Evidens – så säker som man kan bli
När flera studier kommer fram till samma resultat brukar man säga att det finns ”evidens”.
Evidens betyder att det finns stöd i forskningen för att något är på ett visst sätt. Det är inte samma sak som bevis – just för att kunskapen hela tiden utvecklas och ny forskning kan förändra bilden. Men evidens visar ändå hur mycket stöd det finns i forskningen just nu, och är det närmaste vi kommer ett bevis.
Hur stark evidensen för ett visst påstående är beror på hur forskningen har gjorts och hur många studier det finns som visar liknande resultat. Där kan den så kallade evidenspyramiden hjälpa till.’
Ta hjälp av evidenspyramiden
Evidenspyramiden visar styrkan i olika slags vetenskapliga källor. Högst upp finns systematiska översikter – alltså studier som samlar och jämför många tidigare forskningsresultat. Längre ner finns enskilda studier av olika slag. Allra längst ner hittar man forskares uppfattningar eller expertutlåtanden – de kan vara intressanta och värdefulla, men har låg evidens.
Pyramiden bygger på att det går att mäta effekter, jämföra grupper och räkna på resultat. Den används därför mest inom forskning om behandlingar, mediciner eller andra saker som går att testa.
Det betyder inte att studier längre ner är sämre – bara att de passar för andra sorters frågor. Om forskare till exempel vill förstå hur något upplevs, hur det fungerar i vardagen eller hur något har förändrats över tid, behövs andra metoder och andra typer av studier. Och mycket forskning ryms inte alls i pyramiden, som historiska analyser, textstudier eller intervjuer som bygger på tolkning och förståelse.
Rationellt att tro på det sannolika
Sätter man ribban väldigt högt för vad som krävs för att något ska anses vara ”sant” finns risken att man till slut vet väldigt litet. Det menar Åsa Wikforss, professor i teoretisk filosofi vid Stockholms universitet och författare till boken Alternativa fakta – om kunskapen och dess fiender.
Om man kräver extremt hög bevisning för att acceptera något som kunskap, finns det risk att man till slut ifrågasätter allt och hamnar i en situation där man inte längre kan vara säker på någonting.
– Det här är ett problem. Så jobbar vetenskapsförnekare. De försöker höja ribban för kunskap så mycket att vi aldrig vet någonting säkert. Det ska man inte acceptera. Har vi ett påstående som med hög sannolikhet är sant, då är det rationellt att tro på det och irrationellt att inte tro på det, säger Åsa Wikforss.
När forskare inte är överens
Ibland tycks forskare säga helt olika saker. Det behöver inte betyda att någon har fel. Det kan till exempel bero på att de studerat saken ur olika perspektiv, att det är tidigt i forskningsprocessen – eller att det faktiskt inte finns några enkla svar. Och det är helt i sin ordning. Det är också en del av forskningsprocessen att diskutera olika idéer och tolkningar, vilket leder till nya frågor, mer forskning och till slut mer kunskap.
Hur vet vi om vi kan lita på det forskningen kommer fram till?
– För att forskarna tillhör en institution som utvecklats under många hundra år – inte för att enskilda forskare är genier eller särskilt skickade att se sanningen. Den vetenskapliga metoden har utvecklats för att utesluta det felaktiga och på sikt hitta det sanna. Vid en viss tidpunkt kan en teori vara oriktig, men det rättas till över tid, säger Åsa Wikforss.
Men kan man vara säker på att forskare inte har en ”hemlig agenda” som påverkar deras forskningsresultat? En som funderat på det är Mikael Landén, professor i psykiatri vid Göteborgs universitet, forskare vid Karolinska Institutet samt författare till Galenskap – en bok om vetenskap.
– Grundantagandet är att det finns en sanning, en objektiv verklighet. Som forskare utgår man från det: Jorden snurrar runt solen och så vidare, säger han.
Men forskare kan förstås, liksom alla andra, ha förutfattade meningar eller ibland styras av sin egen övertygelse. Det är därför den vetenskapliga metoden är så viktig, just för att den i längden tar bort effekten av forskarens medvetna eller omedvetna förväntningar.
– Inom vetenskapen har man byggt ett system med expertgranskning (peer review), och replikerbarhet. Det kan gå fel några år, men fusk och politiska eller kommersiella agendor upptäcks alltid förr eller senare, säger Mikael Landén.
Därför kan man lita på forskningens resultat över tid, även om en enskild forskare kan ha kommit till en felaktig slutsats.