Angelägen podd – det digitala samhällets sista utpost

Karolina Jeppson: Vad tycker du gör forskning angelägen?

Ahmed Kaharevic: Det här är en jättebra fråga. Det skulle jag säga beror på kontext. Om jag skulle gå till en industri här i närheten så skulle min forskning absolut inte vara angelägen. Ibland ifrågasätter jag faktiskt om den forskning jag gör är angelägen. Är den intressant? Eller har jag bara snöat in mig i något som har blivit ett slags självspelande piano? Det som jag tycker gör min forskning angelägen, det är när jag går ut och pratar med kommuner, myndigheter eller bibliotekarier. Jag behöver inte berätta särskilt mycket om min forskning innan de säger att det här är ett viktigt problem. Vad som är angeläget är något som är viktigt, något som är viktigt här och nu och som har nytta även utanför akademin.

Karolina: Varmt välkommen till detta avsnitt av Angelägen podd om forskning och folkbibliotek. I den här podden träffar vi från Digitekets redaktion forskare från lärosäten i Sverige för att prata om sådant som rör folkbibliotekens verksamhet och uppdrag. Jag heter Karolina Jeppsson och i detta avsnitt möter jag Ahmed Kaharevic som är statsvetare från Linköpings universitet. Vi kommer att prata om digital delaktighet och digitalt utanförskap och hur folkbiblioteken arbetar med dessa frågor.

Varmt välkommen hit!

Ahmed: Tack så mycket!

Karolina: Ahmed, skulle du vilja börja med att berätta om dig själv och hur det kom sig att du började forska?

Ahmed: Ja, absolut. Jag heter Ahmed Kaharevic och är postdoktor på Linköpings universitet. Det betyder inte att jag är doktor på posten, utan det betyder att jag är en forskare tidigt i karriären. I slutet av mina masterstudier så började jag intressera mig för forskning. Jag tjatade på min lärare som heter Elin Wihlborg och som idag är min kollega: ”Kan du inte berätta: Vad innebär forskning?” Hon svarade: ”Jo, jo, men det gör jag lite senare.” Sedan, sista terminen, frågade de mig om jag skulle vilja börja jobba som studentmedarbetare vid sidan av studierna. Jag blev forskningsassistent och till slut doktorand och nu postdoktor.

Karolina: Din avhandling publicerades 2025 och den heter Tillgång utan inkludering. Att utöva sociala rättigheter och skyldigheter i utsatta områden i en digital välfärdsstat. Kan du förklara vad du tar upp i din avhandling och vad en digital välfärdsstat är?

Ahmed: Ja, absolut. Jag tycker att titeln förklarar en del. Alltså tillgång utan inkludering eller på engelska, som boken är skriven på, ”access without inclusion”. I avhandlingen och i min forskning har jag studerat delaktighet i det digitala samhället bland invånare som bor i socioekonomiskt utsatta områden.

Det började med att 2019 besökte Skäggetorp, ett område i Linköping, tillsammans med mina kollegor och gjorde en enkätstudie. Vi hade en massa frågor; om och hur man använder internet, om man använder digitala tjänster och verktyg som BankID. Vi gick runt i området och knackade dörr hemma hos folk. Vi besökte också olika verksamheter och det lokala biblioteket. 

Min avhandling är baserad på fyra artiklar, fyra delstudier kan man säga. Den här enkäten utgör två av dessa delstudier. Någonting som var väldigt intressant var att när vi jämför vår enkät med den som Internetstiftelsen gör, Svenskarna och Internet, så ser vi att i Skäggetorp så finns det många som har internet. Man har en smartphone som man använder till Bank-ID, för att surfa på nätet, kolla på sociala medier, hålla kontakt med nära och kära och läsa nyheter på svenska och andra språk. 

Men trots detta berättar väldigt många att de har väldigt svårt att ta del av digitala offentliga tjänster. Hur man deklarerar, hur man skickar in ett CV eller vart man ska vända sig om man blir arbetslös. Eller hur man gör för att besöka den digitala vårdcentralen, som var väldigt aktuell strax efter den här enkäten när covid-19-pandemin kom. 

