Att förädlas eller förgiftas: läsandets transformativa krafter

”Läsning är en aktivitet och ett fenomen som omgärdas av en mängd olika känslor, förhoppningar och inte så lite oro.” Det skriver Kristin Johansson, forskare vid Bibliotekshögskolan i Borås, i sin essä som på olika vis handlar om tilltron till läsningens förmåga att transformera läsaren. En historisk tillbakablick kastar nytt ljus över läsningens roll även i nutid och påminner om betydelsen av att kunna sätta individens upplevelse och känsla av mening och lust i första rummet.

Att läsning väcker engagemang har säkert inte undgått någon som ägnat uppmärksamhet åt det samhälleliga samtalet under de senaste åren, i synnerhet inte i ljuset av den läskris som beskrivs av såväl regeringen som andra aktörer. Läsning är en aktivitet och ett fenomen som omgärdas av en mängd olika känslor, förhoppningar och inte så lite oro; särskilt när diskussionen förs i relation till barn och unga. Allt detta har såklart sin grund i en stark tilltro till att läsning kan göra något med läsaren; att läsning har en förmåga att på olika vis förändra människor och därmed besitter en transformativ kraft. 

Kulturfilosofiskt går sådana idéer att spåra ända till antiken och kan delas in i två huvudsakliga linjer: en positiv och en negativ, vilka separerar idéer om hur konsten kan förbättra respektive försämra människan (dessa traditioner fick dessutom sällskap av ytterligare ett förhållningssätt under 1700-talet, då idéer kring konstens egenvärde började slå rot, se exempelvis Belfiore och Bennett, 2008, för ett kulturhistoriskt perspektiv på konstens sociala effekter). Med grund i sådana synsätt har många olika aktörer genom historien tagit sig an uppgiften att med olika medel lära andra att läsa ”rätt” och hindra dem från att läsa ”fel” – allt baserat på deras egna, subjektiva idéer om vad som utgör rätt och fel, så klart. En sådan aktör utgjorde fokus för min avhandling i biblioteks- och informationsvetenskap: Förädling och förgiftning: Läsning som medborgarfostran hos Svenska riksförbundet för sedlig kultur 1909–1930. Även om mitt studieföremål vägleddes av en specifik syn på läsandets transformativa kraft och situerades i en lika specifik kulturell och historisk kontext menar jag att min studie har något viktigt att lära oss om hur läsning värderas och tas i bruk i samhället i dåtid, samtid och även i framtiden.

…läsning har en förmåga att på olika vis förändra människor och därmed besitter en transformativ kraft.

Perspektiv på läsandets samhällsroll

Inom läsforskning hänvisas det ofta till bokhistorikern Robert Darnton (2014) som i en inflytelserik artikel ringat in ett antal frågor att ställa i relation till läsning under olika historiska skeenden. Han menar att forskarens sökande efter svar på dessa frågor är nyckeln till att närma sig den ofta undflyende läshistorien i olika tider. För vi kan ju tyvärr inte be den äldre, historiske läsaren att berätta om sin läsning, och dokumentation över historisk läsning är sällsynt. Undantag finns ibland att hitta, främst hos de sociala eliter som sett på sina boksamlingar och sin läsning som statussymboler att visa upp. Men även här är det få källor som bevarats för eftervärlden och de som finns säger oss inte så mycket om folkets, i bred bemärkelse, läsning. Enligt Darnton bör vi därför bryta ner historiska läspraktiker i olika aspekter och fråga oss: Vem? Vad? Var? När? Hur? och Varför? På så vis kan vi börja lägga bitar i det pussel som ger oss en större bild av läsandets samhällsroll i olika tider.

Kristin Johansson är universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap vid Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås. Hon disputerade i biblioteks- och informationsvetenskap med inriktning mot läsforskning 2025.

