Lekfull litteratur – mim som berättande metod

Läs med hela kroppen är ett projekt där mim och teater används i litteraturförmedling. Det har startats av Expressteatern och riktar sig till bibliotekarier som arbetar med barn i lågstadieåldern. I denna artikel beskriver Evelina Breslin på Staffanstorps bibliotek ett lekfullt sätt att gå in i litteraturen tillsammans med barn, bortom boksamtalet.

Under 2024 kontaktade Expressteatern, en fristående teatergrupp baserad i Malmö, olika bibliotek i Region Skåne för att höra om någon ville delta som pilotgrupp för det kommande projektet Läs med hela kroppen – ett läslustprojekt som pågår mellan 2024 och 2026, och riktar sig till bibliotekarier som arbetar med målgruppen lågstadiebarn.

Vi barnbibliotekarier på Staffanstorps bibliotek, jag själv och min kollega Andrea Landström, blev nyfikna och anmälde oss eftersom vi länge brunnit för det muntliga berättandet och ville lära oss nya metoder.

I det första skedet av Läs med hela kroppen, ville Expressteaterns konstnärliga ledare Vidisha Mallik och Ed Damron arbeta tillsammans med pilotgrupper som bestod av både barngrupper och barnbibliotekarier. Deras avsikt var att prova och utveckla övningar som kunde ligga till grund för deras kommande fortbildningar och workshoppar för personal. Staffanstorps, Burlövs och Rosengårds bibliotek deltog, och vi hade tre tillfällen vardera, tillsammans med Expressteatern.

Gestaltning och läsförståelse – en självklar koppling

Expressteaterns projekt handlar inte bara om att väcka läslust genom teater. Det tar också, med hjälp av mim och pantomim, fasta på hur muntligt berättande, kroppsspråk och fysisk gestaltning hänger ihop med läsning. 

Vidisha och Ed, som båda är utbildade vid teaterskolan l’École Jacques Lecoq – Mime, Mouvement et Théâtre i Paris, har under årens lopp skrivit och spelat i över 40 produktioner tillsammans med Expressteatern, både på scen och i klassrum. De förklarade att mim är tekniken eller verktyget, medan pantomim är en hel berättelse med enbart mim, inget tal och ingen eller lite rekvisita. Det finns olika typer av pantomim som kan skilja sig från varandra men vi utgick från vad Expressteatern förmedlade från den franska skolan. 

I mim finns det oftast ingen rekvisita. Allt som gestaltas är osynligt och bygger nästan helt på känslor, utan ord. Hur känns det att stå lutad mot en vägg? Hur känns en vägg? Eller hur känns det att vara omgiven av höga träd? Den rekvisita man behöver om man ska återge en historia ”ritas upp” i luften. När barn får leva sig in i en berättelse med hela kroppen, kan det också stärka deras förmåga att förstå och tolka text. Det handlar alltså inte bara om att läsa med ögonen och hjärnan, utan om att förstå med hela kroppen.

Välkommet med fördjupning i sagoberättandet

Vi på Staffanstorps bibliotek har under flera år arbetat med gestaltande sagoberättande för förskolebarn. Under sagostunderna utgår vi ofta från folksagor eller bilderböcker som barnen känner till. Vår ambition är att skapa ett läsfrämjande arbete där ord, kropp och närvaro samspelar för att väcka nyfikenhet och skapa förståelse. Den gestaltade sagan tillför en fördjupad förståelse för berättelsen.

Under flera år har vi varit väldigt upptagna med projekt för de yngsta barnen (0–6 år) och kompletterat detta med riktade insatser för ungdomar. Just åldersgruppen 7–9 år, de nyfikna, vetgiriga barnen som kanske precis knäckt läskoden, har vi därför inte haft samma möjlighet att arbeta med. Att delta i Expressteaterns pilotgrupp kändes extra välkommet, för att kunna fokusera just på nybörjarläsaren.

Till de tre tillfällena bjöd vi in fritidshemmen, eftersom Expressteatern gärna ville vara på plats på biblioteket. Till varje träff hade barnen läst olika böcker som de tillsammans med Ed och Vidisha iscensatte i form av en pantomim. Efter varje workshop intervjuade Vidisha och Ed oss bibliotekarier om barnens läsvanor, hur barnen använde biblioteket och vilken nytta vi kunde ha av övningarna och upplägget.

Ett möte mellan bok och kropp

Upplägget för pilotprojektet var så att vi som deltog i workshopparna skulle arbeta med en och samma grupp 7–9-åringar vid tre tillfällen på Staffanstorps bibliotek. Genom utbildningsförvaltningen skickade vi ut en förfrågan till fritidshemmen, och snart hade vi en entusiastisk grupp med åtta barn från årskurs tre på Gullåkraskolan som anmält sig tillsammans med skolans kulturpedagog Nettan Walter.

Inför träffarna fick barnen läsa olika böcker, som de sedan tillsammans med Ed och Vidisha gestaltade med hjälp av mim och rörelseövningar. I Staffanstorp var det skräcktema som gällde under det första tillfället, och barnen improviserade bland annat fram Prinsessan på den giftiga ärtan av Wiley Blevins och Dödskallen av Jon Klassen, ihop med Vidisha och Ed.

Under workshopparna varvades tyst mim med samtal mellan ledarna och barnen. Det var under träffarna slående hur snabbt barnen släppte garden och gav sig hän. Varje träff inleddes med uppvärmningsövningar och avslutades med att gruppen gemensamt genom mim och pantomim gestaltade en av böckerna de läst till träffen. Med sig hade de Nettan, som också deltog med liv och lust.

