Angelägen podd – vad gör forskning relevant för folkbibliotek?

Cecilia Gärdén

– Nu får ni 30 sekunder på er för att svara på frågan: Vad gör forskning angelägen? Jenny, du får börja.

Jenny Lindberg

– Jag vill kort lyfta samhällsrelevans, relevans i tiden, men också forskning utan ledband och forskning som ifrågasätter det förgivettagna.

Maria Tidblom (introduktion)

– Hej och varmt välkommen till Angelägen podd – om forskning och folkbibliotek. I den här podden kommer vi från Digitekets redaktion att träffa forskare från olika lärosäten i Sverige för att prata om biblioteksrelaterad forskning. I det här första avsnittet ska vi börja med att ringa in vad forskning är och hur man kan ta tillvara och använda forskning i det vardagliga biblioteksarbetet. Samtalet är en inspelning från ett seminarium som Digiteket arrangerade på Bokmässan 2025.

Cecilia

– Hej allesammans! Att utgå från ett vetenskapligt förhållningssätt och att arbeta med beprövade metoder framställs ofta som något som är bra för att stärka bibliotekspersonalen i sin profession. Men varför är det viktigt, och hur kan biblioteken ta tillvara och använda forskningen i det vardagliga arbetet på biblioteket? Och vilken betydelse har bibliotekspraktiken för forskningen å andra sidan? Det här och mycket mer ska vi prata om nu. Och här sitter tre personer som är ytterst lämpade att prata om just det här.

Erika Lundvall, du är bibliotekarie på Kulturscentralen Kulören i Västerås. Du har fokus på barn i ditt arbete, men du har arbetat en hel del med just hur man kan använda forskning för verksamhetsutveckling och kompetensutveckling. Du är välkommen!

Det är också Karin Ågren som är verksamhetsutvecklare med inriktning mot bibliotek i Region Uppsala. Du är också doktor i ekonomisk historia och har både forskningserfarenheter och förmedlarperspektiv och främjandeperspektiv i den regionala rollen.

Välkommen också Jenny Lindberg som är forskare vid Högskolan i Borås, som har tittat en del på just hur bibliotekspraktiken använder omvärldsbevakning och forskning i olika studier och projekt. Du möter också blivande bibliotekarier när du undervisar som kommer att komma ut i praktiken och förhoppningsvis använda forskning framöver.

Jag heter Cecilia Gärdén och jag är biblioteksstrateg på Myndigheten för tillgängliga medier som är ett kunskapscentrum för att främja användningen och kunskapen om tillgängliga medier. Jag ska säga också att det här samtalet arrangeras av Digiteket och vi kommer att återkomma till det i slutet av samtalet.

Jenny, nu ska vi börja med en svår fråga, vi tar tjuren vid hornen. Kan inte du beskriva vad forskning är?

Jenny

– Det är en svår fråga eftersom man kan förstå den på ganska olika sätt. Man kan både förstå forskning och närma sig forskning på väldigt olika sätt. Jag skulle vilja börja i den ganska smala definitionen av forskning som ett metodiskt kunskapsarbete som pågår i ett vetenskapligt sammanhang. Alltså forskning i en väldigt traditionell mening.

Men om man pratar om forskning som en resurs och en kraftkälla för professionen och man börjar intressera sig för relationen mellan forskning och kunskapsproduktion och hur den kan komma till nytta i en professionell praktik, då får man vidga det tänkandet från den där ordboksdefinitionen. Jag tycker att det är ett mer inkluderande och mer fruktbart sätt att tala om vad forskning är.

Det är att tala om att det kan handla om ett forskningsorienterat förhållningssätt som man har med sig i praktiken. Ett förhållningssätt och ett arbetssätt där man tar intryck av forskning. Och det kan man göra på väldigt många olika sätt.

Det behöver inte innebära att man per definition blir en forskare eller bara tar del av färdigpaketerade vetenskapliga artiklar. Jag ser att det finns en sorts gradskillnader här med väldigt många möjligheter inbyggda.

Att dra nytta av forskning kan vara att hämta inspiration från forskning, att ta del av, att läsa forskning. Men det kan också vara att man i högre grad använder forskningen i metodutveckling eller verksamhetsutveckling på biblioteket.

Sen finns det ytterligare grader man kan lägga på, hur aktivt man arbetar med det. Att jobba forskningsorienterat kan också vara att man har en beställarkompetens. Att man kan identifiera forskningsproblem som är värda att beforska i en verksamhet och att man kan kommunicera det till de som initierar forskningsprojekt. Man kan också gå in i samverkan kring forskningsprojekt.

