Vad är spelifiering?

Spelifiering är ett uttryck som varit trendigt i marknadsföringssammanhang och i sociala medier i många år. Ibland dyker uttrycket upp även i bibliotekssammanhang som ett sätt att “öka” saker – öka medlemsantal, öka antal interaktioner etcetera. Även Digiteket har element av spelifiering i form av avatarer, nivåer, förtjänsttecken och dylikt. 

Vad menar vi med spelifiering?

Spelifiering är att använda speldesign, spelmekanik och spelsystem för att åstadkomma något eller att ha en effekt på något – som inte är ett spel i sig själv. Man kan jämföra med systemet med bonuspoäng på din lokala livsmedelsbutik. 

Spelifiering beskrivs också som ett sätt att använda regler och interna/externa motivatorer för att påverka människor beteende i den riktning man vill. I många fall handlar det helt enkelt om att använda spelmekanik i andra sammanhang än spel, för att på olika sätt tjäna mer pengar.

I slutändan är det egentligen inte något konstigt. De flesta föräldrar har instinktivt använt spelifiering för att motivera sina barn att göra tråkiga och/eller ansträngande saker, att städa eller att träna. Exempelvis: när ni städat på rummet bakar vi bullar. Biblioteken gör det i förenklad form i kampanjer som “sommarboken”. 

Länge blandades termen ihop med saker som annonsspel, informationsspel eller olika former av utbildningsspel. Detta är dock inte spelifiering. Det är bara att göra spel på någon form av tema som man vill sälja eller lära ut. Många gånger är det ganska dåliga spel där spelmoment placeras inramat av kunskap och tanken är att det ska vara så roligt att kunskapen färgar av sig. Det spelarna lär sig är dock oftast bara hur de ska besegra spelsystemet – och det är ju sällan samma sak. Pedagogiska spel är därför sällan bra men bra spel är ofta mycket pedagogiska.