Angelägen podd – om miljökommunikation och läsfrämjande

Karolina Jeppson, Digiteket 

− Vad tycker du gör forskning angelägen?

Jutta Haider, Högskolan i Borås

− Angelägen forskning är forskning som först identifierar vilka utmaningar samhället står inför – i stort och smått, och sedan vrider och vänder och belyser dessa utmaningar och ställa frågor på väldigt många olika sätt till den. 

Karolina, Digiteket (introduktion)

− Hej och varmt välkomna till Angelägen podd: En podd från Digiteket om folkbibliotek och forskning. I den här podden träffar vi från Digitekets redaktion forskare från olika lärosäten för att prata om biblioteksrelaterad forskning. I detta avsnitt kommer vi möta Jutta Haider, professor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Högskolan i Borås. Hon kommer att berätta om ett forskningsprogram som handlar om miljökommunikation och hållbarhet och om bibliotekens viktiga roll i detta. Vi kommer också att möta Kerstin Rydbäck, professor i biblioteks- och informationsvetenskap på Uppsala universitet. Hon forskar om läsfrämjande och kommer att berätta om digitala medier och läsfrämjande, om social läsning och om biblioteksrummets betydelse för läsningen.

Samtalet är inspelat från Digitekets release-webinarium för angelägen forskning i december 2025.

Jutta Haider

− Det jag ska prata om är under titeln Miljö- och informationskris i skärningspunkten. Jag ska också framförallt prata om ett stort projekt eller ett forskningsprogram som vi genomför tillsammans med kollegor från bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås, men även andra kollegor på Sveriges lantbruksuniversitet, på Lunds universitet och en mängd olika samhällsaktörer, organisationer och företag, bland annat Biblioteksföreningen och Wikimedia Sverige.

MISTRA Environmental Communication heter det här programmet som alltså är ett åtta-årigt forskningsprogram som undersöker hur kommunikation formar omställningsprocesser till ett hållbart samhälle. Och det vi gör inom det här programmet är att vi arbetar kritiskt och också förändringsinriktat för att främja en vetenskaplig grundad förståelse för hur olika kommunikationsformer kan bidra till en hållbar framtid. Programmet är alltså, som jag nämnde, redan ett nära samarbete mellan forskare inom olika ämnesområden, bland annat biblioteks- och informationsvetenskap, myndigheter, företag och en mängd organisationer i samhället. 

Vad då miljökommunikation? Bara några korta ord om det. Miljökommunikation för oss inom det här forskningsområdet och inom det här programmet men även utifrån ett samhällsperspektiv omfattar alltså all kommunikation om miljön – talad, skriven och visuell och den sker överallt och hela tiden. Från vardagliga samtal som vi har vid köksbordet till förhandlingar på FNs klimatmöten eller COP-möten om klimatförhandlingarna. Det innefattar allt om hur vi uttrycker oss och bemöter varandra, formar vår förståelse av naturen, miljömässiga utmaningar och hållbarhet.

Och i slutändan, och det är det som är poängen med forskningen, påverkar denna förståelse också hur vi agerar som individer och som samhälle. Och det gör alltså miljökommunikation till en central del av hållbarhetsarbetet. En central del där jag ser informationsfrågor och institutioner som biblioteken, folk- och forskningsbiblioteken som väldigt centrala. Det kommer vi också se mot slutet av mina 15 minuter här. 

Vi har alltså inom det här programmet ett fokusområde på information, där forskare och samhällsaktörer samarbetar. Inom det här fokusområdet har vi också med Svensk biblioteksförening och Wikimedia Sverige bland annat. Vi undersöker hur informationstekniker, institutioner, infrastrukturen och olika former av data och kunskap är delaktiga i hur människor förstår och kommunicerar om miljö och hållbarhet.