Jag möter många engagerade och reflekterande blivande bibliotekarier och ser också att det man får med sig genom våra BOI-utbildningar runt om på lärosätena idag handlar om mer än ett passivt mottagande. Studenterna utvecklar förmågor i att använda vetenskaplig metod av olika slag. Alla som gör examensarbeten arbetar också med vetenskaplig metod och de lär sig också att använda dessa verktyg. Och det ska man inte sluta med för att man är på jobbet, tvärtom!

Det kan också vara att man själv genomför utvärderingar, genomlysningar eller användarstudier på arbetsplatserna. Det är också ett sätt att jobba forskningsorienterat.

Cecilia

– Vi kommer att återkomma till mycket av det som du är inne på, Jenny. Du nämnde studenternas examensarbeten. Vi har sex institutioner i Sverige som har utbildning inom biblioteks- och informationsvetenskap, med lite olika typer av inriktning. Det produceras väldigt mycket uppsatser. Studenterna gör sitt examensarbete i form av en uppsats och de finns fritt tillgängliga i fulltext. Kan man tänka på de uppsatserna som forskning?

Jenny

– Inte enligt den där smala definitionen, om jag ska vara lite gränssättande. Forskning, som annan professionell verksamhet, bedrivs av forskarutbildad personal. Däremot tycker jag att den energi och klokskap som investeras i examensarbeten och uppsatser är en underutnyttjad resurs. Det handlar om studenter som arbetar med vetenskaplig metod och i många fall når man otroligt intressanta resultat. Det är ett snabbfotat sätt att få fram resultat. Snabbare än den traditionella forskningen och publiceringsprocessen.

Det är ofta brännande ämnen och jag tycker absolut att det är en god idé att hålla koll på vilka uppsatser som kommer. Men gör det källkritiskt, som man gör i alla andra sammanhang. Uppsatsarbeten håller olika kvalitet och täcker in en lång rad olika ämnen, man får bedöma dem källkritiskt. De är granskade och godkända. Men man ska läsa dem med urskiljning och använda dem klokt.

Cecilia

– Vad för slags forskning är relevant för biblioteksverksamhet? Är det biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning? Och hur står den i relation till andra discipliner, närliggande eller längre bort?

Jenny

– Det tror jag att mina medpanelister här kommer att ha mycket att säga om. Det som styr verksamheten vid våra lärosäten med biblioteks- och informationsvetenskaplig forskning är, i hög grad, samhällsrelevans. Och där ser vi att vindarna vänder och skiftar. Men att det finns en följsamhet och att vi läser av och reagerar på förutsättningarna i samhället och större politiska skiften.

Biblioteks- och informationsvetenskap är också ett tvärvetenskapligt ämne, här finns kulturpolitisk forskning eller exempelvis studier av hur kulturpolitiken möter försvarspolitiken idag. Det finns också studier som väldigt tydligt fokuserar på den professionella praktiken. Det är ofta sådant som har intresserat mig. Hur arbetar man läsfrämjande? Hur arbetar man på biblioteksfältet med omvärldsbevakning och andra frågor?

Senast igår hade vi ett seminarium som handlade om hur man möter upp sociala utmaningar och social utsatthet på biblioteken. Det är också sådant som det bedrivs forskning om. BOI är överlappande med flera andra discipliner.

Cecilia

– En utgångspunkt för det här samtalet, och något som vi tar för givet, är att ett forskningsfrämjande förhållningssätt är bra i bibliotekspraktiken. Men varför är det viktigt att använda forskning i praktiken? Vad är din erfarenhet, Erika?

Erika Lundvall

– Jag jobbar med det nästan dagligen, jag tycker såklart att det är viktigt. Jenny har varit inne på att det kanske inte handlar mycket om att lyfta in direkta fakta eller resultat från forskningsstudier. Utan det är mer det där förhållningssättet och att man blir bättre på att motivera och reflektera och kunna fatta bra beslut som också leder till att vi stärker vår roll i samhället.

Jag tänker exempelvis på hur vi pratar med beslutsfattare eller andra yrkeskårer. Har vi det här gemensamma språket som också får en viss tyngd med hjälp av forskning, underlättar det vårt arbete på sikt. Jag tycker det är väldigt angeläget.

Cecilia

– Du har arbetat en hel del med de här metoderna. Kan du berätta lite om det?

