioteken. Det är ett nödvändigt system. Malmö stad, som har ett av de största folkbiblioteken i Sverige med ett stort mediebestånd, får av naturliga skäl många förfrågningar och har nu sagt att de inte längre vill ingå i detta samarbete. De är de första som drar sig ur. Vart detta leder är vi många som funderar över. Invånarnas tillgång till litteratur och information minskar ytterligare.

Sammanblandad med mediefrågan är synen på information. Förtroendet för forskning och tilliten till fakta är på nedåtgående. Faktaresistens eller kunskapsresistens har blivit centrala begrepp i bibliotekens arbete med källkritik och på lärplattformen Digiteket kan man hämta fakta om begreppen men också olika verktyg för att arbeta med frågan. Både Stockholms och Linköpings universitet ger kurser i ämnet. När vi som samhälle har svårt att enas om fakta är det fara å färde. Det egna tyckandet – grundat på känslor och egen agenda – slår ut en källkritisk kunskapsinhämtning. Att leta upp säker och pålitlig information är en av bibliotekens huvuduppgifter, men när färre är intresserade av fakta kan frågan om vad som händer med den uppgiften bli central. Folkbiblioteken rapporterar att man inte längre får särskilt många informationsfrågor och de som ställs är inte särskilt komplicerade. Den kunskap biblioteken besitter om olika databaser och andra källor som kan ge både bredare och djupare svar än vad lekmannens egen enkla sökning på Google ger är inte längre lika eftertraktad. Här finns ett stort demokratiskt problem som biblioteken behöver arbeta med. Ett sätt är att vara med och återupprätta tron på forskning, till exempel genom att lyfta fram och delta i medborgarforskning. En annan är att bjuda in olika aktuella forskare som får möjlighet att fördjupa och problematisera olika frågor.

Utifrån mina reflektioner av artikeln önskar jag ställa följande frågor till forskarna:

Forskarnas svar

Den första frågan som formuleras av Maria Ehrenberg fokuserar på bibliotekslagens värde för folkbiblioteken: Vilket värde har bibliotekslagen? Precis som frågan antyder har bibliotekslagen ett värde. Bibliotekslagen har som nationell lag en särställning i det policylandskap som bibliotekssektorn har att navigera i. Men det finns anledning att reflektera över ramlagens värde, precis som Maria Ehrenberg uppmuntrar till, och frågan om skrivningarna i bibliotekslagen möjligen ska stärkas eller förtydligas.

Inom ramarna för forskningsprojektet ”Folkbiblioteken i ett förändrat politiskt landskap” har vi mellan åren 2021 och 2023 undersökt samspelet mellan folkbiblioteken och den politiska nivån. Som en del av projektet har en enkätstudie i tre delar genomförts. I enkätundersökningen har vi använt specifika skrivningar från bibliotekslagen för att undersöka relationen mellan nationell lagstiftning och den lokala politiska miljön. Givet det starka kommunala självstyret har respektive kommun stor frihet att organisera folkbiblioteksverksamheten efter lokala förutsättningar, behov och intressen. Bibliotekslagen som ramlag innehåller övergripande skrivningar som länge betraktats som självklara.

Enkätstudien visar emellertid att spänningar och konflikter ändå framträder i flera fall i mötet mellan nationell lagstiftning och den lokala politiska miljön. Dessa spänningar gäller särskilt att biblioteken ska vara till för alla, och att personer med annat modersmål än svenska är en av de prioriterade målgrupper som ska ägnas särskild uppmärksamhet. Mot bakgrund av den förändring av det politiska landskapet som kan sägas ha skett under det senaste årtiondet, med en ny sorts politisering av kultur- och bibliotekspolitiken gestaltad – men inte orsakad – av Sverigedemokraternas växande inflytande i svensk politik, framstår dessa skrivningar i bibliotekslagen som självklara konfliktytor, eftersom mångfald, inkludering och minoriteters rättigheter alltmer ifrågasätts.