Jag ska snart ge några få exempel, där vi kan se väldigt tydligt hur miljökrisen och informationskrisen möts och samspelar, och förstärker varandra på väldigt olika sätt. Jag ska inte definiera miljökrisen och informationskrisen nu heller, det är kanske lite ovetenskapligt, men jag utgår från att dessa kriser, omvälvningar, utmaningar som vi ser existerar helt enkelt. Och de förstärker varandra också. 

Vad menar vi då med information överhuvudtaget? Eller vad undersöker vi här? Informationsinfrastrukturen för oss innefattar alltså institutioner som bibliotek bland annat. Och det påverkar hur miljöfrågor förstås och kommuniceras. Det lyfter fram vissa perspektiv, typer av kunskap och andra nedprioriteras. Väldigt tydligt blir det ju i de sociala medier, sökmotorer och alla de digitala tjänster som vi använder hela tiden och allt mer också inom det som kallas för AI, artificiell intelligens, som blir en del av alla dessa big tech-tjänsterna och tjänsterna som sökmotorer, sociala medier, rekommendationssystem som redan är en del av vår vardag. Och dessa system spelar på olika sätt in i hur vi kan uppfatta miljön och hur vi kan agera för att minska eller öka problemen med till exempel klimatförändringarna.

Så det främjar ofta konsumtionsmönster. Men även sådana enkla saker som smartphone-appar har ju inflytande över hur vi ser på information, hur vi ser på miljöfrågor, hur vi upplever den, hur vi formulerar oss, hur vi delar och så vidare. Samtidigt som detta händer blir ju miljö, blir ju informationen, informationsinfrastrukturen, det där inbyggda i systemet, våra datorer och så vidare och telefoner och allt mer också i våra rum och bilar, allt mer osynligt. Och därmed också väldigt, väldigt mycket svårare att se och förstå. Så en del eller en ganska stor del av det vi sysslar med är helt enkelt också att synliggöra det, och begreppsliggöra alla dessa sätt som miljöfrågor och förekommer i informationsinfrastrukturen. 

Och här har vi tre exempel som jag väldigt snabbt vill gå igenom. Vi har ett koncept som låter exakt som “algorithmically facilitated emissions”. Vi vet vad utsläpp är och var de kommer ifrån. De kommer ifrån att man energiförbrukar helt enkelt.

Vissa av dem kommer från förbränningen av olika biologiska ämnen och genererar på det sättet utsläpp. Man tillskriver dessa utsläpp personer eller företag eller stat. Men en viktig aktör som man aldrig tillskriver dessa utsläpp för konsumtion är algoritmiska tjänster som vi har för att överhuvudtaget navigera vardagen och samhället och så vidare. Och där finns inbyggda värderingar i dessa som driver fram och driver vidare vad jag skulle kalla, eller vi försöker kalla för en miljöfarlig överkonsumtion.

Algorithmically facilitated emissions kan alltså översättas till algoritmiskt främjade utsläpp. Jag ska ge ett exempel här. Skriver man i Copilot till exempel in en enkel prompt, children’s clothes eller barnkläder får man alltid en lista med företag där man kan köpa nya kläder. Man får inte en historia av barnkläder, barnklädernas material, kulturperspektiv på olika kulturer, syn på barnkläder och så vidare, vilket skulle kunna vara en tolkning som är möjlig om man bara skriver ett ord: Barnkläder. Vi är inte förvånade över det egentligen, men det är en tolkning att allting, alla frågor, alla ämnen, allting som man är intresserad av, tolkas som en önskan att konsumera och en önskan att konsumera nya prylar helt enkelt. Vilket spär på överkonsumtion, inte konsumtion, överkonsumtion. 

Det försökte vi systematiskt att undersöka också. Och det kan man se om man gör sådana extra prompt som kallas för “train of thought prompting” där man kan se och försöka få fram hur den där tolkningen gjordes, och det är väldigt tydligt att det är en intention där, som att man alltid översätter alla prompt till att handla om någonting som kan bli ett konsumentobjekt; bli till en konsumtionsvara helt enkelt. Det blir inte en översättning till historia eller liknande, utan den är children’s clothes, det blir översatt till barnkläder, får nya sörjkort tillagt, nya affärer i närheten och så vidare, billiga, rea och så vidare.