Erika

– Jag har jobbat mycket med aktionsforskning som metod. Jag tycker att den fungerar jättebra att applicera i praktiken. Det är som en blandning mellan reflektion, praktik och teori. Den här cykliska metoden att reflektera och förbättra är jättebra för att kunna utveckla sitt arbete och bli bättre på att se vilka förändringar man kan göra. Aktionsforskning kan jag verkligen slå ett slag för att man ska testa! Till slut blir det nästan att man inte tänker att man använder aktionsforskning utan det är bara ett förhållningssätt man har till sitt arbete.

Cecilia

Och hur jobbar ni?

Erika:

– Delvis tittar man på problemområden eller där man ser en brist i verksamheten. Sedan ställer man frågan ”Hur fyller vi den här bristen?” Vi har exempelvis tittat på utformningen av vår småbarnsverksamhet. Vi ville inte bara skapa en aktivitet utan vi ville förstå syftet bakom. Förstå vad som skapar kvalitet, vad som verkligen fungerar och sätta ord på allting för att kunna argumentera för varför det är bra. Samtidigt ville vi också reflektera och bygga in den här metoden långsamt i verksamheten. Man testar på metoden och utför samtidigt en aktivitet, sen kokar man ner det till något som man tycker fungerar väldigt bra. Men man blir aldrig färdig utan det är att konstant upptäcka förbättringsmöjligheter.

Cecilia

– Kan du ge något konkret exempel på hur ni tillämpade det här med de små barnen?

Erika

– Det vi ville var att lyfta in forskning för att ge en tyngd till varför och hur vi har en aktivitet. Vad är det som gör att en aktivitet kan vara språkutvecklande? Hur lär sig ett barn överhuvudtaget? Och hur kan vi engagera föräldrarna? Ställer man de frågorna måste man vända sig till forskningen för att ens veta hur vi ska gå vidare. Har man sedan testat sig fram får man reflektera över om vi behöver veta något mer, behöver vi börja om eller kan vi bara göra små förändringar. Mycket handlar om att ställa rätt frågor till sig själv.

Cecilia

– Karin, utifrån din regionala roll, hur tycker du att forskning används och värderas i folkbibliotekens verksamhet i jämförelse med beprövad erfarenhet?

Karin Ågren

– Jag skulle säga att man är intresserad av forskning. När vi har konferenser eller fortbildningar finns det ett intresse av att höra om forskning. I en slimmad verksamhet är den beprövade erfarenheten viktig, men i längre processer finns det absolut ett stort forskningsintresse.

Sedan tänker jag också på det som Jenny och Erika har varit inne på, att på universitetet lär man sig det viktiga ifrågasättandet. Och då menar jag inte att ifrågasätta bara för att ifrågasätta, utan att man vågar ifrågasätta för att förstå eller ändra en inriktning. När jag undervisade sa jag till mina studenter att om ni bara ska komma ihåg en enda sak som jag säger, är det att ni ska våga ifrågasätta mig som auktoritet. Jag tycker att det är bland det viktigaste man kan få med sig utifrån en högskole- eller universitetsutbildning. Att det finns det här värdiga ifrågasättandet. Det tycker jag också man märker i det här forskningsintresset som jag stöter på när jag jobbar med folkbiblioteken.

Cecilia

– Vi pratar ibland om ett forskningsproblem kontra praktikens problem. Att man kan ta fasta på den mer teoretiska nivån och de mer praktiska implikationerna av problem. Hur jobbar ni regionalt för att möta biblioteken i det här?

Karin

– En jätteviktig roll vi har är omvärldsbevakning. Det är viktigt förstås att forskning kommer ut och att det finns ett intresse för forskningen. Men tiden kan vara begränsad när det kommer till att läsa stora forskningspublikationer.

Dessutom behöver forskaren ofta skriva på engelska för att bli publicerad och meritera sig och det kan vara ett ytterligare hinder. Här har vi regionala biblioteksutvecklare en jättestor roll att omvärldsbevaka, sammanfatta och leda vägen in i forskningen i till exempel våra nyhetsbrev.

Men också när det kommer till fortbildning och att bjuda in intressanta forskare. Jag som jobbar i Uppsala har en viktig roll att ha kontakt med mitt universitet och den forskarutbildning som är där. Dels för att berätta att vi finns och vara en förmedlande länk mellan folkbibliotek och forskning. Eller ta emot praktikanter från utbildningarna. Jag ser att vi har ganska många olika roller vad gäller forskningen.

