Angelägen podd – om passionerad läsning

Maria Tidblom: Vad gör forskning angelägen enligt dig?

Magnus Persson: Forskning som gör världen lite bättre, naturligtvis. Forskning som gör att vi kan tänka nya tankar och känna nya känslor. Forskning som fortsätter att jobba med frågan ”Vad är det att vara människa?”

Maria: Varmt välkomna till det här avsnittet av Angelägen podd om forskning och folkbibliotek. I den här podden träffar vi från Digitekets redaktion forskare från olika lärosäten i Sverige för att prata om forskning som relaterar till folkbibliotekens verksamhet och uppdrag. I dagens avsnitt träffar jag, Maria Tidblom, litteraturprofessorn Magnus Persson i ett samtal som rör passionerad läsning.

Maria: Hej Magnus och varmt välkommen till Angelägen podd! Du är professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning vid Malmö universitet. Tanken är att vi ska prata om din bok som heter Passionerad läsning – texter om litteratur, kritik och känslor. Men innan vi går in på den, kan du presentera dig själv och din forskning?

Magnus: Absolut, och tack för inbjudan. Jag har jobbat sedan disputationen i Lund för snart 25 år sedan på lärarutbildningen på Malmö universitet, framförallt kopplad till svensklärarutbildningen för blivande gymnasielärare. Det slår mig att jag alltid har haft en förkärlek för de stora, och kanske lite hopplöst stora, frågorna. En av mina böcker heter Varför läsa litteratur? Man kan fråga sig om det behövs en bok om det. Men det fanns så mycket förgivettagande. Jag följde upp den med Den goda boken, där jag ville titta på idéerna om att litteraturen i sig är god och att man blir en god människa av att läsa den.

Det har blivit ett arbetssätt för mig: att ta tag i en stor, grundläggande fråga som många tycker är självklar och koppla den till konkreta fall. I avhandlingen tittade jag på tre skandinaviska författare – Kerstin Ekman, Jan Kjærstad och Peter Høeg – och hur hierarkin mellan högt och lågt spelas upp i deras böcker men också i hur de mottogs av kritiker. I Varför läsa litteratur? nischade jag frågan mot hur den hanterats i utbildningssystemet: skola, lärarutbildning och litteraturvetenskap.

Sedan kom Passionerad läsning. Nu är jag också igång med ett nytt projekt tillsammans med en kollega i Jönköping, Ylva Lindberg – vi har fått medel för ett stort projekt om den svenska kulturkanon. Vi har hållit på ett år i mjukstart men kommer att skala upp det. Där återkommer egentligen alla de frågor jag under hela mitt yrkesliv har intresserat mig för: högt och lågt, varför läsa, den goda litteraturen, vilka värden som är i omlopp och hur läsningen hakar i saker som är på gång i samhället. Och i den här senaste boken har jag intresserat mig för frågan: vad är det med litteraturen som är så fantastiskt?

Maria: Vi ska börja samtalet om boken med uppdelningen mellan kritisk läsning och den mer – som du beskriver det – naiva eller passionerade läsningen. Kan du beskriva vad du menar med kritisk läsning?

Magnus: Det gäller framför allt den läsning som praktiseras och uppmuntras i högre utbildning, inom ämnen som litteraturvetenskap – även om saker och ting har förändrats där. Tanken är att man inte ska ryckas med. A och O är texttolkning: en form av kritisk närläsning där man läser texten många gånger, väldigt noga, och förhåller sig till vad som redan skrivits om kända författare. Sedan ska man helst nå en egen tolkning som skiljer sig från andras – det vore meningslöst att replikera någon annans. Det är intressant, för det är tvärtom mot mycket annan vetenskap där ett kriterium är att andra ska kunna upprepa experimentet och komma till samma resultat.

Analysen ska vara distanserad. Allt som rör dig själv – din biografi, kön, klass, kulturell bakgrund, modersmål – har ofta setts som irrelevant eller som en störningsfaktor. Ett viktigt undantag är den feministiska litteraturforskningen som lyft fram just det sedan 70-talet.

Det finns spår av det tänkandet redan tidigt i skolan: att målet ändå är att bli en mer kritisk och i någon mening opersonlig läsare. Jag säger inte att vi ska sluta med det, men det finns andra saker också – saker som inte är irrelevanta utan faktiskt helt grundläggande för all läsning. Du kan inte läsa utan en kropp, till exempel.

Maria: Det är den här distansen man vill uppnå i den kritiska läsningen. Men om vi går in på den passionerade läsningen, vad kännetecknar den?

