I kritikens tidsålder – bibliotekarier som recensenter

Den här essän syftar till att stödja bibliotek och bibliotekarier som vill arbeta med litteraturkritik. Magnus William-Olsson, poet och grundare av Kritiklabbet, ger en historisk bakgrund till kritiken som fenomen och beskriver den som konst- och kunskapsform. Han argumenterar för varför kritik och i synnerhet litteraturkritik är en uppgift för bibliotek. Slutligen tar han upp själva konsten att recensera.

Ordet kritik kommer från grekiskans krinō och ännu längre tillbaka från proto-indoeuropeiskans krei. Den generella betydelsen är ”avgöra”, ett ord som behövs i alla språk eftersom människolivet så mycket består just i avgöranden: Ska jag gå hitåt eller ditåt? Ska jag fly eller fäkta? Tycker jag om eller tycker jag inte om? Från verbet krinō kommer såväl ordet kritik som ordet kris. De hör ihop. Det senare ordet användes först mest inom läkekonsten: sjukdomsförlopp kommer till en kris, en avgörande vändning. Men från 1600- och 1700-talen fick ordet alltmer den utvidgade betydelse det har idag. Likadant med ordet kritik.

Vad är kritik?

Ordet och löftet

Idag präglar de två orden våra liv i extremt hög grad. Vår omvärld och vi själva genomgår ideliga kriser. Klimatkrisen, flyktingkrisen, krisen i Mellanöstern, läskrisen, m.fl. För att inte tala om alla personliga kriser, 30-, 40-, 50-årskriserna. Kriserna efter skilsmässor, dödsfall och uppsägningar. Den framför spegeln varenda morgon och den när man läser igenom det man skrivit och bara vill slänga allt i papperskorgen.

Ordet kritik använder vi minst lika mycket. I parlamentet, i organisationer, i bolagsstyrelser och domstolar idkas kritik varenda stund. Medierna kritiserar. Cheferna kritiserar och kollegorna på jobbet. Sociala medier är alltigenom kritiska forum. Ens barn, föräldrar, partners och vänner kritiserar. Och när inte någon annan kritiserar en, kritiserar man sig själv, hur man ser ut, lever och det man gör. Hela livet består av ett enda kritiserande.

Men varför? Alla vet ju att det gör ont att få kritik, att det är jobbigt. Svaret är att det ur kritiken i gengäld kommer ett löfte. Löftet om förändring och förbättring. Genom att idka kritik kan vi förändra och förbättra världen, våra omständigheter, styret, konsten och oss själva.

Kanske kan man säga att kritik ytterst består i att föra ett eller annat till och igenom en kris, i syfte att det ska falla ut i en annan och bättre form. För att så ska ske krävs dock känslighet, konstfärdighet och kunskap. Och i fråga om hur man bäst bedriver kritik finns det otaliga idéer och teorier.

Kritikens tidsålder

”Unser Zeitalter ist das eigentliche Zeitalter der Kritik, der sich alles unterwerfen muss“, skrev 1700-talsfilosofen Immanuel Kant i en fotnot till sin bok Kritik av det rena förnuftet (1781). Vad kan han ha menat med att vi lever i ”kritikens egentliga tidsålder” och att allt därför måste underkastas kritik?

Vi har förstås i alla tider sysslat med kritiska avgöranden. Det hör som sagt till människans stundliga villkor. Men några omständigheter har förändrats när Kant skriver som han gör.

Den första är att vi har börjat få en ”offentlighet”. När vi kritiserar oss själva och andra, när vi kritiserar idéer eller verk, institutioner eller fenomen offentligt innebär det att vi utövar kritik inför andra och okända.  En kritisk artikel i tidningen riktar sig inte bara till den kritiken gäller, den riktar sig framför allt till tidningens läsare, publiken. Kritiken blir en allmän angelägenhet. Tillgängligheten till tidningar, böcker och andra trycksaker, men också teatrar, kaféer, olika folkförsamlingar och diskussionsforum ger kritiken en offentlig bas.