Cecilia

– Forskningen och biblioteksverksamheten sker inte isolerat utan man befinner sig i en omvärld med trender, politik och samhällsdebatt på olika nivåer. Vad betyder det här för kopplingen mellan praktik och forskning för bibliotek?

Karin

– Jag är ganska rädd för den utveckling som man ser nu, att det finns politiker som beställer forskning från forskare. Det har varit ett exempel ganska nyligen här i Sverige och det är en läskig utveckling. Forskningen måste få vara fri!

Cecilia

– Vad kan det betyda för biblioteken om forskningen inte är fri?

Karin

– Att forskningen styrs och att vi forskar om saker som inte är relevanta. Det är risken när vi försöker begränsa forskningen eller sätta ramar för forskningen eller bestämma hur forskningen ska vara. För vi vet aldrig vilken forskning det är som kommer bli nyttig när den kommer ut. Vi kan inte sitta vid skrivbordet och säga att det här behöver vi förstå, för det förstår vi inte. När forskningen börjar kan den också ta andra vägar. Därför är det viktigt att den får vara fri, för det är på det sättet vi kan förstå vår omvärld.

Cecilia

– Vi kommer att komma tillbaka till det här lite senare i samtalet. Erika, forskare kan vara lite hala ibland, eller hur? De ger sällan besked, man reserverar sig och säger det å ena sidan och å andra sidan och det beror på och så vidare. Hur kan man som bibliotekarie värdera forskningsresultat och metoder?

Erika

– Man måste delvis utgå ifrån att man inte kan förvänta sig direkta facit från forskningen. För att applicera forskningen på min verksamhet behöver min roll vara att tolka den och försöka förstå den. Det gör jag i kombination med min erfarenhet, verksamheten jag jobbar i och också bibliotekets uppdrag i sig. Forskningen är en del av allt det där, men inte facit i sig.

Cecilia

– Är det ett samtal som förs på biblioteket eller sitter du ensam och funderar på det här?

Erika

– Mycket ensam, men även i arbetsgrupper. Vi har diskussioner om vilken typ av forskning vi ska använda oss av, vi tipsar varandra och vi sprider den vidare. Till slut blir det konsensus kring vilken forskning vi vill ha och använder oss av.

Cecilia

– Ett vanligt problem inom biblioteksområdet är att man har svårt att överföra nya arbetssätt och metoder från enstaka projekt och satsningar till vardagen. Hur håller man i ett sådant här arbetssätt?

Erika

– Min erfarenhet är att det oftast börjar i projektform och det är en jättebra startpunkt för att det kanske finns mer pengar och tid att kunna reflektera och arbeta fram något. Sedan har jag identifierat några saker som jag tror krävs för att få det långsiktigt hållbart. Att det finns ett stöd i hela organisationen, specifikt från ledningen, men också att man har lyckats engagera andra kollegor. Och för det krävs det att det finns tid för reflektion och dokumentation för att man ska kunna sprida vidare det som man faktiskt arbetat med och kanske den kunskap man har fått till sig. Men också att arbetssättet är vardagsnära redan från första början, att det enkelt som möjligt kan sprida sig in i den ordinarie verksamheten. Om man har det perspektivet från start blir varje steg betydligt enklare hela vägen fram till att man avslutar projektet.

Cecilia

– Om man är nyutbildad bibliotekarie, får en fast tjänst på ett bibliotek och är peppad på att använda forskning, teorier och metoder, men möter en chef som säger att det är toppen men att vi inte hinner med det nu – vad gör man då?

Erika

– Envishet är det som gäller. Att faktiskt tro på sin sak. Sen får man acceptera att saker tar tid, men lyckas man argumentera för sin sak genom att pitcha sina idéer på ett bra sätt, kan man få ledningen, chefen eller politikerna att köpa det man är intresserad av att göra. Det handlar om att ha argument på sin sida och använda den forskning som finns till hjälp.

Cecilia

– När du har undersökt olika biblioteksprojekt och gjort utvärderingar, kan du se någonting kring hur man flyttar detta från ett individuellt projekt till att röra arbetslag eller hela biblioteksorganisationen? Hur gör man för att det ska bli ett utvecklingsriktat organisatoriskt lärande och inte bara ett individuellt?