Bibliotekslagen har länge framträtt som en tydlig symbol för politisk konsensus och vad som överlag kan sägas vara en avsaknad av ideologisk spänning och politiskt intresse på det kulturpolitiska området. Idéer om minoriteters rättigheter, eller om mänskliga rättigheter i stort, har länge framstått som självklara politiska ideal i den liberala demokratin. Nu utmanas de allt oftare – både i Sverige och i andra stabila demokratier. Bibliotekslagens betydelse som ramlag har möjligen således främst bestått i att stadfästa centrala värden och uppdrag som det inom bibliotekssektorn råder bred samstämmighet kring (till exempel att biblioteken är till för alla). Därigenom bidrar den med den normerande och likvärdighetsbefrämjande kraft som nationell lagstiftning för med sig. Med en delvis ny form av politisering på kultur- och biblioteksområdet blir bibliotekslagen också något annat: ett redskap för att försvara, men också utveckla, centrala värden och uppdrag som folkbibliotek på olika håll i landet numera inte självklart har stöd för i den kommunala politiska organisationen.

I de intervjuer med biblioteksanställda som vi har genomfört inom projektet finns flera belysande exempel, liksom i tidigare studier och rapporter (se Rivano Eckerdal och Carlsson 2022), där bibliotekslagens skrivningar om demokrati både internaliserats och använts aktivt i pågående policydiskussioner. I en kommun där beredningen av en ny biblioteksplan pågick kunde en politisk diskussion kring vilka biblioteken skulle vara till för (för alla invånare, eller bara för svenska medborgare?) finna stöd i bibliotekslagen för att bibehålla den mer inkluderande skrivningen. På så vis har bibliotekslagen fått ett nytt värde för bibliotekssektorn och det demokratifrämjande uppdrag som professionen har att arbeta med. Allas lika rätt att ta del av information och en strävan att motverka diskriminering är centrala professionsetiska värden. Sådana professionsetiska föreställningar ges genom bibliotekslagen ett visst juridiskt stöd när mänskliga rättigheter utmanas och ifrågasätts. Samtidigt medför en politisering av folkbiblioteket som symbol en politisering av bibliotekslagen. Den kan därför inte tas för given, utan behöver vara föremål för en livaktig och ideologiskt förankrad diskussion där flera politiska positioner kommer till tals. En engagerad bibliotekssektor har här mycket att bidra med när det gäller att bidra med goda argument.

Utöver den milda men ändå effektiva omskrivning som Ehrenberg föreslår kan det finnas anledning att reflektera kring hur en god tillgång till medier kan vidmakthållas i ett snabbt föränderligt medielandskap och hur professionens frihet och inflytande kan värnas. Kan man tänka sig en variant av museilagens (SFS 2017:563) skrivning så att huvudmännen säkerställer att bibliotek ges ”ett bestämmande inflytande över verksamhetens innehåll”?

En ytterligare fråga som väcks av praktikern gäller de utmaningar biblioteken ställs inför i en samtid där fakta och vetenskapligt grundad kunskap kommit att ifrågasättas och i vissa sammanhang helt relativiseras. I frågan talas om ”ett alltmer kunskapslöst samhälle”. Detta är dock en utgångspunkt som vi vill nyansera något innan vi söker besvara frågan. Vi ser att vår samtid snarare är att karaktärisera som kunskapsintensiv och kunskapsfokuserad, men att den gemensamma kunskapsbas som krävs för att som samhälle hitta lösningar på gemensamma problem minskar och fragmenteras.

