Intervju med Finlands svenska biblioteksförening
I mitten av maj besökte Digiteket Finlands svenska biblioteksdagar i Vasa, arrangerade av Finlands svenska biblioteksförening. Under dagarna tog vi tillfället i akt att intervjua ordförande Anna-Maria Malm och vice ordförande Gun Vestman om föreningens arbete.
Finlands svenska biblioteksförening grundades 1938 men hette då Österbottens svenska biblioteksförening. Denna slogs sedermera ihop med biblioteksföreningen för södra Finland.
Föreningen får idag ekonomiskt stöd av bland annat undervisnings- och kulturministeriet samt Svenska kulturfonden. Styrelsen består av medlemmar från olika delar av Finland som träffas fysiskt, digitalt eller genom hybridmöten för att planera sin verksamhet. Föreningens arbete ses av arbetsgivarna som en tillgång i de biblioteksanställdas vardag, och styrelsemedlemmarna har därför möjlighet att sköta sina uppdrag på arbetstid. Förutom att arrangera biblioteksdagarna publicerar föreningen bland annat bibliotekstidningen Bibban tre gånger om året, med reportage, aktuella biblioteksfrågor och intervjuer med biblioteksanställda.
När föreningen i år firar sitt 85-årsjubileum är det med pompa och ståt. Pandemin är över och biblioteksdagarna kunde äntligen genomföras i fysisk form. Antalet deltagare har aldrig varit större än under årets konferens, och biblioteksföreningens expertnätverk för anställda inom högskolebibliotek kunde träffas på riktigt för första gången sedan det startades.
Hur många medlemmar har ni i Finlands svenska biblioteksförening?
Anna-Maria: Ungefär 300 samt cirka 40 institutionsmedlemmar.
Vilka är era medlemmar?
Gun: I biblioteksföreningen har vi medlemmar från alla typer av bibliotek: specialbibliotek, forskningsbibliotek, högskolebibliotek och allmänna bibliotek. Vi har även frilansare, studerande och pensionärer bland våra medlemmar.
Hur ser fördelningen ut?
Anna-Maria: De flesta kommer från allmänna bibliotek (Finlands motsvarighet till folkbibliotek, reds. anm.). Nu har vi också många aktiva från högskolebibliotek.
Hur ser påfyllningen ut underifrån med nya och yngre medlemmar?
Gun: Vi har ett ganska konstant medlemsantal. I samband med den här konferensen fick vi in nya medlemmar. Nu, efter konferensen, hoppas vi få ännu fler. Från och med i år kommer vi att ha samma årsavgift för alla medlemmar, oavsett om man arbetar, studerar eller är pensionär. För en ideell förening är det svårt att hålla koll på när ett studerandemedlemskap ska övergå i ett medlemskap för yrkesarbetande. Vi känner att det blir mer rättvist om vi har samma pris för alla. Det är inte någon hög avgift. I priset får man ju medlemskap och medlemstidningen Bibban.
Biblioteksföreningen har ganska nyligen startat upp ett expertnätverk för anställda inom högskolebibliotek. Varför bestämde ni er för att göra det? Vilka är nätverket till för, och samverkar ni också med den finskspråkiga biblioteksföreningen för expertnätverket?
Anna-Maria: Expertnätverket grundades först i fjol (2022). Då träffades vi under tre onlineträffar. Träffen under årets biblioteksdagar är vår första fysiska träff, med en parallellsession under konferensen. Det är aktiva medlemmar i föreningens styrelse från högskolebiblioteken som varit pådrivande och startat upp nätverket. Vi har märkt att det finlandssvenska nätverket efterfrågats och att det finns önskemål om fler aktiviteter i nätverket, även om anställda på högskolebibliotek nog också har andra nätverk. En orsak till beslutet att ha ett expertnätverk i vår förening är att biblioteksföreningen tidigare haft en verksamhet som till stor del varit mer riktad till personal vid allmänna bibliotek. Eftersom vi har många medlemmar från högskolebibliotek ville vi också ha något att erbjuda dem.