Jenny

– Det finns många fina tankar om hur det bör gå till och hur kunskap rationellt ska spridas ut. Det finns former för detta. Men den forskning och de studier jag har arbetat med har varit mer inriktade på hur det faktiskt går till i praktiken. Många vet att det finns ett ideal kring evidensbasering. Jag vet att det finns många goda exempel på när forskningen kommer i spel, men jag har också förstått att det finns stora utmaningar i detta.

I en studie som heter ”Steget före i folkbiblioteket”, som jag arbetade med tillsammans med Ola Pilerot för ett par år sedan, kunde vi se att det är lättare sagt än gjort. Man ska inte bara tro att det är något som serverar sig själv, utan det krävs ett uthålligt arbete. 

Vi pratade med flera bibliotekarier som sa: ”Jag är jätteintresserad av detta. Jag håller mig själv ajour med forskning genom många olika informationskanaler. Sen har vi på vår arbetsplats försökt ha en stund på personalmöte eller arbetsplatsträff där vi bara ska komma in och rapportera. Nu har jag ansvar för att dela erfarenheter och vad jag har läst.”

Men i praktiken är det ibland lättare sagt än gjort. Många sa att ”vi vill göra det här och vi testade ett tag, men det rann ut i sanden”. Det är något man måste kämpa med. Jag tror att det jag har sett är att det finns mycket personligt intresse, passion och nyfikenhet i drivkraften att hålla sig ajour – att kolla vad som kommer i mina flöden, vad jag vill ta intryck av, vad som är användbart och inspirerande för mig.

Det här är återigen en ledningsfråga: hur man kan hantera och tygla dessa resurser. Det pågår ett stort lärande på individnivå där var och en vakar över sina intressen, har sina specialområden och sina arbetsuppgifter på biblioteket. Det kommer att styra mycket hur man gör. Den vackra samordningen som ska komma hela organisationen till del kan jag inte trolla fram. Men jag ser att det görs mycket för det, även om det inte alltid är lätt att få till det. Det är sådant jag har sett i de undersökningar jag har gjort.

Cecilia

– Om vi vänder på det lite och pratar om vilken betydelse praktiken har för forskningen istället – hur ser möjligheterna ut för forskare att ta praktikens frågor vidare? Du, Jenny, har varit ute och arbetat tillsammans med praktiker ganska nära och följt praktikens dilemman, motsättningar och paradoxer som kan finnas. Vilka är möjligheterna för forskare?

Jenny

– Ur mitt perspektiv har jag valt att gå in i sådana projekt som jag enkelt kallar professionsnära, för jag är oerhört intresserad av vad professionen gör i de konkreta verksamheterna. Där tycker jag att det finns en ömsesidighet i intresset och en ganska god möjlighet att få impulser från folk på fältet.

Sen ser jag den jätteviktiga länken i regionbiblioteken, eller den regionala biblioteksutvecklingen ska jag säga, som slussar, medlar, mäklar och tillgängliggör forskning. De har naturligtvis sitt öra mot biblioteksverksamheten och det har varit en värdefull resurs för att få impulser och utbyte växelvis – impulser från forskningen som sätts i spel i olika utvecklingsprojekt. Det finns en kraft där som inte stannar vid enskilda eventuella intressen, utan det finns en stark resurs på regional nivå.

Om man är på biblioteksgolvet kan man fånga upp och vidarebefordra behov den vägen. Men vi som arbetar med forskning gör också våra egna analyser och får våra egna uppslag. Det kommer en del kontakter direkt till lärosätena. Plus att vi formulerar även problem som är särskilt riktade forskningsproblem, där man har god grund att tro att här finns verkligen spänningsförhållanden och att här behöver vi veta mer.

Cecilia

– Om vi går in på den regionala rollen igen – ryms forskning i främjandet av samarbete, verksamhetsutveckling och kvalitetsuppdrag?

Karin

– Det hoppas jag verkligen. Jag tänkte på det som Jenny sa, som jag glömde nämna. När det gäller vår roll har vi stöttat forskningsprojekt och gjort forskningsstudier tillsammans med lärosäten. Där har det funnits en lyhördhet gentemot frågor som rör sig på folkbiblioteken som vi gärna vill ha beforskade.

Vi har tillsammans kunnat äska pengar för att betala forskare, som den här omvärldsbevakningsstudien för några år sedan. Nu i somras hade vi en studie, eller håller på med en studie, på Uppsala universitet om läsfrämjande. Det är den här rollen vi har: att vi har ett öra mot marken och en förståelse för folkbiblioteken, men också en övergripande syn på vad det kan behövas för forskningsinsatser, och med lite muskler. Vi har gått ihop flera regioner – det är det som är trevligt med den regionala biblioteksverksamheten, att man kan gå ihop och slå ihop sina resurser och få till en forskningsprocess.

