Både landningsplats och mötesplats – biblioteken och fristadskonstnärerna

Idag är 25 svenska städer och regioner medlemmar i nätverket International Cities of Refuge Network – ICORN. Städerna erbjuder en tillfällig fristad för författare och konstnärer som tvingats fly sitt hemland till följd av förföljelse eller hot. Bibliotek spelar en avgörande roll, anser Karin Hansson, ICORN-samordnare i Sverige.

Organisationen ICORN startade 2006 och har sitt huvudkontor i norska Stavanger. Sedan starten har organisationen vuxit rejält och i nuläget har mer än 80 städer i Europa, Nord- och Sydamerika, anslutit sig. Dessutom har hela regioner anslutit sig. Idag har sekretariatet tretton anställda och finansieras av olika bidragsgivare på kommunal, regional och statlig nivå, där bland annat Kulturrådet är med. Det finns också privata bidragsgivare. 

Det övergripande målet är att stödja yttrandefrihet världen över, genom att medlemsstäderna erbjuder en trygg miljö för författare och konstnärer, så att de ska kunna utöva sitt yrke. Det handlar om konstnärskap och yttrandefrihet i ett brett spektrum – de gästande fristadskonstnärerna kan vara alltifrån poeter, författare, skribenter, bloggare och journalister till skådespelare, musiker, fotografer, serietecknare och bildkonstnärer.

Utöver att fristäderna står för de praktiska omständigheterna betonar ICORN vikten av att fristadskonstnären får möjlighet till den fysiska och psykiska återhämtning som krävs. Samtidigt ska ingångarna finnas för att fortsätta yrkesutövandet i den nya kommunen och stadens kulturliv, och här behöver lokala myndigheter skapa ett nära samarbete med civilsamhället. Just i detta samarbete utgör biblioteken en viktig pelare. 

Samordnare för de svenska fristäderna

De svenska ICORN-medlemmarna har en egen koordinator som också abetar på uppdrag av ICORN. Karin Hansson har varit samordnare i tio år, och är anställd av Uppsala kommun. Digiteket ställde några frågor till Karin.

Vad innebär ditt arbete?
– Att ge råd och stöd åt fristäderna i allt som rör deras arbete för att stötta hotade och förföljda författare, konstnärer, musiker, journalister med flera. Det handlar om etablering av fristaden, planering av ankomst av ny fristadskonstnär, frågor som kan komma upp under fristadsperioden och såklart inför avslut: Vad händer med fristadskonstnären efter att programmet är slut, och hur kan fristaden stötta på bästa sätt? Sedan arbetar jag också med att hålla frågan om fristadsnätverket levande och är kontaktpunkt mot till exempel kulturdepartementet, Migrationsverket och Kulturrådet. En stor del av arbetet går också ut på att etablera samarbeten och projekt med aktörer inom kulturvärlden som kan vara relevanta för fristadskonstnärerna så att de kan fortsätta sitt viktiga arbete.

Hur många bibliotek är kopplade till fristadsprogram i våra städer?
– Jag skulle nog säga att majoriteten av fristadsprogrammet är kopplade till biblioteken i någon form, antingen att fristadskoordinatorn har sin bas där eller som nära samarbetspart i fristaden.

Hur ser kommunikationen ut? Träffar du alla svenska fristadskoordinatorer?
– Utöver kontakt med enskilda fristäder, har vi ett nationellt nätverksmöte en gång om året. Detta år kommer vi att vara i Gävle. Där möts koordinatorer, fristadskonstnärer, tjänstepersoner och politiker från fristäder. Även andra representanter från intresserade fristäder, myndigheter och organisationer deltar. ICORN har också ett internationellt möte en gång om året. År 2026 blir det i Barcelona. Där träffas alla snart 100 medlemmar, det vill säga fristäder och samma målgrupper som för våra möten i Sverige.

Hur ser du på biblioteken som plats för yttrandefrihet i allmänhet och för fristadsförfattare i synnerhet?
– Biblioteken spelar en helt avgörande roll som landningsplats för möten med litteratur och den fria informationen. För fristadskonstnärerna fungerar även biblioteken som mötesplats. Där kan de möta både sina befintliga och nya läsare, då de ofta är inbjudna av sin egen eller andra fristäder för offentliga samtal, säger Karin.

Vilka är de största utmaningarna i ditt arbete?
– Den största utmaningen är att tiden inte räcker till för att fördjupa arbetet med fristäderna och då i förlängningen fristadskonstnärerna. Migrationsreglerna har bland annat stramats åt, vilket tar en stor del av arbetet som skulle kunna användas för att till exempel etablera ytterligare nätverk som gynnar fristadskonstnärernas professionella etablering i Sverige och Norden.