En annan omständighet, som förstås hör samman med den förra, är det som kallas upplysningen. I en annan skrift, Vad är upplysning? (1784), skriver Kant: ”Upplysning är människans utträde ur sin självförvållade omyndighet. Omyndighet är oförmågan att göra bruk av sitt förstånd utan någon annans ledning.”

Tidigare hade människor i allmänhet gjort och tänkt som deras förfäder och överheten ansett rätt och riktigt. Men offentlig och tillgänglig kunskap gav envar tillträde till ett upplyst förstånd. Kant fortsätter: ”Självförvållad är denna omyndighet om orsaken till densamma inte ligger i brist på förstånd, utan i brist på beslutsamhet och mod att göra bruk av det utan någon annans ledning. Sapere aude! Ha mod att göra bruk av ditt eget förstånd! lyder alltså upplysningens valspråk.”

När Kant här talar om att göra bruk av sitt eget förstånd, syftar han – som jag läser honom – just på kritik. Att kritiskt pröva och föra till avgörande. Det är ju också den grund på vilken parlament, vetenskap, medier och konst vilar i moderna samhällen. Det anstår inte längre människan att omyndigt lämna bort sina avgöranden till präster, domare och kungar. Som myndiga medborgare, med tillgång till offentlighetens alla källor, åligger det envar att själv avgöra.

I så mening lever vi fortfarande i kritikens tidsålder. Kris och kritik präglar nästan alla delar av vår tillvaro. Men allt fler menar att vi nu ser slutet på denna era. Kanske framför allt för att kritiken inte längre infriar sina löften. Vi kritiserar mer än någonsin. Men är det verkligen kritiken som styr förändringarna av våra livsbetingelser? Och blir någonting egentligen bättre av all vår kritiska möda?

Akademiska ”post-kritiker” menar att ”misstänksamhetens hermeneutik” med rötter hos Marx, Nietzsche och Freud förlorat sin kraft att förändra. Att kritikens grundläggande negativitet, dess utgångspunkt i invändningen, uttömt sin potential.

Andra menar att begreppet ”offentlighet” blivit obsolet. Den definierande gränsen mellan privat och offentligt har försvunnit. Idag, i de sociala mediernas och bekännelsernas era, är det privata det offentliga. Inte heller finns det något privilegierat vetande att kritiskt åberopa. Vilken åsikt som helst kan ju vinna stöd i den ständigt växande floden av föregivna fakta som internet består oss med. Upplysningens valspråk Sapere aude! (”våga veta”), enligt Kant, har därmed helt förlorat sin mening. Inget finns att våga, inget att veta. Man kan helt utan risk hävda vad som helst. Ett förhållande som algoritmiskt underhålls och bekräftas massivt i envars ”filterbubbla”.

Till det ska läggas den paradoxalt anti-kritiska kritik som inte minst den populistiska högern och den nya fascismen kolporterar. Avgöranden sker inte på förståndets grund utan i enlighet med intressen, hävdar de. Forskare, politiker, medier tänker, tycker och säger som de gör inte för att det är sant, utan för att det bekräftar deras ideal och fördomar. Sapere aude! betyder för dessa anti-kritiska kritiker att alla har rätt till sin egen sanning. Vad till exempel klimatforskningen hävdar må vara sant för forskarna, jag litar mer på vad jag faktiskt erfar och upplever! Somliga talar om fenomenet som ”faktaresistens”.

Kritiken ifrågasätts, kort sagt, från många håll i vår tid. Men om dess tidsålder faktiskt är över? Om vi inte längre kan tro på att den kan förändra och förbättra? Om det att skriva artiklar, argumentera, demonstrera och ställa till svars inte längre hjälper – hur ska vi då få till de förändringar och förbättringar som väl måste till för att klimat, krig och allehanda orättvisor inte ska föröda världen?