Gun: Behovet av ett expertnätverk riktat till högskolebiblioteken har lyfts fram sedan tidigare och blev nu förverkligat. Expertnätverket är tänkt för svenskspråkiga. Man behöver inte ha en svenskspråkig arbetsgivare för att delta, men det är för svenskspråkiga och för dem som klarar sig på svenska. Den finlandssvenska högskolesektorn är relativt liten. Därför har vi också gjort så att man får delta i nätverksmötena, oavsett om man är medlem i föreningen eller inte. Vi har vid ett tillfälle också bjudit in den svenska biblioteksföreningen och expertnätverket där. Inga-Lill Nilsson föreläste den gången om upphovsrätt tillsammans med en finländsk föreläsare, Maria Rehbinder. Temat var Digitalt material – upphovsrätt och tillgängliggörande. Ett mycket aktuellt, viktigt och engagerande ämne med två kunniga och inspirerande föreläsare! Vi tänker att vi skulle kunna ha mer samarbete med biblioteksföreningen och expertnätverket i Sverige. Digiteket vore också perfekt för samarbete.
Ni har också fått önskemål om ett projekt kring Shared Reading. Hur uppkom det önskemålet?
Anna-Maria: Seinäjoki stadsbibliotek har av undervisnings- och kulturministeriet tilldelats ett riksomfattande specialuppdrag att både på finska och svenska stödja barns och ungas läsande och läskunnighet genom biblioteken. Uppdraget kallas för ERTE som är en förkortning av det finskspråkiga namnet Lasten ja nuorten lukemista edistävien kirjastopalvelujen valtakunnallinen ERityisTEhtävä. Det var de svenskspråkiga anställda vid ERTE som tog initiativ och kontakt med föreningen för att fråga om vi kunde vara med i projektet. De kan inte själva ansöka om pengar för det här projektet men föreningen kan det, så därför är vi med och finansierar det. Det blir en tvådagarsutbildning för två grupper i september i år. De som deltar i utbildningen förbinder sig sedan att på sitt eget bibliotek under de följande åren ta sig an Shared Reading.
Detta är en form av samarbete när ni söker pengar. Har ni haft fler kompetensutvecklingsinsatser där ni söker pengar?
Gun: Vi lever förstås på bidrag. Vi får pengar från undervisnings- och kulturministeriet och Svenska kulturfonden. De är våra största bidragsgivare. Vi får pengar för verksamheten. I det ingår ju olika projekt.
Anna-Maria: Förutom projektpengar för Shared Reading, som vi fått från Svenska kulturfonden, har vi tidigare fått projektpengar från Svenska folkskolans vänner för sajten biblioteksutbildning.fi.
Gun: Biblioteksutbildning.fi är en webbplats där tanken är att samla finlandssvensk fortbildning och utbildning för biblioteksanställda. Det fanns ett stort engagemang när den skapades men nu måste vi fundera lite kring hur den ska leva vidare.
Varför såg ni ett behov av en sådan plattform?
Anna-Maria: Det uppstod nog när bibliotekslagen ändrades. Den tidigare lagen krävde att man hade minst 60 studiepoäng i informationsvetenskap, eller motsvarande 35 studieveckor enligt det äldre systemet, för bibliotekariekompetens. Det fanns en oro över att intresset för biblioteksstudier i och med detta skulle minska. Nu behöver man i teorin inte alls ha genomgått några biblioteksstudier, även om det i praktiken nog är många bibliotek som ändå kräver det.
Gun: Det finns också yrkeshögskoleexamina som växte fram i samband med yrkeshögskolereformen i slutet av nittiotalet. Numera kan man dock endast studera biblioteksämnen på finska på yrkeshögskolenivå. Om man sedan verkligen kan få ett jobb som bibliotekarie eller om man får ett assistentjobb med denna examensnivå beror nog lite på vilket bibliotek du söker dig till. Även om allmänna bibliotek arbetar med källkritik och databaser så ställs det helt andra krav på undervisning, databaser och källkritik på högskolebibliotek. Exempelvis på vårt högskolebibliotek har vi någon med yrkeshögskoleexamen som arbetar som assistent, medan alla som jobbar som informationsspecialister har en magisterexamen inom varierande ämnen och med informationsvetenskap som biämne.