Cecilia

– Hur ser det ut om vi tittar över hela landet? Vi har 21 regioner med 20 regionala biblioteksverksamheter och 290 kommuner. Hur tänker du kring den frågan?

Karin

– Vi som verkar i regioner som har ett universitet har försprång. Men som jag också sa är en av de stora fördelarna med att arbeta regionalt är den täta kontakt vi har tillsammans och de samarbeten vi gör. Där vi inte bara blir klokare som utvecklare utan också har möjligheten att göra samarbeten som gynnar alla kommuner, även de som har längre till en högskola eller ett universitet. Det tycker jag är en jättestor fördel med regional biblioteksverksamhet.

Cecilia

– Om vi ska gå tillbaka lite till forskningens förutsättningar igen – hur är statusen kring att forska om praktiknära frågor?

Karin

– Praktiknära forskning är inte något som jag håller på med i min forskning, det tror jag att jag överlåter till Jenny. Men jag kan säga att förutom att jag är oroad över att jag ser att det finns en idé om att man ska bestämma vad forskning ska göra, tycker jag att forskningens status är god. Vi har fortfarande det som är otroligt viktigt i forskning: att vi har möjlighet att granska varandra. Alla texter som läggs fram får en granskning, en genomlysning och en diskussion. Det är en trygghet.

Där tänker jag också på det du sa om studentuppsatserna. I strikt mening är de inte forskning, men de diskuteras på seminarium och de granskas. Det blir också, tycker jag, ganska viktigt i ett litet ämne som biblioteks- och informationsvetenskap att vi publicerar många uppsatser som har genomgått denna granskning. Då kan man ha en fingervisning om vartåt det blåser.

Forskningens status är god och forskarens status är också god, men forskarens liv är lite svårare, skulle jag vilja säga. Det som förväntas av en forskare är att hen ska skriva, skriva, skriva och skriva. Jag brukar tänka: vem ska läsa då? För det är bara om du skriver saker och publicerar det hela tiden som du kan vara kvar i forskningsvärlden, få nya forskningsanslag och nya tjänster. Det är bra, men allt det här som skrivs behöver nå en läsare.

Cecilia

– Och man kanske inte kan skriva var som helst utan det är vetenskapliga publikationer i tidskrifter.

Karin

– Du ska också gärna skriva på engelska för att nå en större publik. När vi tittar på praktiknära saker som berör en svensk miljö kan man tycka att det är nästan lite skrattretande när det publiceras på engelska i en helt annan kontext. Det här tycker jag är lite klurigt.

Jenny

– Jag håller med där. Det är den krassa sanningen i hur man meriterar sig för en akademisk karriär. Den som är verksam som forskare har kravet och förväntan på sig att publicera sig i de välrenommerade, högt citerade internationella tidskrifterna. Det är som det är med det, och där kan man se att man har begränsad tid och får då prioritera.

Antingen börjar man i den änden och gör detta, och sen i mån av utrymme, ägna oss åt en så kallad tredje uppgift – att kommunicera forskningsresultat till olika verksamheter och ut i samhället. Det kan bli lite styvmoderligt behandlat om man sätter karriären främst och bedöms internt enligt akademiens måttstock.

Å andra sidan kan det också vara som i mitt fall att man kanske börjar i de samarbeten man har ute på biblioteksfältet och med projekt som är initierade från regionen och i dialog med regionen. Då kanske man sitter där med en superfin trycksak eller rapport som ligger väldigt nära verksamheterna. Sen kommer man på i eftertankens kranka blekhet: ”Jösses, nu har jag inte fått mina poäng i statistiken. Ska jag kanske hinna skriva ett konferensbidrag? Ska det bli en engelskspråkig artikel av det här också? Kan man gå vidare och analysera vidare det här materialet?”

Man spelar lite på två olika planer på det viset. Beroende på hur strategisk man är sätter man det ena eller andra främst i det enskilda fallet. Jag är djupt ostrategisk, för jag är intresse- och lustdriven. Det är något av ett dilemma. Samtidigt tror jag ändå att det är viktigt att hålla isär våra olika genrer och uppdrag här som forskare och som biblioteksrepresentanter. Det är inte riktigt samma sak. Det finns olika genrer som är gångbara, olika valutor i olika praktiker. Man kan röra sig över den här gränsen ibland, men man ska inte försöka tvinga ihop det. Man får navigera efter tid och förstånd.