Så det är ett sätt som konsumtion är inbyggd i infrastrukturen på ett sätt som också ökar utsläppen. Dessa kallar vi för algoritmiskt främjade utsläpp. Ett tydligare exempel är AI, och det vet vi ju. Generativ AI är lite… den sammanfattar helt enkelt utan att förstå vad det är den sammanfattar. Den tar fram vissa ord och skapar och genererar texter som framstår som väldigt trovärdiga, övertygande och så vidare. Men om texterna som finns till exempel online redan är missvisande, då blir också sammanfattningen missvisande. Det här är ett exempel där man kan se hur konspirationsteorier och klimatförnekelse blir en del av en helt vanlig fråga till en chatbot helt enkelt: “Tell me about Climate the movie”; “Climate: the movie” är alltså en klimatförnekande låtsasdokumentär, en pseudodokumentär som ser ut att vara en dokumentär som har spridits väldigt mycket, den kom 2004 och har spridits enormt mycket på sociala medier, Youtube och så vidare, som upprepar och framför en väldigt fin utformning, alltså klimatförnekelse helt enkelt och också förnekelse av att det skulle hjälpa att ställa om och så vidare. Alltså väldigt gammaldags men åter igen – en synlig klimatförnekelse. 

Problemet är bara att om man frågar en chatbot om den där filmen så framstår det, inklusive länkar till klimatförnekelseorganisationer och andra filmer, och vidare information, som om det vore bara ett perspektiv, en seriös dokumentär helt enkelt. Vilket inte är en hallucination som man kallar det för, det är inte hittepå, utan det är en sammanfattning av den informationen som fanns då på nätet. Och det fanns en del om den som sammanfattades så här och det är då helt enkelt filmens “promotion material”. Ett år senare är det samma resultat tyvärr. 

Ett annat exempel är hur AI skapar text och förändrar vetenskapen själv eller samhällets syn på vetenskapen i samspel med en aktör som Google Scholar till exempel. Alla möjliga texter, uppsatser och rapporter framstår som vetenskapliga, också texter som inte är granskade och som är dåligt granskade. Där kunde vi undersöka och se att det finns en andel, och sen vi gjorde studien har den ökat rejält, av AI-genererade artiklar, eller att delar av artiklarna är AI-genererade och helt enkelt felaktiga och missvisande. En stor grupp av dessa texter berör just miljöfrågor och framför allt av omställning, energi och mat och liknande:  Omställningsområden, alltså inte klimatvetenskaplig forskning utan där policybeslut måste tas. 

Det är också det som är problemet där samhällsaktörer kommer in, och genom Google Scholar som är lätt användbar och gratis för användarna, är det lätt att komma åt forskning som inte är granskad och som är regelrätt missvisande, lättproducerad, missvisande och väldigt övertygande, och som sedan flyter in i beslutsprocesserna.

Det har börjat hända tyvärr. Avslutningsvis, som ni ser, det handlade väldigt mycket om konkreta exempel från min forskning och mina kollegors forskning där vi fokuserade särskilt på den digitala miljöinformations-infrastrukturen och också den kommersiella delen av den.

Samtidigt har biblioteken, inte minst folkbiblioteken, också en viktig roll som nav för miljökommunikation, som vi är väldigt angelägen om att jobba mer med. 

Därför är vi på gång med att ta fram en verktygslåda för kunskap, inspiration och metodutveckling med texter om bibliotekets roll för miljöfrågor, relation till både nationella och internationella lagar, policydokument och professionella riktlinjer. Metoder som biblioteken kan använda för den breda förståelse av miljökommunikation som jag presenterade i inledningen och med resurser i form av både vetenskapliga artiklar, handböcker med mera. Det gör vi för publikation på Digiteket. 