I min avhandling har jag använt mig av Darntons frågor men då genom att undersöka hur mitt studieobjekt, Svenska riksförbundet för sedlig kultur, formulerade sina egna svar på dessa frågor i sitt medlemsorgan och i ett mindre, kompletterande arkivmaterial. Svaren har jag sedan sammanlänkat med olika dimensioner av styrningsmakt och teorier kring styrningsrationalitet. På så vis kunde min analys undersöka en mängd olika idéer centrerade kring läsning och visa hur dessa låg till grund för denna särskilda aktörs vilja att tillskansa sig tolkningsföreträde och bestämmanderätt över aktiviteten. Detta är viktigt (och spännande!) att utforska eftersom det säger något om, inte bara synen på läsning inom en viss kontext, utan också om synen på det ideala samhället och vilken roll läsning förväntas kunna spela i skapandet av en sådan samhällelig utopi. Kunskap om detta ger nya perspektiv på läsandets samhällsroll vilket i sin tur berikar vår förståelse för aktiviteten. 

Med denna teoretiska inramning och ett genomgående litteratursociologiskt perspektiv utgör min avhandling en läshistorisk maktanalys som bidrar med kunskap om hur läsning har använts som ett medel för transformation på både individuell och samhällelig nivå – något som jag ringar in som läsning som medborgarfostran. 

Läsning som transformativ kraft i en ny, modern värld

Min avhandlings studieobjekt är alltså Svenska riksförbundet för sedlig kultur, som jag för enkelhetens skull brukar förkorta till kort och gott: Riksförbundet. Detta ideella förbund var aktivt i 21 år under första halvan av 1900-talet och var på många vis en verksamhet som skedde i opposition mot själva moderniteten och den kultur som hörde samman med den. Den direkta katalysatorn till verksamheten hittas i det tidiga 1900-talets sedlighetsdebatter och inte minst i den så kallade Nick Carter-kampanjen som var riktad mot en viss typ av detektivromaner och pågick 1908–09 (se Boëthius, 1989). I denna kampanj var Cecilia Bååth-Holmberg, produktiv författare och skribent samt folkbildningsprofil i det sena 1800-talets folkhögskolevärld, en av de mest aktiva deltagarna på den konservativa sidan. Tydligt är att Bååth-Holmberg fick blodad tand av denna kamp mot den så kallade ”smutslitteraturen”, för hon valde att fortsätta den på eget initiativ tillsammans med sin make Teodor Holmberg (också han en framträdande kultur- och bildningspersonlighet med konservativa och nationalistiska sympatier) genom att starta det förbund som jag studerat. 

Smutslitteratur var ett tidstypiskt samlingsnamn för flera litterära uttryckssätt som fick ökad spridning under det tidiga 1900-talet, pådrivet av såväl nya kulturella trender som av industrialiseringens möjligheter till massproduktion och massdistribution. Framför allt tre kategorier av texter tillskrevs en sådan ”smutsstatus” och hamnade i blickfånget för en vitt spridd kritik förankrad i dess föreställda effekter på läsarna. 

I första hand handlade det om texter som utmanade en äldre sexualmoral: dels populärlitterära texter med rent pornografiskt innehåll, dels skönlitteratur med erotiska motiv och teman vilken också gick under den egna etiketten dekadenslitteratur (dekadens som litterär strömning och litterärt motiv har förekommit i flera tidsperioder, men den som avsågs i det tidiga svenska 1900-talet förknippas framför allt med Hjalmar Söderberg och liknande författarskap). En annan stor kategori av utpekat undermålig litteratur utgjordes av olika former av texter centrerade kring våld och kriminalitet: deckare såväl som pressens brottmålsrapportering. Dessa två texttyper kritiserades av hela den ideologiska skalan under denna tid (om än i något olika grad), men för konservativa aktörer som Riksförbundet utgjorde vänsterpolitiskt färgat läsmaterial ett tredje ben av farliga, smutslitterära texter. 

