Med rätt att läsa – för det höga nöjets skull 

I dag görs massvis för att öka människors läsning. Läsningen förväntas lösa problem på flera samhällsområden. I boken Den frivilliga läsaren följer forskarna Åse Hedemark och Linnéa Lindsköld hur läsningen utanför skola och arbete har styrts av politiken under ett flertal decennier. Frågan är hur det ska gå för läsandet under tyngden av samhällets förhoppningar och ambitioner? Boken avslutas med fyra förslag till stöd för den frivilliga läsningen.

Att människor ska läsa har varit av stort politiskt intresse i Sverige under åttio år, men svaret på frågorna vad, hur och varför vi ska läsa är i ständig rörelse. Eftersom läsning kopplas till fundamentala värden i det demokratiska samhället blir det angeläget för staten att med olika medel försöka styra människors läsning så att rätt människor läser rätt sorts litteratur på rätt sätt. 

Rörelser i läsningens politik

I Den frivilliga läsaren – läsningens politik i Sverige efter 1945 identifieras de fem dominerande rörelserna i läsningens politik efter analys av politiska utredningar och förslag, debatter och kampanjer. Rörelserna visar hur såväl synen på läsaren som synen på litteratur och läsning har genomgått flera förändringar. Ordet rörelse är valt för att markera att det inte behöver handla om en tidsmässig, linjär utveckling – i stället är det gradvisa, ibland parallella förändringar som äger rum inom politiken. 

• Från distribution till förmedling
• Från fostran av smak till fostran av förmåga
• Från att förändra samhället till att bli delaktig i samhället
• Från vuxna till barn och unga
• Från samhällsvetenskapliga och sociologiska perspektiv till kognitions- och neurovetenskapliga perspektiv

Författarna har sedan tidigare skrivit en artikel för Digiteket som ger en överblick över styrning av läsning i Sverige och ovan beskrivna rörelser:

Läsfrämjande och litteraturförmedling

5-30 min

Läsning – lösningen på samhällets problem?

Läspolitik

Artikel

I denna artikel ger vi en överblick över styrning av läsning i Sverige. Centrala frågor som vi både kommer att besvara och problematisera är hur läsfrämjandets historia ser ut samt vilka litteraturpolitiska insatser för att främja läsning som initierats i Sverige. Därtill beskriver vi vad som kännetecknar politiska och samhälleliga debatter om barns läsning och diskuterar även kopplingen mellan politikens syn på läsning och bibliotekens förhållningssätt, med särskilt fokus på folkbibliotekens arbete mot barn och unga. 

Dela

Dela

• Facebook
• Linkedin
• Bluesky
• E-post
• Kopiera länk

(Drömmen om) den ideala läsaren

Som tvärsnitt genom de fem rörelserna har författarna vaskat fram olika sorters önskvärda läsare som framträder under olika tidsperioder och som också skapas av läsningens politik. Dessa säger också något om vilka problem som läsning ska lösa i samhället och vad de problemen och lösningarna säger om synen på samhället och människan. 

Den strävande läsaren var önskvärd när smakfostran stod på agendan. ”Det var i första hand en man, en arbetare, som med hjälp av välorganiserad bokdistribution tog sig an den goda litteraturen”, skriver författarna. Det här var den tidiga läspolitiken under efterkrigstiden. Läsningens politik vill forma aktiva, strävande läsare, och läsaren hade också en skyldighet att läsa – för litteraturens skull, för att förändra samhället och för att förändra och förfina sig själv.

Åse Hedemark är universitetslektor i biblioteks- och informationsvetenskap, Institutionen för ABM, Uppsala universitet.

Foto: Bertil Wergelius ©

Linnéa Lindsköld är docent i biblioteks- och informationsvetenskap, Bibliotekshögskolan, Högskolan i Borås.

Foto: Suss Wilén. Licens: CC BY-SA 4.0.

Den sårbara läsaren var framför allt präglad av argument som handlade om barn och deras läsning av olämpligt eller skadligt läsmaterial. Från 1980-talet sågs det som nödvändigt att staten och de vuxna skulle beskydda barn genom att erbjuda god kultur, som kvalitetslitteratur. 

Den sårbara läsaren lever kvar. I dag är det inte i första hand olämpligt innehåll som är den största faran, utan sättet att läsa, som exempelvis digital eller ytlig läsning.