Biblioteken och kritiken

I ljuset av ovanstående behöver ingen tvivla över att bibliotek är kritiska institutioner. Bibliotekslagen är också tydlig härvidlag. Att den inte nämner ordet kritik beror, vill jag hävda, på att det är så självklart att lagstiftaren inte trott sig behöva nämna det. Tanken att bibliotek skulle verka okritiskt är helt enkelt absurd.

Att bibliotek därtill i alla tider och former sysslat med att värdera, välja ut, bevara och förmedla litteratur gör dem förstås till kritiska, litteraturkritiska, institutioner. Bibliotekarier är kritiker. Frågan är bara hur de som bestämmer över deras arbetsuppgifter tillåter dem att utöva sitt kritikerskap.

Litteraturkritik i Sverige

Eftersom kritik är ett så genomgripande fenomen i vardagslivet är det ibland svårt att veta vad man talar om när man använder ordet. När kultursidorna debatterar ”kritikens kris” handlar det vanligen om det som med ett bra ord kallas ”dagskritik”, det vill säga recensioner av konstverk men kanske också om krönikor och annat som kritiserar till exempel trender eller tendenser i samhället, inte sällan med utgångspunkt i något skribenten har sett eller läst.

Nya tekniker och uppmärksamhetsekonomier, nya konsumtionsmönster, förändrad annonsmarknad och nya affärsmodeller har gjort att de som alltsedan 1700-talet burit upp dagskritiken, det vill säga pressen i vid mening, inte längre kan göra det.

Jag har skrivit mycket i andra sammanhang om fenomenet, som är globalt och som därför hanteras på en mängd olika vis på olika platser. Därför ska jag inte gå djupare in på ämnet här, utan nöja mig med det som gäller överallt: Recensionernas försvinnande är ett stort problem för litteraturen.

Litteraturkritikens absolut viktigaste uppgift är därför att möjliggöra för oss att tänka utifrån och tala om också sådana böcker vi själva inte tagit del av.

Problemet kan formuleras så här: Litteratur har många funktioner i våra liv. Vi läser i enskildhet, njuter, lär oss och berikas av det i det privata. Men litteratur är också viktig för vårt gemensamma, för samhället. Konst och litteratur består oss med den mest komplexa kunskap vi kan få om vad allt det kan innebära att vara människa. Det gäller i det stora. Vad skulle vi veta om antiken utan Homeros och tragöderna? Vad skulle vi veta om att leva i vår del av världen på 1800-talet utan Almqvist, Bremer, Dickens, Balzac eller Dostojevskij? Liksom i det lilla: Vad skulle vi veta om att vara svensk på 1970-talet utan Göran Sonnevi eller Kerstin Thorvall eller i vår egen tid utan Tone Schunnessons, Aya Kanbars eller Agri Ismaïls böcker?

Vetenskapen och journalistiken i all ära. De mest subtila insikterna och kunskaperna om det mänskliga står att finna i (konsten och) litteraturen. Ett samhälle som menar att sådan kunskap är viktig, måste också utveckla former för att vi ska kunna tänka utifrån och tala om konst och litteratur tillsammans.

Varje enskild människas tid är emellertid begränsad. Var för sig kan vi bara läsa ett ytterst litet urval av de böcker vi har skäl att tänka på och tala om. Litteraturkritikens absolut viktigaste uppgift är därför att möjliggöra för oss att tänka utifrån och tala om också sådana böcker vi själva inte tagit del av. En recension där en kritiker läst uppmärksamt, kontextualiserat, refererat, värderat och formulerat sina tankar om en bok ger oss som inte läst boken möjlighet att prata om den på arbetsplatsen, vid matbordet, på fiket eller i baren. Och får boken tio sådana recensioner skrivna av olika kritiker ökar möjligheten närmast exponentiellt.

Detta är också det främsta skälet till att vi måste få en politik för att främja dagskritik, därför att den gör den aktuella litteraturen till en samhällelig angelägenhet.