Idag finns informationsvetenskap på svenska på Åbo Akademi, men man kan inte längre läsa det på yrkeshögskolenivå. Det hade varit perfekt om det funnits också där. Yrkesakademin här i Vasa har en linje som är lite speciell. Där kan man studera biblioteksvetenskap, men grejen är att man bara ger undervisning i allmänna ämnen på yrkesakademin. Sedan ska den studerande själv ta kontakt med ett bibliotek för ett läroavtal. Biblioteket ska utbilda den studerande i själva biblioteksämnena. Du får ingen undervisning i det via skolan.
Det har varit problematiskt. Biblioteken är frustrerade över det här, eftersom de inte har blivit inbjudna i diskussionerna inför att det här beslutet fattades. Det blir fel mot biblioteken. Klart att de studerande ska ha rätt till praktikplatser, men inte att de inte får någon biblioteksundervisning i utbildningen och att biblioteken förväntas ta ansvar för detta. Det kräver resurser ute på biblioteken som ska frigöras för att utbilda praktikanterna.
Tanken med förändringen i den nya bibliotekslagen var nog att bibliotekarieyrket i dagens samhälle också kräver många andra kompetenser: pedagogisk kompetens, kunskap om it och så vidare. Många bibliotek vill till exempel ha socionomer för att stärka kontakterna med barn och unga. Förändringen skapade viss oro på fältet, en oro över att kompetensen skulle sjunka och att man inte skulle värdesätta biblioteksutbildade och att biblioteksutbildade inte skulle behövas mer.
Anna-Maria: I slutet av år 2018 tog FSBF (Finlands svenska biblioteksförening) tillsammans med Regionförvaltningsverket och Svenska kulturfonden initiativ till en utredning om hur den svenska biblioteksutbildningen i Finland mår. Orsakerna till att man ville göra en utredning var bland annat att de tidigare nämnda kompetenskraven ändrats i och med att den förnyade lagen om allmänna bibliotek trädde i kraft (2016-12-29), och man ville se hur det påverkade läget. Från biblioteken hade det länge kommit signaler om att det var ont om svenska arbetssökande till lediganslagna tjänster. I samma skede som lagen ändrades hade delar av den svenskspråkiga biblioteksutbildningen lagts ner och lämnat efter sig ett kännbart tomrum i examensstrukturen, som redan innan varit betänkligt gles.
Utredningen resulterade i rapporten Det breda uppdraget: Utbildning, rekrytering och arbete för allmänna bibliotek, skriven av Maria Grundvall. I rapporten finns flera olika åtgärdsförslag för olika instanser. För biblioteksföreningarna rekommenderades följande: ”De finska och svenska biblioteksföreningarna kan tillsammans göra upp informationsmaterial om arbete vid allmänna bibliotek och vilka kompetenser som ofta efterfrågas där. Informationen kan också gälla vilka biblioteksutbildningar som finns i Finland och rekommendera praktiskt användbara studieämnen för dem som studerar på universitet. Materialet bör göras tillgängligt på webben i grafiskt tilltalande format, även utskrivbart. Det bör också uppdateras med jämna mellanrum.” Det är detta som ligger till grund för idén att skapa Biblioteksutbildning.fi.
Sedan har vi också hämtat inspiration från en liknande webbplats för musikutbildning: Musikutbildning.fi.
Biblioteksutbildning.fi och den finska biblioteksplattformen Liboppi vänder sig till olika målgrupper och har olika innehåll. Liboppi riktar sig främst till de allmänna bibliotekens personal och innehåller biblioteksyrkesinriktade fortbildningskurser på både finska (de flesta kurser) och svenska.
Biblioteksutbildning.fi finns bara på svenska och vänder sig till svensktalande ungdomar och andra personer som ska börja studera och även till studiehandledare. Sidan innehåller inga kurser utan information om var man kan studera biblioteksämnen på svenska i Finland, och vad studierna och arbetet på bibliotek går ut på och vilka olika arbetsuppgifter man kan ha på ett bibliotek. Meningen är att det ska finnas intervjuer med studerande och personal och aktuell information om till exempel inträdesprov, och så vidare. Meningen med webbplatsen är alltså att få flera intresserade av biblioteksyrket och inspirera till att börja studera biblioteksämnen.