Vi vill i vårt svar anknyta till forskarna i biblioteks- och informationsvetenskap, Jutta Haider och Olof Sundin (2022), som i stället talar om en ”informationskris” för att benämna den problembild som tecknas ovan. Haider och Sundin beskriver hur en komplex väv av samkonstruerande sociala och tekniska förändringar skapat ett samhälle präglat av dekontextualiserad, fragmentiserad och individualiserad information. Med exempel från aktuella skeenden, som covid-19-pandemin och de amerikanska valrörelserna, visar de hur sociala medieplattformar tillhandahåller en sammanblandning av olika typer av information, såsom forskning, information från myndigheter, nyhetsartiklar, rykten och konspirationsteorier. Informationen kan ofta vara frånkopplad sitt ursprungliga sammanhang och infogad i ett nytt med ett annat budskap och en annan ideologisk agenda. Den fragmentisering som framträder i sociala medieflöden och sökmotorernas träfflistor försvårar betydligt möjligheten att avgöra informationens ursprung och tillförlitlighet. De kommersiella plattformarnas personalisering av sökflöden bidrar ytterligare till en fragmentering av samhällets kunskapsbas, och möjliggör avgränsade åsiktszoner med parallella verkligheter och berättelser, där du sällan tvingas möta åsikter och perspektiv som motsäger den egna världsbilden. Det som ibland benämns som ett pågående kulturkrig mellan polarisade ideologiska ståndpunkter kan sägas vara ett samhällsdiskursivt uttryck för denna utveckling (Haider och Sundin 2022).

När det blir allt svårare att avgöra vad som är sant och vilka källor som går att lita på, påverkas även tilliten till trovärdiga informationsresurser och institutioner. Informationskrisen är därmed på många sätt att betrakta som en samhällskris, vars lösning inte kan lämnas till teknikutveckling eller till kommersiella plattformar. De kommersiella aktörer som tillhandahåller de mest använda informationstjänsterna omfattas inte heller av krav på ansvar eller transparens och har hittills inte tydligt kunnat ställas till svars för det som pågår på deras plattformar. I balanseringen av denna utveckling har biblioteken som etablerad kunskapsinstitution en viktig roll att spela. Samtidigt omfattar ifrågasättandet och oenigheten kring vad som utgör kunskap och fakta även de institutioner som producerar, upprätthåller och bevarar kunskap. Detta är institutioner som bidrar till att upprätthålla det demokratiska styrelseskicket, vilket innebär att deras förtroendeförlust i förlängningen också riskerar få negativa konsekvenser för tilltron till demokratin.

Folkbiblioteken är en av nämnda institutioner som blivit föremål för den etablissemangskritik som framträder i informationskrisens spår. Den uppmärksammade debatten om Drag Queen Story Hour – där så kallade dragqueens läser normkritiska sagor för barn – utgör ett exempel på detta, men även i de intervjuer vi gjort för vårt pågående forskningsprojekt ger bibliotekspersonal uttryck för att folkbiblioteken av vissa grupper positioneras som representanter för en elit i samhället. Frågor som behöver ställas är hur biblioteken på ett trovärdigt sätt kan utgöra en del av ett välbehövligt svar på informationskrisen när tilliten till verksamheten brister hos delar av befolkningen, samt om och hur tilliten hos dessa grupper kan upprättas eller återskapas.

Intressant i sammanhanget är att diskutera hur folkbiblioteken ska förhålla sig till politiskt laddade frågor och navigera mellan polariserade åsiktszoner i det som ibland kallas för ett kulturkrig. Den neutrala tjänstepersonen förs i detta sammanhang fram av vissa som ett ideal då ett mer apolitiskt förhållningssätt inte riskerar att förfördela någon grupp och skada dess tillit till biblioteket. Vad som framkommit i våra studier är dock att en sådan neutral position bidrar till att förtroendebristen som finns hos delar av befolkningen inte synliggörs, utforskas och adresseras. Därutöver gör informationskrisens grundläggande problembild att de demokratiska grundsatser som det neutrala förhållningssättet tar sin utgångspunkt i förändrats. När fakta omkonstrueras till åsikter blir de också möjliga att ifrågasätta och sådant som under lång tid inte varit politiserat, däribland minoriteters rättigheter, blir politiskt laddat.