Om biblioteken, som det heter i bibliotekslagen, ska främja ”litteraturens ställning” och ”tillgång[en] till litteratur” (§ 7) är det, menar jag, svårt att argumentera för att biblioteken inte har en skyldighet att arbeta med litteraturkritik.

Bibliotekarier är, som sagt, särskilt ägnade att bedriva kritik eftersom de i sina grundsysslor är kritiker.

Det kan och bör förstås ske på många sätt och de senaste decennierna har vi också sett en litteraturkritisk utveckling på bibliotek, till exempel med fokus på litteratursamtal, läsecirklar, ”Shared Reading”, litteraturpoddar, boktips på sociala medier, och biblioterapi. Allt sådant främjar förstås litteraturens betydelse i samhället. Bibliotekarier är, som sagt, särskilt ägnade att bedriva kritik eftersom de i sina grundsysslor är kritiker. Och likväl saknar de som regel utbildning i litteraturkritikens konst- och kunskapstraditioner.

Tillsammans med ett stort antal bibliotekarier har Kritiklabbet utarbetat en modell för att utveckla kunskaper i litteraturkritik på bibliotek. Modellen är praktiskt inriktad och tillgänglig för alla. Den som vill kan läsa mer om den i Eva Freds artikel Att hitta sin röst och varandra – bibliotekarier som litteraturkritiker här på Digiteket.

Med utgångspunkt i modellen ska jag till sist försöka komplettera och fördjupa mina tankar om litteraturkritikens konst.

Konsten att recensera litteratur

Redaktionen

Först och sist är alltid redaktionen. Övergripande avgöranden som vilka böcker vi ska skriva om och till vilka vi vänder oss måste tas gemensamt. Redaktionen ska också fungera som idé- och diskussionsforum, som läromiljö för nybörjare. Den ska alstra lust och sätta gränser.

Svenska bibliotek är hierarkiska organisationer där personal inte sällan är vana vid att knyta handen i fickan och göra som chefen säger. Det är inte helt lätt att bryta sådana mönster. Men när det gäller kritik är det nödvändigt. En litteraturkritiker måste vara fri att tycka och tänka efter eget omdöme.

Inför grupper av bibliotekarier som ska forma en kritikredaktion har jag ofta haft hjälp av att likna redaktionen vid ett popband eller en teaterensemble. Konsensus är lika med död. Det gäller tvärtom att uppmuntra varandras egenarter, särbegåvningar och idiosynkrasier i tänkande, värdering och uttryck. Samtidigt måste alla, utan undantag, hålla på formerna. Man bränner inte en deadline, lika lite som man kommer för sent till repetitionerna.

Konsten att som redaktör hjälpa en skribent att få hens text så bra som den kan bli är förstås allra viktigast. Den kräver lyhördhet och respekt, men också förmåga att vara tydlig i sina förslag och invändningar. Kritik är jobbigt både för den som kritiserar och den som blir kritiserad. Men när skribenten med redaktörens hjälp lyckats få till texten är glädjen också delad.

Precis som i ett popband eller i en teaterensemble är redaktionen gemensam avsändare. Alla har skäl att glädjas när någon utmärker sig.

Precis som i ett popband eller i en teaterensemble är redaktionen gemensam avsändare. Alla har skäl att glädjas när någon utmärker sig. Å andra sidan måste gemenskapen förstås vårdas så att ingen känner sig förbisedd eller utanför. Popband spricker som bekant, men i sina bästa stunder förmår de också de enskilda medlemmarna att gå från medelmåttor till genier.

Skriva recension

Recenserandets konst har till förutsättning att kritikern, precis som en musiker, övar sitt instrument. Konsten att komma till rätt avgörande består i att öppet pröva verket genom att ge akt på sig själv; hur man känner, vilka associationer man får, hur ens tankar vandrar, vad man tycker. Ingen detalj i ett konstverk är så liten att den inte kan väcka reaktioner i kritikern.

