Finns det dålig forskning?
Forskning kan vara slarvig, vilseledande – eller till och med farlig. Men även dålig forskning kan ibland vara till nytta.
Fusk, slarv och felaktigheter … Det finns flera kända skandaler inom forskningen. Ett modernt exempel på forskningsfusk är den sydkoreanska forskaren Hwang Woo-Suk som 2004 påstod att han hade lyckats klona mänskliga embryon för stamcellsforskning. Men resultaten visade sig vara falska; han hade manipulerat data. Skandalen blev internationell och skadade förtroendet för stamcellsforskning.
Sådant väcker frågan: Är all forskning verkligen bra?
– Nej, svarar Folke Tersman, professor i praktisk filosofi vid Uppsala universitet.
Men forskning kan vara dålig på olika sätt, menar han, och ger några exempel – förutom rent fusk:
- Forskningen kan vara dåligt gjord
När forskning är dåligt genomförd kan man inte lita på resultaten. Det viktiga är att forskarna har valt en metod som passar det de vill undersöka och använt den på rätt sätt. Vad som räknas som en bra metod kan skilja sig åt mellan olika forskningsområden. - Forskningens resultat kan skada
Forskningen som ledde fram till atombomben är ett exempel på när forskningsresultat i sig är skadliga, eller kan användas på sätt som skadar. Bekämpningsmedel som skadar djur och natur är ett annat. Industrier och bilar som hotar vårt klimat med sina koldioxidutsläpp hör också hit.
Ibland har forskning förstärkt orättvisa idéer. Det gäller till exempel rasbiologin i Sverige och andra länder i början av 1900-talet. I Uppsala fanns Statens institut för rasbiologi. Där mätte forskare människors kroppar för att dela in dem i olika raser utifrån uppfattningen att vissa raser var mer värda än andra. Forskningen användes sedan för att motivera tvångssteriliseringar och annan diskriminerande politik. - Människor kan komma till skada i forskningen
Det händer att människor skadas i medicinska experiment. Ett exempel är experimenten på Vipeholmsanstalten i Lund där patienter på 1940-talet tvångsmatades med socker för att forskarna skulle kunna undersöka om de fick hål i tänderna.
Ett annat exempel i närtid är när kirurgen och forskaren i regenerativ medicin Paolo Macchiarini på Karolinska Universitetssjukhuset mellan 2011 och 2013 transplanterade syntetiska luftstrupar på flera patienter.Patienterna avled så småningom och det framkom senare att ingreppen saknade de etiska tillstånd som behövdes, och att han hade byggt sitt arbete på forskningsfusk. Macchiarini dömdes till fängelse i 2,5 år för grov misshandel och många av hans vetenskapliga artiklar har dragits tillbaka.
Det kan också vara känsligt när forskning rör utsatta grupper eller historiska händelser. Då kan den väcka starka reaktioner, förstärka gamla fördomar och få konsekvenser för enskilda personer eller grupper. Numera finns tydliga regler för hur forskning får gå till, men så har det inte alltid varit.
Dålig forskning kan också göra nytta
Det är viktigt att veta att all ”dålig” forskning inte till varje pris måste undvikas, understryker Folke Tersman.
– Det beror på varför forskningen är dålig. Vi måste tillåta misslyckanden. Forskning som leder fram till resultat som senare visar sig vara felaktiga, eller totalt ointressanta, kan och bör inte alltid undvikas. Den kan ändå ha gjort nytta genom att lära oss vad som är återvändsgränder i forskningen, eller lära oss något om problem med våra forskningsmetoder.
Därför måste vi vara öppna för det som kan framstå som dålig forskning, menar han.
– Det är inte alltid möjligt att, vid en given tidpunkt, veta vad som är fel eller ointressant. Det är först i efterhand man kan se det, så vi behöver vara tillåtande, säger han.
Det kan också hända att forskningen ger ”negativa” resultat, alltså att man inte hittar något svar eller att hypotesen inte håller. Sådana resultat är svåra att få publicerade i en vetenskaplig tidskrift, men de kan vara värdefulla för andra forskare så att de slipper göra samma studie.