Enkäten gav fler frågor än svar. Hur kommer det sig att man har tillgång till teknik men ändå inte känner sig inkluderad? Att man har tillgång och rätt till att ta del av olika välfärdstjänster men ändå inte klarar av att ta del av dem? Så det jag gjorde efter det var att jag besökte ett ytterligare område, Navestad. Där gjorde jag fältstudier, alltså mer kvalitativa studier i form av intervjuer med fokusgrupper.

Karolina: Vill du bara säga någonting om Skäggetorp och Navestad för oss som inte bor i Linköping?

Ahmed: Absolut! Skäggetorp och Navestad är två områden där, om man kollar på kommunal statistik, det är lägre utbildningsnivå och lägre inkomst. Det är också sämre hälsotal, lägre sysselsättning och högre etnisk mångfald. Det här är två områden som brukar cirkulera bland olika listor och klassificeringar som polisens utsatta områden, nu nyligen i regeringens utanförskapskarta. Man skulle kunna säga att det är två områden som är marginaliserade, som har socioekonomiska utmaningar. 

En anledning till varför vi studerade de här områdena var för att det inte fanns så mycket forskning av marginaliserade områden i relation till digital delaktighet. Jag ska försöka avsluta min långa sammanfattning av avhandlingen: jag gjorde olika intervjuer med boende och med människor som arbetar i dessa områden som bibliotekarier och tjänstemän. 

En sak som lyftes väldigt ofta var något som i forskning heter ”administrative literacy”. Det kan översättas till samhällskompetens. Alltså att veta vilka rättigheter man har. Ungefär samma fråga som du ställer. Vad är egentligen en välfärdsstat? Om jag blir arbetslös, vilka myndigheter är det som kan hjälpa mig då? Vilka skyldigheter har jag i samhället? Vad ansvarar kommunen för? Vad ansvarar Försäkringskassan för? Den här typen av frågor gör det ofta mycket svårare att använda digitala och offentliga tjänster, snarare än att ha en mobil och veta hur man använder en mobil.

Karolina: De här människorna som var med i era enkäter och intervjuer, tillhör de olika språkgrupper också?

Ahmed: Ja, det gör de. Det har varit väldigt många olika språkgrupper. I en rapport som vi skrev utifrån enkäten så har vi ett foto på den lokala skolan där det står ”hej” på 51 olika språk. Det visar att det går elever här som pratar 51 olika språk. De stora språken efter svenska och engelska är somaliska och arabiska.

Karolina: Kan du säga någonting mer om hur de digitala utmaningarna tar sig uttryck i vardagen? Blir det att man har svårigheter att kommunicera med Försäkringskassan till exempel? Vad gör man då?

Ahmed: Jag kan ta ett exempel från en person som jag skriver om i min avhandling, Omar. Omar blev av med sitt jobb och får reda på, av sin dotter, att han har rätt till inkomststöd. Han söker på nätet för att läsa om vad inkomststöd är, hur det fungerar och var han kan få det. Men han kommer inte så långt. Han går därför till det lokala kontaktcentret, alltså ett kommunalt medborgarkontor och försöker förklara sitt ärende. Han pratar inte jättebra svenska och den här tjänstemannen får endast prata på svenska, enligt en kommunal policy. Efter att de försökt lista ut vad det egentligen är för hjälp Omar behöver så kommer de till slut fram till att det är just ersättning. Då förklarar den här personen på kontaktcentret att det här är Försäkringskassans ärende, att de inte kan hjälpa honom.

Som tur är finns Statens servicecenter i närheten som tar hand om dessa frågor. Då går Omar till Statens servicecenter. De förklarar hur det fungerar. Han måste även söka jobb genom Arbetsförmedlingen och rapportera in vilka jobb han har sökt. Så det blir en till myndighet här. Han hänvisas till slut till deras digitala tjänster. Han går hem, försöker, löser det inte och går då i stället till en civilsamhällesorganisation som hjälper honom. Det här är ett exempel av vad som händer om man inte har den här samhällskompetensen med den digitala kompetensen. Dagens samhälle är väldigt fragmenterat, alltså att myndigheter ansvarar för sina frågor och kommuner för sina frågor. Det blir väldigt svårt att navigera.