I relation till en sådan utveckling blir det viktigt att biblioteken och bibliotekarierna ges spelrum att kunna ta ställning samtidigt som förtroendebristen som finns hos delar av befolkningen adresseras och tas på allvar. Neutrala bibliotekarier i ett apolitiskt biblioteksrum kan inte bidra till hanteringen av sociala problem och konflikter som har kommit att konstrueras som politiska. Vårt svar på frågan blir således att bibliotek och bibliotekarier först måste ges rätt och utrymme att navigera för att i sin tur möjliggöra en diskussion om hur denna navigation ska ta sig uttryck. Först då kan biblioteken göra skillnad och bidra till att möta både informationskrisen och det tätt sammankopplade ifrågasättandet av vårt demokratiska styrelseskick. Svaret på den andra frågan är därmed också kopplat till svaret på den första frågan.

Den tredje frågan som lyfts i praktikerns svar rör de lokala bibliotekens placering i den kommunala hierarkin och hur den påverkar bibliotekens förmåga att fullgöra sitt uppdrag. Det är en fråga som det är svårt att ge något riktigt enkelt svar på, då organiserandet av lokala verksamheter kan se mycket olika ut i olika kommuner. Det vi kan konstatera är att olika lösningar kan fungera lika bra. Det är ofta beroende på lokala förutsättningar som kommunstorlek, ekonomiskt spelutrymme och existerande samverkansformer mellan förvaltningar. Utvecklingen av så kallade storförvaltningar där flera olika verksamheter ryms har ibland lyfts fram som problematiska genom att biblioteksverksamheten skulle komma i skymundan av andra verksamheter som kräver större ekonomiska resurser eller grundas på starkare, mer styrande lagstiftning. Så kan det säkert också vara, men inte mycket tyder på att det skulle vara en allmänt rådande situation. Tvärtom finns det belägg för att biblioteken i mindre kommuner har kunnat dra fördel av en sådan placering inom exempelvis den ganska vanliga modellen med en kultur- och fritidsnämnd (Hansson 2019). Genom att placera biblioteksverksamheten i ett sammanhang där samverkan är både möjlig och rimlig kan verksamhetens mål såsom de finns inskrivna i den lokala biblioteksplanen omvandlas till ett mervärde för både biblioteken och övriga verksamheter. Det motsatta kan dock inträffa om biblioteken placeras jämte verksamheter som just drivs av en tydligare lagstiftning och som därigenom – inte minst i ekonomiskt trängda mindre kommuner – behöver prioriteras. Framför allt är det i nämndkonstellationer där biblioteken placeras jämte socialtjänst eller skola som sådana risker kan ses.

Det ska samtidigt sägas att det här är ett område där kunskap saknas. Det finns ett stort behov av vetenskapliga studier som just tar sig an frågor om vad som händer med biblioteken när de placeras i olika positioner inom den kommunala organisationen. Inte bara med specifika verksamheter i fokus, utan i förhållande till det övergripande uppdraget såsom det formuleras i bibliotekslagen. En kunskap vi är ute efter är kanske inte främst vilken placering som är ”bäst” för biblioteken, utan snarare en best-practice-orienterad kunskapsmodell så att olika lokala villkor kan vägas mot rådande praktiska lösningar för att skapa förutsättningar för det bästa genomförandet av bibliotekens verksamheter. Men, alldeles oavsett hur organisationen ser ut lyfter den hittillsvarande forskningen (se exempelvis Michnik 2018) i första hand fram det kommunala engagemanget kring biblioteket både på politiker- och tjänstemannanivåer som mer avgörande än den förvaltningsmässiga placeringen. Okunniga och ointresserade politiker och tjänstemän är förmodligen ett större allmänt problem för bibliotekens möjligheter att genomföra sina verksamheter än förvaltningsstrukturerna. Här blir det då viktigt, inte minst i ljuset av dagens politiska utveckling, att stryka under att ett sådant efterfrågat engagemang inte ska blandas ihop med en styrning som går emot tankarna bakom principen om armlängds avstånd.