Magnus: Man har ofta tänkt att det är helt olika läspraktiker: de som arbetar professionellt med litteratur läser på ett annat sätt än de som läser på fritiden för sitt höga nöjes skull. Det är klart att man tränas i en särskild blick, och det är alldeles utmärkt. Men problemet uppstår om den blicken blir normen för all läsning. Det leder också till förenklade antaganden om den vanliga läsaren – the common reader, the ordinary reader – ett begrepp jag tycker är oumbärligt men nästan omöjligt att ringa in.

Från akademiskt håll har man tänkt sig att det som skiljer oss akademiker från vanliga läsare är att vi behärskar teknikerna och har ägnat år åt att lära oss dem. Men det betyder inte att alla andra läser okritiskt eller naivt, som någon slags Madame Bovary som inte kan skilja på fiktion och verklighet. Jag kommer inte fram till någon definition av vad passionerad läsning är, men jag vill säga att uppdelningarna inte ser ut så i praktiken – det är mycket rörigare, på ett härligt och positivt sätt.

Maria: Man rör sig alltså mellan den kritiska blicken och den passionerade?

Magnus: Och även om det inte händer ofta händer det fortfarande – att jag kan börja gråta när jag läser en skönlitterär text. Det hände faktiskt i vintras, men det är ganska sällsynt. Att ha detta som jobb innebär att en viss avtrubbning inträffar. Men om litteraturen helt slutade ha de effekterna på mig skulle det vara väldigt tråkigt. Jag kan fortfarande känna nästan euforiska känslor.

Maria: När jag läste din bok tänkte jag mycket på biblioteken och bibliotekariernas förhållande till den professionella och kritiska läsningen kontra lusten och den – inom citationstecken – vanliga läsningen. De här två motpolerna finns ju även i biblioteksarbetet: man läser en bok för att bedöma vilken målgrupp eller person som passar den. Det är ett väldigt intressant spänningsfält.

Magnus: Spänningsfält är ett jättebra ord, och det finns likheter mellan våra jobb. Frågan om vad vi kan ställa på hyllorna, vad vi vill aktivt uppmuntra låntagarna att låna, liknar frågan om vilka romaner och diktsamlingar som ska stå på litteraturlistan för litteraturvetarstudenter eller vad elever ska läsa i skolan. Värderande processer är komplicerade och kan handla om texten i sig, men också om allt det runt omkring.

Båda våra verksamheter är fångade i en paradox med historiska förklaringar: å ena sidan tanken att vi ska urskilja högkvalitativ litteratur och främja läsningen av den – helst på estetiska kriterier, förr också på moraliska. Å andra sidan har vi ideal om öppenhet, demokrati och mångfald. Det är ett spänningsfält som jag tror har blivit mindre skarpt idag, men som fortfarande finns.

Maria: Du presenterar ett begrepp kopplat till passionerad läsning: omkringläsning. Kan du berätta vad det är?

Magnus: Inspirationen fick jag faktiskt från skönlitteraturen. Två författare: Italo Calvino från Italien och Georges Perec – verkligen en av mina favoriter – från Frankrike. Underbar, galen, experimentell. Han är mest känd för att ha skrivit en tjock roman utan att använda bokstaven E en enda gång.

Maria: Det är så jag känner till honom – jag har inte läst honom.

Magnus: Det rekommenderas. Han skriver om läsningens omgivningar och jag citerar honom: ”Skulle du under alla omständigheter inte vara lämplig att undersöka dessa läsningens omgivningar? Att läsa är inte bara att läsa en text – nej, det är samtidigt ljudet från tunnelbanan eller en krängande järnvägsvagn eller solens hetta på en strand och skriken från barn som leker lite längre bort eller förnimmelsen av varmt vatten i badkaret eller väntan på sömnen.”

Jag tycker det är så himla fint. Om man tänker på sina riktigt starka läsupplevelser genom livet så minns man naturligtvis vad man läste och hur det drabbade en. Men påfallande ofta minns man också: Var var du när du läste detta? Delade du upplevelsen med någon? Vad hände annars runt omkring i livet? Läsning måste ske på en plats – vi kan inte fly kroppen. Det är saker som är självklara men som nästan aldrig berörts i litteraturvetenskapen förrän på senare tid.

Maria: Det är alltså allt som ramar in läsupplevelsen.

Magnus: Precis.

Vi har en traditionell bild av läsningen som något man gör ensam med en tryckt bok. Men många lyssnar ju på ljudböcker – exempelvis när man promenerar i skogen, kör bil eller diskar – och där kan vi verkligen prata om omkringläsning. Något som jag pinsamt nog inte har med i min bok.

Läsningen är alltid inbäddad. Och ett steg vidare handlar omkringläsning också om det sociala och kollektiva: att man vill dela sin passionerade läsning med andra. Vart och ett av kapitlen i boken är fallstudier av sådana här passionerade kollektiva omkringläsningar, som litteraturfestivaler till exempel.