Cecilia

– Det är också att om man jobbar på ett lärosätesbibliotek till exempel har man som bibliotekarie tillgång till vetenskapliga artiklar, databaser och tidskrifter. Men när man jobbar på folkbibliotek ser det ut på ett annat sätt. Hur gjorde du, Erika, för att nå forskningen?

Erika

– Man är tacksam för fri tillgänglig forskning, absolut. Men jag tycker också att kunskapsöversikter och rapporter som myndigheter producerar är en jättebra källa för att snabbt ta till sig mycket kunskap inom ett område och sen kunna djupdyka. Det finns möjligheter även om man inte har tillgång till alla dessa databaser.

Cecilia

– Jenny, du var inne lite på det – och kanske du också Karin – hur mycket ska man som forskare anpassa sitt skrivande efter praktikens förutsättningar och utgå från att jag måste skriva om det här på ett lättläst och lättillgängligt sätt? Vad kan gå förlorat i ett sådant perspektiv?

Jenny

– Jag tror att man ska, som jag var inne på, skriva inom olika genrer faktiskt och vara ganska tydlig med det. Att inte mjuka upp det för mycket. Dessutom kan jag uppfatta den där frågan som lite provocerande. Jag vet att man i sin yrkesvardag har begränsad tid och att det kan vara tungt att gå igenom en avhandling. Men artiklar med Open Access (som har höjt tillgängligheten på vetenskapligt material) tillsammans med både de vetenskapliga artiklarna och olika satsningar som Digiteket och andra forum som  DiVA – tillgången är jättestor på forskning idag.

Jag såg en siffra från 2023. Av den samlade vetenskapliga publikationen i landet, de artiklar som publiceras, är 77% faktiskt öppet tillgängliga, även för folkbiblioteken. Det finns tillgång!

Cecilia

– Många forskningsfinansiärer kräver också att man publicerar under öppen tillgång. Jag vill också lyfta att det står i högskolelagen att de blivande och färdiga bibliotekarierna – liksom alla andra som deltar i högre utbildning på universitet och högskolor – ska kunna söka och värdera kunskap, vetenskaplig kunskap, och ska kunna följa kunskapsproduktionen om man har deltagit i en akademisk utbildning.

Karin

– Det måste också få vara svårt ibland. Sen tror inte jag heller att vi idag skriver vetenskap på det där lite svåra sättet som man en gång i tiden trodde att vetenskap skulle vara. Jag inbillar mig och hoppas att vi är förbi det, att vi inte behöver använda ett speciellt språk för att det ska räknas som vetenskap. Jag tror att vi har kommit dit.

Cecilia

– Idag sker mycket samverkan mellan forskning och praktik om man jämför med hur det såg ut för 25 år sedan. Då startade en konferens som heter ”Mötesplats inför framtiden” eller ”Mötesplats, profession, forskning” för att vara mötet mellan utbildning, forskning och praktik – det såg ut på ett väldigt annorlunda sätt.

Idag finns den konferensen kvar, och är en arena för det fortfarande. Det finns konferenser som Biblioteksdagarna där olika forskare ofta är inbjudna för att presentera ämnen. Många regionala biblioteksverksamheter satsar fullt ut på forskning, precis som vi har hört, utvärderingar och finansierar också en hel del forskningsinitiativ. Det finns forskningsprojekt där praktiker är delaktiga i själva forskningen.

Hur tror ni eller hoppas ni att denna samverkan kommer att se ut framöver? Erika, vill du börja?

Erika

– I den bästa av världar är det att vi inte bara producerar forskning utan att den kommer till nytta där den verkligen kan göra skillnad. Jag tycker att vi har sett en förändring bara på mina år som verksam inom bibliotek, att forskning har fått ta större plats och den kommer säkert göra det också, för man ser nyttan av den och att verkligen kunna lyfta in det vetenskapliga arbetssättet i ens profession. Det stärker oss som sektor, som individer, som professionella. Jag ser det bara som positivt.

Cecilia

– Vad säger du, Karin?

Karin

– Absolut! Jag är lite oroad över att det är svårare nu för bibliotekarier och oss på regionbibliotek att åka på konferenser. Vi har fått minskade ekonomiska anslag och har svårt att komma iväg till konferenserna, det är jättetråkigt. Jag tror otroligt mycket på mötena och samtalen på konferenser. Där det finns möjlighet att ställa frågor och prata med varandra. Jag hoppas förstås att det ska fortsätta att finnas, men det är tråkigt att vi inte kan komma iväg i samma utsträckning som vi har gjort tidigare.