Ansvariga för det här arbetet är Lisa Engström från Lunds universitet, Emma Roman, Högskolan i Borås och inte minst Ossian Hall, Regionbiblioteken i Västernorrland som också är vår kontaktperson mellan biblioteksföreningen och forskningen där. Så jag tackar Lisa, Emma och Ossian väldigt mycket för arbetet och så tackar jag er för att ni lyssnade på min något förvirrande presentation. Man ska aldrig ändra ordning på slitsen i sista minut. Tack!

 

Karolina, Digiteket

− Vi hörde Jutta Haider från Högskolan i Borås. Och nu går vi över till nästa del som handlar om läsfrämjande, och möter Kerstin Rydbeck från Uppsala universitet.

Vad gör forskning angelägen?

Kerstin Rydbeck, Uppsala Universitet

− Vi kan ju ta det ur ett biblioteksperspektiv men man kan ju prata också om det ganska allmänt. Men jag tänker så här att forskning är ett sätt att försöka få en bild av hur någonting är eller ser ut. Det kan vara ett sätt att veta mer om någonting som vi vet väldigt lite om, och som kan vara viktigt och relevant att veta mer om ur olika aspekter. Det kan till exempel vara för att man ska utveckla en verksamhet – skapa ny verksamhet. Då måste man ha lite bakgrund till det och veta hur det fungerar och har fungerat tidigare. 

Jag är mycket road av historisk forskning. Det har man ibland fått höra att det intressanta är inte historien, det intressanta är vad som händer nu. Historisk forskning, bortsett från att jag tycker att det är intressant, bidrar till att sätta det vi ser här och nu i en större kontext tidsmässigt och så. Och kan förklara varför saker och ting är som det är idag. Och det kan ju också göra att vi kanske förstår hur vi ska undvika misstag i framtiden. 

− Jag är inbjuden för att prata om några studier som handlar om läsfrämjande. Så det är läsfrämjande som är temat kan man väl säga. Varför ska vi syssla med läsfrämjande? Det kanske ni tycker är en konstig fråga, men jag kommer att ta upp det. Framförallt på slutet så kommer jag att återkomma till den frågan. För den är ju intressant och viktig. Men det första jag tänkte prata om är en studie som vi gjorde. Jag och två kollegor, det var Åsa Hedermark och Nicolina Nordin som är doktorand hos oss, och studien gjordes här ganska nyligen.

Vi tyckte att den här satsningen på stärkta bibliotek, när biblioteken lämnar in ansökningar om olika projekt som man vill göra, var en intressant sak att titta på. Delvis därför att den pågick under så många år, så att vad vi ville veta om det blev någon förändring över tid i vad biblioteken var intresserade av att jobba med. Då kom ju den här pandemin mitt i. Pandemin förändrade ju ganska mycket. Vi kunde inte träffas utan vi var väldigt hänvisade till digitala medier. Det har man ju konstaterat i efterhand. Det betydde också att kompetensen hos svenskarna när det gällde att hantera digitala verktyg ökade.

Så vår fundering var om det här också har påverkat projekten, att biblioteken var intresserade av mer läsfrämjande projekt som fokuserade just på digitala verktyg. Så vi beställde helt enkelt fram sammanfattningarna på alla projektansökningar från Kulturrådet,  och satte oss och försökte leta upp sådana ansökningar som fokuserade på det. Vi tittade på ganska många ansökningar, fullständiga ansökningar, efter att ha sökt på olika termer för att ringa in de som var intressanta.