Maria: Du har tittat på litteraturfestivaler och också på en specifik bokcirkel som heter The Bushwick Book Club.

Magnus: Den är vilande nu, förhoppningsvis kommer den tillbaka hit till Malmö.

Maria: Om jag förstått det rätt gestaltar man en bok i musik – olika artister bjuds in för att tolka ett verk?

Magnus: Exakt.

Maria: Du har även ett kapitel om hur den passionerade läsaren beskrivs i litteraturen. Jag frågade dig vilken fallstudie du ville prata om, och då valde du litterär turism. Vad är det för typ av omkringläsning?

Magnus: Det är något väldigt många ägnar sig åt och det kan ta sig många uttryck. Typiskt sett: säg att du är ett fan av en viss författare eller romanfigur. Om vi tar exempel där turismen utvecklats till en industri har vi Jane Austen, Agatha Christie, Harry Potter, Sherlock Holmes – museer, theme parks, bevarade hem där man kan titta in i författarens arbetsrum och se pennor och böcker i bokhyllan.

Maria: Det finns ju många sådana exempel – Strindbergsmuseet, Selma Lagerlöfs Mårbacka. Jag tänker på bokserien Min fantastiska väninna av Elena Ferrante som säker gör att många vill resa till Italien.

Magnus: Säkert. Och på närmare håll har vi Victoria Benediktsson här i Skåne.

Litterär turism är temat i bokens överlägset längsta avsnitt, där jag kapar förtöjningarna och försöker beskriva mig själv som passionerad läsare. Det utspelade sig i Buenos Aires – en stad jag förälskat mig i sedan mitt första besök för ungefär tio år sedan. Sedan ungdomen hade jag varit väldigt fascinerad av Borges, den store argentinske författaren, och som ett sätt att lära känna staden lät jag honom bli min vägvisare. Jag följde i hans fotspår, besökte restauranger och kaféer han besökt, hans barndomshem, en stiftelse i hans namn.

Det var fantastiskt roligt, men jag hade ingen tanke om att det skulle bli något jag skulle skriva om. Sedan åkte jag dit en andra gång, och idén började gro. Sedan kom covid-19-pandemin och det dröjde därför ytterligare fyra år innan jag reste dit en tredje gång, då med det explicita syftet att skriva om detta fenomen. Det resulterade i det här långa avslutande kapitlet där jag försöker beskriva vad som kännetecknar litterär turism – vad som driver den och vad som är intressant med att till exempel besöka Café La Biela, där Borges satt med sin kompanjon Bioy Casares och planerade bokutgivning.

Maria: Du träffar ju också andra passionerade läsare där?

Magnus: Ja, ett litet urval – fem läsare som jag intervjuar och har långa samtal med och som jag fortfarande har kontakt med. En blandning av professionella läsare i någon mening, men den sista – han hade ingen akademisk utbildning alls – var nattportier på mitt hotell. En ren slump. Han visade sig vara en enormt passionerad läsare, och det gav väldigt mycket i samtalen. Platserna gav också mycket, och för att det inte ska bli alldeles självupptaget – vem bryr sig om vad Magnus Persson känner när han besöker en plats? – kan jag byta och jämföra mina erfarenheter genom dessa samtal med de andra.

Maria: Hur ska biblioteken lyckas omvandla de som inte redan är passionerade läsare? Har du hittat några mönster i din forskning?

Magnus: Inte annat än i det projekt jag deltog i med bibliotekarier – det är nu tio år sedan – där vi kunde konstatera att biblioteket redan jobbar på så många fronter med läsfrämjande, med ihärdighet, fantasi och mångfald. Redan där är otroligt mycket vunnet. Inspiration kan ni kanske hämta ur tankar om det sociala och kollektiva läsandet och omkringläsningen. Och skillnaden mellan de som redan är frälsta och de som inte är det är ingen klyfta som är huggen i sten. Det är aldrig för sent att bli en passionerad läsare.

I och med den enorma konkurrensen om vår uppmärksamhet – sociala medier, skärmar hela dagen oavsett om det är jobb eller fritid – behöver människor pausa. Många känner digital utmattning och längtar efter andra upplevelser. Då är det svårt att tänka sig något bättre än litteraturen.

Maria: Samtidigt tänker jag på unga som är del av en läsgemenskap digitalt – det kan ju tvärtom vara ingångsporten till läsarnas förening.

Magnus: Det är jättebra att du säger det, för det handlar inte om att dra ut alla sladdar. BookTok är inte bara en grej, där trendar böcker och genrer, men det diskuteras också klassiker. Det finns till och med de som menar att försäljningen av James Joyces Ulysses har ökat, eftersom inflytelserika Booktokers lyft fram den och andra klassiker.