Cecilia

– Vad tänker du, Jenny?

Jenny

– Jag tänker bland annat på det som du tar upp nu om de ekonomiska förutsättningarna. Både lärosätena, forskningen, utbildningarna och i synnerhet inom samhällskunskap, samhällsvetenskap och humaniora har, precis som biblioteken, ekonomiskt strama tyglar. Offentliga medel går företrädesvis till andra satsningar i samhället nu.

Men å andra sidan är det också att klimatet, dynamiken mellan yrkespraxis och forskning och akademin – det ser jag svänga mycket bättre idag i ett helt annat klimat än som du nämnde, Cecilia, för 25 år sedan när ämnet var ganska punkterat och överspänt och spänningen var större. Behovet att hålla någon slags distans var stort då.

Men idag ser jag att det finns väldigt bra kontaktytor och bra samarbeten, samtidigt som resurserna är färre. Då tänker jag att vi har gemensamma angelägenheter att bidra till ett samhälle där det finns bra strukturer och infrastruktur för både produktion av, tillgängliggörande av och användning av forskning. Där har forskningen och biblioteken – folkbibliotek, högskolebibliotek – verkligen gemensamma intressen, kanske även under någon typ av yttre hotbild, men viktiga gemensamma intressen.

Cecilia

– Vi började med en svår fråga och vi kommer att avsluta med en svår fråga och börja runda av. Nu får ni 30 sekunder på er och ni får svara på frågan: Vad gör forskning angelägen? Jenny får börja.

Jenny

– Jag vill lyfta samhällsrelevans, relevans i tiden, men också forskning utan ledband och forskning som ifrågasätter det förgivetagna.

Cecilia

Karin, vad gör forskning angelägen?

Karin

– Först skulle jag vilja säga att jag tycker det är svårt att säga att forskning är angelägen i förväg. Vi kan inte sätta titeln att det här är angeläget, utan det vet vi först när vi har läst det. Det handlar om den fria forskningen. Men det som för mig blir viktigt med forskning är när jag också vill läsa fotnoterna – när jag blir upphetsad att jag måste gå ner och titta ännu mer. Sen vill jag förstå. Forskningen ska skaka om min värld lite. Någon ska bevisa att jorden är platt.

Cecilia

Erika, vad säger du? Vad gör forskning angelägen?

Erika

– Från mitt perspektiv: om man tittar på användaren och det vi är till för som bibliotek, där kan forskningen ge oss en styrka. Vi kan bli bättre och i slutändan leverera bättre verksamhet för våra användare.

Cecilia

– Det här med angelägen forskning får oss att komma in på Digiteket. Digiteket är som ni vet folkbibliotekens gemensamma inspirations- och kunskapsplattform. Nu satsar Digiteket ännu mer på forskning och vetenskapligt material framöver.

Flera av er känner till att angelägen forskning har funnits i många år. Men nu i samarbete mellan Digiteket, Kungliga biblioteket, Kulturrådet och Myndigheten för tillgängliga medier kommer vi arbeta tillsammans för att alla som arbetar på folkbibliotek i Sverige ska kunna nå forskning, använda forskning och bli inspirerade av forskning i ännu högre utsträckning. 

Angelägen forskning blir en kunskapsportal till forskningsbaserad kunskap. Under hösten kommer en rad nya artiklar och annat material att publiceras på Digiteket. Delar av webbplatsen Digiteket kommer också få ett nytt utseende. Ni hittar mer information på digiteket.se/angelägenforskning. Gå in och läs nyheter och prenumerera på nyhetsbrev för att få uppdateringar. Det händer mycket spännande grejer under hösten och framöver.

Stort tack till panelen Jenny, Erika och Karin! Vi hoppas att det här samtalet har väckt tankar och lust att ta sig an forskning i högre utsträckning. Gå in på Digiteket, läs mer och ha en fortsatt fin mässa. Tack för att ni lyssnade!

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Podden och texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

• får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
• får remixa, återanvända och bygga på materialet
• får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
• inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

• Ge ett korrekt Erkännande
  • ange verkets namn,
  • ange vem som skapat verket,
  • ange länk till verkets ursprungsplats,
  • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
  • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
  • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0)./