Och vad vi kunde se då, det var ju för det första att intresset just för att använda digitala medier i det läsfrämjande arbetet inte förändrades under pandemin, kan man väl säga. Det var väldigt fokuserat på biblioteket som plats och på pappersbunden litteratur, alltså ganska traditionellt läsförmedlingsarbete. Och så framstod det i de här projektansökningarna. Man kan väl säga så här, att man kunde ju se pandemin i ansökningarna, men det var inte så att det på något sätt satte fokus på det digitala läsandet och att det sedan höll i sig efteråt.

Det kändes väl mera som att biblioteken var lite lättade över att kunna gå tillbaka till det traditionella. Man kan väl diskutera varför. Jag tror att det delvis hade att göra med en tröttnad på digitala medier när pandemin tog slut; både hos personalen men också hos användarna. Att man verkligen ville ses. Så då var kanske incitamenten för att driva sådana här projekt inte så starka. Men vad vi också kunde se som ett ganska genomgående problem i de här ansökningarna var att man sökte pengar för kompetens, att man ville anställa personal som skulle sköta den här verksamheten med utveckling av verksamhet som fokuserar på digitala medier och läsfrämjande. Och överhuvudtaget på digitala medier kan man väl säga.

Så det verkar också vara ett problem i sammanhanget, att biblioteken skulle behöva höja sin kompetens rent generellt när det gäller det. Sen var det väl så här att många av de här projektansökningarna var ganska svepande formulerade, så att det var lite svårt ibland att ringa in vad man konkret verkligen ville göra. Man skriver att ja, vi vill satsa på socialt läsande i digitala medier: Men vad betyder det? Vad ska man göra rent konkret då? Det fanns ett och annat exempel på projekt, men det var väldigt lite kan jag säga.

Så slutsatsen av den här studien får man väl ändå säga, var att biblioteken jobbar på, men ganska traditionellt, med det läsfrämjande arbetet. Inte så mycket nytt skulle jag vilja säga.

Men sånt här måste ju göras med jämna mellanrum. Det här var ju intressant på det viset att det var det första som fokuserade på arbete på folkbiblioteken i samband med eller efter pandemin. Det som vi hade tidigare, det var ju från slutet av 2010-talet.

Det skulle behöva följas upp i jämna mellanrum hur det ser ut. Sen kan man väl också konstatera, vi har ju sett att bokcirklar.se har plockat bort sin möjlighet nu att bedriva bokcirklar via den plattformen, man har liksom gett upp till de kommersiella aktörerna.

Det var ju annars lite intressant att titta på de bokcirklar som fanns där de sista åren och man såg att biblioteken hade försökt en del där men inte lyckats så bra. Det är också en diskussion man kan fundera över. Beror det på att man på något sätt försökte bedriva det arbetet på ett sätt som mer passade på en fysisk verksamhet på biblioteket än i digitala medier efter pandemin. Det är svårt att svara på det. Det var den första studien som jag tänkte nämna. 

Och så ska jag nämna en annan studie lite kort här som handlar om community building. Det är en term som är väldigt inne nu. Det är en ganska bra term tycker jag men den är väldigt svår att översätta till svenska för att det är ett ganska brett begrepp. Det handlar om att skapa gemenskap mellan olika grupper i lokalsamhället och bibliotekets roll i det sammanhanget. Inte minst i den diskussion som vi har nu kring demokrati. 

Folkbiblioteken har ju fått ett breddat uppdrag och det ger bibliotekslagen ett tydligt uttryck för och det ska ju också framkomma i de biblioteksplaner som kommuner och regioner skriver nu och hur man på något sätt försöker leva upp till det. Och samarbete med andra aktörer är ju en viktig fråga i det sammanhanget. Och det har blivit mycket fokus på biblioteket som plats också. Det har väl delvis att göra med att efter ett antal år när bibliotekets tjänster mer och mer har digitaliserats och kan skötas utan att man kommer till biblioteket, så finns det ett behov av att också försöka locka människor till biblioteket och få dem att inse att det också finns möjligheter att göra saker där som man kanske inte kan göra på andra ställen.