Förmågan att uppfatta, att urskilja, att värdera allt som låter göra sig till föremål för kritik kallar jag sensibilitet. Att odla och öva den kritiska sensibiliteten är kritikerns allt överskuggande syssla. Allt man är och har spelar roll i avgörandet: ens sinnlighet; ens kunnande och vetande; ens kreativitet och påhittighet; ens nyfikenhet och förundran; ens erfarenheter och minnen, personlighet och smak.

Den stora skillnaden mellan att läsa en bok i avsikt att recensera den och att bara läsa för lust och nöjes skull är att man i det förra fallet måste vara uppmärksam såväl på texten som på sig själv och sina egna reaktioner. Anteckna gärna och mycket. När man nästa gång läser texten ser man ofta vad det var man reagerade på. För det mesta var det inget viktigt, men ibland finner man hela sin recension i en enstaka anteckning.

Jag betraktar recensionen som en litterär genre. I det lägger jag att kritikern ska skriva för sin egen läsekrets och inte för någon annan. Många kritiker skriver för författaren: ”Nästa gång hoppas jag att Magnus William-Olsson …” Det är helt meningslöst. Jag har publicerat böcker i fyrtio år i många länder och har aldrig lärt mig något om mina texter som jag inte visste förut av en recension. Skälet är helt enkelt att författare själva och tillsammans med olika läsare och redaktörer som regel ägnat åratal åt att om och om igen läsa det skrivna, medan kritikern läst boken tre, två eller bara en enda gång. Däremot har jag förstås lärt mig mycket om kritiker och hur man kan uppfatta det skrivna.

Hur ska man skriva så att folk inte tappar intresset? Ett bra sätt är att skilja mellan ämne och föremål. Föremålet för recensionen är förstås boken eller någon aspekt av den, men ämnet för artikeln kan med fördel vara något annat.

Men det främsta skälet till att kritikern ska ägna all kraft åt att skriva för sina egna läsare är att de ju måste tycka att det är värt att läsa vidare. Världen är tyvärr överfull av tråkiga och förutsägbara recensioner.

Undersökningar visar att väldigt många bara läser ingressen och slutet på recensioner. Som kritiker är det självklart ens eget ansvar att sådant man publicerar ska vara läsvärt och att läsaren ska längta efter att få kasta sig över ens nästa recension. Det intressanta med en recension är inte i första hand boken, utan vad just du som kritiker har att säga om den.

Hur ska man skriva så att folk inte tappar intresset? Ett bra sätt är att skilja mellan ämne och föremål. Föremålet för recensionen är förstås boken eller någon aspekt av den, men ämnet för artikeln kan med fördel vara något annat. Jag kan till exempel skriva om barndom eller teatern som lekplats om jag recenserar Johanne Lykke Naderehvandis roman Rök och speglar eller om poetkritikerns fascinerande tradition när jag skriver om Magnus Ringgrens Jupiters månar, poesi 1984–2004.

Jag brukar lägga mycket tid på att bara beskriva boken jag läst. Gärna med exempel och citat. Hur är den upplagd? Vad har den för teman? Hur står den i förhållande till författarens andra böcker? Till traditioner, trender eller idévärldar? Värderingen av boken ger sig då nästan alltid av sig själv och blir också uppriktigare än om jag försöker börja i varför jag tycker boken är bra eller dålig.

Att skriva kan alla, men att läsa är en närmast omänskligt svår konst. Det absolut svåraste med att skriva är alltid att läsa det man själv har skrivit, det som faktiskt står där och inte det man ville skriva. Man tror alltid att man har skrivit en annan text än man faktiskt har. Det gäller allt litterärt skrivande, kritik såväl som poesi. Då måste man försöka skapa avstånd och perspektiv. Jag brukar alltid läsa det jag skriver högt, ofta spelar jag också in texten och lyssnar till den. Ibland hjälper det att skriva ut eller att sätta texten i ett främmande typsnitt på skärmen. Men till slut måste man varje gång gå i dialog med en uppmärksam och bra redaktör. Bara på så vis kan ens text bli så bra den har möjlighet att bli.