Den självständiga läsaren fick genomslag när den tidigare smakuppfostran började ifrågasättas under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet. En självständig läsare kunde själv välja lämpligt läsmaterial och det gav biblioteken anledning att börja köpa in böcker som låntagarna efterfrågade.

”Vi ser en risk att läsning för sin egen skull försvinner under tyngden av samhällets förhoppningar och mål.”

Den språkutvecklande läsaren kom fram under 1980-talet och denna behövde utmanas med kvalificerade texter så att både läsförståelse och den språkliga förmågan utvecklades. Läsfrämjande insatser vände sig till olika prioriterade grupper, exempelvis pappor.

Den skeptiska läsaren dyker upp i läsningens politik de senaste decennierna. Denna är helst källkritiskt kompetent för att stå emot fake news och konspirationsteorier i sociala medier, kan genomskåda försök att vilseleda och samtidigt ta till sig texter som är trovärdiga och autentiska. 

Linnéa Lindsköld och Åse Hedemark skriver att den skeptiska läsaren framstår, tillsammans med den språkutvecklande läsaren, som dagens ideala läsare: ”Gemensamt för de båda är att de drivs av nit, inte av lust.”

Icke-läsaren är en återkommande motbild till den önskvärda, goda, läsande medborgaren. I början av perioden som undersöks i boken var detta en vuxen med usel litterär smak. På senare tid och i dag är det ett barn med bristande läsförmåga.

Om synen på samhället och människan

Under hela den tidsperiod som framför allt undersöks i boken, från 1945 till 2025, har det skett en förändring i synen på hur ökad läsning ska åstadkommas, vem som tar ansvaret för den och vilka problem i samhället som läsning ska lösa. Författarna skriver: “Läsningens värde har i allt tilltagande grad instrumentaliserats och bedöms i dag i relation till vad det förmår att lösa inom andra områden, framför allt inom utbildningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska områden.” 

Ett exempel på ett tema som försvunnit ur läsningens politik är de estetiska aspekterna av läsningen som konstupplevelse. Läsning anses – fortfarande – ha en transformerande potential, men omvandlingen handlar mest om att vi ska förvandlas till produktiva medborgare med den läskompetens, eller språkkompetens, som krävs för att kunna bidra och höra till samhället.

Överlag har ansvaret för välfärden under perioden i allmänhet förskjutits från stat och offentlighet mot privata utförare med samverkan som ideal. Inom politiken används läsning för att lösa olika bredare samhällsproblem och sociala problem, och även för att hantera framtida hot. Läsning på fritiden blir därmed ett verktyg för att göra nytta: ”Vi ser en risk att läsning för sin egen skull försvinner under tyngden av samhällets förhoppningar och mål”, skriver författarna.

Boken Den frivilliga läsaren –läsningens politik i Sverige efter 1945 bygger på forskning gjord i forskningsprojektet ”Att skapa den läsande medborgaren. Offentlig debatt och politik 1945–2017”, finansierad av Vetenskapsrådet. Författare är forskarna Åse Hedemark och Linnéa Lindsköld.

Bokomslag: Ulf Sveningson. Förlag: Gidlunds förlag

Fyra förslag för att stödja frivillig läsning 

Sist men inte minst kommer författarna till boken med förslag för att stödja den frivilliga läsningen. Texten nedan är ett utdrag ur bokens avslutande sidor: 

“Vi kan se att läsningens politik får konkreta konsekvenser, inte minst genom att politik definierar gränserna för hur vi gemensamt förstår varandra och för hur vi uppfattar att vi bör uppföra oss som människor och medborgare i ett land. De utredningar, propositioner och debattinlägg som vi har studerat syftar till att forma, guida och påverka vad människor gör och bidrar alltså till att forma våra liv. När vi analyserar innehållet i läsningens politik och var gränserna går, är vår förhoppning att diskussion och debatt om läsning öppnas upp och att detta i sig kan bidra till att andra och nya frågor ställs.