Är föreningen också aktiv i biblioteksdebatten? Skickar ni till exempel in remissvar i olika frågor, och blir ni inbjudna att diskutera biblioteksfrågor på en högre nivå?
Anna-Maria: Ja, i den mån det är möjligt. Vi tar också gemensamt ställning till olika biblioteksfrågor tillsammans med den finska biblioteksföreningen.
Gun: Vi får utlåtanden ibland och är med som representanter, till exempel i det nationella e-boksprojektet. Där har vi också varit med på ministeriet. Jag var med som representant och vi diskuterade de här frågorna ur olika synvinklar. Där finns en stor diskussion: ska det bara vara finska böcker, ska det också finnas finlandssvenska böcker, alltså böcker på svenska, ska Biblio byggas in eftersom det är den enda tjänsten för svenskspråkiga böcker?
Kan ni se några stora skillnader mellan den svenskspråkiga och den finskspråkiga biblioteksvärlden? Ni står med ett ben i varje.
Gun: Kanske inte biblioteksvärlden som sådan, men sedan finns det nog en viss kultur kring hur man samarbetar på finlandssvenskt och finskt håll. Vi har, som ni i Sverige, mer av att man samarbetar, diskuterar, hittar lösningar. På finskt håll gör man sin uppgift, man har ett möte om en specifik sak. Där kan man möta krockarna. Det handlar mer om olika organisationskulturer.
Anna-Maria: På finlandssvenskt håll kan vi lite mer inofficiellt ringa upp någon för att ta reda på något.
Gun: Ja, man kan fråga på ett helt annat sätt och det är en lägre tröskel.
Sedan finns ju detta med utbud på finska respektive svenska, och jag kan tänka mig att det finns många diskussioner och viss problematik kring detta.
Gun: Ja, så är det. Vi är ju en minoritet här. Vi behöver litteratur som behandlar finländska riktlinjer och förhållanden. Denna litteratur finns inte alltid översatt till svenska och vi köper då in den på finska eller engelska. Sedan ska man ha rätt att läsa på sitt modersmål, och då får vi ta in böcker från Sverige som behöver kompletteras med en bok från Finland för att få med nationell lagstiftning och nationella förhållanden. Från finskt håll köper man helt enkelt in en finsk bok, så det påverkar anskaffningen av böcker. Man blir van att hela tiden arbeta med de tre språken. Finskspråkiga högskolebibliotek klarar sig med finska och engelska medan det för finlandssvenska även ska köpas in på svenska.
Anna-Maria: Tvåspråkiga orter måste skaffa böcker på både finska och svenska. Sedan skiljer det sig från ort till ort. De finskspråkiga behöver bara skaffa in på finska. Det blir också olika beroende på om man bor på en ort där andelen svensktalande är stor eller en ort där vi är procentuellt få som i Helsingfors, där andelen svenskspråkiga är ca 5 %.
Vad tror ni om bibliotekens roll i framtiden?
Gun: Vi har lite olika perspektiv på det. Hos oss på högskole- och universitetsbiblioteken märker vi att mycket av arbetstiden går åt till e-resurserna, till handledning i dem och till att vara ett stöd för studerande. Vi försöker finnas i olika kanaler för att hjälpa dem vidare. Också källkritik upptar mycket av vår tid. Vi försöker under våren förkovra oss i AI. Vad måste vi beakta och vad måste studerande känna till? Yrkeshögskolorna och universiteten kommer nu också med sina egna riktlinjer för hur de ska hantera chattbottar i undervisningen. En sak kan man konstatera och det är att även om bibliotekens roll och uppgifter förändras, så inte försvinner biblioteken på något sätt! Vi har en stark roll, men det handlar kanske om att vi finns där som en plats och ett forum.
Puffbild: Anna-Maria Malm och Gun Vestman, ordförande respektive vice ordförande i Finlands svenska biblioteksförening. Beskuren från original. Foto: Monica Sandström (c)