Karolina: I digitaliseringsstrategin står det att Sverige ska vara bäst på digitalisering, eller vill vara det. Hur kan det inte finnas mer forskning som handlar om de här viktiga frågorna?

Ahmed: Det är en jättebra fråga. Många av de här frågorna handlar egentligen om att man behöver ett ganska starkt och tydligt politiskt ledarskap som ger mandat till rätt myndigheter för att hantera dessa frågor. Tyvärr är inte de här frågorna lika, vad ska man säga, lika vänliga för att få röster. Det finns andra frågor som är mer aktuella, helt enkelt.

Anledning till att vi ens kallar det för digitalt utanförskap eller digital inkludering är inte för att vi eller jag menar att digitalt utanförskap är något annat än utanförskap. Utan det handlar om ett utanförskap i ett samhälle som är digitaliserat. Varför det kan vara bra att kalla det för just digitalt utanförskap är för att lyfta fram den digitala aspekten. Ett sådant begrepp kan sprida sig mycket snabbare än att prata om utanförskap och sedan i en längre text förklara vad för slags utanförskap man pratar om.

Karolina: Finns det ett baskrav på digital kunnighet i Sverige?

Ahmed: Ja, indirekt. Det finns ingen regel med krav på digital kunnighet. Men om du inte kan använda en telefon eller olika sidor på nätet, då blir det väldigt svårt att vara delaktig i samhället. Vi har även hört, utifrån det människor berättat för oss, att man kan känna sig väldigt ensam. Det handlar både om de här mer hårda aspekterna om att få utbildning, få arbete, få inkomst, men också om de emotionella, de mjuka. Indirekt så kan man därför säga att det finns ett krav. I och med att välfärdsstaten eller samhället förutsätter att man ska kunna de här grejerna. Vill man vara en del av samhället, en aktiv medborgare, så behöver man idag kunna dem.

Karolina: Tycker du att dessa krav är orimliga när det handlar om digitala kunskaper? 

Ahmed: Det finns en klassisk statsvetare, Robert A. Dahl, som skrev om just den här frågan under den senare delen av 1900-talet. Redan då menade han att idealen var för hög för den tekniska utvecklingen då. På grund av den komplexitet som finns i politiska system i välfärdsstater.

I slutändan är det här en politisk fråga. Vilka krav tycker vi är rimliga att ställa på människor för att skapa det samhälle som vi eftersträvar? Jag tror att människor som aktiva medborgare är ett bra ideal. Det vi däremot behöver fundera på är vilka olika stödstrukturer det finns för att hjälpa människor att få förutsättningar att bli aktiva medborgare. Där är ju bland annat biblioteken en väldigt viktig aktör idag.

Karolina: Vad finns det fler för samhällsaktörer som tar stort ansvar i detta?

Ahmed: Jag skulle vilja lyfta civilsamhället, som ju exemplet med Omar visar. Någonting som jag blev förvånad över var att nattvandrarna i Skäggetorp hjälpte invånare att skriva CV och skicka in olika ansökningar. Att även nattvandrarna sysslar med detta. Sen finns det medborgarcenter hos kommunen och idag har vi även statens servicecenter som hjälper till med myndighetsärenden. 

Karolina:  Om vi då pratar lite mer om biblioteken, särskilt folkbiblioteken. Tillsammans med Helena Iacobaeus och Mariana Gustafsson har du gjort en studie som handlar om hur folkbiblioteken och hur bibliotekarier upplever och arbetar med digitalt medborgarskap. Säger vi så på svenska om “digital citizenship”?

Ahmed: Ja, det gör vi. Sen tror jag nog inte att det är så många som säger digital citizenship eller digitalt medborgarskap utanför den här akademiska världen.

Karolina: Man kanske pratar mer om digitala tjänster eller digital delaktighet?

Ahmed: Ja, precis.

Karolina: Helena Iacobaeus har skrivit en text till Digiteket utifrån den här studien. Ni har gjort tio djupintervjuer med bibliotekarier som regelbundet möter besökare som bland annat har frågor om olika digitala verktyg. Någon av dessa bibliotekarier säger i texten att deras uppgift är tydlig och det är att de ska stärka medborgarnas informationslitteracitet eller MIK. Men de upplever att det finns ett glapp mellan teori och praktik, att de hamnar i utmanande situationer i sina roller. Vill du säga någonting mer om det?