Under pandemiåret 2021 ökade svenska folkets läsning, i alla format.¹Elisa Tattersall Wallin, Tobias Carlsson, & David Gunnarsson Lorentzen. Läsning av tryckta böcker ökar bland unga. I Andersson, U. Et al. (red.). Du sköra nya värld: SOM-undersökningen 2021. (Göteborgs Universitet, 2022); Gustav Stjern kvist. Fler läser mer under pandemin, (Kulturnytt, 2021-04-19). Även under andra världskrigets ockupation, mörkläggning och utegångsförbud ökade läsningen i Norden. När världen stänger ned, undantagstillstånd råder och människors fritidsaktiviteter begränsas kraftigt, förefaller läsning vara en av de återstående aktiviteter som människor ägnar sig åt. Men att en nedstängning av samhället till synes ökar den frivilliga läsningen är knappast en långsiktig lösning för ambitionen att fostra läsande medborgare.

Det går att fråga sig om politik riktad mot den frivilliga läsningen har spelat ut sin roll. Styrning av frivillig läsning saknar skolans maktmedel som betygssättning och skolplikt. Att rycka sladden till internet, släcka mobilnätet och införa utegångsförbud för att få landets medborgare att ta upp en bok är knappast möjligt. Men vi tror att det finns mer att göra för läsningens politik. Genom att på olika sätt stödja den frivilliga läsningen finns potential för att göra läsning mer tillgängligt för Sveriges, trots allt, stora befolkning av läsare. Här ger vi fyra förslag till hur den frivilliga läsningen kan stärkas.

Digiteket har i publiceringen av det här utdraget från boken bildsatt det och även framhävt citat med upphovspersonernas goda minne.

1. Vi behöver förstå människors faktiska läsning

Konkret läsning, det vill säga hur människor faktiskt läser, påverkas av många olika dimensioner, som exempelvis var, hur, när, varför och vad man läser.²Detta har undersökts och beskrivits av flera forskare, se exempelvis Magnus Persson. Att läsa runt omkring texten. I Jönson, M. & Öhman, A. (red). Litteratur och läsning. Litteraturdidaktikens nya möjligheter. (Studentlitteratur, 2015); Åse Hedemark. Unga berättar. En studie av ungas syn på läsning och bibliotek. (Svensk Biblioteksförening, 2018).Ett tydligt exempel är ungas läsning där studier visar att läsning av samma bok, beroende på om den läses i skolan eller om den läses frivilligt på fritiden, genererar två helt olika läsupplevelser. I skolan beskrivs boken som trist, på fritiden beskrivs den som fantastisk. Generation Z uppger att de uppskattar att läsa tryckta böcker, men att de också ägnar tid till att läsa, skriva och kommunicera online kring böcker kopplat till olika sociala gemenskaper.³Rachel Noorda & Kathi Inman Berens. Gen Z and Millennials: Contrasts in Reading Behavior and Readerly Identity. The New Americanist, 3:1 (2024). En rad erfarenheter av litteratur, populärkultur och kultur som förmedlas i en mängd olika medier och språk, kan beskrivas som läsning. Inte sällan används flera texter eller medier samtidigt med varandra. Ett exempel är att lyssna på musik samtidigt som man läser skönlitteratur för att förstärka läsupplevelsen. Trots att deras aktiviteter i andras ögon skulle betraktas som läsning identifierar de sig många gånger överhuvudtaget inte som läsare.⁴Se exempelvis Catarina Schmidt. Barns läspraktiker i ett demokratiskt samhälle. Utbildning och Demokrati 27:3, (2018); Hedemark. Unga berättar och Danielle Agosto. Reflections on adolescent literacy as sociocultural practice. Information & Learning Sciences, 123: 11/12, (2022)

I jämförelse med komplexiteten i verklig läsning, här exemplifierat med ungas läsning, utgår som vi har visat dagens läspolitik och styrning av läsning från en snäv och instrumentell definition av läsningens funktion. Läsning ska i första hand leda till vissa specifika kompetenser som är nödvändiga för att kunna delta i och bidra till samhället, inte minst genom att utbilda sig. Att utbildningsväsendet utgår från en snävare definition där läsning i första hand ses som läsförmåga som alla elever ska inneha är en sak. Likaså att skola och arbetsliv kan uppmana människor att läsa utifrån argument där läsning är kopplad till nytta och utveckling. Den snäva och instrumentella definitionen av läsning och läsningens funktion blir dock begränsande när den blir vägledande i en läspolitik som syftar till att forma den frivilliga läsningen. Det finns en påtaglig risk att läspolitiken hamnar för långt ifrån verklighetens sammansatta läsning. 