Maria: Vi kan konstatera att biblioteken är en viktig plats för de passionerade läsarna och för den omkringläsning som sker där.

Magnus: Det gör de. Ni har massor med aktiviteter – läsecirklar, Shared Reading, läsning i kombination med andra aktiviteter, allt från stickning till you name it.

Maria: Nu börjar vi runda av. Varför ville du skriva den här boken och intressera dig för den passionerade läsaren?

Magnus: Jag kände att det var dags att inte överge den kritiska läsningen, men göra något annat. Det kändes viktigt. Det fanns alla de här spännande fenomenen som jag blivit nyfiken på. Och vi påstås befinna oss i en läskris – en väldigt akut läskris. I boken tar jag inte ställning till hur allvarlig den är och vad som kan göras, men jag ville åtminstone för en stund sätta läskrisen inom parentes och visa att det trots allt finns massor av passionerade läsare därute. Det konstiga är att vi vet så lite om dem och att det finns så lite skrivet om dem. Det var drivkraften.

Maria: Det kan jag känna igen mig i – på biblioteken möter man de passionerade läsarna väldigt mycket, men man ska samtidigt arbeta målmedvetet mot dem som inte är det. Återigen kommer vi tillbaka till det spänningsfält som bibliotekarien rör sig i hela tiden.

Magnus: Ja. Det påminner om public service-uppdraget: det ska finnas bredd, tillgänglighet och mångfald, men det ska också finnas djup. Det tycker jag är en väldigt bra ledstjärna för kulturell verksamhet – det handlar inte om det ena eller det andra, man måste kunna jobba på båda fronterna samtidigt.

Maria: Jag förstår det som att du då tycker att biblioteken ska jobba med den passionerade läsningen?

Magnus: Herregud, vad hade hänt om jag svarade nej? Jag hade blivit portad från alla bibliotek. Men det tycker jag är extremt viktigt. Ni har helt andra möjligheter än vad jag har med den här boken att faktiskt hjälpa människor att bli passionerade läsare. För min del började det på folkbiblioteket i Osby på sagostunderna – och när jag sedan började gymnasiet i Kristianstad var stadsbiblioteket mitt andra hem. Biblioteken har en enorm fördel jämfört med skolan: ni behöver inte sätta betyg på era låntagare.

Maria: Vad gör forskning angelägen enligt dig?

Magnus: Forskning som gör världen lite bättre. Forskning som gör att vi kan tänka nya tankar och känna nya känslor. Och forskning som fortsätter att arbeta med frågan: vad är det att vara människa? Det är egentligen också den fråga som alla romaner handlar om. Min norske favoritförfattare Jan Kjærstad har sagt att alla romaner handlar om samma sak: vad är det att vara människa? Den frågan kommer aldrig att få ett definitivt svar.

Men forskning som också ger historiska perspektiv på var vi befinner oss nu. Det handlar inte bara om att lära sig historia, utan om att tänka historiskt – att saker och ting förändras och har sett annorlunda ut, vilket betyder att de kan se annorlunda ut igen. Vi har möjligheter att påverka. Och forskning som tränar och stimulerar fantasin, lusten och passionen.

Maria: Nu sitter jag och tänker att din nästa bok borde heta Den passionerade forskaren.

Magnus: Det var faktiskt ett bra förslag. Jag vet inte, men det finns en bok jag vill skriva – ett work in progress som kanske är klart efter pensionen. Den kommer att heta Jorden runt med James Joyce. Ni vet var ni hörde det först!

Maria: Tusen tack Magnus Persson för att du kom hit!

Magnus: Det är jag som tackar.

Maria: Du har lyssnat på ett avsnitt av Angelägen podd, producerat av Digitekets redaktion. Jingeln är skapad av Linnéa Jönsson och klippningen av Maria Tidblom. Besök gärna Digiteket för fler avsnitt.

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Texten på denna sida är licensierat enligt Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).

Detta innebär att du:

• får kopiera och dela vidare materialet i vilket medium eller format som helst
• får remixa, återanvända och bygga på materialet
• får använda det i kommersiella syfte och sammanhang
• inte behöver fråga om lov.

Om du bearbetar, delar eller använder texten:

• Ge ett korrekt Erkännande
  • ange verkets namn,
  • ange vem som skapat verket,
  • ange länk till verkets ursprungsplats,
  • ange länk till upphovspersonens webbsida (frivilligt, men trevligt),
  • ange vilka delar som eventuellt är bearbetade
  • länka till licensen.

Ett korrekt erkännande skulle kunna se ut så här:

Allt du skulle vilja veta om Creative Commons, men varit för skraj att fråga om, av Ola Nilsson. Texten är licensierad med Creative Commons Erkännande 4.0 Internationell (CC BY 4.0).