Ahmed: Det vi ser i våra studier är att biblioteken axlar ett mycket större ansvar än vad de egentligen ska göra. De jobbar ju inte enbart utifrån att stärka MIK eller digitala kunskaper, utan de hjälper människor att översätta, navigera och ibland göra olika ärenden som medborgare kommer och frågar om. Det kan handla om att få ut någonting från banken, det kan handla om Försäkringskassan, Arbetsförmedlingen, Migrationsverket eller att skriva ut ett papper. Det sistnämnda har jag förstått är väldigt vanligt på biblioteken idag. Även jag har gått och frågat om man kan få skriva ut ett papper. 

Det vi ser är att det uppstår ett dilemma ibland för bibliotekarier och deras uppdrag att stärka besökarna i att själva kunna göra det de vill ha hjälp med i olika ärenden. Det finns brist på tid och det är inte alltid så att alla som kommer och frågar om hjälp lär sig själva. Ibland finns det även bibliotekarier som gör det lilla extra åt medborgaren och själv därför trycker på tangenterna.

Det finns även en annan aspekt, som vi ser när bibliotekarierna pratar om detta, som handlar om emotionellt och socialt stöd. Om vi går tillbaka till de här mjuka värderingarna igen. Att man behöver både det sociala stödet och hjälp med ett specifikt ärende, av någon som man har förtroende för. Vi ser i våra studier att personer som besöker biblioteken har ett aktivt förtroende för bibliotekarien. Jag hoppas att jag svarade på frågan?

Karolina: Absolut. Vad var det för fler upplevelser som framkom i studien? 

Ahmed:  Det finns också mycket frustration. När jag jobbade som studentmedarbetare redan 2019 så besökte jag bibliotek runt om i Östergötland. Någonting som bibliotekarierna återkommande berättade om var att andra aktörer aktivt skickar sina kunder eller klienter till biblioteken för att man vet att bibliotekarier hjälper till med de här ärendena. Det skapade en frustration för det blev en större arbetsbörda för bibliotekarien. Det skapar också en frustration mot till exempel banker som stänger ner sina kontor och skickar kunderna till biblioteken.

Biblioteket blir en slags “last outpost” som är en otroligt viktig roll och något som behövs i Sverige. En aktör som kan hjälpa medborgare med frågor som inte är bundna till en specifik sektor. Alltså att det inte bara är som till exempel kommunens kontaktcenter som enbart hjälper med kommunala frågor, Skatteverket som enbart hjälper med Skatteverkets frågor och så vidare. Att det finns en aktör där man kan komma och fråga om hjälp oavsett om det handlar om ett ärende kopplat till ett företag eller till en myndighet eller till en kommun.

Om man vill ha det på det sättet måste man erkänna att folkbiblioteken har en sådan roll och att de ges större mandat och mer resurser att faktiskt jobba med de här frågorna (som de de facto redan jobbar med idag).

Karolina: Du har skrivit en del om tillit, som handlar om en slags tillit till staten, och att den kanske är sviktande inom vissa grupper. Vad tänker du om tilliten till institutionerna? Har du några tankar om det?

Ahmed: Jag har tankar om det. Jag kan inte säga att jag har bevis på att biblioteken har hög tillit, men en indikator är att besökare efter besökare är bekväma med att de vill att bibliotekarien ska ta över datorn. De delar sina personnummer och vill att bibliotekarien sköter det här. Att lämna ifrån sig så viktiga personuppgifter till en bibliotekarie skulle jag säga är en indikator på en tillit. Sen skulle man kunna fundera på om det snarare handlar om tillit till just den specifika personen, som man kanske har träffat flera gånger. Eller om det handlar om tillit till biblioteket som organisation. Det vet jag inte. Det jag ser är att biblioteken är väldigt bra på att fånga upp och jobba med människor med de här frågorna.

Karolina: Samtidigt blir det en konflikt, i yrkesrollen, med privata saker som man får ta hand om på något sätt.