Det som jag intresserade mig för, var folkbildningsorganisationerna som samarbetspartners med folkbiblioteken. Och då försökte jag också utnyttja de här ansökningarna till Stärkta bibliotek för att se om det fanns några idéer om projekt där man försöker utveckla sitt samarbete framför allt med studieförbunden.

Det fanns några rader längst ner där man skulle beskriva i varje ansökan vad man hade för lokala samarbetspartners. Det var många som nämnde studieförbunden där. Men det var väldigt få, alltså otroligt få som hade några konkreta projekt där man ville utveckla det här samarbetet med studieförbunden.

Och det kanske förvånade mig lite grann. Går man in till exempel på Uppsala stadsbibliotek idag som har en väldigt omfattande programverksamhet så ser man ju att väldigt mycket av den verksamheten är av den typen att den också skulle kunna ha för sig gått på ett studieförbund. Och då gäller ju inte bara läsfrämjande verksamhet och förstås utan alla möjliga typer av verksamhet. Men det finns också en hel del läsfrämjande verksamheter på studieförbunden. 

Om man tittar på statistiken så kan man ju konstatera att studieförbunden bedriver läsecirkels- eller bokcirkelsverksamhet i en omfattning som fortfarande är ganska mycket större än vad folkbiblioteken gör. Och man har också mycket föreläsningar, författarsamtal och sådana saker. Frågan är ju intressant, hur skulle man kunna utveckla det samarbetet? Och som ni kanske har sett så kom det ju väldigt nyligen en rapport som Studieförbund i samverkan och biblioteksföreningen har gjort gemensamt som heter “I vägs ände”, där man just lyfter folkbibliotekens och Studieförbundens roll som en viktig infrastruktur för kultur i lokalsamhället. Man känner att det finns ett hot mot den genom nedskärningar på olika sätt. Men det är en intressant och viktig fråga. 

Man kan också fråga sig varför det har blivit som det har blivit med att det är två parallella spår. Trots allt så har ju folkbiblioteken och studieförbunden gemensamma rötter delvis. Men jag tror att det delvis handlar om att folkbiblioteksverksamheten har gått mot en professionalisering medan studieförbundsverksamheten alltid har tryckt väldigt mycket på amatörverksamhet och att det kan vara en viktig förklaring. Sen är det naturligtvis en intressant fråga där, når man nya användare och icke-läsare? Och det skulle vara väldigt intressant att göra en studie och se om det går. 

Jag vet inte riktigt om det är möjligt, men att se hur studieförbunden och biblioteken lyckas om man slog sina påsar ihop, om man skulle kunna lyckas bättre. Studieförbunden har ju ganska tydliga riktlinjer när det gäller det här att nå lågutbildade också, när det gäller tilldelning av statsbidrag. De är mera styrda om man säger så, än vad folkbiblioteken är när det gäller just pengar i det här avseendet.

Ja, det sista som jag tänkte ta upp här, och det är faktiskt inte folkbibliotek, men det är en intressant fråga. Och det handlar alltså om lärosätesbibliotek och läsfrämjande. Det verkar ju vara den nya trenden nu, att lärosätesbibliotek eller akademiska bibliotek satsar på läsfrämjande aktiviteter.

Jag kan säga att jag var ganska oinsatt i det här själv, jag var helt oinsatt. Men så kom det en gästdoktorand till oss, till vår institution, som sysslade med det. Han skrev en avhandling om det. Hon var från Spanien, men biblioteket hon studerade låg på ett universitet i Colombia. Då började jag rota lite grann i det där och konstaterade att det fanns ett par projekt som hade genomförts. och saker verkade vara på gång eftersom Sara Kjellberg precis hade bjudit in till en workshop på Malmö universitet om just den saken. Så det verkar som att det börjar röra lite på sig här i Sverige också. Då tänkte vi att vi skulle göra en studie och se hur pass vanligt det är i Sverige. 