Tydligt är att dessa typer av läsmaterial speglar den samtida samhällsutvecklingen där flera av modernitetens stora frågor – omvärdering av könsroller och sexualitet, urbaniseringen och de sociala problemens inverkan på brottslighet samt framväxande vänsterideologiskt inflytande och dess tillhörande revolutioner ute i Europa – sågs som allvarliga hot mot hela världsordningen för samhällsbevarande aktörer. Och det var alltså läsning av dessa typer av texter som Riksförbundet åtog sig ett ansvar att bekämpa eftersom de ansåg att läsning har direkta kausala samband med den typ av människor som befolkar samhället. Det är en inställning som jag uttrycker så här i avhandlingen: 

För Riksförbundet är det självklart att innehållet i skrifterna har potential att manifesteras i läsaren och därmed korrumpera den; så blir den som läser kriminallitteratur kriminell, den som läser erotisk litteratur erotoman och den som läser vänsterpolitiskt orienterade texter anarkist.

Riksförbundet har varit en otroligt givande och rolig aktör att studera, inte minst eftersom de med sin tidstypiska alarmism och ofta drastiska uttryckssätt var en riktig citatmaskin. Jag har haft stort nöje av att illustrera deras idéer om läsning genom upprörda formuleringar kring ”andligt träck” och den snart stundande undergången pådriven av diverse osedligheter i bokform. Men en viktigare anledning till att just detta förbund lämpade sig så väl för en studie om läsning som medborgarfostran är att deras tro på läsandets transformativa kraft inte bara tog sig uttryck i den negativa idétraditionen. Läsning var också, enligt dem, det bästa botemedlet mot det gift som annan läsning spred. God, uppbygglig läsning av texter genomsyrade av kristen idealism och en stark nationalkänsla var förädlande och förväntades kunna skapa ideala samhällsmedborgare, vilka jag i Riksförbundets retorik identifierat i tre olika undersubjekt: den sedliga (manliga) ungdomen, den fogliga allmogearbetaren och den goda modern. 

För att hjälpa till att skapa dessa subjekt arbetade Riksförbundet aktivt med en egen litteraturkritik som bevakade den samtida, sedliga bokmarknaden och de lanserade också en stödstruktur kring en verksamhet för ”läsaftnar” på landsbygden. Dessa gick under namnet Förädlande folknöjen och samlade människor lokalt för läsning, deklamation och sång, vilket kan förstås som Riksförbundets egen version av sociala läsargemenskaper.Rydbeck, K. (2020). ¹Se vidare: Läsargemenskaper i det svenska folkhemmet: Studieförbundens och folkbibliotekens betydelse för utvecklingen av det sociala läsandet i Sverige under 1900-talet. i Olsen, H., Tveit, Å. & Evjen, S. (red.), Rød mix: Ragnar Audunson som forsker og nettverksbygger (s. 185–212). Oslo: ABM Media. Det här var alltså en organisation som trodde så starkt på läsandets transformativa kraft att de ville uppfostra folkets läsning samtidigt som de också på en mer generell nivå ville uppfostra med läsning.

Folkbiblioteket var en parentes

Ett av de för mig mest överraskande resultaten av min studie var att Riksförbundet i stort sett var ointresserade av biblioteken. Färgad av mitt eget intresse för bibliotek som samhällsinstitution och en medvetenhet om att vår bibliotekspionjär Valfrid Palmgren delade en hel del åsikter med Riksförbundet (och faktiskt också var medlem i organisationen!) hade jag förväntat mig att Riksförbundet skulle förhålla sig aktivt och återkommande till folkbiblioteksväsendet som ju föddes och etablerades under deras verksamhetstid. Men med undantag för en uppbragt kommentar över lämpligheten av vissa titlar i politikern och folkbildningsivraren Oscar Olssons bokförteckning över vad som kunde ingå i folkbibliotekens bestånd lyser dock biblioteken med sin frånvaro i det material som jag arbetat med. 