– För mig som pedagog har det varit både fortbildning och kompetensutveckling. Och övningen Motsatsmaskinen har blivit en favorit på fritids, berättade Nettan efter den första träffen.

Jag och Andrea på biblioteket höll helt med. Övningen Motsatsmaskinen, som användes som en uppvärmning, går ut på att två personer håller upp ett skynke. Barnen får en känsla som de gestaltar genom att först gå bakom skynket, glada eller pigga, för att komma ut på andra sidan ledsna eller trötta. Eller med alla möjliga andra känslor. Den kan även göras genom att ställa upp en vägg att gå bakom på ett sätt och komma ut på ett annat.

– Vi använder Motsatsmaskinen som utgångspunkt för att prata om gestaltning med barnen, hur en karaktär kan ändra känsla från början till slutet av en berättelse, de rädda kan bli modiga, de ledsna kan bli glada, och att något måste ha hänt däremellan, berättade Vidisha under workshoppen. 

Barn gestaltar känslorna i boken

En annan övning som vi gjorde, som också kan användas som uppvärmning, går ut på att skapa en bok. När barnen ritat upp en bok i luften (en stor!) och börjar läsa i den, får de undersöka och gestalta vilken känsla som kommer över dem. Ledaren frågar vad som kan ha hänt i boken, och utifrån förslagen skapas en enkel scen utifrån den fantiserade historien.

När vi skapar en bok, ritar vi en STOR bok som vi öppnar och kliver in i, för att sedan känna på miljöer och känslor. 

Vidisha förklarade övningen för barnen.

– När vi skapar en bok, ritar vi en STOR bok som vi öppnar och kliver in i, för att sedan känna på miljöer och känslor. 

Nettan berättade att detta också har blivit populärt bland barnen.

– Att öppna stora böcker för att sedan med mim uttrycka vilken sorts bok det är, har också blivit en favoritövning. När Ed, Vidisha och barnen mimade Prinsessan på den giftiga ärtan, jobbade de med prinsessans känslor. Hur kände hon sig när hon närmade sig slottet? Var det med ilska hon slog sig fram genom buskar och snår?

Vad skiljer mim från andra metoder för att väcka läslust?

Efter varje träff på biblioteket följde reflekterande samtal mellan oss bibliotekarier och Vidisha och Ed. Vi diskuterade hur vi i vårt vardagliga biblioteksarbete skulle kunna använda övningarna för att väcka läslust, och hur vi skulle kunna arbeta vidare med att integrera muntligt berättande och gestaltning som en del av vårt ordinarie läsfrämjande arbete.

För vad skiljer mim från andra metoder i att arbeta läsfrämjande? För barnen i den här åldersgruppen är det först och främst väldigt roligt att låta leken och fantasin få dröja sig kvar. Läsning och förståelse av texter (speciellt av texter med få bilder och mycket ord) är en sida av myntet. På den andra sidan finns känslorna och de inre bilderna som förstärks och fördjupas genom ordlös mim och dramatisering. Till skillnad från andra läsfrämjande arbetssätt, som främst bygger på samtal och språkliga uttryck, låter mim och pantomim barnen utforska textens mening eller betydelser genom kropp, känslor och rörelse. 

Att ge barnen möjlighet att möta texten med gestaltning och inlevelse gör att de blir aktiva medskapare av ytterligare ett uttryck av textens mening.

Man brukar säga att betydelsen av en text uppstår i mötet mellan läsaren och själva texten. Att ge barnen möjlighet att möta texten med gestaltning och inlevelse gör att de blir aktiva medskapare av ytterligare ett uttryck av textens mening.

Till en början kan det kanske kännas lite obekvämt att ge sig på detta med mim. Man kanske känner att man inte har tillräckligt mycket kunskap eller erfarenhet sedan tidigare. Men efterhand framgick det tydligt att barnen har så mycket inom sig, att vi som bibliotekarier kanske inte ska vara så rädda för att inte ha gjort detta tidigare. 

En ganska konkret och omedelbar idé var att låta barnen ta del av gestaltningens möjligheter genom att uppmuntra dem till att visa hur det känns att frysa, eller att tillsammans med dem mima andra känslor och upplevelser under sagostunden. På de andra biblioteken föddes idéer om att använda mim för att skapa digitala boktips och presentationer av böcker.

Teaterpremiär

Parallellt med pilotprojektet arbetade Expressteatern med sin föreställning Sagan som försvann och barnen som deltog i workshopparna, blev inbjudna till premiären. Även jag och min kollega såg föreställningen, vid ett annat tillfälle. 

Kanske hade Vidisha och Ed sneglat en del på oss bibliotekarier under projektets gång, för det var onekligen en humoristisk föreställning som bjöd på en hel del igenkänning. Föreställningen utspelar sig på ett bibliotek som står inför ett hot om att moderniseras och där figurerna i ett antal klassiska sagor, till exempel Rödluvan, plötsligt blir levande och försöker överleva trots sviktande utlån.     

När jag så skyndade från busshållplatsen, ett par månader efter den sista träffen, så stod de där i den försiktiga vintersolen och väntade på bussen: ett gäng nyfikna, vetgiriga barn från Gullåkraskolan. De var på väg till premiären i Malmö. Deras axlar var lätt uppdragna i kylan och deras vinterbleka ansikten var vända mot solen. De pratade ivrigt med varandra, och deras armar rörde sig typiskt på nioåringars vis. Det var stora gester, snabba byten. Nettan lyssnade aktivt och nickade instämmande. En liten sammansvetsad grupp som nu delade en erfarenhet ihop. När jag kom närmare frågade jag om de var på väg till teatern, fast det kunde jag ju se på flera meters håll. De svarade unisont “ja!” Och deras ögon lyste av förväntan!