Ahmed: Precis, där blir ju konflikten att bibliotekarier egentligen inte ska ta emot de här personuppgifterna och logga in åt personen. Ofta gör de heller inte det. Men ibland kanske man bara är trött den dagen och inte orkar förklara om och om och om igen. Eller så vet man att den här personen som ber om hjälp verkligen har det svårt. Att hen inte kommer att lära sig, så antingen hjälper jag eller så hjälper ingen.

Karolina: Har ni sett något slags gemensamt arbetssätt som de här tio intervjuade har, för att ta sig an dessa frågor? Eller önskan om ett sådant?

Ahmed: Nej, inget specifikt arbetssätt. Jag skulle säga att önskan ibland går isär mellan de som vill att man ska hjälpa mer, de som vill att man ska jobba mer med digitala frågor och de som hellre vill att biblioteken ska vara strikta och jobba med det egentliga uppdraget. 

Om vi ska utgå från ett bredare samhällsperspektiv och man köper tanken att samhällskompetens är något viktigt i dagens fragmenterade system, vilket min forskning pekar på. Då är det bra med en aktör som kan samla och hjälpa folk över de här olika gränserna. I näringslivet kallas detta för one-stop-shop. Det är ju den informella rollen biblioteken ofta har idag. Jag vill återigen lyfta, från det här övergripande samhällsperspektivet, att det är en viktig roll som biblioteket har och att de behöver mer mandat, resurser och ett erkännande att de har den här rollen.

Karolina: Det behövs kanske också mer ansvar från vissa aktörer som har digitala tjänster? Att se till att de faktiskt är så tillgängliga som de utlovas att vara?

Ahmed: Ja, precis. Det är egentligen det första steget man behöver göra, att faktiskt utveckla tjänster till att bli ännu mer tillgängliga. Att man har kontor där man kan hjälpa människor. Men om jag får tänka fritt här så tror inte jag att vi kommer röra oss mot ett samhälle med fler kontor. Ett mer sannolikt alternativ är att det ska finnas en aktör som Statens servicecenter som både jobbar med Migrationsverket, Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen. Men då en aktör som även jobbar med kommunala frågor. Jag har aldrig tagit upp det här med en bibliotekarie, men den aktören kanske skulle kunna vara biblioteken. Då behövs det såklart erkännande, mandat och resurser.

Karolina: Vad ser du är önskvärt eller att det finns ett behov av, utifrån det som du har sett i din forskning gällande digitalt utanförskap eller delaktighet?

Ahmed: Om vi tar den här tanken om biblioteken som en slags one-stop-shop och överför det till det digitala så tror jag att det behövs en samlande tjänst, plattform eller sida för majoriteten av alla olika myndighetstjänster som finns. De här typerna av tjänster finns i Europa, de finns nere på Balkan, det finns i Baltikum. I Sverige har det varit svårare i och med att myndigheterna är väldigt självständiga. En tjänst eller en sida, om vi ska prata om det mer pedagogiskt, där man kan klicka vidare för att komma till Migrationsverkets e-tjänster eller Försäkringskassan e-tjänster skulle förenkla eller snarare minska kravet på samhällskompetens. 

Sedan så skulle ju såklart andra frågor uppstå där. Det kan handla om ansvar. Dels vem som skulle ha ansvar för den sidan och dels att det, beroende på hur man utvecklar den, skulle kunna bli otydlig. Vems e-tjänst är det jag använder nu? Är det Migrationsverket eller Försäkringskassan? Vem har ansvar för den här e-tjänsten? Det är ingen enkel lösning, men det är något som jag tror skulle förenkla för väldigt många.

Karolina: En slags samlingsplattform för väsentliga myndigheter och institutioner. Får jag fråga dig, hur kom det sig att du blev intresserad av just det här området? Vad är det som motiverar dig att forska om just detta?

Ahmed: Det var både en slump och ett intresse från början. Intresset handlade mer om utanförskap utan det digitala, om det man skulle kunna kalla för politisk delaktighet. Vi var väldigt intresserade över hur den politiska delaktigheten såg ut bland grupper som har socioekonomiska utmaningar, som är marginaliserade.