Gemensam avslutande text

I början av detta kapitel användes två metaforer för att beskriva folkbiblioteket. När vi nu, forskare och praktiker tillsammans, ska formulera ett gemensamt och framåtblickande slutord vill vi återknyta till dessa två bilder av biblioteket. Den första bilden präglas av idealism och beskriver det offentliga biblioteket som den idealiska samhällsmodellen och en gemenskap i samtycke. Dessa litterära och högstämda ord fångar i hög grad de ambitioner och förhoppningar som kan läsas in i nationell lagstiftning, professionsetiska föreställningar och idén om biblioteket som en mötesplats.

Den andra bilden vi för fram beskriver folkbiblioteket som en demokratins kanariefågel. Med denna liknelse vill vi lyfta fram hur folkbiblioteket är en av de första demokratifrämjande institutioner som utsätts för ifrågasättande, hot och attacker när den liberala demokratin utmanas. På så vis är folkbiblioteket en tidig larmklocka som varnar när luften i den liberala demokratin förgiftas av demokratifientliga tankefigurer.

Mellan dessa två metaforer tecknar vi en bild av vad det rent konkret kan innebära att arbeta demokratifrämjande samtidigt som den etablerade förståelsen av vad demokrati är alltmer ifrågasätts. Centrala problem för biblioteksanställda kretsar i dag kring hur åsikter och handlingar som rör sig utanför det demokratiska samtalets gränser ska hanteras och hur motstridiga intressen ska balanseras. När det gäller den högerradikala attacken mot folkbiblioteken, som vi ser som särskilt problematisk ur ett demokratiskt perspektiv, är de två mest framträdande konfliktområdena fokuserade på bibliotekens arbete knutet till HBTQ-frågor och kulturell mångfald.

Bakom dessa påtagliga uttryck för antagonism och spänningar i samhället kan flera politiska, sociala och ekonomiska förändringar skönjas. Bilden av folkbiblioteket som en del av ”etablissemanget” och en plats för ”eliten” finner näring i skiftet från ett fokus på socioekonomiska klyftor till en kulturpolitisk inriktning som fokuserar på pluralism. Samtidigt visar pågående forskning att konsensus och brist på ideologiskt förankrad debatt på biblioteksområdet i praktiken har banat väg för att folkbiblioteken alltmer kommit att brukas som en politisk symbol av radikalhögern. Mot bakgrund av dessa iakttagelser vill vi nu lyfta blicken mot framtiden genom att diskutera några specifika och signifikativa fenomen i samtidens biblioteksvärld som vi menar pekar mot framtida utmaningar – och möjligheter – för folkbibliotekens betydelse som demokratifrämjande institution. Dessa fenomen väljer vi att beskriva som tre typer av hot mot folkbiblioteken, den liberala demokratins kanariefågel: professionell osäkerhet, motstånd inifrån och minskande ekonomiska resurser.

Inom bibliotekssektorn, liksom inom flera andra delar av offentlig verksamhet, ser vi tecken på en växande rädsla för att göra fel. En sådan rädsla kan beskrivas i termer av en professionell osäkerhet som är sammanflätad med bristen på ideologisk debatt om bibliotekens uppdrag, föreställningar om att bibliotekarier bör vara opartiska förmedlare som inte tar ställning samt en bredare samhällelig tendens att alltmer vilja mäta, kontrollera och utkräva ansvar. Denna tendens, framsprungen ur gångna decenniers ökade krav på effektivitet och mätbarhet, kan i mötet med politiskt laddade frågor och en osäkerhet om institutionens uppdrag och den egna professionella rollen leda till att biblioteksanställda väljer att inte göra något alls – i stället för att ta risken att göra fel. Denna tendens ser vi som problematisk med tanke på att varken bibliotekslagen eller biblioteksverksamheten kan tas för given.