Läsningens politik har de senaste decennierna dominerats av neurovetenskapliga perspektiv på läsning. De är viktiga, men de säger lite om social läsning och hur människor faktiskt läser i sin vardag. Det är angeläget att läsningens politik bygger på både vetenskaplig och professionell kunskap från ett brett perspektiv. Om mindre kraft läggs på att styra människors frivilliga läsning, kan mer kraft i stället läggas på att förstå människors konkreta läsning i deras vardag bättre. Det handlar om att förstå drivkrafterna bakom varför människor ägnar sig åt läsning eller inte och vilken funktion läsning har i deras liv. 

2. Se läsning som en rättighet, inte en skyldighet 

Genom att släppa ambitionen att utvärdera, förbättra och styra den frivilliga läsningen, kan resurser läggas på att understödja människors möjligheter att ägna sig åt läsning på sina egna villkor. En viktig utgångspunkt i en sådan ambition är att läsning ses som en rättighet – inte en skyldighet. Det innebär bland annat att människor med behov av stöd ska ha rätt till den teknik som krävs för läsning, ha rätt att lära sig hur den fungerar samt tillgång till det läsmaterial man har behov av, på det språk man föredrar att läsa på.⁵Se exempelvis Anna Lundh. Developing expertise and managing inaccessibility: a study of reading by listening practices among students with blindness or vision impairment. Information Research, 29:2 (2024) som beskriver hur lyssningsläsning inte är en passiv akt utan ett sätt att läsa som man behöver lära sig.

Det finns något tondövt i den goda viljan att informera människor till att läsa mer (skönlitterära böcker) för att de ska bli demokratiska, integrerade, kritiska tänkare, empatiska, produktiva och så vidare, utan att sätta ord på och diskutera orsakerna till varför människor väljer att inte läsa. Att placera lösningen på problemet med läsning på enskilda föräldrar är att blunda för de olika villkor och förutsättningar som föräldrar har för att läsa själva och tillsammans med sina barn. 

3. Stötta förmedlare 

Samhället behöver ta det huvudsakliga ansvaret för läsfrämjande. Läsfrämjande är ett långsiktigt relationsbyggande, som måste ta plats och tid. Ett sådant synsätt kräver bibliotek som är öppna, som är bemannade med utbildade bibliotekarier och som har en budget för att köpa in medier och arbeta läsfrämjande. Det är enkelt och gratis att säga att det är viktigt med läsning, men det är svårare och dyrare att skapa platser för läsfrämjande möten. Det finns en risk att läsningens politik fokuserar för mycket på mottagarledet. Även produktions- och distributionsleden är nödvändiga för att möjliggöra frivillig läsning, inte minst genom förmedlare. 

Det går att fråga sig om politik riktad mot den frivilliga läsningen har spelat ut sin roll.

I dagens informationssamhälle översköljs vi av berättelser. Att i det ta, ibland oöverblickbara utbud, hitta rätt läsning kräver vägledning av kunniga förmedlare. Förmedlare är inte bara bibliotekarier utan även folkbildare, författare, förläggare, kritiker, bokhandlare, arrangörer av litterära evenemang och poddare. Andra läsare är en kategori av förmedlare som heller inte får underskattas. Förmedling kräver en infrastruktur där kunskap om litteratur och berättelser får plats. En sådan infrastruktur behöver finansieras från flera håll, även från det offentliga. 

4. Värna den fria och frivilliga läsningen 

Att uppmuntra människor till att bli läsare är något bra. Att öka läsningen i samhället är ännu bättre. Att påstå något annat är helt enkelt dumt. Men bara för att en utveckling är önskad betyder inte det att den inte ska granskas, utforskas och utmanas. Genom vår berättelse om läsningens politik har vi studerat och analyserat den politik om läsning som har förts sedan efterkrigstiden, men vi behöver fortsätta att diskutera de konsekvenser som blir resultatet av läsningens politik och »den goda viljans dilemmor« som Hirdman uttrycker det. 