Så det gjorde jag och Åsa Hedemark och den här spanska doktoranden som heter Lucia Camargo Rojas en enkätstudie. Vi frågade alla lärosätesbibliotek i Sverige om de sysslar med läsfrämjande och vad de i så fall gör. Det visar sig att väldigt många gör det. 60 procent av lärosätena gör det i någon form.

Nu ska man väl inte överdriva och säga att det ofta rör sig om ganska enkla saker och det är inte så speciellt ofta som de gör det, men det finns. Det kan vara utställning av ny skönlitteratur, det kan vara författarsamtal, det kan vara bokcirklar, olika typer av saker.

Men det är alltså verksamhet som syftar till att främja fritidsläsning av skönlitteratur framför allt, som vi var intresserade av. Så det är någonting som kommer. Jag vet inte om ni såg, det var en debattartikel av ett antal bibliotekschefer vid högskolorna under våren där de lyfte behovet av det.

Så det är någonting som absolut är på gång. Då kan man återkomma till den här frågan, Varför läsfrämjande? Det var ju någonting som vi gärna ville veta. Hade vi listat ett antal hypotetiska orsaker till varför man skulle ha det här, då kan jag säga att det som lärosätesbiblioteken lyfter som allra viktigast är den allmänna läsfrämjandedebatten i Sverige. Det är det som gör att de har börjat med det här. Man ser även hos studenter på högskolenivå att de har sämre läsförståelse, sämre läsförmåga och att det på sikt hotar då deras förmåga att klara av sina studier helt enkelt.

Det näst viktigaste, alltså ett bredare bildningsideal bör eftersträvas. Man tycker att utbildningarna idag kanske är lite för snävt fokuserade på olika ämnesområden. Att vara högskolestudent innebär också att man måste ha någon slags generell bildning, att man måste kunna lyfta blicken utöver sina egna ämnesstudier. Och då är det också viktigt med skönlitteratur och lustläsning. Det som var allra sämst här kan jag säga, det var det som har F här: Ett sätt att simulera till ökat användande av lärosätets bibliotekets skönlitterära samlingar. Det var inte många som, det fanns någon som lyfte det, men det var inte många. Medan bibliotekslagen hamnade någonstans i mitten. Det tyckte folk var viktigt, men inte så viktigt som nummer A och B. Så det var det som var viktigt. 

Sen skulle jag vilja tillägga en sak. Vi ställde också frågan om vad är det för personal som bedriver det här arbetet? Och vad har de för utbildning och bakgrund? Och då visade det sig att ganska många av de som gör detta har en bakgrund inom folkbiblioteken. Och det är ju så att utbildningen sedan 90-talet är en generalistutbildning för både folk- och forskningsbibliotekarier. Tidigare så fanns det ju två olika spår. När man valde utbildning så valde man att gå forskningsbiblioteksvarianten eller folkbiblioteksvarianten. Det gör man ju inte nu längre. Och det gör att många av de som jobbar på biblioteken har erfarenheter från båda typerna av bibliotek. Alltså man kanske jobbar på ett folkbibliotek och sen går man till ett högskolebibliotek och då har man ju med sig en del av det här med läsfrämjande kanske.

Då ger det avtryck också i forskningsbibliotekens utvecklingsarbete. 

Det skulle jag säga. Och ja, tack! 

Karolina, Digiteket

Det här var Kerstin Rydbeck från Uppsala Universitet. Dessförinnan hörde vi Jutta Haider från högskolan i Borås. Poddsamtalet producerades av Digitekets redaktion. Linnea Jönsson har skapat jingeln och klippningen gjordes av Karolina Jeppson och Rebecca Risén.

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

• får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
• får remixa, återanvända och bygga på materialet
• får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
• inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

• Ge ett korrekt Erkännande
  • ange verkets namn,
  • ange vem som skapat verket,
  • ange länk till verkets ursprungsplats,
  • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
  • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
  • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).