Annan forskning visar övertygande att det tidiga folkbiblioteket drevs av mycket snarliknande medborgarfostrande ansatser genom läsning där ett konservativt förhållningssätt genomsyrade litteratursynen (se Lönnlöv, 2025), vilket ytterligare bidrar till en förväntan kring att detta skulle vara av intresse för Riksförbundet. Ointresset överraskade mig och det har inte varit möjligt att nå något slutgiltigt svar på varför det förhöll sig på detta vis baserat på det underlag jag utgått från. I avhandlingen har jag dock resonerat kring två möjliga tolkningar. 

För det första tror jag inte att Riksförbundet såg på läsning ur ett demokratiskt perspektiv där jämlik tillgång (vilket ju är ett av bibliotekets viktigaste uppdrag) till läsmaterial är avgörande. De uttrycker såklart en önskan om att hela folket ska ha tillgång till den goda medborgarfostrande läsningen, men de verkar anse att detta är ett ansvar som ska ligga på individen att sörja för själv och för sina barn. Det är inte enligt dem ett ansvar som ska läggas direkt på staten utan folket ska uppfostras att själva klara av att organisera sin läsning. I detta framhåller Riksförbundet den egna ideella verksamheten som ett lämpligt pedagogiskt stöd genom dess smakfostran och informerande arbete. 

Den andra möjliga anledningen som har tydligare spår i materialet är helt enkelt att Riksförbundets intresse för andra, som jag kallar läspolitiska aktörer (det vill säga andra intressenter i folkets läsning), i mycket hög grad domineras av de som drivs av kommersiella intressen: författare, förlag och pressen. Dessa kritiseras högljutt och vasst i hela materialet och Riksförbundet positionerar sig genom detta som moralens högväktare i strid mot pengagiriga producenter och utgivare av läsmaterial som låter just vinst gå före folkets bästa. En sådan polemisk hållning blir såklart mycket effektiv i att legitimera den egna positionen och i synnerhet i den aktuella kontexten under det tidiga 1900-talet, då den litterära marknaden exploderade och läsning blev tillgänglig för långt fler människor än den tidigare varit.

Läsandets transformativa kraft på 2000-talet

Så vad kan då den här konservativa och ärligt talat ganska obstinata organisationen från det tidiga 1900-talet lära oss idag om läsning? Ganska mycket vill jag påstå. Viktigast skulle jag säga är att studier som min avhandling belyser vilken oerhörd makt vi alltid har tillskrivit läsning och vilken särställning den därmed intar gentemot många andra aktiviteter och kulturella uttryckssätt. För läsfrämjande instanser idag är föreställningarna om den transformativa kraften i mitt tycke lika viktiga att bejaka som att problematisera. Bejaka, eftersom det är omöjligt att förneka att läsning är en central samhällelig färdighet som det är mycket svårt att klara sig utan. Därför bör vi arbeta för att så många som möjligt ska få tillgång till goda läsförutsättningar, vare sig dessa förutsättningar handlar om tillgång, kompetens eller intresse. Problematisera, i det att vi bör fundera på vilka effekter som är rimliga att förvänta sig av just läsning. Vi bör också ta för vana att kritiskt granska vem det är som påstår vad om vilka effekter samt vad deras föreställningar om läsning färgas av. Alltså också en fråga om varför i relation till hela samhällets läsning, för att återkoppla till Darntons läshistoriska frågor och det maktteoretiska perspektiv jag intog i min avhandling. Varför vill olika aktörer styra och forma vad andra människor läser? Vilka ideologiska åskådningar underbygger deras litteratursyn?

…det säger något om, inte bara synen på läsning inom en viss kontext, utan också om synen på det ideala samhället och vilken roll läsning förväntas kunna spela i skapandet av en sådan samhällelig utopi.