Här behövs en livaktig och ideologiskt förankrad diskussion där flera politiska positioner kan komma till tals. En engagerad bibliotekssektor är i sammanhanget central; professionens frihet och inflytande måste värnas, samtidigt som användare och politiker görs mer delaktiga i policyarbete och verksamhet. Men hur ska en växande rädsla för att göra fel kunna kombineras med ett större ansvar för en ideologiskt grundad diskussion om biblioteken?

Möjligen leder frågan tanken vidare till ett svar på hur en professionell osäkerhet inom folkbibliotekssektorn i framtiden kan motverkas: genom att oftare våga föra en ideologiskt förankrad diskussion om bibliotekens uppdrag kan bibliotekarieprofessionen stärkas och rädslan att göra fel minska.

Rädslan för att göra fel bottnar otvetydigt i ifrågasättanden och krav från krafter som agerar bortom och utanför biblioteksprofessionerna. Även i relation till den radikala högerns framväxt konstrueras hotet mot institutionens utövande av sitt demokratiska uppdrag som någonting som kommer utifrån. Det är ”de andra” som uttrycker anti-pluralistiska och diskriminerande åsikter gentemot rasifierade biblioteksmedarbetare och användare. Bibliotekssektorn framträder i stället som en pluralistisk utopi, oberoende av politiska strömningar i samhället. Vi ser tydligt behovet av att nyansera detta något ensidiga narrativ av enbart en yttre hotbild mot bibliotekens demokratiutövning. En sådan bild är inte bara missvisande utan också farlig, då den inte riktar uppmärksamhet mot de utmaningar med likabehandling och inkludering som även bibliotekssektorn rymmer. I våra respektive yrkesroller som lärare, forskare och regionbibliotekarie har vi alla mött vittnesmål om förekomsten av mikroaggressioner gentemot rasifierade medarbetare även inom bibliotekssektorn.

Det hot som vi beskriver som ett motstånd inifrån söker fånga denna problembild, delvis grundad i att biblioteksvärlden fortfarande är förhållandevis homogen, vilket skapar flera utmaningar med såväl representativitet som likvärdighet. En bibliotekariekår som inte speglar samhället i stort riskerar att cementera bilden av institutionen som primärt en angelägenhet för en etablerad och homogen medelklass, både vad gäller användning och yrkesutövning. Även om detta är något som bibliotekssektorn aktivt arbetar för att förändra ser vi också att det finns en tröghet i omställningen av etablerade strukturer som delvis bottnar i en alltför positiv institutionell självbild. Vi ser här vikten av att inte låta sig bländas av idealbilden som framträder i lagstiftning och policyer utan att även våga vända den kritiska blicken inåt, mot praktik och verksamhet, även om en sådan process kostar på – både professionellt och emotionellt.

Bibliotekslagens skrivning om bibliotekens demokratifrämjande uppdrag är kanske den tydligaste manifestationen av den tillit och de förväntningar som makthavare och befolkning riktar gentemot folkbiblioteksinstitutionen. Samtidigt minskar kontinuerligt de ekonomiska resurser som verksamheten har till sitt förfogande för att infria dessa förhoppningar. Staten har under flera år kompenserat för en kommunal underfinansiering av biblioteken, till exempel genom satsningen Stärkta bibliotek, vilket har finansierat utveckling men inte löpande drift.

Paradoxen som framträder mellan idealbild och praktik blir återigen påtaglig i den tredje hotbild vi ser framträda mot bibliotekens demokratiska uppdrag. Kontinuerligt minskande ekonomiska resurser får konsekvenser för vilken verksamhet som kan bedrivas och säger också något om vad den rådande politiska viljan prioriterar och värdesätter i ekonomiskt kärva tider. I en samtid som kommit att beskrivas som ett permanent kristillstånd utgör således detta hot ännu en påtaglig utmaning. Sammantaget ser vi både interna och externa utmaningar och möjligheter för folkbiblioteket som en demokratifrämjande institution. Dessa utmaningar och möjligheter behöver tas på allvar för att den liberala demokratins kanariefågel ska ges förutsättningar att sjunga även i framtiden.