Jag nämnde ju Elin Wihlborg här i början som jag tjatade på och som till slut tog in mig som studentmedarbetare. Hon forskade om digitalisering och då blev min forskning just mötet mellan digitaliseringen och mitt intresse, delaktighet bland marginaliserade grupper. Sedan har det här intresset växt och mycket är på grund av det jag upplever när jag är ute och pratar med kommuner, myndigheter, bibliotekarier, civilsamhälle och privata företag. Jag behöver inte direkt övertala någon varför de här frågorna som jag studerar är viktiga. Det gör att mitt intresse stärks, för det känns som att ens forskning faktiskt har en nytta utanför akademien. Det är väldigt viktigt för mig.

Karolina: Internationellt är det också ett stort forskningsområde, som jag förstår.

Ahmed: Ja, det är det och även biblioteken. När vi har gjort jämförande studier även runt om i Norden och utanför så är biblioteket en aktör som hjälper med digital delaktighet. Jag har sett exempel från andra europeiska länder och även exempelvis New York.

Karolina: Det här med en digital välfärdsstat. Vad är kriterierna för att kallas en digital välfärdsstat?

Ahmed: Det finns inga hårda kriterier. Om vi börjar från början, vad är en välfärdsstat? Det finns väldigt många olika typer av välfärdsstat. Det handlar om hur samhället är organiserat, hur man organiserar välfärd.

I USA är det väldigt mycket privata företag som tar hand om de välfärdsfrågorna. I Sverige och i Norden är det istället den offentliga sektorn. Men både USA och Sverige är en typ av välfärdsstat. De nordiska länderna skiljer sig väldigt mycket åt på så sätt. Här är den offentliga sektorn väldigt utbredd och stor. När man lägger till ordet digital innan välfärd i den nordiska eller svenska kontexten så syftar det på att man ska kunna utöva sina rättigheter och skyldigheter, man ska kunna ta del av olika välfärdstjänster. Idag så måste du nästintill vara digitalt inkluderad eller inkluderad i det digitala samhället för att göra detta. I och med att myndigheter och kommuner har en princip om digitalt först så är det väldigt svårt utan exempelvis Bank-ID. Det som gör Sverige och Norden lite unika är att man både har en väldigt utbredd, extensiv välfärdsstat och rankas väldigt högt när det kommer till hur utbredd digitaliseringen är i samhället. Det är det jag tänker på när jag pratar om digital välfärdsstat.

Karolina: Tack. Går det att ställa sig utanför det digitala och ändå vara delaktig i samhället?

Ahmed: Ja, det går väl att vara delaktig på något sätt i samhället. Det beror på vad man menar med delaktighet i samhället. Men det går inte att vara den här aktiva medborgaren och inte vara digital, skulle jag säga. Jag har i mina studier nog träffat någon som inte vill vara digital alls, men de flesta som jag har träffat så handlar det om svårigheten att bli digital. För de som är väldigt digitalt självgående bidrar alla de här olika e-tjänsterna och digitaliseringen till ett enklare liv. Att jag inte behöver vandra iväg till Skatteverket och lämna in en blankett utan att det går på bara några klick.

Karolina: Vi ska börja avrunda det här samtalet. Jag vill bara fråga vad du har på gång nu och härnäst?

Ahmed: Jag håller på just nu med två olika projekt. Ett projekt leds av ett nätverk som heter Nordiska nätverket för livslångt lärande, som är ett expertnätverk under Nordiska ministerrådet. Vi undersöker hur kommuner kan samverka med andra aktörer (civilsamhället, företag och myndigheter) för att främja digital inkludering bland migranter.

Det andra projektet handlar om energifattigdom i ett digitalt samhälle. Vi är många forskare, blandat från exempelvis energisystem eller mitt område statsvetenskap, där vi tillsammans undersöker hur sambandet mellan tillgång till energi och digital teknik påverkar ens förutsättningar att bli en aktiv medborgare. 

Karolina: Intressant! Det låter som väldigt konkret förankrade projekt i samhället.

Ahmed: Kul att höra! De är alltså angelägna.

Karolina: Stort tack Ahmed för att du kom till vår podd och berättade om din forskning. Lycka till med dina projekt. 

Ahmed: Tack så jättemycket.

Karolina: Du har lyssnat på ett avsnitt av Angelägen podd, producerad av Digitekets redaktion. Jingeln är skapad av Linnéa Jönsson och klippningen gjordes av Karolina Jeppson. Besök gärna Digiteket för fler avsnitt.