Riksförbundet förväntade sig att den rätta läsningen skulle skapa goda och kristna medborgare med ett inre skydd att stå emot den degenerativa spiral som man tillskrev den moderna tillvaron. Idag förväntar vi oss annat men absolut inte mindre av läsning, bland annat att aktiviteten ska skapa produktiva och demokratiska samhällsmedborgare (se vidare Hedemark & Lindsköld, 2025; Persson, 2012). Vad som räknas som produktivt i olika sammanhang är dock som bekant inte en fråga som kan besvaras med endast ett svar och därför finns det många intressenter som vill definiera hur och vad vi borde läsa i samhället också idag. 

En annan men besläktad lärdom som min avhandling befäster är att frågan om läsning tycks aktualiseras i tider av övrig samhällelig oro och förändring. Det i sig visar på läsning som ett centralt och beständigt värde som vi gärna fokuserar på när annat stormar och att vi fortsatt tror att ”den goda läsningen” kan lösa stora samhällsproblem. Utan att överdriva historiska paralleller är det säkert att påstå att såväl det tidiga 1900-talet som det tidiga 2000-talet präglas av teknologiska, politiska och kulturella skiften, vilka skapar oro inför framtiden, och att läsning i detta både pekas ut som ett offer för tidsandan och som lösningen på de problem som många pågående samhällsomvälvningar utgör. En viktig skillnad ligger dock i att man i Riksförbundets tid menade att läsning av vissa typer av läsmaterial var skyldig till stora delar av samtidens förfall medan vi idag pekar ut icke-läsandet rent generellt som samma typ av bov. Synen på vad som utgör ”rätt” läsning har alltså vidgats och omfattar idag oftast all läsning – även om det finns tecken på ett återvändande intresse för läsmaterialens innehåll som avgörande faktor för potentiell transformation (i både positiv och negativ bemärkelse) av samhällsmedborgaren. Som nutida exempel på detta fenomen kan man lyfta såväl den nationella kanon som de omdiskuterade påtryckningar som skett mot enskilda biblioteks verksamhet kring hbtqi-frågor. Båda dessa företeelser bottnar i idéer om läsandets kraft att förändra läsaren – inte så olika de som Riksförbundet drevs av.  

Min forskning har förstärkt min personliga åsikt att läsning är mycket viktigt ur ett samhällsperspektiv, men att vi i fråga om läsandets transformativa krafter bör fokusera på individnivå i första hand. Jag menar att vi har mycket att vinna på att återvända till ett fokus på läsandets ”mjukare” effekter, något som över tid ofta har osynliggjorts i svensk läspolitik (se Riving, 2022). Läsandets meningsskapande och estetiska värden för den enskilda läsaren bör upphöjas som minst lika viktiga som dess mer mätbara effekter på läskunnighet och informationsavkodning. Dessa värden är såklart mycket viktiga men fås ju också ofta på köpet av en genuin läsglädje, medan läsglädjen däremot lätt undergrävs av ett alltför instrumentellt handhavande. I detta går det såklart inte att, som Riksförbundet gjorde, förbise folkbibliotekets bärande roll, idag som lustläsningens förkämpe. Tvärtom, vill vi på riktigt bejaka och stötta läsning i samhället, vilket många i skenet av den pågående läskrisen påstår sig vilja, behöver läsfrämjandet med folkbiblioteket i spetsen få tillgång till de resurser som krävs. För att framgångsrikt arbeta med läsning måste utbildade bibliotekarier med möjlighet till kompetensutveckling inom litteraturförmedling prioriteras liksom utrymme skapas för väl synliga läsevenemang (stora som små). Nu är det inte läge för nedskärningar om vi verkligen vill stötta läsarens möjlighet till transformativa upplevelser genom litteratur.   

Fotnoter

• 1
  Se vidare: Läsargemenskaper i det svenska folkhemmet: Studieförbundens och folkbibliotekens betydelse för utvecklingen av det sociala läsandet i Sverige under 1900-talet. i Olsen, H., Tveit, Å. & Evjen, S. (red.), Rød mix: Ragnar Audunson som forsker og nettverksbygger (s. 185–212). Oslo: ABM Media. ↩︎