Recensionens form

Litteraturrecensioner är i formellt hänseende nästan alltid snarlika varandra: Inledning, referat och värdering. Det finns inget som säger att de måste vara så. Jag skulle önska att recensenter oftare vågade avvika och variera sig formellt. Skriva kort, långt, om någon detalj i eller aspekt av boken. Kanske pröva listan som form, den dramatiska dialogen eller varför inte parafrasen eller allegorin? Men hur man än skriver – en trerading, 1 200 tecken för BTJ-häftet, 3000 – 5000 tecken för en kultursida eller en essärecension för ornenochkrakan.se – får man aldrig fuska med det kritiska grundjobbet. Det består i att:

1.  Kritikern måste läsa boken noga och på höjden av sin förmåga, gärna flera gånger.

2. Kritikern måste placera boken i ett sammanhang: i förhållande till författarens tidigare verk; litteraturhistoriskt och i förhållande till andra författare; i förhållande till eventuella temata och ämnen; i förhållande till litterära konjunkturer och aktuell utgivning.

3. Kritikern måste värdera boken och göra sig en uppfattning om dess kvaliteter och tillkortakommanden i stort och i smått.

Men ingenting av ovanstående MÅSTE redovisas i själva recensionen.

Att vara kritiker innebär att odla en offentlig persona. Precis som för en skådespelare reflekterar den i någon mån ens personlighet. Men det finns förstås spelrum. I det skrivna har man makt att framställa sig själv sådan man önskar framstå. Läsare lär sig att tolka och värdera kritiker som de läser regelbundet. Somliga har en helt annan smak och estetik än man själv. Andra sympatiserar man med och tar råd av. Vissa polemiserar man med. En del läser man med glädje för att man tycker att de är fullständiga puckon.

Den som regelbundet skriver recensioner måste arbeta med sin kritikerpersona i relation till läsarna för att fortsatt vara intressant och relevant. Stick ut, överraska, visa dig! Panegyrik kan, någon gång, locka. Lustmord kan vara underbart roliga att läsa, även om de också vänder en del av publiken emot kritikern. Att kritisera andra kritiker som verkar i konkurrerande publikationer kan skapa produktiv uppmärksamhet. ”I William-Olssons slarviga läsning av boken, som i vanlig ordning drevs av ideologisk slentrian snarare än av kritiskt omdöme …” Sådana nöjen bör man inte missunna sina läsare.

Till sist vill jag ändå framhålla lusten. Lusten att kritiskt läsa, formulera och förmedla sina tankar med utgångspunkt i böcker. Min erfarenhet av att skriva, redigera och publicera litteraturkritik under mer än fyrtio år är att lusten i stor utsträckning beror på gensvaret.

Den som emellertid börjar fuska med grundjobbet, som skriver om böcker hen inte läst ordentligt eller struntar i att kolla in vad författaren givit ut förut, förlorar snabbt sin auktoritet. Sådant märks genast. Nutidsläsaren har i varje stund hundratals andra artiklar, böcker, poddar och flöden hen kan lägga sin begränsade tid på, varför skulle hen slösa den på en kritiker som inte går att lita på?

Till sist vill jag ändå framhålla lusten. Lusten att kritiskt läsa, formulera och förmedla sina tankar med utgångspunkt i böcker. Min erfarenhet av att skriva, redigera och publicera litteraturkritik under mer än fyrtio år är att lusten i stor utsträckning beror på gensvaret. Framför allt det som redaktionen ger, men också förstås gensvaret i läsekretsen, bland kollegor och konkurrenter. Och det är ju till slut vad litteraturkritik handlar om. Att det litterära ekosystemet svarar litteraturen, ger det litterära verket en offentlig och samhällelig verkan. 

I det arbetet springer lusten före. Får man bara tag i dess svans gäller det mest att hålla i. Då gör sig arbetet så gott som av sig självt.