Det handlar om att visa respekt för att genomförd politik och de diskussioner som omger politisk styrning får betydelse för människors liv. Läsningens politik skapar normer för läsning. Att inte leva upp till de normerna – som icke-läsare, som förälder eller som medborgare – får konsekvenser för människors liv. Den nyttiga läsningen lägger sig som en våt filt över läsningens politik. Den syftar idealt till att forma en läsare som ska bli ingenjör eller entreprenör och som mellan träning och tandborstning maximerar tiden med att läsa en bok. 

Vi vill slå ett slag för den fria och frivilliga läsningen. Vi lånar folkbildningens beskrivning av sin verksamhet för att betona att den frivilliga läsningen måste utgå från människors egna intressen och mål, inte vad läsning ska uppnå eller ge i andra avseenden. Här lägger vi oss nära Bengt Nerman då vi instämmer i behovet av en »tillit till människans egna resurser«.⁶Nerman. Demokratins kultursyn, 1962, s. 92. Han beskriver vidare en människosyn som 

[…] låter i princip människan vara i världen, inte som resultat av något eller möjlighet till något utan som realitet, beroende av, förändrande sig med varje annan förändring, fri att vara vanlig, enkel, närvarande i det relativa, inte inspänd i det ideala.⁷Nerman. Demokratins kultursyn, 1962, s. 92

Att helhjärtat stötta en fri och frivillig läsning kräver att det offentliga tar ett steg tillbaka från detaljstyrningen och låter tilliten till människor öka. Efter att ha skrivit en bok där vi granskar ideal i läsningens politik kan vi konstatera att en sådan ståndpunkt framstår som den kanske mest utopiska av alla de ideal som vi har granskat. Vi ser ändå ett värde i att lyfta fram betydelsen av en, i ordets rätta bemärkelse, fri läsning som inte styrs eller villkoras, i hopp om att en ny typ av ideal läsare – den frivilliga läsaren – tar plats inom läsningens politik.”

Så här får du använda innehållet på denna sida

Upphovsrätt och licens för innehåll på aktuell sida

Observera att innehållet (texten, bilder, video och så vidare) på sidan kan vara licensierad i enlighet med olika licenser.

Textinnehållet på denna sida är licensierat i enlighet med det konventionella upphovsrättsskyddet. Detta gäller det längre citerade stycket ur den aktuella boken.

Detta innebär att du:

• måste ha upphovspersonens godkännande för att dela, sprida eller använda texten
• får citera ur texten i enlighet med god sed.

Resten av texten är licensierat enligt licens CC BY 4.0

Bilderna är licensierade i enlighet med den licens som finns angiven för dem.

Fotnoter

• 1
  Elisa Tattersall Wallin, Tobias Carlsson, & David Gunnarsson Lorentzen. Läsning av tryckta böcker ökar bland unga. I Andersson, U. Et al. (red.). Du sköra nya värld: SOM-undersökningen 2021. (Göteborgs Universitet, 2022); Gustav Stjern kvist. Fler läser mer under pandemin, (Kulturnytt, 2021-04-19).
• 2
  Detta har undersökts och beskrivits av flera forskare, se exempelvis Magnus Persson. Att läsa runt omkring texten. I Jönson, M. & Öhman, A. (red). Litteratur och läsning. Litteraturdidaktikens nya möjligheter. (Studentlitteratur, 2015); Åse Hedemark. Unga berättar. En studie av ungas syn på läsning och bibliotek. (Svensk Biblioteksförening, 2018).
• 3
  Rachel Noorda & Kathi Inman Berens. Gen Z and Millennials: Contrasts in Reading Behavior and Readerly Identity. The New Americanist, 3:1 (2024).
• 4
  Se exempelvis Catarina Schmidt. Barns läspraktiker i ett demokratiskt samhälle. Utbildning och Demokrati 27:3, (2018); Hedemark. Unga berättar och Danielle Agosto. Reflections on adolescent literacy as sociocultural practice. Information & Learning Sciences, 123: 11/12, (2022)
• 5
  Se exempelvis Anna Lundh. Developing expertise and managing inaccessibility: a study of reading by listening practices among students with blindness or vision impairment. Information Research, 29:2 (2024) som beskriver hur lyssningsläsning inte är en passiv akt utan ett sätt att läsa som man behöver lära sig.
• 6
  Nerman. Demokratins kultursyn, 1962, s. 92.
• 7
  Nerman. Demokratins kultursyn, 1962, s. 92